Hercules in New York (1969) - 1/6

Den här filmen har all modern publik den har av en anledning och en anledning endast: det var Arnold Schwarzeneggers första filmroll. Han var 22 år gammal, redan mr Universe men fullständigt okänd i filmbranschen, fullpackad med muskler och försedd med en ännu grövre variant av den karakteristiska brytning vi är vana att höra. Han använder inte ens sitt riktiga namn - "Schwarzenegger" var väl lite att ta i - utan kör i stället en vek ordlek med motspelaren Arnold Stangs namn och kallar sig Arnold Strong.

Hercules in New York börjar någorlunda lovande för att vara så brutalt lågbudget och dum: Herkules (Schwarzenegger) är trött på att bara hänga på berget Olympos och ber sin far Zeus (Ernest Graves) om att få åka till Jorden. Zeus vägrar, men Herkules tjatar. Till slut kastar Zeus en åskvigg av järn på honom och han sprängs raka vägen ner till Jorden. Zeus är sedan arg på honom för att han åkte. Jag kanske blinkade när det förklarades.

Gudarna - Herkules, Zeus, Venus (Erica Fitz), Merkurius (Dan Hamilton), Diana (Diane Goble) och den svartsjuka Juno (Tanny McDonald) - ser ut som maskeradbesökare i Buttericks-togor och berget Olympos ser ut som en välskött trädgård. New York, där Herkules naturligtvis landar, ser däremot ut som New York även om det mesta av staden tydligen består av park.

Efter att ha betett sig som den arrogante halvgud han är träffar Herkules kringelförsäljaren Pretzie (Stang) som ser den kommersiella potentialen i en man som är starkare än typ alla andra tillsammans. Tyvärr råkar han också ut för problem med en man som inte begriper ett enda jävla dugg och förväntar sig att alla ska underordna sig honom. Han leder i alla fall in Herkules på en bana som professionel brottare. Under tiden är det ränker på Olympos; Zeus skickar Nemesis (Taina Elg) efter sin son men Juno blandar sig i och ser till att snärja in Pluto (Michael Lipton) också. Den senare är den med god marginal intressantaste karaktären i filmen.

Det är en röra. De grekiska namnen - Zeus, Nemesis - blandas med de romerska - Juno, Venus, Merkurius, Pluto. I slutet dyker till och med Simson (Mark Tendler) upp, från en helt annan mytologi. Jag förväntar mig inte exakt korrekthet av en film som heter Hercules in New York och filmades för två korvar och ett saltat ägg, men måste man anstränga sig för att göra fel? Okej att en förrymd björn ser ut som en människa i en björndräkt, men måste den se ut som en människa i en björndräkt som beter sig som en apa?

Men man ser ju ändå bara den här filmen för att se den framtida superstjärnan, Terminatorn, guvernören, hacka sig igenom materialet. Medan de flesta i filmen spelar över spelar Arnold under, kanske därför att han visste att hans röst ändå skulle dubbas av någon som inte bröt så hemskt. Numera är naturligtvis originalljudspåret återställt och vi får njuta av den österrikiska ekens egen röst. Utom, av någon anledning, i slutscenerna där en helt annan röst säger farväl till Pretzy. Antar att den inspelningen gick förlorad och de som återställde filmen tänkte "Äh, vem kommer att bry sig?".

Deck the Halls (2006) - 1/6

När jag läste beskrivningen av den här filmen förstod jag att den skulle vara riktigt dålig. Och här är grejen: det måste alla göra, inklusive filmskaparna. Så varför görs filmer som den här? Den är usel, och inte usel som G.I. Joe är usel eller Armageddon är usel, så att det ändå kommer slappkäftade, blankögda tittare som inte kräver mer än ett par explosioner för att vara nöjda, utan usel så att jag inte kan tänka mig en människa som faktiskt tycker om den. Det finns kanske några som kan tänka sig att halvsova i soffan medan den spelar i bakgrunden, men det är så långt jag kan sträcka mig. Och naturligtvis blev den ett fullständigt fiasko både kritiskt och finansiellt.

Lik förbannat blev den gjord. Män i kostym godkände att deras pengar kastades på ett koncept som aldrig hade en rimlig chans att bli framgångsrikt, och var sedan okej med att det konceptets mikroskopiska potential förstördes av ett vansinnigt tråkigt och amatörmässigt manus. Tips: ibland är det bättre att antyda än att SÄGA RÄTT UT SÅ TYDLIGT SOM MÖJLIGT. När karaktärer bara BERÄTTAR HUR DE KÄNNER gör det att JAG KÄNNER MIG ARG. Jag menar, manuset lyckas till och med få av ett par av de sämsta transvestitskämten någonsin. I hård konkurrens.

Det är ett mysterium, bra mycket intressantare än något den här filmen har att berätta. Att det finns ett enda ansikte i den som vi känner igen är en överraskning; den verkar särskilt skapad för att fylla hål i bakiseftermiddagars TV-tablåer, ses i uttråkning och glömmas bort.

Vilket är då det här konceptet som några filmdirektörer tyckte lät så lovande? Jo, Steve Finch (Matthew Broderick) är en julfixerad familjefar i en småstad. Hans fru Kelly (Kristin Davis, truliga tonårsdotter Madison (Alia Shawkat) och gnälliga son Carter (Dylan Blue) är inte lika fascinerade av julen men står ut med hans neurotiska planerande. Sedan flyttar paret Hall, Buddy (Danny DeVito) och Tia (Kristin Chenoweth), in på andra sidan gatan tillsammans med sina tvillingdöttrar (Sabrina och Kelly Aldridge).

Buddy bestämmer sig på slump för att sätta upp avancerad julbelysning på huset, med slutmålet att det ska synas från rymden. Det blir fejd mellan honom och Steve, som betraktar sig som stadens ultimata julauktoritet. Japp, grannfejd mellan Danny DeVito och Matthew Broderick, om julbelysning. Tycker DU att det låter bra? Nej, just det. Och filmen kommer inte med några överraskningar. Det är bara tråkiga småsekvenser som misslyckas med att vara roliga och så ett förutsägbart, konstgjort och misslyckat feelgoodögonblick i slutet.

Men Deck the Halls bevisar i alla fall en sak: att en film klarar Bechdeltestet betyder inte att den är varken bra eller feministisk.

Fred Claus (2007) - 4/6

Någon gång på medeltiden får lille Fred (Liam James) en lillebror, Nicholas (Theo Stevenson). Fred svär att han ska bli världens bäste storebror men det blir svårt när lille Nicholas visar sig vara alltför perfekt, och alltid på ett sätt som förstör för Fred eller ställer honom i dålig dager. Nicholas vill väl och det verkar bara vara för Fred som det blir fel. För föräldrarna (Kathy Bates och Trevor Peacock) är Nicholas deras perfekta lilla helgon.

När Nicholas växer upp visar det sig att han är just det: Sankt Nicholas, jultomten. Och som berättarrösten förklarar: när en människa blir helgon så slutar hen och hela hens familj att åldras. Så flera hundra år senare, i Chicago 2007, lever Fred vidare, nu spelad av Vince Vaughn och bitter över ett långt liv i sin lillebrors skugga. Tomten själv (Paul Giamatti) är för snäll för sitt eget bästa och hjälper Fred när han finner sig i häktet efter att ha jagats ner av trettio tomtar, men den här gången på ett villkor: att Fred kommer till Nordpolen och hjälper till med jobbet inför julen.

På Nordpolen stryker rationaliseringsexperten Clyde Northcutt (Kevin Spacey) omkring, och om du frågar vem som skickar ut rationaliseringsexperter till tomtens fabrik så är du i fel film. Han ska skärskåda hela operationen och om han inte gillar vad han ser blir det nerläggning och julen flyttas till Sydpolen.

Fred Claus börjar väldigt lovande, med den intagande bakgrundshistorien om bröderna Claus, och den fortsätter ännu bättre när Fred håller ett långt tal för en arg flicka vars TV han just återtagit. När det börjar bli dags att uppnå kulmen och avsluta historien är den också bra, rolig, charmig och lite rörande, om än så där sockersött sentimental som amerikanska julfilmer gärna är.

Tyvärr har den också en ganska lång transportsträcka däremellan, där den ständigt svävar på gränsen till att bli dålig. Den går dock aldrig riktigt över och är du sugen på en småmysig bagatell så här kring jul kan jag rekommendera Fred Claus.

12 Dates of Christmas (2011) - 4/6

På julafton finner Kate (Amy Smart) att hon inte är där hon vill vara i livet. Hon har en blinddejt med Miles (Mark-Paul Gosselaar) men är övertygad om att den inte kommer att leda någonstans, och i stället är hon halvt besatt av exet Jack (Benjamin Ayres). Hon tycker inte om Sally (Mary Long), hennes änklingpappas (Peter MacNeill) nya fru. Hennes liv har inte alls följt planen.

Under en julshoppingrunda blir hon sprayad av en parfymförsäljerska och faller medvetslös till golvet. Hon vaknar och tar sig igenom blinddejt, dåliga nyheter från Jack som just ska fria till sin nya flickvän (Jennifer Kydd), middag hemma hos far och styvmor och slumpmässiga möten med den outhärdligt käcka grannen Margine (Jayne Eastwood). När kvällen kommer ligger hon ensam i sängen tillsammans med hunden Max. Och när klockan slår midnatt är hon tillbaka på varuhusgolvet och det är julafton igen. Kate har fastnat i en tidsloop; julafton upprepas om och om igen.

Detta är ingen Groundhog Day eller 12:01 PM; den här filmen utforskar inga större djup runt sin premiss och kommer aldrig i närheten av de mardrömslika dimensionerna de filmerna visar upp. Det den däremot gör på ett förnämligt sätt är att utforska Kate och hennes omvärld. Hon upptäcker sidor hos Margine hon aldrig vetat om, hon provar olika strategier med Jack och Miles, hon lär känna den ensamme Toby (Joe MacLeod) och den frustrerade Leigh (Cherisse Woonsam), och hon lär sig. Om sig själv och om världen.

Det är sentimentalt och förutsägbart, men det fungerar. En stor del av äran går till den avslappnat charmiga Amy Smart och en stor del till det smidiga manuset, som inte innehåller en gnutta onödigt fett men ändå känns naturligt, inte konstgjort tillrättalagt. Och i slutet fixar allting till sig, knyts ihop på passande sätt, och man kan inte undvika att må bra.

Elysium (2013) - 3/6

Under det sena 2000-talet hade Jorden blivit en förgiftad och nedsmutsad värld. De rika lämnar planeten och flyttar till en paradisisk rymdstation i omloppsbana: Elysium. Att bo på Elysium är en rätt fantastisk deal. Man är konstant ung och snygg, robottjänare lyder minsta vink, vädret är toppen, allting är grönt och fint, och man har tillgång till magisk omnimedicin som får Star Treks att likna åderlåtning och blodiglar.

Nere på ytan är det värre. Civilisationens frukter har förvandlats till en söndersprängd, smutsig slum befolkad av fattiga, sjuka människor som drömmer om Elysium och terroriseras av fascistiska robotpoliser. Max Da Costa (Matt Damon) är en före detta biltjuv som nu försöker få ordning på sitt liv och samla ihop pengar till den åtrådda biljetten till Elysium. Det går dåligt och när han på jobbet drabbas av en dödlig dos strålning blir det väldigt bråttom. Han måste till Elysium snabbt som ögat och få ta del av deras läkekonst.

För att lyckas med det går han med på att göra en sista stöt åt kompisen Spider (Wagner Moura). De ska sno viktig information från företags-VD:n Carlyle (William Fichtner). Stöten går åt helvete men informationen hamnar i Max hjärna. Den visar sig vara ett program specialbeställt av Elysiums försvarsminister, den iskalla Delacourt (Jodie Foster). Det kan ge henne all makt över Elysium. Naturligtvis finner Max sig jagad av Delacourts mordiske underhuggare Kruger (Sharlto Copley) och när han får klart för sig vad det är han går omkring med så inser han att han kan göra alla Jordens invånare till medborgare i Elysium.

Elysium ser jättefin ut. Den nerdekade Jorden, det lyxiga Elysium, Max och Krugers cybernetiska exoskelett, rymdskepp och vapen, kontraster mellan det grå och det gröna, alltihop är fint för ögat. Actionscenerna - och de är många och långa - är kompetent gjorda även om det inte är något vi inte sett förut. Jodie Foster och Sharlto Copley är härliga skurkar, var och en på sitt vis, och Matt Damon är bra som den vanlige mannen som försöker göra något stort.

Men det är bara för många hål i handlingen. Varför finns det till exempel bara ett exemplar av det här magiska programmet? När Spider först hittar det, varför gör han inte en kopia? Han försöker inte ens. Och hur kan det vara så att programmet på vift verkligen kan ta över hela Elysium; det är ju bara att koda om lite så är det värdelöst. Även om det går, varför går det inte att bara vända processen och återställa Elysium? Det såg lätt nog ut första gången. Hur kan den fattiga Jorden ha tillgång till rymdskepp, ganska avancerad teknologi, men inte grundläggande sjukvård? Löses verkligen världens problem genom att göra miljarder människor till elysier? Snarare bygger ju Elysiums lyx på de mångas fattigdom; annars skulle vi kunna fixa allt som är fel med vår egen värld genom att öppna gränserna.

Man hade kunnat göra en politisk kommentar av det och en sådan skymtar visserligen här och var. Det är inte svårt att se parallellerna mellan Elysiums värld och vår egen, där västvärldens välstånd grundar sig på tredje världens brist. Men Elysium har inget intresse av att dra det längre än så och den väljer att avsluta sin lovande men svaga handling med mera action.

Mr. Magoo (1997) - 1/6

Den tecknade serien "Mr. Magoo" lyckades pressa massvis med avsnitt ur sin till synes dödfödda premiss: huvudpersonen ser dåligt och misstar saker för andra saker, medan universum konspirerar för att hålla honom trygg och inte rubba hans vanföreställningar. I den mån det någonsin fungerar så är det för att avsnitten är så korta att man inte hinner tröttna.

Den fördelen saknas helt i långfilmsversionen, där Leslie Nielsen genom att ta huvudrollen bevisade att framgång inte betyder vett. Efter fem årtionden i underhållningsbranschen borde han ha insett att det bara inte går att ta en tecknad serie som bygger på att upprepa ett enda skämt - och inte ett bra skämt, heller - om och om igen, sträcka ut det till en och en halv timme, och tro att det ska bli en bra film.

Det borde nog manusförfattaren Pat Proft också. Han har trots allt varit inblandad i sådant som Police Squad!, The Naked Gun och Hot Shots!... men även Polisskolan, några Scary Movie-filmer och Star Wars Holiday Special. Så han har kanske bara tur med sina samarbetspartners ibland.

Den här gången går det i alla fall inte att ifrågasätta resultatet: det är entydigt värdelöst. Det är i princip samma sannolikhetstänjande scenarier som i den tecknade serien, med den skillnaden att det är ännu svårare att tro på dem när det är en riktig människa och inte en klump färg, upprepade i oändlighet, och en blek påklistrad handling för att berättiga den längre löptiden.

Den involverar en stulen rubin, Jennifer Garner, Stephen Tobolowsky och Malcolm McDowell. Garner var inte känd än och Tobolowsky har alltid hållit igång med de här skitrollerna som han egentligen är för bra för, men vad har McDowell för ursäkt? Han har i och för sig deltagit i en hel massa smörja i sin karriär, så man ska kanske inte bli förvånad.

Mr. Magoo fick usla recensioner och backade några miljoner dollar, och jag har svårt att tänka mig att vem det än var som kom på konceptet inte kunde förutse det resultatet. Hen kanske bara ville skapa ett varnande exempel, och i så fall: grattis.

Dead Man Down (2013) - 4/6

Vic (Colin Farrell) är en rätt nykläckt gangster och yrkesmördare som jobbar för Alphonse Hoyt (Terrence Howard). Hoyt har sedan tre månader fått mystiska brev med kryptiska texter och bitar av ett foto. Vic följer med honom till ett gäng jamaicaner som Hoyt misstänker; det blir eldstrid, Vic räddar Hoyts liv, och vinner därmed hans förtroende.

Beatrice (Noomi Rapace) bor tvärsöver gatan mot Vic och de vinkar till varandra från sina balkonger. En dag tar hon mod till sig och skickar honom ett brev, och de får kontakt. Sedan en bilolycka med en rattfyllerist inblandad är den före detta kosmetologen Beatrice märkt av ärr; barnen på gården kallar henne "monster" (men hon är förstås fortfarande toksnygg, det är ju en film det här).

Vic och Beatrice skapar en sorts relation. De har båda förlorat saker och de känner, till att börja med omedvetet, en koppling till varandra. Båda har hemligheter och egna planer, men ju längre tiden går desto mer delar de med varandra. De hittar tillbaka till livet.

Dead Man Down har en bra grundidé men lider av en tämligen svårgenomtränglig handling, några riktigt otroliga element och vändningar, samt den eviga sjukan att avsluta en smart film med en blysprutande actionscen. Inga av skådespelarna hittar rätt - vilket jag säger som Farrellfan - och slutprodukten blir inte bättre än något hyggligt engagerande som jag förmodligen kommer att glömma så fort jag avslutat den här recensionen.

Hansel & Gretel: Witch Hunters (2013) - 4/6

Efter att som barn ha dödat häxan i pepparkakshuset blev Hans (Jeremy Renner) och Greta (Gemma Arterton) frilansande häxjägare. Immuna mot häxmagi och beväpnade med steampunkautomatvapen reser de Europa runt och dödar häxor. I sina kretsar är de berömda och deras fans samlar på träsnitt med bilder på deras bragder. Det enda stora problemet är att Hans efter att ha iproppats häxans godis fått sockersjuka och behöver ta en spruta med några timmars mellanrum.

Nej, det är förstås inte på allvar. Det var det ingen som trodde att det skulle vara heller. Men det är förvånansvärt allvarligt, under omständigheterna. För Hans, Greta och de andra är det här ingen glimten-i-ögat-historia, det är deras liv med barnamördande häxor, brutala troll och ondskefulla förbannelser. Detta är ingen parodi, ingen ett-skratt-i-minuten-komedi och ingen i filmen - vare sig hjältar eller skurkar - antyder för ett ögonblick att det som händer är något annat än blodigt viktigt.

Jag vet inte om den här filmen hade fungerat bättre som en självmedveten löjlighetskavalkad, men den fungerar hyggligt i denna form. Jag kunde inte undgå att gilla både Hans och Greta, med deras mörka förflutna (grundinspirationen ska ha varit "vad hände egentligen med Hans och Greta efter det de gick igenom?") som de hanterade på sitt eget sätt. Det var roligt att se deras fans, sheriff Berringer (Peter Stormare) som inte vill ha häxjägare i sin stad, och den sagolika blandningen av olika tider och platser. Det är underhållande att se.

Framför allt tyckte jag om upplösningen, när alla tiders största häxsabbat samlats under ledning av den ärkeonda Muriel (Famke Janssen). Det är en imponerande innovativ samling missfoster som skuttar och krälar framför ögonen på oss och sen möter häxjägarna i en sprudlande slutstrid. Det går att göra spännande saker till och med av klichéer som "de ensamma hjältarna mot horden av skurkar", tydligen.

The Hobbit: The Desolation of Smaug (2013) - 5/6

Den här filmen var lite av en besvikelse, men bara för att dess föregångare (och Lord of the Rings-trilogin som den inte helt kan skiljas ifrån) skruvat upp förväntningarna så högt. Jag antar att det var nästan omöjligt att upprätthålla samma nivå i en film till.

Det kan ha att göra med att den lider av det klassiska andrafilmsproblemet. En trilogi fungerar så att den första filmen presenterar karaktärerna, den andra utsätter dem för det värsta trubbel man kan komma på, och den tredje fixar allting. Det är precis vad som händer här och det innebär att vi får se två historier varvas och ingen av dem når något klimax. När det slutar känns det som om tiden tog slut, inte som om berättelsen var klar.

Det finns också några tvivelaktiga val i den. Historien går inte riktigt ihop med Lord of the Rings; Gandalf tar reda på så mycket att hans relativa okunnighet i början på mastodonttrilogin är oförklarlig. Det finns också en extrakaraktär inskjuten som får väldigt mycket uppmärksamhet och en ganska ointressant bihandling. Detta är skogsalven Tauriel (Evangeline Lilly) som i allt väsentligt är den här filmens Arwen (Liv Tyler). Det är tur att Tyler käkar Lillys damm när det gäller skådespeleri.

Filmen ser förstås fantastisk ut. Den rör sig fantastiskt, den låter fantastiskt. Det är så jag blir avtrubbad, bortskämd, av att se alla de här underbara miljöerna och de sagolika skeenden som utspelar sig framför mina ögon. När Weta Workshop och Peter Jackson arbetar tillsammans skapar de mirakel, mirakel som jag inte vill vänja mig vid. Men här dröjde det tills den första stora stridsscenen innan jag kom in i det igen och lät hjärtat bulta i takt med Jacksons dirigentpinne.

Och det finns gott om miljöer för Jackson att briljera i. Sjöstad, ett fantasy-Venedig som drivs av en enväldig härskare (Stephen Fry). Varbjörnen Beorn (Mikael Persbrandt) och hans hem. Alvstaden i Mörkmården, med sin vackert organiska arkitektur och design. Det förfallna, förbannade Dol Guldur. Erebor, den underjordiska dvärgstaden med sina gigantiska statyer och sin gränslösa rikedom. Och så draken Smaug själv (Benedict Cumberbatch), ett fasansfullt monster med en närvaro som överträffar det mesta vi tidigare sett.

The Hobbit: The Desolation of Smaug är en väldigt bra film som uppnår det den vill, och det är helt enkelt inte möjligt att kasta så här mycket talang och teknik på en bra historia och inte få ut något fint. Men den är inte riktigt i klass med sin föregångare eller med den episka trilogi vars förhistoria den berättar. Ändå har jag väldigt gott hopp om den sista filmen om Bilbo.

.45 (2006) - 3/6

Till att börja med verkar .45 vara en typisk "tillbringa en och en halv timme med människor man avskyr efter en och en halv sekund"-film, men den hämtar faktiskt upp sig efter ett tag och blir betydligt bättre än den verkade ha kapacitet till. Den lyckas aldrig klättra upp till bra, men den får poäng för att den försökte.

Av alla vidriga i den är den värste ärkesvinet Big Al (Angus Macfadyen), en patetisk smågangster som brutalt styr sina kvarter och inbillar sig att det gör honom till man. Flickvännen Kat (Milla Jovovich) är lyrisk över deras sexliv och hoppas på att Al ska ta henne därifrån och visa henne världen. Småhandlaren Reilly (Stephen Dorff) är toktänd på Kat och försöker lämna det brottsliga livet bakom sig och återuppta sin katolska tro, men är tydligen inte heligare än att han kan tänka sig att stjäla en bil - om än under protest - och kanske rentav döda någon, i alla fall om det låter honom ligga med Vic (Sarah Strange), en bisexuell kvinna vars blickar också dras till Kat. I periferin finns puertoricanen José (Vincent Laresca) som med sin blotta närvaro provocerar rasisten Al. Just det, han vill också ligga med Kat. Det vill alla i den här filmen, till och med Kat själv.

Al är dock, förutom alla hans andra charmiga egenskaper, ett stycke vandrande svartsjuka. När han inbillar sig att... jag är inte säker på vad det är han inbillar sig. Att Kat vill suga av José, eller att hon har gjort det, eller att hon har tänkt på att göra det, eller nåt åt det hållet. När han inbillar sig det så slår han henne i alla fall sönder och samman och tvångsklipper hennes hår. Vic och Reilly dyker upp, Reilly och Al brottas, en pistol går av och missar nätt och jämnt Kat, och det blir rättssak.

Det är nu filmen försöker ta sig upp till "okej". Kat får kontakt med rådgivaren Liz (Aisha Tyler), den enda vettiga karaktären i filmen, spelad av den enda som lyckas visa någon talang. Hon försöker få honom att lämna Al, att polisanmäla, att ordna besöksförbud, men det stöter på samma hinder som alltid med misshandlade kvinnor. "I get a beating once in a blue moon", förklarar Kat. Jamendåså.

Här följer en hygglig bit där vi är osäkra på allas avsikter, särskilt Kats, och vi ser en plan smidas vars natur vi anar men inte är helt säkra på. Samtidigt pratar folk - både våra karaktärer och deras mödrar - till kameran om sig själva och sina barn, som en sorts löpande kommentarspår.

Det fungerar faktiskt rätt bra men i slutet är det för mycket som är konstigt, för många uppenbara frågor som aldrig får svar, och helt enkelt för få människor man skulle kunna stå ut med i den här filmen. Den kommer mycket närmare än den borde, men den kommer inte fram.

Freaky Friday (2003) - 6/6

Jag sätter mig ner för att se en film som jag räknar med ska vara dålig, men den råkade gå på TV precis när min hjärna behövde slappna av i två timmar och det finns värre saker än att få en dålig film att recensera. Jag visste att det var en Disneykomedi, en remake på en sjuttiotalsfilm, som handlar om en mor och en dotter som byter kroppar med varandra - hur bra kunde den rimligen vara?

Så jag börjar titta. Dottern Anna (Lindsay Lohan) är precis så trulig och stereotypt tonårstjejig som jag väntade mig, modern Tess (Jamie Lee Curtis) är en betydligt trevligare karaktär än jag väntade mig, och så finns det en lillebror Harry (Ryan Malgarini) som retar livet ur sin storasyster men alltid, tycker hon, har mamman på sin sida. Det finns också en ny man, Ryan (Mark Harmon), och olöst krångel runt att barnens far är död och tydligen redan ska ersättas. Hittills inga överraskningar.

Jag kommer på mig själv med att skratta till då och då. Allt oftare. Visst måste filmen få ur vägen de uppenbara skämten man inte kan låta bli att dra när två personer bytt kroppar med varandra, men för det mesta siktar den högre än jag trodde - och träffar, också.

Samtidigt blir det uppenbart att det här är den sortens film som skådespelare mördar för att få vara med i. Lindsay Lohan får spela fyrtiofemåring och Jamie Lee Curtis får spela sjuttonåring, och de får det att fungera. Vi tillbringade nog med tid med dem innan bytet för att vi ska känna igen ordval, kroppsspråk, beteende. De spelar inte bara stereotypa tonåringar/vuxna, de spelar faktiskt varandra. Bäst är det när de verkar agera helt på reflex, som när de passerar lillebrodern och Anna i mammans kropp knuffar till honom medan Tess i dotterns kropp smeker honom över huvudet. Hans blick av total förvirring är obetalbar.

Att den är roligare än jag väntade mig, mycket mer meningsfull än jag väntade mig, och att jag påminns om hur bra Lindsay Lohan faktiskt var innan allt fick åt helvete (Mean Girls var ingen lyckträff) för in mig djupare i filmen, och shit - jag börjar bry mig. Några felplacerade klichéer hade kunnat döda alltihop, men de dyker inte upp. Det handlar inte bara om att byta perspektiv, inte bara den uttjatade svadan om hur svårt det är att vara barn och hur svårt det är att vara vuxen. Bara historien med snyggingen Jake (Chad Michael Murray), som Anna är nerkärad i men Tess ogillar vid första anblicken, är värd en applåd.

Och så när jag är inne i historien, när jag känner med de här människorna, när jag är rörd av vad de lär sig om varandra, då står Anna - i Tess kropp - upp och håller ett tal. Jag borde ha förstått att det skulle komma en sån scen, och jag borde ha förstått vad det skulle göra med mig. Jag faller väldigt lätt för scener där karaktärer säger något som betyder en sak för vissa lyssnare och en helt annan för andra; där karaktärer säger två saker samtidigt och bara en annan förstår. "He's just a lucky guy" i Casablanca. Men jag såg det inte komma, och blev tvungen att acceptera att jag hade börjat gråta - av Freaky Friday.

Epic (2013) - 2/6

I varje skog utkämpas ett krig mellan gott och ont. Soldaterna är små varelser som rör sig för fort för att människor ska se dem, och målet är skogens fortlevnad eller undergång. Den onda sidan sprider förruttnelse och död, den goda sidan fruktbarhet och liv. I Epic följer vi sjuttonåriga MK (Amanda Seyfried) när hon råkar ramla in i kriget och bli avgörande för dess utgång. Det är inte originellt, men i alla fall en hygglig idé för en underhållande äventyrsfilm. Men slutresultatet är en besvikelse. Epic är en röra.

Allting är stereotypt och normativt, från de fastnitade könsrollerna till att de goda är vackra och ljusa och rider på söta fåglar medan de onda är fula och mörka och rider på fladdermöss och korpar. Historien är hejdlöst igenkännlig och karaktärerna är bara där för att nätt och jämnt uppfylla dess behov. De utmärker sig inte på något sätt, de är pappfigurer som rör sig enligt ett förutbestämt mönster.

Budskapet är direkt irriterande - "att du inte ser det betyder inte att det inte finns". Det används som en ursäkt för MK:s far (Jason Sudeikis), som förstört sin karriär, sitt äktenskap och sitt förhållande till sin dotter på sin tro på de små varelserna i skogen. Tydligen har han ingen anledning att tro att de finns, han bara känner det på sig. På vad sätt är detta bra? För att han - av en surrealistiskt stor slump - hade rätt? Fadern är en knäppgök vars vanföreställning råkade stämma. Han är fortfarande en knäppgök. Visst kan saker finnas även om man inte ser dem, men att det inte finns minsta tecken på att de finns är ett hyggligt tecken på att de inte gör det.

Ingenting går riktigt ihop. Fadern förklarar att de små varelserna, liksom (hävdar han) insekter, lever på en annan tidsskala och det är därför de är så svåra att se. Det visar sig stämma, men det är senare inga problem att kommunicera tvärsöver tidsskalorna. Natten då filmen utspelar sig är oerhört viktig eftersom det både är sommarsolstånd och fullmåne, vilket bara händer en gång vart hundrade år... det känns som om det borde hända lite oftare, va?

Den natten är viktig eftersom skogens drottning Tara (Beyoncé Knowles) bara då kan välja sin efterträdare från hundratals frökapslar. Den måste sen blomma under fullmånen. Om den blommar i mörkret föds i stället en mörk prins, och det är precis vad ondingen Mandrake (Christoph Waltz) är ute efter. När han anfaller för att stjäla kapseln snubblar MK in i alltihop, efter att hennes far tillbringat åratal med att aktivt söka efter de här varelserna och misslyckats, och tillsammans med två Leafmen - skogens militär/polis - och två sniglar måste hon rädda världen.

Sniglarna kräver ett par egna kommentarer. De ska föreställa den här filmens Timon och Pumbaa men ligger på en konstant lägre nivå. De flesta av deras skämt är bara trista, andra bygger på sånt som var parodiskt föråldrat för tjugo år sedan. På samma sätt är det med förhållandet mellan Leafmanveteranen Ronin (Colin Farrell) och rookien Nod (Josh Hutcherson) - vi har sett det så många gånger förut.

Jag antar att barn kan uppskatta ett färgglatt äventyr som Epic, och det är ju till dem den riktar sig. Men när det finns så mycket bra att visa dem i stället - Wreck-It Ralph, Brave, Up, WALL-E, Ratatouille, Happy Feet, Toy Story 3 - vet jag inte varför man skulle välja Epic.

30 Days of Night (2007) - 3/6

Så fick jag till slut se filmen som jag trodde att jag såg när jag såg uppföljaren, 30 Days of Night: Dark Days. Tyvärr var den lite av en besvikelse, trots att den verkade så lovande.

Den lilla staden Barrow i Alaska är USA:s nordligaste stad, befinner sig ovanför polcirkeln och genomlider varje vinter en månads mörker. Medan de sista minuterna solljus närmar sig stiftar vi bekantskap med dess invånare: sheriff Eben Olesen (Josh Hartnett), hans kollega Billy Kitka (Manu Bennett), hans lillebror Jake (Mark Rendall), halveremiten Beau Brower (Mark Boone Junior), restaurangägaren Lucy Ikos (Elizabeth Hawthorne) och så Stella Olesen (Melissa George), Ebens fru. Eben och Stella ligger i separation och hon är bara i Barrow för att hennes regeringsjobb för henne dit. När hon missar sista planet innan mörkret faller inser hon att hon måste tillbringa den mörka månaden med sin nästan förfrämligade man.

Samtidigt är det någon som verkar jobba för att skära av Barrow från omvärlden. Slädhundar dödas, fordon förstörs, ledningar klipps av. Den skyldige är nog en mystisk främling (Ben Foster), som verkar veta något om vad som komma skall och gör sitt bästa för att skrämma upp Barrows befolkning.

Det som komma skall är en ordentlig vampyrfest. Ett helt gäng vampyrer reser till Barrow för att ha det riktigt kul i en hel månad under vilken de inte behöver frukta solljuset. De ska jaga, döda, äta, roa sig på ett av världens bästa ställen för vampyrer, medan de överlevande sakta minskar i antal.

Det är en bra idé, men tyvärr är det inte det vi får se. Jag pratar inte bara om det märkliga att Barrow tydligen går från ljus till månadslångt mörker direkt - i verkligheten blir dagarna kortare och kortare tills solen slutar gå upp - utan om vad vampyrerna gör. De slaktar praktiskt taget alla människorna i Barrow första dagen och sen finns det ett par handfullar överlevande kvar. Om de ändå skulle göra det kunde de lika gärna stanna hemma.

Men det måste väl vara spännande att följa de stackars människospillrorna som desperat försöker ta sig igenom trettio mörka dagar i en stad full av vampyrer? Ja, det borde det vara. Det verkar som om det ska bli det också, när de sitter och kurar i sina gömställen och ser hur vampyrerna systematiskt börjar slita hus i stycken för att hitta dem... men så bara slutar det. Filmen hoppar i tiden, nu är det en vecka senare, nu har det gått en vecka till, och spänningen sipprar bort. Tydligen sitter överlevarna och gör ungefär ingenting en vecka i taget, och då och då flyttar de på sig.

Ändock finns det en hel del bra i 30 Days of Night. Den nästan obligatoriska en-av-människorna-har-blivit-biten-och-måste-låta-sig-dödas-scenen är osedvanligt bra och innehåller en liten twist. Upptakten till slutstriden är en väldigt välgjord symfoni av bild och musik. Och jag älskar slutscenen, och vad den betyder. Med mer sånt, mindre spänningsdödande tidshopp och igentäppande av de värsta hålen i handlingen så hade den här filmen varit riktigt bra.

Grown Ups 2 (2013) - 1/6

Varför gör jag så här mot mig själv? Grown Ups 2 är en dålig film, jag visste från början att den skulle vara en dålig film, Adam Sandler är med och den är till och med en uppföljare till en film jag inte sett, men jag såg den ändå. Och den var precis allt jag väntade mig.

Huvudpersonerna är kompisarna Lenny (Sandler), Eric (Kevin James), Kurt (Chris Rock), och Marcus (David Spade). Hela poängen är att de var kompisar i skolan men nu är vuxna; de kan vara nostalgiska men måste sköta sina liv också. Utom Marcus som fortfarande är en förvuxen snorunge.

Lenny är gift med Roxanne (Salma Hayek) och vet att hon är för snygg för honom. De har tre barn och hon pratar om ett fjärde. Eric är gift med Sally (Maria Bello) med samma diskrepans, och de är inte överens om hur barnen ska uppfostras. Marcus ska träffa sin son vars existens han bara känt till i en vecka. Kurt är gift med Deanne (Maya Rudolph) som har glömt deras bröllopsdag men han kom ihåg den! Stor humor! Banbrytande!

Jag önskar att jag kunde berätta handlingen närmare, men Grown Ups 2 har ingen handling. Det är bara sketcher som inte har någon särskild betydelse och oftast tar slut abrupt. Ett teoretiskt komiskt koncept etableras och överges. Och eftersom det är Happy Madison-gänget så är det förstås idel högklassig humor: bajs, kiss, kräk, fis, rap och män som äcklas av bögar.

Jag ska vara rättvis och erkänna att det fanns saker i Grown Ups 2 som jag tyckte om. Den ena var åttiotalsmaskeraden som Lenny arrangerar; rätt många av dräkterna var roliga. Den andra var konfrontationen mellan Lenny och hans ungdoms mobbare Cavanaugh (Stone Cold Steve Austin); den gick faktiskt bortom vad jag väntade mig. Okej, det fanns väl ett kul sight gag eller två under den avslutande storfighten också.

Grown Ups 2 är betydligt bättre än många Happy Madison-filmer. Det är det bästa jag kan säga om den, och det är fan inte bra.

The Stranger Within (2013) - 1/6

Vad i helvete. Alltså, vad i helvete. Enda orsaken till att jag tittar vidare på den här besynnerligt hopsatta och illa spelade smörjan är att jag faktiskt undrar hur det hänger ihop, alltihop. Jag vill faktiskt veta vart det är på väg. Och så visar det sig i filmens slutminuter att det inte är på väg nånstans, det hängde inte ihop, och frågorna som lagts upp får inga svar. Efteråt vet jag fortfarande inte vad som hänt och det här är definitivt inte en av de filmer som kan komma undan med sånt.

I inledningsscenerna får vi två mysterier: varför svarar skådespelerskan Emily Moores (Estella Warren) agent Michael (Jeffrey Pierce) inte i telefon under hennes stora teaterpremiärkväll, och vem är den maskerade mannen som kidnappar henne, håller henne fången i fem dagar, misshandlar henne, våldtar henne och förvarar henne i en kista och en liksäck tills ett anonymt tips skickar dit polisen? Det första försvinner och det andra är bara bakgrundshistoria.

Emily tillbringar lite tid inom psykvården och åker sedan till en spansk ö med sin man, psykiatern Robert (William Baldwin), för att semestra och försöka bli sig själv igen. Lugnet blir dock kortlivat; en regnig natt hamrar den unga Sarah (Sarah Butler) på fönstret. Hon var ute och vandrade med sin pojkvän när han föll från en klippa och dog. Hon har ingen annan och Robert bestämmer sig för att, som den gode psykiater han är, ta hand om henne. Bli hennes terapeut, i riktiga sessioner, medan hon bor i hans och hans frus hus. Jo.

The Stranger Within har ingen struktur. Den består av separata block som limmas ihop utan någon övergång, och tempot lider av precis samma sjuka. Ibland dröjer filmen sig kvar på meningslösheter, ibland hastar den sig förbi det essentiella. Det är lite naket för att göra ögonlocken mindre tunga, lite allmänt tjafs mellan karaktärerna för att tiden ska gå, och så denna envetna känsla av att det kanske kan bli nånting till slut.

Men det blir det alltså aldrig. The Stranger Within är bara slöseri med tittarens tid och vid det sista stora avslöjandet (om det nu ens var det det var) kunde jag bara säga en sak: vad i helvete.

Iron Man 3 (2013) - 4/6

Tony "Iron Man" Stark har problem. Han lever ihop med Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) men oroar sig ständigt för henne, samtidigt som han långsamt förstör förhållandet. Sedan sina upplevelser i New York har han ångestattacker; han slogs mot gudar och rymdvarelser och själv är han bara en människa i en plåtburk. En ny superskurk, The Mandarin (Ben Kingsley), spränger bomber och hånar USA:s president (William Sadler) via inspelningar.

I trakten finns även Aldrich Killian (Guy Pearce) som för många år sedan gav Stark ett erbjudande han tackade nej till och nu verkar sned över det, och botanikern Maya Hansen (Rebecca Hall) som vid samma tidpunkt visade honom sina upptäckter. Starks kompis James "War Machine" Rhodes har målat om sin rustning och heter nu Iron Patriot.

När Starks säkerhetschef Happy Hogan (Jon Favreau) skadas i en av Mandarins explosioner och hamnar i koma hotar Stark honom inför kamerorna och drar på sig hans vrede. Hans hus raderas ut i en helikopterattack och själv antas han ha omkommit, men han lyckades fly med en av sina många prototyprustningar. Han stöter på en osedvanligt tilltalande barnkaraktär (Ty Simpkins) som han har en genuin och fräscht otraditionell relation till.

Många filmer börjar bra och blir en besvikelse, men Iron Man 3 gör tvärtom. Den börjar som precis det jag väntade mig att den skulle vara: en hygglig men inte imponerande superhjältefilm. Allting var välgjort men inte särskilt upphetsande. Den hämtar upp sig med några starka scener i mitten och avslutar med att göra något bra av nästan varenda slutstridskliché jag har sett. Den skapar inte mycket nytt men den gör det gamla underhållande.

De två första Iron Man-filmerna regisserades av Jon Favreau men här har Shane Black tagit över (vilket för övrigt ger upphov till en roande replik från Paltrow) och Iron Man 3 påminner om hans Dödligt vapen i hur den befinner sig exakt på skiljelinjen mellan skoj och allvar samtidigt som den visar oss brutaliteter som omöjligt kan vara annat än på allvar. De två första filmerna hade visserligen samma humor och distans så kanske har Black och hans manuspartner Drew Pearce bara tagit till sig arvet från dem.

Jag har inte riktigt slutat hoppas på att superhjältefilmerna ska hämta upp sig, våga ta lite risker, och bli lika bra som de var i trendens barndom. Iron Man 3 går varken åt det ena eller andra hållet. Den är en bra superhjältefilm men den är bara Captain America-bra, inte X-Men-bra.

Atlas Shrugged: Part II (2012) - 2/6

När jag recenserade den här filmens föregångare sa jag att jag inte skulle gå in på politiken; det skötte jag på min andra blogg. Jag ska göra likadant den här gången utom för att nämna hur lustigt det är att den här filmen ens finns. Den skulle göras på sin föregångares vinst och när den fria marknaden - Ayn Rands och hennes lärjungars gudom - inte gav den någon vinst fick det stoppas in pengar utifrån, samtidigt som regissör och skådespelare byttes ut. Den här filmen har inte gått bättre och Rands universalmått är framgången. Vad säger det om filmerna som förespråkar hennes filosofi?

Det finns säkert en ursäkt, något om hur den här världens människor är så förgiftade av onda tankar att de inte begriper storhet när de ser den. Det argumentet fungerade inte i den litterära förlagan, där världen är bra mycket mer förgiftad än vår och kulturelitens största ändå saknar publik medan de sant talangfulla har hängivna anhängare. Marknaden låter sig inte luras - enligt Rand. Men tydligen inte enligt de av hennes efterföljare som bestämde sig för att göra film av hennes verk.

Till att börja med verkade den här filmen rätt lovande, i alla fall bättre än sin föregångare. I stället för att börja kronologiskt med alla träiga saker som måste hända så startar vi in medias res med en flygplansjakt. Tyvärr är det också här vi direkt ser filmens stora svaghet: den saknar allt känslomässigt djup. Det är Dagny Taggart (Samantha Mathis) som jagar ett plan hon misstänker innehåller den mystiske John Galt (D.B. Sweeney), och i boken är hon fullständigt förtvivlad i den scenen. Allt hennes hopp, allt hon lever för, hänger på att hon lyckas följa efter Galts plan.

I filmen får vi en till synes totalt känslolös och stenansiktad Dagny Taggart som lika gärna skulle kunna vara ute på en slapp nöjesflygning. Och likadant är det hela vägen. Hennes växande förtvivlan medan världen faller sönder runt henne, hennes desperation när "the destroyer" förgör företag efter företag; det avhandlas snabbt och pliktskyldigt så vi kan ha fler scener av män i kostymer som pratar med varandra. Olyckan i Taggarttunneln, en av de bästa bitarna i boken, får knappt någon tid alls och verkligen inte det djup och den tyngd som Rand gav den. Jag är inte ett av hennes fans men jag tyckte i alla fall om att läsa boken och jag skulle kunna snyta ut en bättre filmversion än den här.

Den enda gången det faktiskt fungerar är under rättegången mot Henry Rearden (Jason Beghe), och till och med då blir det fullständigt förvirrat. Liksom i första filmen bryr sig inte filmskaparna om att förklara Rands filosofi utan verkar utgå ifrån att tittaren känner till och håller med om den, så hjältarna säger sånt vi är vana att höra från skurkar. Rearden håller sitt tal för profit och egoism - och salen hurrar och applåderar. Efteråt säger Dagny Taggart att han sa det alla tänkte - men en stor fet bit av poängen är att alla inte tänker det, utan bara några få klipska.

Vi ser demonstranter som är uppenbara referenser till Occupy Wall Street och de 99 procenten, men här är de ju onda snyltande gnällon som vi ska avsky. Jag tvingas dra slutsatsen att människorna bakom filmen tror att det var så de breda lagren reagerade på Occupy Wall Street. Senare i filmen blir det ännu mer förvirrat när regeringen infört direktiv 10-289 och samma demonstranter, med delvis samma slagord på sina plakat, demonstrerar mot detta drag som ju borde vara precis vad de ville ha... utan närmare förklaring. Ibland är vi med folket och ibland mot, utan närmare ledtråd om när eller varför det skiftar.

Om jag ska bedöma Atlas Shrugged: Part II enbart som film så är domen att den är tråkig, förvirrad, och sämre än sin föregångare, som inte var bra. Om jag ska bedöma den som version av boken så är domen att ingen bakom filmen tydligen förstod boken, i alla fall inte varför den var bra. Det är väldigt trist för det finns faktiskt lite talang här, mer än i den förra. Skådespelarna är i allmänhet bättre, vilket sällan händer när hela kåren byts ut mellan två filmer. Regin är utförd med skickligare hand. Atlas Shrugged: Part II är inte en illa gjord film, den är bara handikappad av sitt manus.

Avslutande ord: jag vet att den här recensionen är helt otillgänglig om man inte läst boken, sett den förra filmen, eller åtminstone har en hygglig uppfattning om handlingen. Det kändes passande då den här filmen också är helt otillgänglig om man inte läst boken, sett den förra filmen, eller åtminstone har en hygglig uppfattning om handlingen.

Cop Out (2010) - 1/6

Den första scenen i Cop Out är symptomatisk. Två poliser, Jimmy Monroe (Bruce Willis) och Paul Hodges (Tracy Morgan), som har jobbat ihop i nio år, har gripit en misstänkt och tänker nu köra good cop/bad cop-grejen på honom. Paul vill för en gångs skull vara bad cop men Jimmy säger nej; Paul är en värdelös bad cop. Han kör bara repliker från filmer. Paul envisas med att det han gör är homage (med fel uttal), och Jimmy ger sig. Paul går in ensam, låtsas vara en desperat brottsling på flykt, och börjar mycket riktigt citera filmer.

Han gör det en gång, det är kul. Han gör det en gång till, det är kul. En gång till, fortfarande kul. En gång till, nu med en helt opassande film, och det är kul. Men sen fortsätter han, och alla spår av humor rinner bort när det aldrig tar slut och destilleras till sin enklaste - och minst roliga - form. Paul slänger ur sig en replik och Jimmy säger filmtiteln, i strid mot den grundläggande regeln inom komedi: förklara aldrig skämtet.

Hela Cop Out påminner om den första scenen. Sekvenser som ska vara roliga är bara obekväma, skämt som ska lätta upp faller platt, och till och med de bästa replikerna lyckas bli träiga. Scener som verkligen borde fungera misslyckas helt. Det är väldigt få skratt i Cop Out, och de handikappas av en direkt löjlig handling som föds ur djupaste kliché. Ja, de två poliserna har precis blivit avstängda, och det är bara början.

Naturligtvis är Jimmy frånskild och naturligtvis har han en dotter (Michelle Trachtenberg) och hans exfru (Francie Swift) en ny, rikare, man (Jason Lee). Naturligtvis ska dottern gifta sig och naturligtvis vill hon ha ett stort dyrt bröllop som styvfadern erbjuder sig att betala men Jimmy sätter en enorm stolthet i att betala själv, fast han inte har råd med det.

Hans plan är att sälja ett svindyrt samlarkort men hobbyaffären lyckas bli rånad just när han är där och resten av filmen tillbringar han och Paul med att regelvidrigt jaga Jimmys kort vilket blandar in dem i en knarkhistoria med stulna bilar, kidnappade kvinnor och brutala latinamerikanska gangstrar. Jag antar att det är tänkt att vara polisfilmsparodi - det måste det vara, annars är det störtfånigt - men skådespelarna ger oss föga ledtrådar i den riktningen. Cop Out förefaller bara vara en ovanligt dålig polisfilm.

Detta är den enda filmen som Kevin Smith regisserat men inte skrivit och även - och det är inget sammanträffande - den enda filmen som Kevin Smith regisserat som jag inte tycker om. Annars gillar jag dem allihop - View Askew-filmerna, Jersey Girl, Zack and Miri Make a Porno, Red State, och jag ser fram emot Tusk och Clerks III - men här bevisar Smith att han har rätt när han säger att han inte är mycket till filmskapare. Han är manusförfattare och en briljant en, men han hör hemma vid tangentbordet, inte i regissörsstolen.

Dessutom plågades Cop Out av problem. Dess födelse hittas i ett telefonsamtal från Willis till Smith där den förre föreslog ett samarbete och den senare tappade hakan. Under själva filmningen blev drömmen till mardröm. Enligt Willis var Smith en lat regissör som bara satt vid sin dator och rökte på och Smith har inte varit blyg med att framföra sina åsikter om Willis; "fucking dick", "fucking prick" och "soul crushing" har nämnts. Det är svårt att tänka sig hur resultatet av något sådant skulle bli bra, och det blev det alltså inte heller. Cop Out är riktigt usel och riktigt tråkig.

Prisoners (2013) - 5/6

En grå skog. Inga färger, inga rörelser. En röst reciterar en bön. En hjort går in i bilden och kameran drar sig långsamt bakåt. En gevärspipa syns. Sen den första färgen: orangea jägarvästar. Skottet dånar, och hjorten faller.

Det är en fantastiskt realiserad sekvens och - kan jag glatt rapportera - typisk för Prisoners. Regissören Denis Villeneuve och cinematografen Roger A. Deakins har gjort ett sanslöst jobb tillsammans. Ibland blir det nästan stilistiskt, som i de olikfärgade scenerna i Hero, men här är det mesta antingen grått eller brunt. Färgen har sugits ur världen och ersatts av ständigt regn, inte lika obönhörligt hamrande som i Seven men alltid närvarande, till och med när inga droppar faller.

Jag vill säga så lite som möjligt om handlingen, vilket alltid gör det svårt att skriva en recension. Jag visste själv ingenting när jag började titta; titeln fick mig att tro att det skulle handla om fångar. Det gör det inte; det handlar om två familjer, familjen Dover (Hugh Jackman, Maria Bello, Dylan Minnette och Erin Gerasimovich) och familjen Birch (Viola Davis, Terrence Howard och Zoe Borde), en tacksägelsemiddag de har tillsammans, och hur deras liv förändras strax därefter. Då blir också en polis, Loki (Jake Gyllenhaal) inblandad.

De starka insatserna, främst från Jackman och Gyllenhaal, tillsammans med Villeneuves och Deakins arbete och ett kraftfullt komplicerat manus gör Prisoners till en fantastisk film, större delen av tiden. De spännande delarna får mig att sitta och skaka, de känslosamma delarna får mitt hjärta att bulta, och hjärnan går på högvarv när den försöker hänga med och gärna komma lite i förväg. Hur hänger allt ihop? Vad är det som har hänt? Kommer det att visa sig att varje detalj är viktig eller är det här en av de filmer där det går tre falska ledtrådar på varje som leder nånstans? Prisoners blev bättre och bättre för varje minut och vi fick en större förståelse för vad som hände samtidigt som nya mysterier introducerades.

Fram till en viss punkt, när handlingen nästan sjunker samman och frågetecknen plötsligt hopar sig. Luckor dyker upp och täpps aldrig igen och det hittills så intelligenta manuset väljer att ge upp och falla tillbaka på varje trött manusförfattares stabila reservåtgärder. Efter två timmars briljans var det en riktigt svidande besvikelse.

Prisoners är ingen dålig film. Ingen film kan innehålla de här skådespelarprestationerna, det här kameraarbetet, och den här konstfärdigt hopsnickrade historien och bli dålig. Men den är inte alls lika bra som den verkade vara, inte alls lika bra som den kunde ha varit, och hur mycket jag än tyckte om den så är det besvikelsen jag kommer att minnas.

Feature: A-märkningen

Det senaste i Filmsverige är A-märkningen, som ska ges till filmer som klarar Bechdeltestet. Testet är en sorts måttstock för kvinnlig närvaro på film; för att en film ska klara Bechdeltestet måste den innehålla

1. Två kvinnor
2. Som pratar med varandra
3. Om något annat än en man

Bechdeltestet är användbart och intressant som ögonöppnare och som analysverktyg på kulturnivå. När jag först började ha det i bakhuvudet så var det en riktig uppenbarelse att inse hur många filmer som missar det (medan så många klarar den könsreverserade versionen), och framför allt hur många filmer som missar på den tredje punkten. Det säger något äkta om vår kultur; att när man faktiskt får se kvinnor på film som faktiskt pratar med varandra, så pratar de allt som oftast om en man eller om män i allmänhet.

Det säger däremot precis ingenting om en enskild film. Det går att göra det mest misogyna skräp som bara består av kvinnor som pratar om annat än en män, och det går att göra feministisk kampfilm som inte klarar Bechdeltestet. Pulp Fiction klarar det och Reservoir Dogs missar; den som kan se en signifikant skillnad i de två filmernas genusbudskap får gärna höra av sig.

Det är mitt problem med A-märkningen. Bechdeltestet är bara intressant om det tillämpas på en stor del av filmflödet. Det intressanta är att det är så många som missar, inte att vissa filmer gör det.

I ärlighetens namn förstår folket bakom A-märkningen detta; de påstår inte att deras märkning är någon kvalitetsstämpel. Men hur många som bryr sig om A-märkningen kommer att minnas det? Jag tror det är mer troligt att den används som en kvick inte-tänka-själv-genväg, och med tanke på att resultatet av en konsekvent genomförd A-märkning vore att man såg en massa lesbisk porr men inte, säg, Before Sunrise så är det en riktigt dålig idé.

Om man nu vill märka filmer utefter Bechdeltestet vore det bättre att märka filmerna som inte klarar det. Det är trots allt det intressanta; inte att vissa filmer innehåller kvinnor som pratar med varandra utan att det är så fantastiskt många som inte gör det. Det vore en ögonöppnare.

Eller, ännu hellre, använd inte Bechdeltestet alls. Ha nån form av fastställd, överenskommen ideologi, och märk filmer utefter huruvida de passar in i ideologin eller inte. De som håller med kan följa det, de som inte gör det kan strunta i det. Det är lite otäckt att svensk feminism skulle använda samma metoder som amerikansk konservativ kristendom, men guilt by association är bara trams ändå.

Jobs (2013) - 2/6

Steve Jobs (Ashton Kutcher) presenterar 2001 sin iPod. Det känns som ett märkligt ställe att inleda en film om Steve Jobs; iPhonen är fortfarande sex år bort och han skulle leva i tio år till. Men det är punkten Jobs väljer, och därifrån går vi tillbaka till sjuttiotalet och får sedan följa Jobs från tiden som LSD-hippie tills han kommer tillbaka till Apple och räddar företaget från avgrunden.

Runt honom finns förstås alla de andra som gjorde Apple möjligt: kompisen och teknonörden Steve Wozniak (Josh Gad); de tidiga rekryterna Eddie Hassell (Steve Espinosa), Daniel Kottke (Lukas Haas) och Bill Fernandez (Victor Rasuk); och investeraren Mike Markkula (Dermot Mulroney). Jobs driver sin vision, alienerar sina kollegor, blir utslängd och kommer tillbaka.

Och alltihop är, ärligt talat, stendött. Filmen anstränger sig, inte tu tal om den saken. Den vill att vi ska känna samma passion som Jobs och hans kultister. Den försöker göra det hela till något episkt, en mytisk quest. Vi ska uppleva magin. Men det handlar ändå bara om att sälja datorer. Det kan inte bli särskilt stort.

Så när målet inte fungerar som drivkraft, då måste vi använda oss av personen i stället. Jag vet ingenting om hur Steve Jobs var som person, bara att han var en av de mest överskattade människorna sen moder Teresa, men i filmen är han en störig skit. Kolerisk, otrevlig, omogen, självcentrerad, egoistisk. Jag vill inte se den irriterande fan lyckas, och då har filmen inte en chans.

Den hade haft det svårt ändå. Det är genomgående träiga skådespelarinsatser och mycket besynnerliga berättarval. Det dryga decennium Jobs tillbringade utanför Apple avhandlas på en minut; hans NeXT nämns knappt. Hans familjeliv berörs först när han vägrar ha något med sin dotter att göra och sen när han många år senare plötsligt bor med henne, utan att övergången uppmärksammas med ett ord. Han vrålar sig igenom ett telefonsamtal med Bill Gates och svär evig fiendskap; det nämns aldrig mer.

Och när Steve Jobs 1998 fortfarande ser ut som Ashton Kutcher och inte som den gråskäggige mannen från inledningen undrar vi hur han ska lyckas åldras så mycket på tre år. Svaret är att det gör han inte; filmen slutar där. Det är som om manusförfattaren och klipparen hade en pakt att förstöra filmen.

Kanske kommer iSteve att vara bättre, men jag tror inte det kommer att vara så stor skillnad. Det finns nog inte så mycket att berätta, egentligen.

Chloe (2009) - 4/6

Catherine (Julianne Moore) är en framgångsrik gynekolog. Hennes man David (Liam Neeson) är en populär universitetsföreläsare. Chloe (Amanda Seyfried) är en skicklig och förmodligen ganska dyr prostituerad. När Catherine börjar misstänka att David är otrogen mot henne lejer hon Chloe till att försöka förföra honom.

Det här är en av de filmer där jag knappt vill berätta något alls om handlingen, för hela nöjet ligger i att se den spelas upp och följa den längs dess väg - och försöka förutsäga vart den ska bli av, vilket är svårare än man först tror. Chloe är mycket bättre än den till att börja med verkade och bjöd på både spänning och överraskningar. Flera gånger trodde jag att jag visste vart den ville komma, men jag hade fel. Huruvida den skickligt manipulerade mig eller jag ville bli manipulerad spelar ingen roll; att den lyckades är nog.

Det är Chloe själv som är i centrum för filmen. Hon är i sig ett mysterium, med personlighet och motiv som förblir otydliga. Vi vet av hennes inledande monolog att hon är bra på det hon gör och - kanske viktigast av allt - att hon förstår vad det är hon gör, att hon förstår manlig psykologi. När hon berättar om hur hon klarar av att göra sitt jobb förstår vi att det finns djup i henne som inte är uppenbara. Är hon ute efter pengar, eller något helt annat? Hon skapar i alla fall en kontakt med Catherine, kanske född ur iskallt affärssinne, men kanske inte.

Jag vet att det här bara är ett symptom på vår kulturs fixering vid sexuell exklusivitet, men jag måste fråga mig vad Catherine tycker att hon uppnår. Som bäst kan hon bevisa att hennes man inte heller är immun mot att bli förförd av en ung heting. Det betyder inte att han var otrogen före Chloe, bara att det fanns en punkt när han kunde ta det steget. Jag vill fråga henne om det skulle göra henne lyckligare att veta det.

Gravity (2013) - 6/6

Arbetskamraten som önskade den här recensionen berättade att han medan han såg Gravity tänkte på saker som han trodde skulle störa mig med den, och att han väntade sig - önskade sig, kanske - en totalsågning. En sådan kommer han inte att få. Jag sågar inte mästerverk, och det är vad Gravity är. Den siktar inte högt - detta är ingen analys av mänsklighetens villkor i ett kallt kosmos - men det den gör, gör den perfekt.

Den är en teknikens triumf när den visar upp en nollgravitationsmiljö på ett sätt som vi aldrig förut sett på film. Minns du hur imponerande Apollo 13 såg ut när den kom, och hur imponerande den fortfarande är? Den är ingenting i jämförelse med Gravity. Detta är liksom Life of Pi eller Hugo den sortens film som vi producerar nu när de senaste årens tekniska utveckling hamnat i händerna på människor som använder den som ett verktyg, inte som en gimmick. Gravity använder sina effekter lågmält, så att de är allestädes närvarande och en bakgrund till händelserna, inte som en klubba att slå tittaren i ansiktet med.

Framför allt är effekterna alltid bara ett komplement till talangen som flödar genom Gravity. Fotot är underbart och gör lika mycket som tekniken för att flytta oss till omloppsbana runt Jorden, en värld där de lagar vi är vana vid inte gäller och som väldigt få av oss kommer att uppleva. Och det är det som behövs för att Gravity ska fungera. Vi måste vara där, inte i våra trygga biostolar utan där, i rymden, där vi löper samma risker som huvudpersonerna. Det fungerade. Gravity gav mig skräckkänslor jag inte visste att jag hade.

När filmen börjar befinner vi oss redan i omloppsbana, där uppdragsspecialisten och förstagångsastronauten dr Ryan Stone (Sandra Bullock) håller på att installera en kommunikationsmodul på Hubble-teleskopet. Under tiden genomför Shariff Dasari (Paul Sharma) en reparation och veteranastronauten och befälhavaren Matt Kowalski (George Clooney) flyger runt med sitt jetpack.

Allting - Hubble, astronauterna, deras verktyg, deras skepp Explorer - rör sig fritt i vida banor, medan kameran glider runt och ger oss vinkel efter vinkel efter otänkbar vinkel. Vi får vår första presentation för den miljö som hela filmen ska utspela sig i. Det är något fullständigt främmande och utan vidare den bästa - och mest realistiska - rymdmiljö som synts på film.

Efter lite problem med att få modulen att fungera så får astronauterna plötsligt ett larm från Houston. En rysk satellit har sprängts av misstag, delarna har träffat andra satelliter och en kedjereaktion har startat. Rymdskrot träffar annat rymdskrot och plötsligt är omloppsbanan en ännu farligare plats att leva på (filmen börjar med "life in space is impossible" - tack!). Detta är en faktisk möjlighet som kan bli ett av den framtida rymdfartens stora problem, och det ställer definitivt till problem för Kowalski och Stone. Dasari dödas vid kollisionen, och de andra två måste försöka ta sig tillbaka till Explorer.

Det är resten av filmen - försöken att komma tillbaka till Jorden medan allt går fel på ett sätt som för tankarna till en replik från en oändligt mycket sämre rymdfilm: "it's a goddamn Greek tragedy". Det är inte mycket som går rätt för Stone och Kowalski, och eftersom vi upptar deras utrymme och känner deras känslor bubblar varenda katastrof i våra ådror. Det är outhärdligt spännande och genuint hisnande.

Det påminde mig om Buried, men i stället för den filmens klaustrofobiskt lilla utrymme handlar det om de oändliga djupen som lurar precis utanför vår tunna vardagsverklighet. Men människorna är lika ensamma och lika utlämnade.

Jag vet inte vad det var tänkt skulle störa mig med den här filmen, för jag har svårt att se hur den skulle kunna vara mycket bättre. Gravity är ett fantastiskt stycke filmkonst.

The Bling Ring (2013) - 2/6

The Bling Ring berättar den sanna historien om ett gäng bortskämda, ADHD-medicinknarkande skitungar som bestämde sig för att göra inbrott i kändisars hus och stjäla kläder, pengar, smycken, klockor, knark och vid ett tillfälle en pistol. Tydligen krävdes ingen större ansträngning; vid flera tillfällen var dörrar olåsta, Paris Hilton lämnade en nyckel under dörrmattan och tjuvlarm är visst inte på modet i Kalifornien. De brydde sig inte om minsta försiktighetsåtgärd, syntes tydligt på övervakningskameror och spred fingeravtryck och DNA-spår runt sig medan de öppet skröt om sina bragder. De greps, förrådde varandra, och dömdes.

När jag tittar på The Bling Ring undrar jag varför jag skulle vilja se den. Visst är den välgjord, med Sofia Coppola bakom kameran och framför den unga skådespelare som verkar ha klivit rätt ut ur världen de porträtterar. Men det är bara stil och ingen substans.

Det är tomma karaktärer, bottenlöst ytliga, som inte bryr sig om något annat än kläder, smink, smycken, att dricka äckliga drinkar och dansa till dålig musik. Det är en kultur och en miljö som jag är nästintill fullständigt ointresserad av i verkligheten och den är inte mer underhållande på film.

Det finns inte mer. Hela filmen visar de här unga människorna, i avsaknad av minsta meningsfull tanke, raka till sig det de vill ha från människor de beundrar, och sedan hänga på klubbar och njuta av den meningslösa uppmärksamheten. Här finns ingen satir, inga kommentarer, ingen analys, inga slutsatser. Filmen är lika grund som sina karaktärer.

Frequency (2000) - 5/6

Det är så här man ska använda sig av science fiction. Frequency tar en central idé och utforskar dess följder, hittar skrynklor vi inte väntar oss, och följer sin tråd till slutet. Tyvärr känner den sig tvungen att lägga in ett överdrivet dramatiskt element som historien inte behöver och den faller också i den alldeles för vanliga fällan att avsluta med en actionscen av standardsnitt, men idén och dess omgivning är bra nog att den fungerar ändå.

Den centrala idén är förmågan att tala med någon i det förflutna. Den är förstås inte ny; vi har sett liknande saker förut - The Lake House dyker upp i huvudet - och en av frågorna jag inte kan låta bli att ställa är varför personen i nutiden inte omedelbart letar reda på personen från det förflutna. Frequency har svaret klart: den ene är John Sullivan (Jim Caveziel) som 1999 via en kortvågsradio lyckas prata med sin far Frank (Dennis Quaid) 1969. Grejen är att fadern dog i en brand samma år.

När de lyckats övertyga varandra om sina respektive identiteter och fått klart för sig vad det är som händer, gör John genast vad han kan för att rädda sin fars liv, och det fungerar. Råden Frank får från John gör att han överlever branden, och vi får se en fantastiskt varm scen där de tillbringar en hel kväll med att prata om sånt jag tror man skulle prata med sin vuxne son och sedan länge döde far om, om man fick chansen.

Men när man ändrar saker i det förflutna så ändras nutiden, och John upptäcker att allt inte är bra bara för att Frank överlevde branden. Tvärtom. En del har blivit värre och nu måste John och Frank tillsammans, med trettio års mellanrum, lösa ett mysterium och rädda familjen. Samtidigt får vi inblickar i Johns liv och hur det blir annorlunda för att hans far inte dog när han var sex.

Logiken är inte spiksäker. När tidslinjen ändras, varför är det bara John som fortfarande har minnen från den förra versionen? Vad hade hänt om Frank hade tagit upp plånboken igen? Det är svårt att göra en helt hålfri tidsresefilm, och Frequency har inte lyckats. Men den håller sig konsekvent, trots handlingens komplicerade trådar är den lätt att följa och man känner sig aldrig vilsen. Framför allt använder den sin idé som ett sätt att berätta en historia den annars inte hade kunnat berätta, inte som en gimmick, och de två känslofyllda skådespelarinsatserna från Quaid och Caviezel gör den enormt sevärd.

I Give It a Year (2013) - 1/6

Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) gifter sig på ett bröllop-från-helvetet. Prästen kräks under ceremonin och bestman Dan (Stephen Merchant) håller ett fruktansvärt tal. Redan här märks tydligt problemen som ska plåga den här filmen under hela dess längd. Dans tal har ingen funktion utom att vara generande och korkat, och det är inte generande och korkat på ett roligt sätt. Jag skrattade inte, jag ville bara att det skulle vara över.

Det är symptomatiskt för den här filmens enormt svaga manus. Varenda scen verkar kräva en pinsam idiot vars pinsamma idiotier inte är roliga och som inte spelar någon roll för berättelsen. Ibland förvandlas i övrigt vettiga karaktärer till pinsamma idioter bara för att uppfylla det kravet. Klichéer prickas av på en anal checklista och inte en enda av dem görs bra. När filmen vill vara charmig och rolig är den bara hackig och obekväm.

Det blir snabbt uppenbart - även för dem själva - att Nat och Josh inte hör ihop. De gifte sig efter sju månader, galna i varandra. Det var ett misstag, och filmen handlar i princip om hur de erkänner det för sig själva. Nat vill hellre ha den snygge dollarmiljonären Guy (Simon Baker) och Josh vill hellre ha sitt ex Chloe (Anna Faris), och Guy och Chloe gör klart att de gärna vill ha Nat respektive Josh. Spänningen ligger en bit under noll.

Guy är den ende karaktären i filmen som aldrig är antingen en idiot eller ett äckel, och till och med han beter sig som ingen levande människa någonsin gjort. Simon Baker är den bäste skådespelaren i filmen, och till och med han kämpar med manusets besynnerliga krumbukter.

I Give It a Year lyckas samla ihop till sammanlagt kanske fem minuter av humor och charm, det mesta av det under det korta montage då Nat och Josh bestämmer sig för att ge sitt äktenskap en chans. Resten är antingen pinsamt, otroligt eller kliché, och när filmen får chansen att sätta en genuin twist på hinna-ifatt-sin-älskade-på-flygplatsen-klichén så kastar den bort den och nöjer sig med att gå halvvägs. Ingen del av den är sevärd.

Hummingbird (2013) - 6/6

Fördelen med att se en Jason Statham-film är att man vet vad man får: en hårding spelad av en man som tar materialet på största allvar, även när ingen annan gör det, och lever i sin miljö lika naturligt som om han vore född där. Nackdelen med att se en Jason Statham-film är att det kan bli vad som helst då han inte är en skådespelare som är hängiven sin konst utan bara filmskapandet. Det kan lika gärna bli Death Race som Crank. Men det var åtminstone något åt det hållet jag väntade mig av Hummingbird, en dumkul actionfilm.

De förväntningarna gjorde det till att börja med svårt att komma in i filmen, för Hummingbird må vara en actionfilm men den är varken dum eller kul. Detta är Stathams allvarligaste verk och hans bästa skådespelarprestation. Den går långt bortom allt han gjort tidigare och allt han är känd för, och resultatet är något som jag aldrig väntade mig se från honom. Och det säger jag som ett av hans fans.

Han spelar den PTSD-drabbade Afghanistanveteranen Joseph Smith som efter hemkomsten till England avviker från ett militärsjukhus och försvinner på Londons skuggsida. En alkoholiserad vinddriven existens med bara två fasta punkter i tillvaron: soppköket som drivs av syster Cristina (Agata Buzek) och vännen Isabel (Victoria Bewick) som han delar pappkartong och kroppsvärme med.

När några lokala småbusar gör en räd mot kåkstaden kommer Joseph undan och tar sig in i en lägenhet. Enligt meddelandet på telefonsvararen ska ägaren inte komma hem förrän i oktober, och Joseph gör hans hem till sitt. Sedan börjar han leta efter Isabel. Han behöver pengar och börjar jobba för gangstern mr Choy (Benedict Wong), vilket kräver både våld och ännu obehagligare saker.

Joseph gör det som krävs av honom för att lyckas med det han vill. Under tiden blir han under namnet Crazy Joe de hemlösas skyddshelgon nere vid soppköket. Detta är Stathams mest moraliskt tvetydiga roll. Joseph närmar sig Cristina, som försöker hjälpa honom men hur nära kan en nunna komma en våldsam brottsling? Och även om hon lyckas, finns det något där inne att nå?

Hummingbird är en film som aldrig tar den lätta utvägen, och den förvånade mig om och om igen. Från ett "beautiful all along"-ögonblick som faktiskt fungerar via en gråvit huvudperson till ett slut som inte sviker historien utan drar den till sin logiska följd. Jag älskade alltihop.

"They put me up a mountain, told me to kill people. What did they think was going to come down the mountain?"

Maximum Overdrive (1986) - 1/6

Stephen King är en bra författare, men många av hans berättelser blir inte bra på film. Det finns en hel hög undantag, men de är nog snarare resultatet av att han har skrivit så många böcker att några av dem måste bli bra, eller åtminstone råka hamna hos riktigt talangfulla filmskapare. Maximum Overdrive är i stället resultatet av en inte särskilt bra novell och att King själv bestämde sig för att göra filmen. Under sin nerknarkade period. Ja.

Historien börjar när Jorden passerar genom en kometsvans som får maskiner att vakna till liv och bli onda. Det första ordet i "science fiction" har inte mycket här att göra. Bankomater förolämpar sina kunder, hushållsredskap attackerar sina användare, broar öppnar sig när de är fulla med fordon, och fordonen själva blir mordiska.

Jag antar att det hade gått att göra något bra av det här. Man hade kunnat göra det till en actionfest med biljakter-med-twist. Man hade kunnat göra det till en slasherfilm med blod och flygande lemmar. Man hade kanske rentav kunnat göra det till en effektiv skräckfilm om man hade kunnat bli av med konceptets grundläggande fånighet - det låter osannolikt, men inte omöjligt.

I stället väljer King att ge oss en massa rätt trista och/eller irriterande karaktärer och tvinga oss att tillbringa alldeles för mycket tid i deras sällskap. De pratar om vad som kan ha hänt, vad de ska göra, om det finns något hopp. Då och då händer något som de måste reagera på, men för det mesta är vi instängda i ett långtradarfik med människor vi inte tycker om. Det kan inte bli bra, och det blir det inte.

This is the End (2013) - 4/6

En massa kändisar - Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco, Jonah Hill, Craig Robinson, Michael Cera, Jason Segel, Emma Watson, Rihanna, Paul Rudd, Mindy Kaling, Christopher "McLovin" Mintz-Plasse, Danny McBride - spelar sig själva som gäster på James Francos inflyttningsfest. Franco firar att "fästningen", hans specialbyggda hus på västkusten, är klart. Det är en ordentlig skiva.

Samma kväll inträffar slutligen the Rapture, en specifikt amerikansk kristen dogm tagen från en vers i Uppenbarelseboken. Alla rättfärdiga och goda flyger upp till himlen och resten av oss stannar här nere med jordbävningar, eldstormar, monster och demoner. Till ingens förvåning faller alla kändisarna under "resten av oss". Många av dem dör genast, och kvar i Francos hus är han själv, Seth, Jay, Jonah, Craig och Danny. Nu försöker de hålla sig vid liv med begränsade resurser och bakom barrikaderade dörrar.

Låt mig först göra en sak klar: den här filmen ser fantastisk ut. Hela Hollywood brinner, avgrunder öppnar sig, djävlar flyger över himlen, och en gigantisk demon kliver fram genom syndernas näste. Skugghöljda incubi smyger genom huset om natten. Allting sitter sömlöst ihop med de riktiga människorna och deras miljöer. Jag ser aldrig gränsen och bryr mig inte om den.

Utanför det visuella är This is the End dock störande ojämn. Ibland är den riktigt rolig och den får ut mycket driv ur skådespelarnas villighet att driva med sig själva och sina officiella imager. Den etablerar personligheter som gnids mot varandra i sin absurditet och sedan vrids eller helomvänds. Det är till exempel jättekul att se dem fördriva tiden genom att filma en uppföljare till Pineapple Express.

Men alldeles för ofta faller den ner i att i stället visa oss två vuxna män som står och skriker "sperma" åt varandra, eller bara beter sig som ointressanta, irriterande skithögar. Långa sträckor av filmen är bara tråkiga, som om dess upphovsmän inte visste bättre än sina karaktärer vad de skulle hitta på med situationen de fann sig själv i. Massor av komisk potential går förlorad.

Allt sammantaget är den ändå okej, framför allt tack vare den avslutande sekvensen när överlevarna slutligen flyr Francos hus och tror att de har kommit på lösningen på sitt problem. Nu ska de bara lyckas genomföra den också. Det är logiskt, det är roligt, det fungerar. Om hela filmen hade varit på den nivån hade jag rekommenderat den så varmt jag kunde. Nu är den bara okej.

Jagten (2012) - 6/6

Lucas (Mads Mikkelsen) är dagislärare i en dansk småstad. Han är populär bland barnen och omtyckt av alla - arbetskamrater, vänner, jaktlaget, vackra Nadja (Alexandra Rapaport). Han har en son, Marcus (Lasse Fogelstrøm) som älskar honom och vill flytta till honom från sin mamma, Lucas exfru.

En dag säger ett av dagisbarnen, lilla Klara (Annika Wedderkopp), saker vars innebörd hon inte riktigt förstår, och vuxenvärlden reagerar. En barnpsykolog pratar med henne tillsammans med dagisfröken Grethe (Susse Wold), och sedan är Grethe tvungen att prata med Lucas. Han blir anklagad för sexuella övergrepp, och hans liv blir en mardröm.

Detta är Mads Mikkelsens film, med en central och fantastisk skådespelarprestation. Jagten är en sån film som får tittaren att känna alla känslorna som om hen själv vore inblandad. Man sitter i soffan och skakar, ögonen tåras. Vi lever med Lucas i hans vrede och förtvivlan. Vi blir också arga.

Men vem finns det att vara arg på? Lilla Klara hade ingen aning om vad hon sa, eller vad som skulle hända. De vuxna var tvungna att reagera. Klaras pappa Theo (Thomas Bo Larsen), Lucas bäste vän, måste välja vem han ska tro på och vem kan döma hans val? Många går över gränsen och gör saker de inte borde oavsett hur skyldig Lucas är, men vem kan säga hur hen själv hade reagerat? Vill vi inte alla stå på barnens sida mot människor som gör det Lucas anklagats för? Hur lätt är det att tro på "oskyldig tills motsatsen bevisats"?

Allt som händer skulle hända likadant oavsett om Lucas vore skyldig eller inte. Lucas skulle neka, Klara skulle börja säga något annat för att göra allt bra igen. Det går inte att avgöra, och däri ligger det hopplösa.

Lucas liv faller samman. Han får inte handla mat. Han misshandlas. För honom är det ett statement att gå till affären, eller till kyrkan. Hans tidigare så välordnade sinne bryter ihop till desperation och vi vet inte vad han ska göra. Under en klimaktisk scen höll jag för ögonen och kikade mellan fingrarna som ett barn som tittar på skräckfilm, osäker på vad jag hoppades skulle hända.

Det finns inget bra slut på en historia som denna, i alla fall inget som är lika realistiskt som resten av filmen. Därför är det skönt att manusförfattarna Thomas "Festen" Vinterberg och Tobias Lindholm inte försöker klistra på ett, samtidigt som de inte lämnar oss i mörker. Jagten slutar så bra den kan, och är väldigt bra.

Movie 43 (2013) - 1/6

Jag brukar försöka undvika hyperbol i stil med "skulle hellre svälja en radioaktiv golfboll än se den här filmen igen" eller "efter halva längtade jag efter att strypa mig med taggtråd". Filmer kan vara tråkiga, obehagliga, pinsamma eller äckliga men de når aldrig upp till tortyrnivå. Så jag hoppas att du tar mig på största allvar när jag säger att Movie 43 fick mig att må fysiskt illa. Jag kan inte säga att den är den sämsta film jag sett, men jag kan säga att den bryter ny mark på dålighetens område.

Det mest - det enda - imponerande med den är att den alls blev gjord, särskilt med denna rollista: Hugh Jackman, Kate Winslet, Halle Berry, Dennis Quaid, Greg Kinnear, Emma Stone, Naomi Watts, Liev Schreiber, Seann William Scott, Johnny Knoxville, Gerard Butler, Anna Faris, Uma Thurman, Justin Long, Richard Gere, Kate Bosworth, Chloë Grace Moretz, Christopher Mintz-Plasse, Kristen Bell, Elizabeth Banks och Seth MacFarlane. En lång rad kända namn.

Hur lyckades Peter Farrelly, det förvridna geniet bakom den här katastrofen, få in alla dessa stjärnor? Genom att vara tokig. Det tog honom tio år att få Movie 43 gjord, vilket är en hemskt tragisk mening, och han låg på kändisarna som en galning. När Richard Gere försökte ta sig ur projektet genom att göra det så svårt som möjligt för Farrelly - "jag har bara de här fyra dagarna över och vi måste filma i New York City" - så flög Farrelly till New York City och filmade i fyra dagar. Han kämpade in Winslet och Jackman, fick dem att filma sin sketch, och använde deras namn för att få in andra. Farrelly gav sig aldrig, han vägrade släppa sin dröm.

Jag ställer samma fråga här som jag gjorde efter att ha sett The Nutcracker in 3D: vad var drömmen? Vad var Farrellys grundidé som han höll fast vid i ett årtionde, som han la ner sin svett på tills han kunde föda fram den här neurosedynbebisen till film? Vad det än var kan jag inte tro på att det var det han uppnådde.

Om det inte är ett meta-skämt, och det måste det nästan vara. Filmen verkar medveten om hur usel den är. Ramberättelsen består i att Dennis Quaid är en desperat manusförfattare som försöker sälja sitt manus till filmbolagskillen Greg Kinnear. Quaid berättar om en sketch och vi får se den. Efter att Quaid gått igenom de första säger Kinnear nej, det är hemskt, det är anstötligt, det är kommersiellt gift - och vi håller helhjärtat med. Då drar Quaid pistol och tvingar honom att lyssna på resten. I filmen måste en karaktär pistolhota en annan karaktär för att filmen ska fortsätta.

Skämtet i ramberättelsen är alltså att Quaid är en fullständigt rutten och halvgalen manusförfattare som försöker få en omöjlig film gjord, och filmen i fråga är den vi ser. Det kan ju inte vara något annat än Farrellys drift med sig själv. Men för att skämtet ska fungera måste sketcherna vara riktigt usla, och det är ju i dem vi tillbringar lejonparten av filmen. Kunde inte Farrelly se problemet med den här idén?

Eller trodde han verkligen att vi skulle skratta åt de äckliga scenerna med Jackmans halstestiklar, de smärtsamma sekvenserna med Watts och Schriebers galna föräldrar, Knoxvilles fångade irländske pyssling eller Longs Robin som ständigt skäms ut och förnedras av Batman? Trodde han att vi skulle tycka om att se Banks bli nerpissad av en tecknad katt eller Moretz få sin första mens under horribelt pinsamma omständigheter?

De bästa sketcherna i Movie 43 är bara tråkiga, med kanske ett snabbt förbiflygande halvskratt i början om man har tur. Resten är direkt vidriga, anstötliga, sånt jag önskade att få slippa se och snabbspolade mig igenom för att komma till något som skulle få magen att sluta vrida sig. Jag vet inte om jag kan förmedla hur usel den här filmen är. Dess existens är ett mysterium, dess rollista en gåta, och dess grundidé en sjuk utsöndring från en besynnerlig hjärna.

Now You See Me (2013) - 5/6

Fyra trollkonstnärer - gatumagikern Daniel (Jesse Eisenberg), charlatanen Jack (Dave Franco), utbrytaren Henley (Isla Fisher) och hypnotisören Merritt (Woody Harrelson) - får varsin anonym inbjudan till en lägenhet som de tillsammans utforskar. Ett år senare har de under namnet "de fyra ryttarna" en enorm Vegas-show, finansierad av multimiljonären Arthur Tressler (Michael Caine). I publiken finns Thaddeus Bradley (Morgan Freeman), en före detta trollkarl som nu lever på att avslöja hur trollkarlar gör sina tricks. En sorts omvänd James Randi, som angriper dem som inte skadar någon.

De fyra utför ett fantastiskt trick där de till synes tömmer ett bankvalv på pengar som sen regnar ner över publiken. Att dela ut miljoner i kontanter visar sig vara ett bra sätt att skapa uppmärksamhet, och de fyra ryttarna blir från en dag till en annan de hetaste namnen i Las Vegas.

Problemet är bara att pengar verkligen försvann från bankvalvet de påstod sig tömma. Här blir FBI-agenten Dylan Rhodes (Mark Ruffalo) och Interpol-agenten Alma Dray (Mélanie Laurent) inblandade. De plockar in de fyra och förhör dem, men inser att de inte kan anklaga dem för att ha teleporterat pengar från ett bankvalv i Paris till en scen i Las Vegas. Och de fyra ryttarna har mer planerat.

Now You See Me är en enormt underhållande film som finner rätt balans mellan action och lugnare bitar. Den bygger upp spänning och förundran utan att irritera, och retar oss ständigt med ledtrådar. Vem är det egentligen som ligger bakom alltihop? Inte ens de fyra ryttarna vet. Vad är syftet med allt? Det kanske de vet. Hur mycket vet Thaddeus Bradley? Vems sida är han på? Vad gör Alma Dray här? Vet ens Arthur Tressler vad som pågår? När det slutar, vem kommer att vara lurad och vem kommer att ha vunnit? Det är inte många filmer som lyckas få mig att ärligt ställa de här frågorna. Visst, en och annan aning hade jag, men jag föll för många falska spår också.

Filmen går i sin behagliga rytm utan att tappa i tempo eller ösa på för fort. Den är lika showig som sina huvudpersoner, som vet precis hur man entusiasmerar publiken. Den handlar om magi och är själv härlig, sorglös filmmagi. Det enda som står mellan den och att vara fantastisk är att inte riktigt alla frågetecken rätas ut och några trådar lämnas hängande lösa. Upplösningen hade kunnat vara mycket smidigare och mer tillfredsställande.

Det gjordes antagligen för att lägga upp inför en uppföljare, som ska börja filmas nästa år. Det ska bli kul att se hur de följer upp det här, för Now You See Me känns som en sluten, unik liten historia.

Curse of Chucky (2013) - 5/6

Jag har inte sett någon av de tidigare Onda dockan-filmerna, har aldrig haft någon särskild lust att göra det heller, och hade inga förväntningar alls på denna sjätte del i serien - den första som inte släpps på bio. Det blev en glad överraskning att den faktiskt var bra, riktigt bra.

Det märks redan från början. Vi träffar den rullstolsburna Nica (Fiona Dourif) som bor i ett gammalt kråkslott med sin mor Sarah (Chantal Quesnelle). Deras hus är en skräckfilmskliché, visst, men vilken magnifik kliché. Ett monokromt skuggrike där de enda färgfläckarna utgörs av Nica själv och tavlorna Sarah målar. Det är mycket vackert filmat och effektfullt stämningsskapande. Det här är ingen simpel exploitativ skräckfilm; den har skapats av duktiga människor. De förstår både det visuella och det dramatiska - presentationen av Nica och Sarah utförs med skicklig hand i en scen som samtidigt sätter igång handlingen.

Ett paket levereras till Sarah. Det innehåller en docka, lätt igenkänd av alla som gått utomhus de senaste tjugofem åren. Det är förstås Chucky, den blodtörstiga docka som mördat sig igenom de tidigare filmerna i serien. Ingen av kvinnorna vet varför de fick en docka hemskickad.

Samma kväll hittar Nica sin mor död med händerna om en stor sax inkörd i magen. Av allt att döma har  den psykiskt plågade Sarah till slut tagit sitt liv. Det tror i alla fall Nica, hennes syster Barb (Danielle Bisutti) och Barbs präst Frank (A Martinez). Barb kommer med sin man Ian (Brennan Elliott), dotter Alice (Summer H. Howell) och barnflicka Jill (Maitland McConnell). Alice förälskar sig genast i Chucky trots att han i mina ögon ser betydligt mer kuslig än söt ut, även innan han vaknar till liv och börjar smyga runt.

Det här är filmens bästa bit, när vi vet att Chucky rör på sig när ingen tittar, när vi ser honom driva sitt spel bakom kulisserna. En middagsscen är fantastiskt spänningsfylld, lika välgjord som något av Hitchcock. Vi rörs lika mycket av de undertextfyllda replikerna mellan familjemedlemmarna som av hotet från Chucky. Det är riktigt bra och riktigt otäckt.

Men det här är inte Hitchcock. Förr eller senare måste Chucky sluta låtsas och börja springa runt med knivar och yxor, och då tappar filmen något. Ibland rör han sig realistiskt - så realistiskt som en vandrande docka rimligen kan - men ibland springer han som om han inte har någon tyngd utan hänger i marionettrådar och vid riktiga rushar flyger han. Ansiktet är för det mesta parodiskt snarare än skrämmande, och rösten (Brad Dourifs) växlar mellan att vara kuslig och bara fånig.

Chucky är helt enkelt inte ett trovärdigt hot, och det är ett bevis på filmskaparnas skicklighet att de lyckas göra något så här bra av en - ärligt talat - rätt löjlig idé. De överraskade mig flera gånger med vändningar jag aldrig hade sett komma, och även om Curse of Chucky inte bryter någon ny mark inom skräckfilmen så är den ändå ett väldigt bra exemplar i sin genre.

Smiley Face (2007) - 4/6

Det finns gott om stonerkomedier, men rätt få med en kvinnlig huvudperson. Jane F (Anna Faris) är dock uppgiften vuxen, även om det är det enda hon klarar av. Hon är rent formellt en hoppfull skådespelerska men tillbringar större delen av tiden hemma i soffan, stenad som en gris, och undviker i möjligaste mån att göra något konstruktivt. Rumskamraten Steve (Danny Masterson) har börjat tröttna på hennes slapphet men det har inte trängt igenom dimman som omger hennes hjärna.

Den här dagen har hon saker som måste skötas. Hon ska provspela för en roll, hon ska betala en skuld till sin langare, men framför allt måste hon betala elräkningen om inte strömmen ska stängas av. Hur Steve vågat ge henne den uppgiften är oklart, och naturligtvis slutar det illa.

För att hantera dessa gigantiska ansvarsområden slappnar hon av med lite marijuana och blir frestad av de muffins Steve bakat till sina kompisar. Efter att ha vräkt i sig dem - med rättfärdiganden - visar det sig att det är haschkakor. Nu är hon massivt hög och hon har fortfarande saker hon måste göra. Hon bestämmer sig för att lägga upp en plan. En plan som hon själv tycker är genialisk.

Vi följer Jane genom hennes dag när olycka staplas på olycka och hon försöker reda ut allt hon drabbas av. Jag har sett bättre - och roligare - stonerkomedier, men Smiley Face ligger bra till i traditionen. Det roliga är att se kris efter kris, katastrof efter katastrof, och framför allt att se den orimligt karismatiska Anna Faris hafsa sig igenom dem. Hon ser ut och beter sig som just det hon ska föreställa, och de roligaste bitarna är när vi får se henne göra båda sidorna och se både det Jane tror händer, och det som verkligen händer.

Höjdpunkten är när hon håller ett inspirerande, vältaligt improviserat brandtal till arbetarrörelsen, och vi sen får se vad hon egentligen sa. Vi har alla upplevt något liknande, potheads eller inte.

Beasts of the Southern Wild (2012) - 3/6

Jag ville så gärna tycka om den här filmen. Den har med få undantag fått fantastisk kritik, den har rekommenderats mig av människor som aldrig rekommenderar film, och den kändes som en underbar filmupplevelse som bara väntade på mig. Nu har jag sett den och det enda jag känner är en tom besvikelse.

Ja, den inte ens sjuåriga Quvenzhané Wallis är ett riktigt fynd i huvudrollen, en naturlig skådespelerska som beter sig som om hon inte förstår att det är på låtsas. Visst, det är fantastiskt att en film som den här kommer från namn man aldrig hört, spelas av människor som aldrig stått på scen och bygger sin värld på en i sammanhanget knappt befintlig budget.

Men vad är poängen? Jag ville så otroligt gärna känna en förbindelse till Wallis lilla karaktär, känna något av att vi såg de här händelserna genom hennes oskuldsfulla ögon. Men det hände aldrig, filmen bara kravlar fram ungefär som människorna den visar, och de stora känslomässiga ögonblicken uteblir nästan helt konsekvent. Beasts of the Southern Wild är välgjord på alla sätt, men jag fann den också tråkig. Den stora stunden när Hushpuppy (Wallis) konfronterar de uroxar hon fantiserat om - som i hennes värld ser ut som behornade jättegrisar - är inget klimax, bara förvirrande.

Hushpuppy är en intelligent, brådmogen sexåring med holistisk syn på universum. Hon lever i The Bathtub, ett isolerat stycke lågland i södra Louisiana. Trots sin låga ålder bor hon i ett eget skjul och tänder gasspisen med blåslampa. Hennes mamma är försvunnen - enligt Hushpuppy simmade hon iväg - men pappan Wink (Dwight Henry) finns i närheten, i sitt eget lilla kyffe. Hushpuppy lever i en brutalt realistisk värld; när pappan försvinner räknar hon dagarna tills hon blir tvungen att äta sina husdjur. Det verkar hon inte ha några starka känslor inför.

Alla i The Bathtub är vana vid att leva som i spillrorna efter att världen gått under. Det påminner om bergstrakterna i Winter's Bone; det fanns kanske en civilisation här en gång i tiden men nu finns bara resterna kvar. Och människor som försöker leva på dem. De fångar fisk med händerna, bor i träskjul och tycker att The Bathtub är den vackraste platsen i världen. Samtidigt vet de att en dag kommer den stora stormen som kommer att översvämma deras hem.

Miljön som sådan är intressant. Människorna är intressanta. Jag hade velat se mer av dem. Någonstans i världen, närmare än vi tror, finns människor som lever så här. Men greppet med den oskuldsfulle observatören, som så ofta gör underverk, fungerar bara inte för mig den här gången. Det för oss in på bispår efter bispår och inga av dem leder någonstans. Det är väldigt synd, men Beasts of the Southern Wild lämnade mig kall.