Judgment at Nuremberg (1961) - 6/6

Den här filmen säger rätt mycket om hur vår kultur har förändrats sen den gjordes. Det är en moraliskt tvetydig film om förintelsen, en film där ingen är automatiskt ond eller god, där till och med en aktiv medlem av nazistpartiet kan presenteras i ett begripligt, om än inte helt sympatiskt, ljus. Och den kom sexton år efter krigets slut, och bara tretton år efter händelserna den visar. Den närmaste motsvarigheten jag kan tänka mig är om det i dag kom en film som gav en nyanserad bild av Mohammed Atta. Någon som tror på att det skulle kunna hända? Nä, inte jag heller.

Det handlar om domarrättegångarna i Nürnberg 1948. Exnazister står inför den amerikanske domaren Dan Haywood (Spencer Tracy) som flugits över Atlanten för detta syfte. Hemma i USA är han ingen särskild - alla de stora grabbarna är redan döda eller dömda, och såna som Haywood är de enda som är intresserade av att sopa upp resten: läkare, affärsmän, och domare.

Fyra tyska domare, anklagade för att under Hitler ha perverterat det tyska rättssystemet, står inför skranket. Främst bland dem är den före detta justitieministern Ernst Janning (Burt Lancaster), en internationellt respekterad jurist och författare till beundrade böcker. Hur kunde han stå och beordra avrättning av människor han visste var oskyldiga?

Själv ger Janning ingen ledtråd där han sitter stenansiktad och ordlös medan hans hetsporre till advokat Hans Rolfe (Maximilian Schell) försvarar honom med en eld som vi inte kan föreställa oss att Janning själv nånsin känt.

Domare Haywood bor i ett hus med ett gift par som tjänstefolk, men när han försöker ta upp kriget och nazismen vill de inte prata om det. Han blir vän - och kanske mer - med fru Bertholt (Marlene Dietrich), som bodde i huset innan hon förlorade det samtidigt som hon förlorade sin man. Haywood försöker förstå nazismen, reda ut hur mycket det vanliga tyska folket visste om det som pågick, och lösa mysteriet Janning.

Judgment at Nuremberg är en underbart komplex och mångfacetterad film. Den presenterar både frågor och svar men låtsas inte att den har alla svaren, eller ens att dess svar är allmängiltiga. I stället för att framställa Adolf Hitler som en demon vars magiska karisma ledde ett helt land över helvetets rand söker den svaren i de komplicerade mänskliga omständigheter som faktiskt följer sanningen. Den hittar symboler i sina karaktärer; varenda en är kluven och målad i gråtoner. Det finns ingenting enkelt i Judgment at Nuremberg.

Ändå berättar den sin historia med sådan lätthet att tre timmar far förbi som en. Vi är lika fascinerade av den spirande relationen mellan domare Haywood och fru Bertholt som vi är av den juridiska striden mellan försvarsadvokat Rolfe och åklagare Lawson (Richard Widmark).

Allra mest fängslas vi nog av Haywoods försök att nå fram till den vanlige tysken, där han - och vi - misstänker att sanningen döljer sig. I slutändan misslyckas han, men det gör inte Judgment at Nuremberg. Attityden den har till sitt ämne är nog förklaringen till att Tyskland i dag är ett framgångsrikt, civiliserat och fredligt land i stället för en blodtörstig terroristfabrik.

Guardians of the Galaxy (2014) - 4/6

När den här filmen först kom räknade jag med att den skulle vara fullständigt okej. Okej humor, okej action, okej effekter, okej karaktärer som går genom en lämplig grad av utveckling så att vi kan bry oss precis lagom mycket. Men så började recensionerna komma, hyllning efter hyllning, och varenda människa som såg den tycktes inte kunna vänta två sekunder innan hen rekommenderade den. Jag började tro att det kanske fanns nåt här ändå, och om inte så verkade den i alla fall vara en bättre sprudlande actionfilm än de flesta.

Nu, slutligen, såg jag den. Jag kan rapportera att mitt första antagande stämde. Guardians of the Galaxy är bedövande okej. Okej humor, okej action, okej effekter, okej karaktärer som går genom en lämplig grad av utveckling så att vi kan bry oss precis lagom mycket. Den gör samma grej som The Avengers, följer sin formel, slänger in lite skämt, spränger lite saker, paraderar runt ett par freaks och en het brud som sparkar röv, och hoppas att det fungerar.

Vilket det förstås gör. Guardians of the Galaxy är ingen dålig film, men den är ett exempel på filmer vi kommer att se - och har börjat se - när nu serietidningsfilmerna blivit mainstream kassakor. En stadig ström av acceptabla actionfilmer, men inte mer. Säkra kort. Förutsägbara emotionella twistar, tillrättalagda omständigheter, och ingenting man behöver tänka på eller som är värt att minnas. Och ständigt dessa småfrågor som distraherar. Hur kan Rocket plötsligt glömma att Groot kan växa? Om Yondus pil är så kraftfull, varför är den helt okänd i stället för massproducerad? Om det går att spränga sig in i rummet, varför var det så viktigt att öppna dörren? Varför bygger nån ett torn som kan flyga? Genren har kanske redan producerat sina bästa alster.

Guardians of the Galaxy kan i alla fall skryta med ett udda hjältegalleri, även om det förstås är noggrant anordnat för att inte störe den vite unge man som filmdirektörerna fortfarande betraktar som sin primära målgrupp. Peter Quill (Chris Pratt) är en människa som hämtades av rymdvarelser när han var åtta och nu reser galaxen runt som tjuv. Gamora (Zoe Saldana) är en tokhet trimmad grönskinnad superninja som hatar sina uppdragsgivare. Rocket (Bradley Coopers röst) är en genmanipulerad tvättbjörn och psykopatisk vapenfetischist. Groot (Vin Diesels röst) är Rockets Chewbacca och därtill ett omkringvandrande träd. Drax (Dave Bautista) är en gråskinnad biff som vill hämnas sin familj, helst med nävarna.

De fem träffas i ett fängelse och får anledning att rymma tillsammans, vilket involverar den hypermäktige Thanos (Josh Brolin), den onde Ronan (Lee Pace) och ett metallklot som innehåller något mycket mäktigt, farligt och värdefullt. Energivapen avlossas, rymdskepp viner förbi, eldklot blossar upp. Folk heter sånt som "the Accuser", "the Destroyer", "the Collector" och "the Broker" vilket måste göra det väldigt svårt att prata om andra samlare eller dealers.

Och alltihop är ljummet. Det är så besvikelsefyllt oarbetat. Intrighålen hade kunnat täppas till. Miljöerna hade kunnat förbättras så mycket - ibland är det tillbaka till Star Trek där varenda rymdvarelse var en sminkad människa. Här finns helt enkelt ingen av den sprudlande fantasi och lyckliga kreativitet som behövs för att skapa en lysande äventyrsfilm, men det behövs väl inte heller. När det handlar om att få massor till biosalongerna, då tjänar man inget på att världen är vacker. Då behöver man bara explosioner och en het brud som sparkar röv. Det är okej underhållning, men inte mer.

The Mysterious Geographic Explorations of Jasper Morello (2005) - 5/6

I den sepiatonade steampunkstaden Gothia lever Jasper Morello (Joel Edgerton) med sin fru Amelia (Jude Beaumont). Han är en luftskeppsnavigatör som hemsöks av minnen om ett hemskt misstag, hon är en välgörerska som tar hand om offren för en dödlig smitta som härjar i staden.

Gothias värld verkar vara en där luften tjänar samma syfte som vattnet i vår. Man färdas i luftskepp, det finns svävande öar och flygande fiskstim. Om det finns fast mark där så syns den aldrig till, och berörs inte med ett ord.

Jasper Morello går ombord på luftskeppet Resolution, kommenderat av kapten Griswald (Tommy Dysart) som inte vill ha Morello ombord men inte har något val; han har sina order. Ombord finns också doktor Claude Belgon, en biolog som har sina egna hypoteser om den mordiska sjukan och hur man ska kunna bota dem.

Det är en grå och i grunden nihilistisk historia som berättas, men den berättas på ett magnifikt sätt. Världen byggs upp med utomvärldsliga metoder. Karaktärerna är nästan bara silhuetter, en metod som en gång i tiden var vanlig men sällan syns till längre. Jag tänker på sagosekvensen i den sjunde Harry Potter-filmen som själv tog sin inspiration från den tecknade filmens barndom och det blir samma effekt: en lätt overklig, sagoliknande känsla som vilar över upplevelsen.

Det påstås att det här är den första av fyra delar och jag skulle gärna se de andra tre, men jag kan inte hitta några tecken på att de faktiskt har gjorts och inte bara drömts av filmskaparna. DVDn innehåller tydligen bara första delen och eftersom den kom för snart tio år sedan så är det nog inte lönt att hoppas på fler. Synd. Men om du vill se den här så finns den på Youtube.

Thor: The Dark World (2013) - 3/6

När en film börjar med en klumpig infodump om bakgrundshistorien har den redan en uppförsbacke att ta sig förbi. Varför inte ge oss den information vi behöver när vi behöver den i stället för att skyffla ut den via en överdrivet dramatisk berättarröst? Alla kan inte göra det lika bra som i Lord of the Rings.

Hur som helst: innan de nio världarna - Midgård (vår värld), Asgård (Thors värld), Vanaheim, Jotunheim och så vidare - skapades fanns en värld av mörker. Svartalverna och deras ledare Malekith (Christopher Eccleston) längtar tillbaka den fina tiden och byggde ett magiskt vapen som kallas för Aether. När de nio världarna ställer sig på linje kan det användas för att förgöra dem. Förra gången stoppades Malekith av Bor (Tony Curran), Thors farfar, och nu är det dags igen.

Men först ska Loki (Tom Hiddleston) sättas i fängelse för det han gjorde i Avengers, och Thor (Chris Hemsworth) håller på att städa upp efter honom. Samtidigt trånar han efter astrofysikern Jane Foster (Natalie Portman), som på Jorden är upptagen med att undersöka mystiska portaler och leta efter sin försvunne vän Erik Selvig (Stellan Skarsgård).

Allt det här ser okej ut - men inte mer än så. Allt det här är hyggligt intressant - men inte mer än så. De bästa stunderna kommer när Thor måste samarbeta med Loki; den senare var den bäste karaktären i den första Thor-filmen och nu har han hämtat sig efter sin tråkiga runda i Avengers. Chris Hemsworth är ett riktigt fynd som med övertygelse kan uttala de ärligt talat fåniga låtsasantika repliker han får, och Tom Hiddleston (som tydligen kom på idén att Thor och Loki skulle slåss ihop den här gången) porträtterar fint Lokis slemmiga, bedrägliga dubbelnatur. Jag önskade att de två kunde hänga ihop hela filmen.

Ingen annan imponerar. Oscarvinnaren Natalie Portman får ingenting att jobba med, Anthony Hopkins ser rollen som Thors far Odin som välbetald semester mellan sina riktiga jobb, och alla andra är pappfigurer, rekvisita som låter historien utspela sig.

Det är helt enkelt bedövande adekvat, alltihop. Bra action, men inget som vi inte sett förut. Ibland kul, men inte särskilt. Fina effekter, men inget vi inte är vana vid. Och ibland sjunker det under den gränsen också. När Loki magiskt förklär sig själv och Thor döljs förvandlingarna bakom pelare de passerar; ett grepp som såg coolt ut när Twilight Zone gjorde det 1960 men inte var nytt ens då. Varför göra det i dessa CGI-tider, när en snygg förvandling är en barnlek? Den scenen hade kunnat vara riktigt härlig att se, men i stället väljer de att använda ett gammalt budgettrick som bara drar uppmärksamhet till att det finns en kamera där?

Efter den första Thor, som var mycket bättre än jag väntade mig, är Thor: The Dark World en besvikelse. Det bästa jag kan säga om den är att den inte var dålig, men den var inte bra.

Frozen (2013) - 6/6

När det blev känt att George Lucas hade sålt Star Wars till Disney fick fansen en kollektiv totalflipp. Jag deltog inte i den. Jag tror det kan bli precis hur bra som helst. Det fanns en tid när Disney pumpade ut skit, men nu för tiden gör de bra saker. Bevisföremål A? Frozen.

Det här är den bästa Disneyfilmen någonsin, en av de tio bästa barnfilmerna någonsin, en av de tio bästa animerade filmerna någonsin, och bara en helt sjukt bra film. Det är den sortens film som får mig att önska att jag inte hade sett den så jag kunde få se den för första gången en gång till.

Frozen fick mig att skratta, den fick mig att gråta, den överraskade mig, den lämnade mig med värme i magen och en känsla av att världen kanske inte är så dum ändå. Varenda aspekt - animering, röster, musik - träffar mitt i prick med genialitet och kärlek. Dess karaktärer är på riktigt, dess historia på riktigt, och den funkar precis lika bra om man är fyra eller hundra.

Berättelsen ska upplevas men det går väl inte att skriva en recension utan att åtminstone röra vid den. Prinsessan Elsa av Arendelle (Idina Menzel) har en hemlighet: hon har magiska iskrafter som hon inte riktigt kan kontrollera. Därför låser hon in sig i sitt slott och vågar inte ens berätta för sin lillasyster Anna (Kristen Bell).

Men en dag är det dags för hennes kröning och då måste hon öppna slottet och visa sig för folket och ditresta högdjur. Hon är fruktansvärt rädd - vad händer om hon inte kan styra sina förmågor? Hon tar sig igenom kröningen men till slut lyckas hon inte längre och hon avslöjar sig för alla som en trollkvinna. Elsa flyr och Anna måste följa efter.

I bakgrunden finns prins Hans (Santino Fontana), Annas nyblivne fästman och den hon lämnar att styra över Arendelle i hennes frånvaro. På vägen träffar hon isförsäljaren Kristoff (Jonathan Groff) som lever med sin ren Sven, och snögubben Olaf (Josh Gad), som fått liv av Elsas magi.

Den senare står för huvuddelen av komiken - även om han som brukligt är har en roll att spela i berättelsen också - och den uppgiften utför han briljant. Han är en underbar skapelse i en film full av underbara skapelser och fick mig att skratta medan jag fortfarande hade tårar i ögonen.

Det är kanske den dikotomin, den motsättningen, som för Frozen den sista biten förbi "fantastisk". Den spelar på våra förväntningar och ibland går den med dem och ibland mot dem, och händelseförloppet kommer att betyda en sak för barnen och en annan för de vuxna. Den har funnit ett sätt att berätta något mycket viktigt och göra det förståeligt för både barn och vuxna, och det utan att predika.

Innan jag såg filmen hävdade en vän att den i princip var hitmusikalen Wicked. Då vi sett den fyra gånger - varje gång har involverat en tripp till London - och upprepade gånger utnämnt den till den bästa musikalen någonsin så gjorde det mig knappast mindre sugen att se den. Nu efteråt kan jag bara säga att om jag skulle göra Wicked för barn - och vore ett fullständigt geni - så är det Frozen jag skulle göra.

Känn ingen sorg (2013) - 2/6

Jag är inte göteborgare och vet precis tillräckligt om Håkan Hellström för att förstå var den här filmens titel kommer ifrån; jag antar att det skulle hjälpa mig uppskatta den om det vore annorlunda. Men ändå... kom igen. Är detta filmen som kallats "skönaste filmen någonsin", som röstades fram till bästa svenska film 2013, som kallats urmysig och feelgood och mumsbit och "slår det mesta som visats på svensk film"? Det här är ingen skön film. Det här är en dyster, tråkig film om patetiska förlorare.

Den värste av dem är Pål (Adam Lundgren) som vid sisådär 25 års ålder bor hemma hos sin farfar (Tomas von Brömssen). Han är en talangfull musiker men kan inte uppträda på grund av patologisk rampfeber. Så fort han försöker så börjar han moona, kräkas eller beatboxa.

Hans bästa vänner är MMA-fightern Lena (Josefin Neldén), som är kär i honom utan att han märker det, och den irrationelle smågangstern Johnny (Jonathan Andersson). In i hans liv kliver den vackra sångerskan Eva (Disa Östrand), som vill spela med honom och som han vill ligga med. Sen är det den vanliga småromantiken och en onödig, malplacerad bihandling om knarkhandel.

Känn ingen sorg vill så gärna vara tokrolig och avslappnat charmig, men den är alldeles för ansträngd och självmedveten. Resultatet blir i stället trist och deppigt, inte alls den mysfilm som den påstås vara. Den enda karaktären jag kan bry mig om är Lena, och henne önskar jag ett bättre öde än det filmen utsätter henne för. Utan att se den vet du redan vilket det är.

Rush (2013) - 5/6

Ron Howard är en regissör med många bra filmer bakom sig, men när jag ser hans bästa verk - filmer som Apollo 13, Frost/Nixon, A Beautiful Mind - får jag alltid känslan av att han bara är väldigt bra på att välja manus och skådespelare. Han är kompetent men det är aldrig hans förtjänst att de filmerna blir så bra som de blir.

Det är likadant med Rush. Det här är en bra film, en riktigt bra film, men jag önskar att jag kunde fått se den regisserad av någon som Steve McQueen, Darren Aronofsky, David Fincher... då hade den varit fantastisk.

Om inte annat så hade berättelsen passat Aronofsky, för här handlar det om besatthet. På sjuttiotalet kämpade de båda formel 1-förarna James Hunt (Chris Hemsworth) och Niki Lauda (Daniel Brühl) mot varandra. Det började redan i formel 3 och slutade när de var rivaler om världsmästerskapet. 1975 vann Lauda, 1976 var Hunt fast besluten att slå honom. Och som rivaliteter alltid gör spillde denna över i privatlivet.

Britten James Hunt är passionerad, vild, en rå talang bakom ratten. Han röker, super och jagar brudar. Han vill vinna för att han vill vinna, triumfera, segra. Han är snygg och charmig, och alla gillar honom. Hunt känner.

Österrikaren Niki Lauda är fokuserad, intelligent, analytisk. Han kör för att han är bra på det och kan tjäna pengar på det, inte på grund av någon särskild kärlek till bilsporten. Han är skarp och oförlåtande, och ingen gillar honom. Lauda tänker.

Det är en klassisk rivalitet, säkerligen renare på film än den var i verkligheten, men det fungerar, och det fungerar bättre ju mer vi får se av de här två. När nyanserna börjar skönjas, det är då vårt intresse verkligen väcks.

Rush tar lång tid på sig att komma igång. Den är genomgående hygglig - jag är särskilt förtjust i en scen där Lauda precis träffat sin framtida fru (Alexandra Maria Laura), deras bil bryter ihop och de får lift av två italienare som vet precis vem som står där vid vägkanten - men halvvägs igenom lägger den in en högre växel och blir riktigt bra. Det upprätthåller den hela vägen ut och går i mål med en skarpsynt sammanfattning ur Laudas mun. Howard har än en gång tagit ett bra manus och gjort en bra film.

Afrikas drottning (orig. The African Queen) (1951) - 5/6

Året är 1914. Rose Sayer (Katharine Hepburn) bor i en utpost i Tyska Östafrika tillsammans med sin bror, metodistpastorn Samuel (Robert Morley). De har byggt en kyrka och skapat sig en församling. Deras kontakt med omvärlden är skepparen Allnutt (Humphrey Bogart), som bland annat bringar dem nyheten att första världskriget brutit ut.

Kort efteråt märker de av kriget själva, när tyska soldater anländer för att bränna ner byn och tvångsrekrytera invånarna. Samuel dör och Rose är ensam. När Allnutt kommer tillbaka med sin båt - titelns "Afrikas drottning" - begraver de brodern och ger sig av nerför floden Ulanga. Efter att ha bekantat sig med situationen kläcker Rose en fullständigt orealistisk plan.

Det är symptomatiskt. Rose verkar till att börja med vara en ganska platt och svårspelad karaktär, men hon är filmens drivkraft: en tuff och hejdlöst optimistisk varelse. Det är Allnutt som kan båten och tekniken och området de befinner sig i, men det är Rose som gång på gång hittar utvägar som Allnutt aldrig hade kommit på.

När propellern tappar ett blad och axeln går sönder och de är mitt ute i vildmarken - ja, då bestämmer Rose att de ska improvisera en smedja. Och det gör de, och Allnutt är nog lika förvånad som vi. När Roses optimism slutligen fallerar så borde hon kanske upprätthållit den ändå.

I jämförelse är Allnutt själv en rätt simpel skapelse. Han är en ganska typisk Bogartkaraktär, en av de där charmiga, snabbpratande figurerna som man aldrig riktigt vet var man har. I Treasure of the Sierra Madre får vi ett svar, och här ett annat.

Det är tur att de två huvudpersonerna är så bra, för vi tillbringar nästan hela filmen i deras sällskap. I början och slutet, och aldrig så kortvarigt i mitten, är det några andra som får några repliker, men däremellan är det Hepburn och Bogart som bär filmen ensamma. De gör det med bravur. Medan Rose och Allnutt tar sig förbi forsar, tyska fort, flodhästar, krokodiler, blodiglar, moskiter och gyttja så manövrerar de två stjärnorna sig igenom en spirande relation.

De två historietrådarna löper sida vid sida, ingen av dem tar över, och båda når upplösningen samtidigt. Vi bryr oss lika mycket om Rose och Allnutt som om den omöjliga uppgift de föresatt sig, och vi tror på dem hela vägen. Nästan lika mycket som Rose.

30 Days of Night (2007) - 3/6

Så fick jag till slut se filmen som jag trodde att jag såg när jag såg uppföljaren, 30 Days of Night: Dark Days. Tyvärr var den lite av en besvikelse, trots att den verkade så lovande.

Den lilla staden Barrow i Alaska är USA:s nordligaste stad, befinner sig ovanför polcirkeln och genomlider varje vinter en månads mörker. Medan de sista minuterna solljus närmar sig stiftar vi bekantskap med dess invånare: sheriff Eben Olesen (Josh Hartnett), hans kollega Billy Kitka (Manu Bennett), hans lillebror Jake (Mark Rendall), halveremiten Beau Brower (Mark Boone Junior), restaurangägaren Lucy Ikos (Elizabeth Hawthorne) och så Stella Olesen (Melissa George), Ebens fru. Eben och Stella ligger i separation och hon är bara i Barrow för att hennes regeringsjobb för henne dit. När hon missar sista planet innan mörkret faller inser hon att hon måste tillbringa den mörka månaden med sin nästan förfrämligade man.

Samtidigt är det någon som verkar jobba för att skära av Barrow från omvärlden. Slädhundar dödas, fordon förstörs, ledningar klipps av. Den skyldige är nog en mystisk främling (Ben Foster), som verkar veta något om vad som komma skall och gör sitt bästa för att skrämma upp Barrows befolkning.

Det som komma skall är en ordentlig vampyrfest. Ett helt gäng vampyrer reser till Barrow för att ha det riktigt kul i en hel månad under vilken de inte behöver frukta solljuset. De ska jaga, döda, äta, roa sig på ett av världens bästa ställen för vampyrer, medan de överlevande sakta minskar i antal.

Det är en bra idé, men tyvärr är det inte det vi får se. Jag pratar inte bara om det märkliga att Barrow tydligen går från ljus till månadslångt mörker direkt - i verkligheten blir dagarna kortare och kortare tills solen slutar gå upp - utan om vad vampyrerna gör. De slaktar praktiskt taget alla människorna i Barrow första dagen och sen finns det ett par handfullar överlevande kvar. Om de ändå skulle göra det kunde de lika gärna stanna hemma.

Men det måste väl vara spännande att följa de stackars människospillrorna som desperat försöker ta sig igenom trettio mörka dagar i en stad full av vampyrer? Ja, det borde det vara. Det verkar som om det ska bli det också, när de sitter och kurar i sina gömställen och ser hur vampyrerna systematiskt börjar slita hus i stycken för att hitta dem... men så bara slutar det. Filmen hoppar i tiden, nu är det en vecka senare, nu har det gått en vecka till, och spänningen sipprar bort. Tydligen sitter överlevarna och gör ungefär ingenting en vecka i taget, och då och då flyttar de på sig.

Ändock finns det en hel del bra i 30 Days of Night. Den nästan obligatoriska en-av-människorna-har-blivit-biten-och-måste-låta-sig-dödas-scenen är osedvanligt bra och innehåller en liten twist. Upptakten till slutstriden är en väldigt välgjord symfoni av bild och musik. Och jag älskar slutscenen, och vad den betyder. Med mer sånt, mindre spänningsdödande tidshopp och igentäppande av de värsta hålen i handlingen så hade den här filmen varit riktigt bra.

Gravity (2013) - 6/6

Arbetskamraten som önskade den här recensionen berättade att han medan han såg Gravity tänkte på saker som han trodde skulle störa mig med den, och att han väntade sig - önskade sig, kanske - en totalsågning. En sådan kommer han inte att få. Jag sågar inte mästerverk, och det är vad Gravity är. Den siktar inte högt - detta är ingen analys av mänsklighetens villkor i ett kallt kosmos - men det den gör, gör den perfekt.

Den är en teknikens triumf när den visar upp en nollgravitationsmiljö på ett sätt som vi aldrig förut sett på film. Minns du hur imponerande Apollo 13 såg ut när den kom, och hur imponerande den fortfarande är? Den är ingenting i jämförelse med Gravity. Detta är liksom Life of Pi eller Hugo den sortens film som vi producerar nu när de senaste årens tekniska utveckling hamnat i händerna på människor som använder den som ett verktyg, inte som en gimmick. Gravity använder sina effekter lågmält, så att de är allestädes närvarande och en bakgrund till händelserna, inte som en klubba att slå tittaren i ansiktet med.

Framför allt är effekterna alltid bara ett komplement till talangen som flödar genom Gravity. Fotot är underbart och gör lika mycket som tekniken för att flytta oss till omloppsbana runt Jorden, en värld där de lagar vi är vana vid inte gäller och som väldigt få av oss kommer att uppleva. Och det är det som behövs för att Gravity ska fungera. Vi måste vara där, inte i våra trygga biostolar utan där, i rymden, där vi löper samma risker som huvudpersonerna. Det fungerade. Gravity gav mig skräckkänslor jag inte visste att jag hade.

När filmen börjar befinner vi oss redan i omloppsbana, där uppdragsspecialisten och förstagångsastronauten dr Ryan Stone (Sandra Bullock) håller på att installera en kommunikationsmodul på Hubble-teleskopet. Under tiden genomför Shariff Dasari (Paul Sharma) en reparation och veteranastronauten och befälhavaren Matt Kowalski (George Clooney) flyger runt med sitt jetpack.

Allting - Hubble, astronauterna, deras verktyg, deras skepp Explorer - rör sig fritt i vida banor, medan kameran glider runt och ger oss vinkel efter vinkel efter otänkbar vinkel. Vi får vår första presentation för den miljö som hela filmen ska utspela sig i. Det är något fullständigt främmande och utan vidare den bästa - och mest realistiska - rymdmiljö som synts på film.

Efter lite problem med att få modulen att fungera så får astronauterna plötsligt ett larm från Houston. En rysk satellit har sprängts av misstag, delarna har träffat andra satelliter och en kedjereaktion har startat. Rymdskrot träffar annat rymdskrot och plötsligt är omloppsbanan en ännu farligare plats att leva på (filmen börjar med "life in space is impossible" - tack!). Detta är en faktisk möjlighet som kan bli ett av den framtida rymdfartens stora problem, och det ställer definitivt till problem för Kowalski och Stone. Dasari dödas vid kollisionen, och de andra två måste försöka ta sig tillbaka till Explorer.

Det är resten av filmen - försöken att komma tillbaka till Jorden medan allt går fel på ett sätt som för tankarna till en replik från en oändligt mycket sämre rymdfilm: "it's a goddamn Greek tragedy". Det är inte mycket som går rätt för Stone och Kowalski, och eftersom vi upptar deras utrymme och känner deras känslor bubblar varenda katastrof i våra ådror. Det är outhärdligt spännande och genuint hisnande.

Det påminde mig om Buried, men i stället för den filmens klaustrofobiskt lilla utrymme handlar det om de oändliga djupen som lurar precis utanför vår tunna vardagsverklighet. Men människorna är lika ensamma och lika utlämnade.

Jag vet inte vad det var tänkt skulle störa mig med den här filmen, för jag har svårt att se hur den skulle kunna vara mycket bättre. Gravity är ett fantastiskt stycke filmkonst.

Pearl Harbor (2001) - 2/6

Varför heter den här filmen Pearl Harbor? Den har praktiskt taget ingenting med attacken att göra, som dessutom tillsnickrats och anpassats för att kunna klämmas in i en amerikansk film sextio år senare. Historielösheten är epidemisk.

Men vi börjar med den faktiska historien, som hade kunnat göras till en egen och kanske inte usel film om man bara skippat allt krigstramset. Mitt i berättelsen finner vi Ben Affleck som Rafe McCawley, en helylleamerikansk bondpåg som drömt om att flyga sen han var liten tillsammans med kompisen Danny Walker (Josh Hartnett).

De sökte till militären tillsammans och har blivit stridspiloter. 1941 har andra världskriget börjat i Europa men det har inte nått USA än, och de två tillbringar sina dagar med att öva, drömma om strid, och försätta sig själv i trubbel med skämt planerade av någon som sett Top Gun. När de inte flörtar med sjuksköterskor, förstås, unga kvinnor vars primära mål i livet verkar vara att nånstans bland alla de stendumma mansgrisar de möter hitta en vettig karl.

Rafe visar sig förstås vara den vettige karlen, åtminstone för Evelyn (Kate Beckinsale). De har sitt Meet Cute när han tigger sig igenom ett fystest - dyslektikern Rafe kan inte ens identifiera bokstäverna på syntesttavlan - och sen får vi ta oss igenom en kärlekshistoria som för det mesta är steril och klichéig och annars består av klumpiga försök till komik via så revolutionerande medel som ivägskjutna champagnekorkar. En snabbkurs i hur man får omkull sjuksköterskor med hjälp av kemiskt framkallade tårar försummas inte heller.

Rafe blir antagen till Eagle Squadron, RAFs amerikanska avdelning, och ger sig av till Europa för att slåss mot tyskarna. Han blir nerskjuten och rapporteras död, vilket öppnar dörren för en kärlekshistoria mellan Evelyn och Danny. Den är för övrigt betydligt intressantare än den mellan Rafe och Evelyn men prognosen ser inte vidare bra ut; givetvis är Rafe inte död utan kommer tillbaka och finner att hans flickvän och hans barndomsvän börjat nuppa i hans frånvaro. Finns det inte nåt om det i The Bro Code?

Över till själva attacken. Dess annalkande visas i scener som verkar tagna från en helt annan film. Amerikanska underrättelsetjänsten fångar upp sändningar och dechiffrerar, proffs försöker förutsäga vad japanerna tänker göra, och det finns förstås en smarting som räknar ut det men inte blir lyssnad på. Samtidigt ser vi japanerna planera den kommande slakten, helt utan entusiasm.

Japanerna i den här filmen har det verkligen dystert. De ska iscensätta en förlamande attack och beter sig som om de är tvungna. Det kanske kan förklaras av att motivet för attacken - enligt filmen - var att Japan nästan hade slut på olja. Japanernas motvilja kulminerar när attacken är över och de ger varandra deppiga blickar - "I fear we have awakened a sleeping giant". Om det hade varit en amerikansk attack hade det varit en massa highfiveande och utbasunerad patriotisk musik.

Så vi har ett triangeldrama som av någon anledning störs av instoppade scener med japaner som planerar något de helst vill slippa. När attacken väl kommer, i en oändlig scen av korta klipp, har den inte ens den förväntade funktionen att tvinga ihop Rafe och Danny igen; vid det laget har de redan överbryggat sin klyfta genom den väl beprövade metoden att supa till ihop. För handlingen är attacken helt irrelevant, och för attacken spelar det ingen som helst roll att Rafe och Danny hånglat med samma sjuksköterska. Det här hade varit mycket bättre som två filmer.

Eller rentav tre, för parallellt med de här två historierna berättas en tredje via en handfull scener som inte tillför annat än utfyllnad, ett märkligt val i en så här lång film. Det är historien om Dorie Miller (Cuba Gooding Jr), som till skillnad från Rafe och Danny fanns i verkligheten och faktiskt begick hjältedåd under Pearl Harbor-attacken. Men hans historia ges ingen chans att blomstra, den är bara intryckt bland allt det andra som om nån halvvägs genom manusskrivandet fick för sig att man måste ha med en svart nånstans. Eller injicera lite verklighet, kanske.

När attacken är över planeras en hämndaktion, Doolittleräden under befäl av Jimmy Doolittle (Alec Baldwin), och både Danny och Rafe ska förstås vara med. Detta är den bästa biten i filmen, en välgjord sekvens som nästan lyckas dölja att den egentligen är till för att lösa triangeldramat och möjliggöra ett lyckligt slut. Den lär dock också ha förvirrat en och annan tittare som undrar varför en massa japanska soldater hängde i Kina, en situation som berördes med en halv replik en god stund senare.

Pearl Harbor försöker pressa ihop två-tre historier till en och gör det klumpigt. Den snor sitt namn från en händelse den har föga koppling till. Den är alldeles för lång, vilket hade kunnat fixas genom att stryka all utfyllnad. I korthet är det här en film med personlighetsklyvning, och båda halvorna hade behövt jobb för att bli bra. Men de hade kunnat nå dit.

Vantage Point (2008) - 4/6

Vantage Point visar oss samma händelser om och om igen ur olika synvinklar. Filmen börjar, saker händer, och sen spolas den tillbaka och så ser vi samma sak igen, men följer en annan karaktär. Och så händer det igen, och så fortsätter det. Varje gång lär vi känna någon ny och varje gång får vi lite mer information så att de sanna skeendena blir mer och mer tydliga.

Det är ett riskabelt företag. För att det ska fungera och utnyttja hela sin potential så måste historien vara konstfärdigt hopsatt, ett gytter av trådar som ändå allihop knyts ihop i slutet, helst på ett sätt som i efterhand - men absolut inte i förväg - verkar fullständigt självklart. Vantage Point lyckas väl inte helt och hållet och ett tag verkar det som om den tänker ramla i standardfallgropen att lösa alltihop med en fartfylld actionscen. Fullt så illa går det inte och resultatet är intressant och underhållande, men inte så bra som det till att börja med verkade.

Efter blodiga terroristattacker samlas världens ledare i den spanska staden Salamanca för att hålla toppmöte. USA:s president Ashton (William Hurt) är förstås på plats tillsammans med sina livvakter, bland dem Thomas Barnes (Dennis Quaid), berömd efter att han tog en kula för presidenten, och Barnes partner Taylor (Matthew Fox). Men Ashton hinner knappt upp i talarstolen förrän han träffas med två skott. Bomber detonerar och staden sjunker ner i kaos.

Bland karaktärerna genom vars ögon vi får se skeendet märks Barnes, presidenten själv, TV-producenten Rex Brooks (Sigourney Weaver) som täcker toppmötet, turisten Howard Lewis (Forest Whitaker) och den mystiske polisen Enrique (Eduardo Noriega). Varje gång får vi veta något nytt som förändrar allt vi trodde oss förstå, se händelserna ur en annan vinkel, och närma oss den slutliga upplösningen.

Det fungerar ganska bra. I början blir filmen bättre för varje nytt omtag och det finns nog med uppseendeväckande hemligheter för att hålla oss intresserade. Antalet kontinuitetsmissar - oerhört lätt att råka skapa i en film som denna - hålls på miniminivå, även om två Secret Service-agenter går upp i rök vid ett tillfälle, och pusslet blir mer spännande när det närmar sig fullbordan. Tyvärr kan inte filmen riktigt upprätthålla sitt tempo, tillbringar lite väl mycket tid med en enda actionscen, och når inte hela vägen fram.

Det är ändå en bra idé, hyggligt genomförd, och en sevärd film. Men nu ser jag fram emot nästa försök med den här strukturen. Det finns ett riktigt mästerverk här nånstans.

Brake (2012) - 2/6

En man (Stephen Dorff) vaknar upp i mörkret och det enda han ser är en klocka vars stora röda digitalsiffror räknar ner. Han trevar och upptäcker att han är instängd i en plastkista. När klockan når noll - och börjar om - sprakar en gammal radio till liv och han får kontakt med en annan man som tydligen är i samma situation. Han försöker få grepp om vad det är som pågår och det blir snart tydligt att det är någon annan som har kontrollen.

Mannen är Jeremy Reins, specialagent vid Secret Service, och av allt att döma har han kidnappats av terrorister som försöker få ur honom hemlig information som bara en handfull känner till. För att lyckas med detta använder de mer och mindre direkta, och mer och mindre brutala, metoder medan Jeremy anstränger sig för att inte knäckas och försöka ta sig ur sin situation. Filmen följer honom, vi ser bara det han ser och hör det han hör, och nästan hela filmen utspelar sig inne i den där plastkistan tillsammans med Jeremy.

Det är förstås omöjligt att inte jämföra Brake med Buried, och under större delen av sin löptid lyckas den faktiskt vara nästan lika bra. Den är medryckande, fängslande och intensivt välgjord. Där Buried var lågmäld och återhållsam så är Brake snarare en actionfilm där all action händer offscreen, vilket borde vara en dödsdom. Men det fungerar. Där Ryan Reynolds spelade en vanlig man i en hemsk situation spelar Stephen Dorff en hårding, men det vi förlorar i närhet och igenkänning vinner vi tillbaka i inlevelse. Det är inte svårt att själv bli fängslad i plastkistan och börja vara rädd för vad som ska hända härnäst. I Buried kom spänningen från andra ställen, Brake lyckas berätta en riktig historia utan att släppa Dorff med blicken.

Problemet med den här sortens historia är förstås att avsluta. Öppnar man kistan och släpper ut huvudpersonen, och hur hanterar man i så fall det slaget mot filmens struktur? Går det att inte göra antiklimaktiskt? Eller låter man huvudpersonen stanna kvar i kistan hela vägen ut, och hur lyckas man i så fall göra det dramatiskt?

Buried löste problemet på ett briljant sätt, men det är här Brake fullständigt misslyckas. Efter att ha varit en solitt jättebra film tappar den bort sig i slutminuterna. De hopklantade, ogenomtänkta slutscenerna massakrerar all logik från det som kommit före och just när jag i huvudet började formulera recensionens meningar om hur Brake plötsligt blev dålig så blev den ännu sämre och mer obegriplig, och utan förklaring följer eftertexterna. Det är en av få gånger som en films slut fått mig att ropa "Nej!" rätt ut, av ren besvikelse.

Brake innehåller en besynnerlig och surrealistisk kort sekvens där vi får höra ett telefonsamtal precis innan det inträffar. Jag kunde inte komma på någon förklaring till det - särskilt som filmen själv helt ignorerade det - men efter att ha sett det obegripliga slutet misstänker jag att förklaringen är att hela filmen är en mardröm eller hallucination. I så fall är det här den klichéns subtilaste exempel någonsin.

Queen Christina (1933) - 5/6

Sveriges konung Gustav II Adolf (C. Montague Shaw) faller vid Lützen. I Stockholm presenterar hans trogne Axel Oxenstierna (Lewis Stone) efterträdaren, lilla Kristina (Cora Sue Collins), som uppfostrats som pojke och vants vid kanoners ljud. Hon är en brådmogen och självsäker flicka; när hon glömmer hur hennes väl inövade tal går förbättrar hon det på eget initiativ. Hon kungör för de samlade adelsmännen att det krig som tog hennes fars liv ska vinnas åt Sverige. Sedan marscherar hon ut och högdjuren bugar sig för den sjuåriga flickan.

Hon växer upp under konstant brinnande krig, men när hon är vuxen och spelas av Greta Garbo har hon tröttnat. Adeln och generalerna vill ha krig och de vill att hon ska gifta sig med Sveriges store hjälte Karl Gustav (Reginald Owen), hemkommen som segrare från fjärran slagfält. Själv vill hon ha fred och hon vet inte om hon vill gifta sig alls, men då är det i alla fall inte med Karl Gustav. Snarare i så fall med greve Magnus (Ian Keith). Annars är det den unga och vackra grevinnan Ebba Sparre (Elizabeth Young) som verkar närmast henne, bortsett från hennes gamle trotjänare Aage (C. Aubrey Smith).

Ibland orkar Kristina inte längre med sina plikter och sin tvungna livsstil. Då lämnar hon sin förgyllda bur, klär sig som man och ger sig ut på hästryggen tillsammans med Aage. En gång hamnar hon på ett värdshus och tar det sista och bästa rummet samtidigt som spanske kungens sändebud Antonio (John Gilbert) anländer och behöver någonstans att sova. Det slutar med att han delar rum med den unge, charmige man som har värdshusets bästa rum.

Det fascinerande - kanske unika - med den här scenen är att den inte spelas komiskt alls. Vi har sett liknande situationer om och om igen på film, men alltid för att locka fram skratt. Här finns ingen simpel humor, inga festliga krumbukter för att undvika avslöjandet. Scenen är inte bedövande allvarlig heller, den bara är. Och den visar oss Kristina som ingen sett henne tidigare, och den slutar på bästa tänkbara sätt.

Resten av filmen behandlar kärleksaffären mellan Kristina och Antonio och de hinder som deras ställningar sätter i deras väg. Antonio kom ursprungligen till Sverige för att framföra ett frieri från kungen av Spanien, och en trogen man som han tycker inte om att ha förrått sin kung. Inte ens av misstag.

Varken folket, adeln eller den mäktiga kyrkan tycker om tanken på ett bröllop mellan Kristina och Spaniens katolske kung, och när hon försäkrar dem om att hon inte har några planer på att säga ja till frieriet undrar de varför den där spanjoren fortfarande är kvar i slottet, och tydligen har ett nära förhållande till drottningen. Är hon månne offer för spansk häxkonst? Vilket är hennes förhållande till spanjoren? Stockholm blir en farlig stad för de båda älskarna. Alla som öppnat en svensk historiebok vet hur det måste sluta, även om Queen Christina inte anstränger sig för att hålla sig till den absoluta sanningen.

Det är en modig film som går mycket längre än jag hade trott var möjligt 1933. Kristinas och Ebbas relation kunde kanske passera obemärkt framför den tidens oskyldiga ögon, men Kristinas uttalande om att hon planerar att dö som ungkarl? De små, men märkbara, antydningarna om Kristinas sexualitet och utmanande av könsgränser (som för övrigt Garbo själv lär ha känt igen sig i)?

Framför allt, detta starka kraftfulla kvinnoporträtt? Queen Christina är en remarkabelt progressiv film för att vara snart åttio år gammal. Filmkvinnor som Kristina är inte helt okontroversiella ens i dag.

Greta Garbo var inte en fantastisk skådespelerska, men hon hade det där svårbeskrivliga i sig, som hon delade med Marilyn Monroe och de andra legenderna. När hon är i bild så vill man titta, och fortsätta titta, och när det är över tänker man på henne. Här tror jag att hon hittade den roll som låg allra närmast henne själv.

The Descendants (2011) - 6/6

Till att börja med känns The Descendants som exempel 1A på en film som rör sig helt och hållet runt en skådespelarprestation, och även efter att ha sett hela har jag svårt att föreställa mig den utan George Clooney. Det är hans roll, hans lugna men känslofyllda berättarröst, hans dolda känslosvallningar, hans närvaro, som drar in oss i filmen och får oss att bry oss. Allt annat är bara bakgrund.

Om det inte hade blivit mer än så hade The Descendants ändå varit en väldigt bra film. Men så ändrar sig saker, birollerna utvecklas i oväntade riktningar, tvetydigheten bildas och befästs, och vi får något så mycket bättre. The Descendants är knappt ens en film i den klassiska betydelsen. Den är ett stycke liv.

George Clooney spelar Matt King, en man med mycket i sitt liv. Hans fru Elizabeth (Patricia Hastle) ligger i koma efter en båtolycka. Hans släkt äger ett stort område ofördärvat hawaiianskt land som de nu blir tvungna att sälja, och Matt är den med makt över den kommande affären. Hans oräkneliga kusiner, en del av dem lika rika som den sparsamme Matt och en del av dem fattiga efter att ha satt sprätt på sitt arv, dyker ständigt upp för att ha åsikter. Matt och Elizabeth har två döttrar, den tioåriga Scottie (Amara Miller) som säger och tänker saker som Matt inte kan begripa och håller på att utvecklas till en översittare, och sjuttonåriga Alex (Shailene Woodley), en bad girl som skickades till internatskola för att hållas borta från droger, sprit och äldre killar. Han plockar hem Alex så att familjen kan vara tillsammans under den här svåra tiden, men då följer hennes kompis Sid (Nick Krause) med på köpet. Matt är inte van vid att vara förälder; Elizabeth skötte den biten. Och i samma veva får han veta saker om sin fru som han kanske hade önskat att han slapp höra.

Jag vill inte förstöra filmen och har kanske redan sagt för mycket. The Descendants tjänar på att man inte vet vad man har att vänta sig. Vilka karaktärer kommer att visa sig ha ett oanat djup? Hur kommer förhållandena att förändras och utvecklas? Kommer Matts problem någonsin att lösa sig, eller kommer det att fortsätta som innan, en grej efter en annan, tills det blir för mycket och vem vet vad som händer då?

Jag har ångrat mig. The Descendants är inte ett stycke liv, den är livet. Den följer ingen traditionell dramaturgi, utom när vi väntar oss att den inte ska göra det, och till och med då skiftar den tillbaka så fort den kan. Här finns inga enkla lösningar, inga enkla val. Det är inte en historia med en början, en mitt och ett slut. Det är bara en historia, sprungen ur det förflutna och fortgående in i framtiden. Titeln är mycket väl vald.

En alldeles särskild dag (orig. Una giornata particolare) (1977) - 6/6

Hitler är på statsbesök i Mussolinis fascistiska Italien och ska hyllas med en enorm folkfest och parad i Rom. Upphetsning råder i huvudstaden; det här är landets chans att visa upp sin prakt och storhet för bundsförvanten i norr. Alla ska till paraden.

I en billig lägenhet väcker hemmafrun Antonietta (Sophia Loren) sina sex barn och sin man, och får familjen i ordning inför den stora händelsen. Det är en kaotisk stund med alla badrumsbesök, påklädningar, gymnastik och frukostar som ska samordnas innan de kan marschera ut genom ytterdörren och iväg mot mötet med Hitler. Trappuppgångarna fylls av människor, alla med samma mål.

Utom Antonietta själv, som stannar för att ta hand om hemmet. "Just ja, ni har ju ingen hemhjälp", säger en annan fru, kanske elakt, kanske bara obetänksamt. Plötsligt är det tyst och stilla. Antonietta förefaller helt ensam i ett ödsligt, tyst hyreshus. De enda människorna som rör sig där är portvakten (Francoise Berd) och så en man, Gabriele (Marcello Mastroianni) som sitter ensam i sin lägenhet. Varför är inte han på paraden?

Antoniettas enda sällskap är den visslande beostaren Rosmunda som tar första bästa chans att flyga ut genom ett öppet fönster. Som tur är landar hon utanför Gabrieles fönster och Antonietta går dit för att locka in Rosmunda.

Det är mötet mellan dessa två människor som En alldeles särskild dag rör sig runt. Den fattiga, jäktade, trötta, ogenomtänkt patriotiska Antonietta och den bildade, kultiverade, politiskt medvetna, regimkritiska Gabriele. De är båda två genuint ensamma människor. Antonietta är så van vid att lämnas för sig själv i lägenheten att hon lagt sig till med vanan att säga sina tankar högt. Gabriele har en vän som han nästan desperat försöker nå per telefon men som inte verkar vilja tala med honom. Trots sina olikheter dras Antonietta och Gabriele till varandra. Kanske i brist på alternativ men kanske av djupare orsaker.

Den första biten av En alldeles särskild dag, där Antonietta väcker och får ordning på sin familj, fann jag helt ointressant medan jag såg den (men nu i efterhand inser jag hur essentiell den är för berättelsen), men i samma ögonblick som huset tömts och Antonietta sätter sig ner för att dricka det kaffe som de andra lämnat kvar i botten på sina koppar hade filmen tag i mig och den släppte aldrig. En alldeles särskild dag talar med ord men nästan ännu mer med gester, blickar, antydningar och tankar som aldrig ges form.

Det är en vacker historia, en sorglig historia, en historia utan uppenbar upplösning men som förmedlas genom briljant foto och underbar cinematografi - efter en genomtittning har redan fyra sekvenser fastnat i huvudet. En alldeles särskild dag är den sortens film som man vill se om och om igen, för att upptäcka fler och fler små detaljer. Jag såg en uppsjö på första titten och något säger mig att jag missade nio av tio.

Letters from Iwo Jima (2006) - 4/6

Ön Iwo Jima, 1945. Andra världskriget rasar och de japanska soldaterna på den strategiskt viktiga ön förbereder sig för den amerikanska attacken som de vet är på väg. Ingen verkar egentligen tro att de kan vinna och slå tillbaka amerikanerna. De är bara där för att sakta ner fienden.

Slaget om Iwo Jima varade i över en månad, med hundratusen amerikaner på den anfallande sidan och 22000 japaner på den försvarande. Av de 22000 var det bara 200 som överlevde slaget. De som inte föll i strid eller vid medvetet dumdristiga frontalattacker tog sina liv för att tillfredsställa bluffbushidoideologin som det japanska kejsardömet tryckt in i deras huvuden. Bättre att dö än att förlora eller ge upp.

Clint Eastwood gjorde två filmer om slaget. Den första, Flags of our Fathers, visade striden ur amerikansk synvinkel, som ju är det traditionella på vår halva av jordklotet. Letters from Iwo Jima ger oss i stället samma händelseförlopp sett från den japanska sidan. Det är en magnifikt välgjord film, men den tog lång tid på sig att börja fungera för mig.

Vi träffar hårt arbetande meniga som ifrågasätter vad de över huvud taget gör där, stenhårda underofficerer som bemöter bristande patriotism och lojalitet med ilsket stryk, den nyanlände generalen med radikala idéer, officerskåren som tycker att han för dem i fördärvet. Vi ser förberedelser inför attacken, soldater som gräver skyttegravar och tunnlar. Alla skriver brev hem, brev som aldrig kommer att sändas. Och jag har en tydlig känsla av att jag har sett alltihop förut.

Letters from Iwo Jima påminner starkt om otaliga andra krigsfilmer. Det som är annorlunda för en amerikansk film är förstås att det är USA:s fiender vi ser, och de är inga karikatyrer eller odjur utan riktiga människor som bara råkade hamna på andra sidan om den här konflikten. Att de dessutom spelas av faktiska japaner i stället för vilka asiatiska skådespelare som helst som kunde tänka sig att tala bruten japanska för en hygglig timlön är förstås en merit.

Men är det tänkt att det ska vara en radikal uppenbarelse att japanerna inte var vildar och monster? Det förstod jag redan. Visst fanns det monster på den japanska sidan, liksom på alla sidor i alla krig, men var det någon som fortfarande trodde att den japanska armén bestod av vidriga varelser? Den poängen hade kanske varit uppseendeväckande på fyrtio- och femtiotalen, men hur konstigt Japan än ibland ser ut genom västerländska ögon så har landet varit "ett av oss" rätt länge nu. Vi vet att de var människor redan 1945.

Det finns riktigt fina ögonblick i Letters from Iwo Jima men det tar ett tag för dem att börja dyka upp. Jag tyckte om scenerna mellan Nishi (Tsuyoshi Ihara), guldmedaljör i OS i Los Angeles 1932, och en amerikansk soldat som lyssnar på hans historier om att umgås med Douglas Fairbanks och frågar om han är berömd eller nåt. Det fungerar också väldigt bra när general Kuribayashi (Ken Watanabe) tänker tillbaka på lyckligare tider när han var hedersgäst på en middag hos amerikanska armén, och hans förhållande till menige Saigo (Kazunari Ninomiya) ger filmen ett meningsfullt hjärta.

Letters from Iwo Jima är alldeles för lång och alldeles för stor del av tiden används till att visa oss sådant vi redan vet och väl känner igen. Men de bra stunderna är bra nog för att den ändå ska vara sevärd.

Moneyball (2012) - 4/6

Om jag hade vetat mer om baseball hade jag kanske tyckt bättre om den här filmen. Den utgår ifrån att tittaren är bekant med denna väldigt amerikanska, väldigt artificiella och - ärligt talat - ganska tråkiga sport. Om man inte känner till dess statistikfixering, inte kan spotta ur sig vad "at bat" betyder och inte spontant förstår den tydligen enorma skillnaden mellan att spela "first base" och "second base", då gör Moneyball det svårt för en att tycka om den. Jag kan uppskatta dramat i historien, jag tycker om skådespelarprestationerna, men jag tillbringar alldeles för mycket tid med att försöka förstå vad det egentligen är som händer.

Det som händer är att Billy Beane (Brad Pitt) som yngling var ett baseballöfte som gav upp ett stipendium till Stanford för att bli proffsspelare. Han var ett fenomen eftersom han behärskade alla fem färdigheter som används inom baseball: han kunde fånga, springa, kasta, träffa, och slå hårt. Tyvärr visade sig hans talang lova mer än den kunde hålla och karriären blev en besvikelse. Nu sköter han laget Oakland Athletics men lider av en liten budget och att hans bästa spelare flyr till bättre lag.

Under ett av många besök hos andra lag för att jaga spelare stöter han på den unge Peter Brand (Jonah Hill), som hävdar att precis alla inom baseball gör fel. De traditionella sätten att utvärdera spelare är helt fel. Peter följer den allmänt avfärdade rebellen Bill James och har byggt ett eget system. Han identifierar undervärderade spelare, och det är precis vad Billy Beane behöver. Han anställer den unge mannen, och tillsammans börjar de bygga upp ett nytt Oakland Athletics. De motarbetas av de konservativa talangscouterna och av lagets tränare Art Howe (Philip Seymour Hoffman).

Så här långt är det en enkel historia att följa. Vi har klara hjältar och skurkar och ett tydligt sätt att mäta seger. Men vad betyder det egentligen att Oakland Athletics förlorar sju matcher på raken? Jag har ingen emotionell koppling till det; jag vet att baseballag spelar en väldig massa matcher så jag antar att sjuförlustersstreaks händer ibland. Det når inte fram till mig.

Och jag förstår aldrig filosofin. En viktig del är att Billy Beane och Peter Brand inte bryr sig om hur spelarna tar sina baser, om de gör det genom att klämma till bollen eller genom "walks". Så i strategin ingår att "walka" mer, så mycket som möjligt. Det handlar om att ta baser, ingenting annat. Men problemet är att jag har läst och läst och jag fattar fortfarande inte hur man aktivt försöker "walka". Det händer bara när kastaren tillåter det, eller klantar sig. Jag tillbringar alldeles för stor del av filmen med att undra över det.

Moneyball har sina briljanta scener som påminner om de mest spännande bitarna av The Social Network, men också alldeles för många scener med människor som bara pratar skit med varandra, hagglar och dealar, ljuger och förhandlar. Jag hatar det i verkligheten och det ska mycket till för att jag ska gilla det på film. Och slutet kommer abrupt och tamt, som om filmen brann ut.

Trots allt detta kan jag omöjligt kalla Moneyball för en dålig film. När den fungerar fungerar den utmärkt. Jonah Hill visar en skådespelartalang jag inte anade att han hade. Brad Pitt är en konsekvent skicklig veteran och om inte annat är han trevlig att vila ögonen på. Philip Seymour Hoffman är den som klarar sig sämst, vilket är märkligt; normalt är det underhållande att titta på honom oavsett vem han spelar. Till och med som den slemmige Freddie Miles i The Talented Mr. Ripley sken han, men här är han bara obehaglig om än lika skicklig som vanligt.

Att jag inte tyckte bättre om Moneyball än jag gjorde är mer mitt fel än filmens, men samtidigt tycker jag att jag kan klandra en film som kräver så här mycket specialiserad förkunskap för att lyckas. Den är säkert väldigt bra för en baseballintresserad amerikan, men för den här sportointresserade svensken är den bara okej.

Lapland Odyssey (orig. Napapiirin sankarit) (2010) - 4/6

Först och främst: När jag började med den här filmbloggen så bestämde jag mig för att använda filmers originaltitlar utom när de var på ett annat alfabet; då använde jag i stället den titel som filmen är mest känd under här i mina hemtrakter. Anledningen var att om jag skulle använda de officiella svenska titlarna skulle jag förr eller senare bli tvungen att skriva sånt som Highlander - bara en överlever, Tom i bollen, Ett herrans liv och Gasen i botten Tony Montana. Och så lågt var jag inte riktigt beredd att sjunka.

Dessutom lät det mig undvika sådana larvigheter som att kalla La Piel Que Habito för The Skin I Live In. Allvarligt talat, en engelsk svensk titel på en spansk film? Vilket geni kom på den idén? Men där illustreras också problemet med den här policyn, nämligen att alla känner till The Skin I Live In och ingen har hört talas om La Piel Que Habito. På samma sätt är Sarahs nyckel eller Sarah's Key betydligt kändare än Elle s'appelait Sarah, Once Upon a Time in Anatolia bekantare än Bir Zamanlar Anadolu'da och Den andalusiska hunden direkt berömd medan Un chien andalou bara frambringar tomma blickar.

Därför tänker jag i fortsättningen använda den titel som bäst förmedlar vilken film det handlar om, och trots den medföljande parentessjukan notera originaltiteln bredvid, när det behövs. Första exemplet är dagens diskussionsobjekt, den finska Lapland Odyssey eller, som finnarna själva skulle säga, Napapiirin sankarit.

Janne (Jussi Vatanen) är arbetslös och bor i en döende nordfinsk by. Männen tar livet av sig så ofta att det finns ett särskilt träd för saken och kvinnorna flyttar därifrån. Janne har dock inte bara lyckats hålla sig vid liv utan skaffa sig en fru, Inari (Pamela Tola). Hon börjar dock tröttna på att jobba för att försörja sin slappande, öldrickande man och en fredagmorgon lägger en 50-euro-sedel på nattduksbordet och säger åt honom att köpa en digitalbox innan de stänger klockan fem.

Janne misslyckas naturligtvis med detta uppdrag och efter ett svavelosande gräl ställer Inari ultimatum: köp en digitalbox. Nu. Eller förlora mig. Bara en sak att göra. Janne samlar ihop sina kompisar Kapu (Jasper Pääkkönen) och Räihänen (Timo Lavikainen) och ger sig ut på digitalboxjakt.

Den här sortens filmer - några deadbeats på quest - har ett fastställt mönster där det blir värre och värre och händer allt mer bisarra och besynnerliga saker, lite i taget så att man hinner genomgå normalisering, och när huvudpersonerna till slut jagas av en steppande björn utklädd till Shirley Temple så är det både jätteroligt och en fullt naturlig följd av vad som hänt hittills. De bästa filmerna i genren, som Harold and Kumar Go to White Castle, driver det mönstret hela vägen i mål och Lapland Odyssey fungerar också som bäst när den följer det.

Men Lapland Odyssey är tyvärr en mycket ojämn film. Ibland är den skratta-högt-rolig. Ibland är den småkul. Ibland segar den bara på. Den har sina fantastiska stunder men alldeles för många mediokra. Den drar i bromsen när den inte borde, och det blir aldrig några steppande björnar, utklädda eller inte. Visst händer bisarra saker, men det kommer ingen stegring. Det är mer eller mindre samma sak hela tiden, småhistorier som avverkas. Bara Jannes desperation och målmedvetenhet stegras.

För mig hoppade Lapland Odyssey fram och tillbaka mellan sevärd och inte sevärd. Skratten, de lustiga situationerna och det faktiskt härliga slutet fick den att landa på rätt sida av gränsen, men jag kan inte låta bli att önska att den hade vågat trampa gasen i botten när det behövdes.

Conan the Barbarian (2011) - 1/6

En minut in i filmen identifierar jag det första intrighålet. Så det fanns ett ont imperium som hette Acheron. Det drevs av nekromantiker som skapade en magisk mask. Acheron tog över typ hela världen men fick spö av barbarstammar som slog sönder masken. Varje stam tog en bit så att ingen skulle kunna sätta ihop den igen.

Varför högg de inte upp den i småbitar? Varför hamrade de inte den till pulver och spred ut pulvret i havet? Varför spara en bit per stam, försiktigt gömd och väntade på den dag när nån skitstövel kände för att behärska världen igen? Och framför allt: varför ha med den här biten i filmen alls, när masken ändå nästa gång vi ser den är komplett sånär som på en bit? Hela masken kunde lika gärna ha legat i den sista byn, den kunde ha varit oförstörbar och okopierbar (vi pratar magi här, man kan skriva reglerna som man vill), och så hade hålet varit tilltäppt. Men detta minimum av ansträngning låg bortom manusförfattarna.

Det blir inte bättre. Strax får vi se en elvaårig Conan (Leo Howard) ensam döda fyra onda soldater, utan närmare förklaring till hur just han blev en superhjälte. Hans folk, cimmerierna, är kända som tuffa krigare men en hel hög äldre cimmeriska ungdomar flydde när de fick syn på fienden. Men inte Conan, och därmed tar han också ifrån krigarna all trovärdighet som hot. Om en inte ens könsmogen Conan kan ha ihjäl fyra av dem utan större ansträngning, varför ska vi oroa oss över dem?

Men de kan tydligen ändå besegra Conans hemby, där den sista maskbiten är gömd, och vi får oss en sedvanlig bakgrundsscen där Conans far (Ron Perlman) dör på ett grymt sätt för skurken Khalar Zyms (Stephen Lang) hand och Conan får sin icke originella motivation: hämnd.

När Conan är stor nog att spelas av Jason Momoa har han blivit kompis med Artus (Nonso Anozie), och tillsammans slaktar de ett slavhandlargäng. Om två kringstrykare kan göra det, hur kan slavhandel vara en livaktig syssla? Hur kan man ens leva i den här världen över huvud taget?

Varför förstör jag filmen för mig själv genom att tänka på allt det här? Det är bara actionfantasy, njut av det för vad det är. Saken är den att om jag tänker på sånt här medan jag tittar så har filmen misslyckats. Jag har ingenting emot dum underhållning, men jag har något emot när det är dummare än det är underhållande.

Och Conan the Barbarian är inte ens underhållande. Det är bara intrighål och klichéer. Krigare som säger dramatiska repliker så att jag undrar hur de hann med att studera vältalighet mellan slaktfesterna. Den funktionella sexscenen. Den fjättrade kvinnan som måste räddas. Slutcatfighten mellan den goda kvinnan Tamara (Rachel Nichols) och den onda kvinnan Marique (Rose McGowan) för en hjälte kan ju inte slå en flicka, även om han här faktiskt sträcker sig till att hugga av henne handen. Skurkens fästning som rasar ihop när han dött. Och alltihop är hemskt tråkigt. Vi har sett det förut, många många gånger förut.

Jag gillade exakt två saker med Conan the Barbarian: Mariques mini-Freddy-Krueger-naglar och Khalar Zyms vapen, två svärd som sitter ihop med en kort kedja. Ingendera användes särskilt väl.