Det bästa med den första Now You See Me var att den faktiskt fick mig att gissa och inte vara säker på att jag gissade rätt. Uppföljaren misslyckas med den biten. Kvar finns fortfarande bra skådespelare, imponerande spektakel, teknisk skicklighet och smidiga replikskiften, men historien fastställer tidigt att den bara vill twista så mycket som möjligt och då blir det rätt lätt att förutsäga vilka twistar som är på väg.
Filmen hade kunnat komma undan med det om det inte vore för att den tillbringar de sista tjugo minuterna med att förklara saker. De stora avslöjandena ska komma på ett sätt som gör att man förstår direkt, eller med antydanden efter vägen, inte genom en tjock infodump precis innan sluttexterna. I Now You See Me 2 har det hänt så många till synes omöjliga saker att det inte finns någon annan utväg, och därmed ser vi att den fallit i uppföljarfällan: måste vara mer, värre, större.
Men innan dess är den både välgjord och underhållande. Magikerna som kallas Four Horsemen har sen sitt spektakulära uppträdande i slutet på förra filmen hållit sig gömda i ett år. En av dem har tröttnat och gett sig av, och kvar finns gatumagikern Daniel Atlas (Jesse Eisenberg), charlatanen Jack Wilder (Dave Franco) som fejkade sin död och hypnotisören Merritt McKinley (Woody Harrelson). De väntar på order från det mystiska Ögat och deras boss, FBI-agenten Dylan Rhodes (Mark Ruffalo) tillbringar tiden med att lägga ut villospår för sina kollegor som letar efter Horsemen.
När deras order till slut kommer är de att dyka upp på en stor teknikmässa och avslöja Steve Jobs-typen Owen Case (Ben Lamb). Lula May (Lizzy Caplan) rekryteras för att ersätta Henley, och trolleriet är igång. Men någon vet vad de håller på med och slår till i rätt ögonblick, och så är Horsemen på flykt.
Nu får de möta Walter Mabry (Daniel Radcliffe), en ung men stenrik affärsman som, inspirerad av Jack Wilder, fejkat sin död och lever i skuggorna. Radcliffes prestation är en märklig en; i hans första scener älskade jag hans besynnerliga skapelse, denna charmiga men slemmiga, omväxlande läskiga och roliga lille psykopat. På ett plan är han en bortskämd skitunge, på andra en fulländad skurk. Tyvärr lyckas det intrycket bara upprätthållas precis i början och underhållningsvärdet rinner bort. Det är inte Radcliffes fel dock; manuset visste inte vad det skulle göra med Mabry.
Fortsatta detaljer är onödiga. Poängen med filmen är att följa med i händelseförloppet och hoppas på att bli överraskad. Det hände inte mig.
