Casey Jones (2011) - 4/6

Casey Jones är, förutom en legendarisk tågförare, en figur från Teenage Mutant Ninja Turtles-världen. Han är en våldsam kvasi-Batman med fetisch för sportutrustning, en frilansande rättsskipare i hockeymask som spöar upp brottslingar med golfklubbor och cricketträn.

Polaris Banks är kanske hans största fan. Banks är amatören som på en budget på tjugotusen dollar gjorde den här 35 minuter långa filmen om sin hjälte. Han skrev, regisserade och spelade en av rollerna, och gav rollen som Casey till sin bror Hilarion - för övrigt ett namn som inte kan ha varit lätt att växa upp med. Det var nog inte Polaris heller, när jag tänker på saken. Jag har några frågor att ställa till paret Banks.

Nog om det. Enligt filmen är Casey Jones en mager yngling som blir utslängd från ett hockeylag på grund av våldsamhet. Och ja, han är väldigt våldsam - det som börjar som tufft spel slutar som direkt misshandel av en annan spelare.

Han drar sig tillbaka till sin mammas lägenhet men hamnar genast i konflikt med det lokala gänget Purple Dragons. Efter att ha fått stryk av dem börjar han träna. Tyngdlyftning, skuggboxning och stridsträning med sina favoritsportverktyg. Och sen är det ut på gatorna och slå sönder småskurkar.

Då dyker ninjasköldpaddan Michelangelo (Chris Frasier och Marty Moreno, med Robbie Rists röst) upp och tycker att Casey är lite väl våldsam. Men sköldpaddefienderna Fotklanen tittar in, ledda av den transdimensionella alienhjärnan Krang, och Casey och Michelangelo börjar slåss rygg mot rygg.

Det här är en budgetfilm, och det syns. Skickligheten finns där, men inte resurserna. Krang och Michelangelo ser plastiga och artificiella ut, tillräckligt mycket för att det ska dra mig ur illusionen.

Bortsett från det är det här faktiskt en bra film. Jag tyckte riktigt bra om sekvensen där journalisten April O'Neil (Savannah Welch) rapporterar om stadens förfall medan Casey tränar, och stridsscenerna ser betydligt bättre ut än Michelangelo eller Krang. Problemet är förstås att den är för kort; det är en origin story och inget mer, som att visa bara den första halvtimmen av en superhjältefilm.

Jag hoppas att Polaris Banks får tag i mer pengar och behåller sin ambition. Jag vill se mer.

It's a Wonderful Life (1946) - 6/6

Vi avslutar julveckan med den kanske mest kända och förmodligen mest älskade julfilmen: It's a Wonderful Life. Jag såg den inte förrän alldeles nyss, eftersom det var det uppenbara valet att avsluta julveckan med, och jag kan glatt rapportera att den förtjänar allt gott som sagts om den. Jag satt och önskade att jag inte hade vetat någonting om den, men trots att jag genom kulturell osmos lärt mig precis hur den slutade högg den tag om mitt hjärta i början och släppte aldrig.

Den här historien har blivit arketypisk på samma sätt som A Christmas Carol, som den för övrigt funnit åtminstone lite inspiration i. Det är en berättelse vars grundidé återkommer om och om igen i vår kultur. När Dallas gör ett avsnitt baserat på en fyrtio år gammal feelgoodfilm, då vet man att det är något stort.

Den kända biten utgör dock en förvånansvärt liten del av själva filmen, och är långt ifrån det bästa i den. Det är uppbyggnaden, när vi lär känna George Bailey (James Stewart), som gör den här filmen så fenomenalt vacker.

George är en god man. Han har hela sitt liv haft drömmar, och både talang och ambition nog att förverkliga dem. Men något har alltid kommit emellan. Han skjuter alltid upp sin egen lycka för andras skull, och resultatet blir att alla andra njuter av livet medan han blir kvar i den lilla småstaden Bedford Falls där han driver sin avlidne fars verksamhet och lånar ut pengar till husbygge. Han gifter sig med Mary (Donna Reed) och får fyra barn men det var aldrig hans plan.

Bedford Falls plågas av den rike, snåle och direkt onde Henry F Potter (Lionel Barrymore), som alltid haft ett ont öga till familjen Bailey, de enda som lyckats stå emot honom i alla dessa år. Potter äger förfallna hus som han hyr ut dyrt till människor som inte har något annat val, och skrattar åt familjen Bailey - dessa naiva sentimentala förlorare.

Depressionen kommer och går, andra världskriget kommer och går, och George Bailey kämpar vidare medan hans liv och möjligheter rinner bort. Han tänker alltid på andra och aldrig på sig själv, och på julafton 1945 leder det honom till vägs ände. Han känner sig mer värd död än levande, ställer sig vid en isig flodkant och funderar på att hoppa i.

Då dyker den hoppfulle ängeln Clarence (Henry Travers) upp. Hans uppgift är att föra George tillbaka till livet, och hans metod blir att visa George hur världen hade sett ut om han aldrig fötts. Det är en så briljant konstruktion att den blivit ikonisk.

Man kan argumentera för att det i slutändan inte spelar någon roll. Clarence har inget med upplösningen att göra. Men det gör ingenting. Berättelsen fungerar. Den går bortom filmskapande och når inom oss, och gör sig nästan tidlös. Den är sjuttio år gammal och jag tror att den fortfarande kommer att vara älskad om sjuttio år. Och vi kommer fortfarande att undra varför det inte går att göra såna här filmer längre.

Santa Claus Conquers the Martians (1964) - 1/6

När USA:s president berättar för sin fru om något som drabbat landet, tror du att hon då säger "Barack, som ledare för amerikanerna är det din plikt att göra något åt det"? Förhoppningsvis gör hon inte det, men det är precis så marsianerna pratar med varandra i den kanske sämsta julfilmen som gjorts: Santa Claus Conquers the Martians.

Titeln ljuger, till att börja med; det sker inget erövrande över huvud taget. Effekterna är hopsatta av papp och plast. Skådespelarna hade tydligen bara en tagning på sig, eller så filmade de en repetition och lät det vara med det. Och historien är ännu dummare än man kan vänta sig av en film med den här titeln.

Grundproblemet är att Mars barn har tappat barnasinnet, och den absolut enklaste lösningen är att åka till Jorden och kidnappa jultomten. För att göra det behöver marsianerna inte uppfinna något utan de har redan ett rymdprogram fullt kapabelt att rutinmässigt skutta över till vår planet, vilket de dock inte verkar göra. Det är inte ett nyfiket folk.

När jag ser såna här filmer undrar jag alltid om de inblandade visste vad det var de gjorde. Jag menar, när man står med mörkt smink i ansiktet och ett handtag på huvudet, då måste man väl veta att det inte kan bli en bra slutprodukt? När man tar på sig ett par pappkartonger och låtsas vara en marsiansk robot, då tar man väl inte det på allvar?

Om inte så är det väl dolt. Det är det märkliga med de här ärkekalkonerna från sextiotalet; de kan inte rimligen ha varit på riktigt men de ger inte minsta ledtråd till att de var på skoj. John Call, som spelar jultomten, må inte vara någon vidare skådespelare men det syns att han tar i allt vad han kan. Han ska tamigfan göra den bästa jultomten-kidnappas-av-marsianer-roll som någonsin synts på vita duken.

Och trots allt det här, trots budgetkulisser och hjärnfri handling och blekt skådespel, så är detta ingen Manos, the Hands of Fate eller The Beast of Yucca Flats. Santa Claus Conquers the Martians är faktiskt inte tråkig. Den är kanske inte rolig på det sätt den ville, men den är rolig, och det finns något underhållande i den. Bara inte något jag någonsin kan rekommendera. 

The Santa Clause (1994) - 2/6

Vid första anblicken verkar The Santa Clause vara en typisk oförarglig och lättglömd familjekomedi av den sort som Tim Allen är specialist på. Större delen av tiden är den också just det. Sen tar den en riktigt otäck sväng rätt in i mörkret samtidigt som den fortsätter låtsas vara en oförarglig familjekomedi. Och när jag läser dess recensioner verkar jag vara ensam om att märka det.

Vi tar det från början. Scott Calvin (Allen) är en framgångsrik företagskille med alla de egenskaper som huvudpersonen brukar ha i såna här filmer. Han har en liten son, Charlie (Eric Lloyd), tillsammans med sin exfru Laura (Wendy Crewson) som gift om sig med psykiatern Neal (Judge Reinhold), som Scott förstås har ett ömsesidigt hatförhållande till. Scott har sällan tid med sin son som mycket hellre hänger med mamma och styvfar men nu är det jul och den ska han fira hemma hos Scott.

Det blir förstås katastrof när Scott sätter eld på kalkonen och det slutar med ett restaurangbesök. När Scott till slut fått Charlie i säng väcks han av oväsen på taket och när Scott går ut för att undersöka det ser han en tjock man i röda kläder som råkar ramla ner och försvinna. Det visar sig att det var tomten och enligt reglerna är Scott nu den nye tomten. Han och Charlie tillbringar natten med att dela ut julklappar och flyger sedan till Nordpolen där de får träffa chefsnissen Bernard (David Krumholtz) som förklarar allt.

Charlie köper hela historien direkt medan Scott vägrar acceptera sanningen. Det hela oroar Laura och Neal, särskilt när Scott bitvis börjar dela Charlies uppfattning. Till slut för de saken inför en domare som tar ifrån den uppenbarligen störde Scott hans besöksrättigheter. Och så blir det jul igen och Scott och Charlie ger sig ut för att dela ut klappar än en gång. Laura och Neal ringer polisen och det blir människojakt.

Stopp där. Vad hände nyss? Här har vi alltså en uppenbart mentalsjuk man som kidnappar en liten pojke - det spelar ingen roll vad som egentligen pågår, i alla fall inte för pojkens stackars mamma. Hon måste vara, och är, alldeles förstörd.

Det är inte roligt. Det är inte oförargligt. Det är inte lättglömt. Det är faktiskt riktigt satans otäckt, en klassisk vuxenskräck som inte borde få komma i närheten av en familjekomedi. Och filmen behandlar det som något att skoja med.

Utan det elementet hade The Santa Clause varit just den oförargliga och lättglömda familjekomedi jag trodde att den var, men som den är så är den något helt annat. Ingen mysig julfilm, i alla fall.

A Christmas Carol (1999) - 6/6

På Filmtipset kan man se vilka filmer man själv tycker sämre om än de flesta och vilka filmer man själv tycker bättre om än de flesta, eller som jag föredrar att se det: överskattade filmer och underskattade filmer. På den senare listan återfinns alltid en av mina favoritfilmer, nämligen 1999 års TV-version av A Christmas Carol.

Den är den perfekta filmatiseringen av Charles Dickens odödliga klassiker, en historia som sprängt sina gränser och blivit en arketyp. Även om man aldrig läst ett enda ord som producerades av Dickens penna så känner man till forna julars spöke, denna julens spöke, och kommande julars spöke. Till och med en annan av de klassiska julhistorierna - It's a Wonderful Life - som själv blivit arketyp har ett arv från Dickens berättelse.

Den här gången är det Patrick Stewart som spelar Ebenezer Scrooge, den rike men snåle och olycklige gamle mannen som hatar jul, välgörenhet och glädje. Richard E. Grant spelar hans anställde Bob Cratchit, mannen som är Scrooges motsats: fattig och med föga anledning att glädjas, men ändå full av värme och kärlek.

Att det är de här två skickliga skådespelarna hjälper förstås till. Patrick Stewart hade gjort dramatiska uppläsningar av A Christmas Carol innan filmen gjordes och det får han nytta av när han spelar en nästan bokstavstrogen version av Scrooge. Richard E. Grant är konsekvent bra och låter oss känna Cratchits smärta och se det ljus som fortfarande brinner inom honom.

Men framför allt är det den för mig i övrigt helt okände regissören David Jones (fast nu när jag kollar ser jag att det var han som regisserade Kyle MacLachlan-versionen av Kafkas Processen, en annan underskattad film) som gör den här filmen till det mästerverk den är. Stämningen är så påtaglig att den blir en extra skådespelare. Inga detaljer förfars. Scener - jag tänker främst på montaget där sjömän och fångar sjunger julsånger - som inte har något med handlingen att göra bidrar ändå till känslan.

Och det här är ju ytterst en historia om känslor. Känslorna som är begravda inom Scrooge men som fortfarande går att locka fram. Känslorna som Cratchit tvingas dölja för att kunna fortsätta försörja sin familj. Känslorna som sprudlar i Cratchits familj. Känslorna som de tre julspökena känner till och vägrar släppa taget om.

A Christmas Carol är en perfekt tillrättalagd, vacker version av en historia så briljant att den har tagit sig in i vårt kollektiva medvetande och förmodligen kommer att leva kvar där efter att dess upphovsman är bortglömd. Om detta är en film jag överskattar så är det en film jag är mycket nöjd med att överskatta.

Love Actually (2003) - 4/6

Love Actually känns som om manusförfattaren spelade romantisk-komedi-bingo och behövde ett dussin olika historier för att få plats med allt. Vi har en berättelse om en nybliven premiärminister och en av hans anställda, en annan om en änkeman och hans styvsons första kärlek, en tredje om en ung engelsman som är övertygad om att kärleken finns i USA, en fjärde om ett äktenskap som hotas av mannens dragning till en ung kollega, en femte om en författare och hans portugisiska hushållerska, och så vidare.

Love Actually är en ganska lång film och större delen av tiden känns den som om den inte är mödan värd. Det är väldigt mycket setup, som det måste vara om man ska hinna kryssa av alla situationer och klichéer som kan tänkas finnas i en film som denna.

Men så kommer julafton och därmed sluten på alla dessa historier, och än en gång lär vi oss att klichéer existerar av en anledning: de fungerar. Visst, en stor del av förtjänsten kan läggas på den förstklassiga rollistan; Love Actually verkar nästan stila med sina skådespelare. Bland dem vars närvaro normalt signalerar något sevärt finns Liam Neeson, Emma Thompson, Bill Nighy, Alan Rickman, Colin Firth, Martin Freeman och Laura Linney, och därtill kommer Hugh Grant, Keira Knightley, Billy Bob Thornton, Elisha Cuthbert, Shannon Elizabeth, Denise Richards, Chiwetel Ejiofor och Rowan Atkinson. Det är en imponerande samling namn.

Men det är inte bara de som gör det. Manuset leder oss skickligt genom alla dessa trådar, hur åtskilda och röriga de än kan verka till att börja med, och avslutar varenda en på ett tillfredsställande sätt samtidigt som de flesta knyts ihop. Om de första nittio minuterna av Love Actually hade varit lika bra som de sista trettio så hade den varit fantastisk. Nu är den nätt och jämnt bra nog.

Home Alone 2: Lost in New York (1992) - 1/6

I min inte särdeles positiva recension av Home Alone glömde jag nämna ännu en anledning till att den inte är lämplig för sin avsedda publik: barn. Som tur är så kommer den anledningen fram ännu tydligare i uppföljaren, som är ännu sämre. Vilket måste ha krävt ansträngning.

I den första delen lyckas unge Kevin McCallister (Macaulay Culkin) nästan helt ensam besegra de stygga skurkarna (Joe Pesci och Daniel Stern), men i slutändan behöver han trots allt hjälp från en vuxen. Och vilken vuxen? Jo, den skumme otäcke gamle mannen som enligt ryktet är mördare, men som visar sig vara snäll om man bara tar sig tid att lära känna honom.

Alltså, jag förstår varför "döm inte hunden efter håren" är en bra princip att lära barn. Men "se till att bli kompis med den läskige främlingen" är inte riktigt lika bra. I den första filmen handlade det i alla fall om en granne; i den här filmen är det en uteliggare och baglady. Ja, fördomar är otäcka. Nej, jag vill ändå inte att mina barn ensamma ska knalla runt och vänslas med människor på samhällets skuggsida.

Så när Kevin gör just det och blir belönad när hans planer än en gång nästan fungerar hela vägen fram, så är det en ganska olämplig läxa. Men eftersom det gjordes i den första filmen så måste det ju göras i den här.

För Home Alone 2 är i allt viktigt en remake av sin föregångare. Det är jul, familjen ska åka till Miami och fira, genom en olyckshändelse följer Kevin inte med, och så blir han angripen av brottslingar som han väljer att bekämpa med hembyggda fällor. Den här gången går han på fel plan och hamnar i New York i stället för Miami och han slår sig ner i ett tomt hus. I övrigt är det samma skurkar, samma story, samma utdragna actionscen där skurkarna misshandlas till vrålande skratt från barnen i publiken, och samma sistasekundenräddning från den läskige vuxne.

För den som sett Home Alone är Home Alone 2 helt överflödig. För den som inte sett Home Alone är Home Alone 2 bara usel. För barn är båda filmerna gravt olämpliga, och för vuxna är de förhoppningsvis motbjudande.

Naughty or Nice (2012) - 4/6

Så här i helgtider tycker jag att det är dags för en ny temavecka här på bloggen, så hela veckan runt jul är det julfilmer och inget annat. Vi börjar med Naughty or Nice, där Krissy Kringle (Hilarie Burton) strax före jul får sparken från sitt reklambyråjobb och därmed fruktar att gå hem till sin mamma (Meredith Baxter) på middag. Nu kommer hon att få höra att hon både är arbetslös och ogift, även om hon har en långvarig pojkvän, Lance (Matt Dallas).

Som om det inte vore nog att heta Krissy Kringle och bo på Candycane Lane (gatan bytte namn när hon flyttade dit), mittemot den julpyntfixerade Debbie (Jessica Tuck). Det gör att hon varje år får tusentals brev adresserade till jultomten, men i år är ett av dem annorlunda: en bok vid namn "Naughty or Nice". Det visar sig att det är tomtens egen bok och allt Krissy behöver göra är att säga en persons namn så berättar boken allt styggt hen gjort.

Naughty or Nice verkar vara en typisk, förutsägbar lågbudget-TV-film, och visst är den både lågbudget och gjord för TV. Och den har väl ingen revolutionerande historia heller. Men den har faktiskt fler bottnar än jag väntade mig. Historier av den här typen brukar ha exakt en vändning, och Naughty or Nice hade en till.

Jag tycker om det. Jag gillar när filmer anstränger sig lite mer än de måste. Naughty or Nice hade kommit undan med att vara precis vad jag väntade mig, men den la in en smula mer djup i sina karaktärer, vred på en förväntning, och blev bättre. Det räcker för att jag ska gilla den.

The Fall of the House of Usher (1928) - 5/6

Varför gör vi inte såna här filmer längre? Bortsett från den uppenbara anledningen att de skulle gå massivt back, förstås. Ändå, jag saknar dem. Och jag pratar inte om svartvitt eller dialoglöshet - inte så mycket som en replikskylt syns till - utan om designen.

Det är väl för att designen inte behövs längre. Nu är specialeffekter så avancerade att det inte finns någon anledning att dölja dem bakom svarta dimmor och dubbelexponeringar. Men en stämning går förlorad samtidigt. 1928 levde fortfarande arvet från teatern kvar inom filmen, och nu är det nog helt dött. På teatern accepterar vi att allt inte ser ut som det skulle i en idealiserad verklighet, men på film ska det vara benhårt.

Så är det inte i The Fall of the House of Usher. Symboliska element regnar och trängs på ett sätt som filmpublik bara inte går med på i dag. Om det ska vara symbolisk miljö så måste det göras som i Dogville, så att till och med den trögaste tittaren inser att det inte är tänkt att representera hur det faktiskt ser ut.

Men här fungerar det. Berättelsen är obegriplig och endast tangentiellt relaterad till Edgar Allan Poes litterära förlaga. Jag har läst den och hade ändå sällan klart för mig vad som pågick. Det vi ser är filmat vansinne, människors nedfall i galenskap och plåga. Roderick (Herbert Stern), Madeline (Hildegarde Watson) och en namnlös ryttare (Melville Webber) rör sig i en värld som bildligt faller samman tills vi i de sista sekunderna får se den falla samman bokstavligt också.

Det är inte en film som någonsin skulle göras i dag, men det är tolv fascinerande minuter. Ingen är för upptagen för att klämma in en tittning på The Fall of the House of Usher.

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014) - 4/6

Så efter den nästan perfekta första filmen, den inte lika bra men fortfarande svårklandrade andra filmen, så har vi kommit fram till denna. Inte en dålig film, men en besvikelse.

Den ser förstås fantastisk ut, liksom sina föregångare och Lord of the Rings. Varje folk - människor, alver, dvärgar, orcher, hobbitar - har sin egen karakteristiska stil som går igen i kläder, hantverk, arkitektur och konst. Gamla byggnader vittnar om uråldriga kulturer. Arméerna rör sig som om en militärhistoriker från Midgård dirigerade dem. Liksom Tolkien gjorde i skrift ger filmen oss en genomtänkt, detaljerad och övertygande värld, som skulle kunna vara verklig. Den här aspekten är lika välgjord här som i de tidigare filmerna.

Men när det gäller historien så verkar allt underordnat att skapa Coola Scener. Och visst, de är coola. Det ser jättecoolt ut att hoppa över en sköldvägg och börja nacka orcher, men är inte poängen med en sköldvägg att man stannar bakom den? Det ser jättecoolt ut att hoppa upp på ett troll så det snubblar in i ett torn som faller tvärsöver en ravin och bildar en sönderfallande bro, men hur är det möjligt att planera det?

Det är alldeles för mycket sånt. För många karaktärer gör dumma saker bara för att det ska se bra ut. För många gånger rynkas pannan och man muttrar "va...?". För många gånger rycks jag ur berättelsen, bort från Tolkiens värld. De bästa bitarna är när jag kan sänka ner mig i den, när jag känner mig delaktig i konflikten mellan dvärgakungen Thorin (Richard Armitage), alvkungen Thranduil (Lee Pace) och människornas ledare Bard (Luke Evans), eller när filmen kommer ihåg att den handlar om den lille Bilbo (Martin Freeman), vår likare, en vanlig man som hamnat i en situation han inte var beredd på.

Det var därför både de tidigare filmerna och Lord of the Rings fungerade så bra. Vi såg dem genom hobbitögon, och hobbitar är glada, lantliga varelser som gillar mat och vänner, inte krigare som dödar drakar och hackar orcher. Det är alldeles för lite hobbit i den här filmen. Den behandlar Tolkiens texter som en börda, inte som en fantastisk resurs. Freemans spel är så bra att han lätt hade kunnat bära upp scen efter scen om han bara hade fått en chans.

I stället dras ett slag som i boken upptog ett kapitel ut till en hel film, och för att fylla de pliktskyldiga utrymmena mellan striderna trycks det in besynnerliga sekvenser, som samtalen om kärlek mellan Thranduil och Tauriel (Evangeline Lilly), en påklistrad Romantic Plot Tumor om jag nånsin sett en. De envetna referenserna till de senare händelserna under ringens krig fungerade väldigt bra i den första filmen, men här är de störande missljud.

Det finns tillräckligt med kvalité i The Hobbit: The Battle of the Five Armies för att den ska vara sevärd, men inte mer än så. Den har inget av den perfekta balansen mellan saga och allvar som vi såg i den första filmen, och föga av det sprudlande äventyret från den andra. Den är ett funktionellt avslut av trilogin, och det är allt.

The French Connection (1971) - 4/6

Liksom Bullitt är The French Connection mest känd för en biljaktscen, och liksom Bullitt så finns det inte så hemskt mycket annat att hämta här. Filmen bygger på en bok som följde två poliser som utredde en knarksmugglingsoperation på sextiotalet och även om karaktärerna är fiktiva så är det inte svårt att se arvet från verkligheten. Det är mycket långsamt skuggande och avlyssnande, vilket säkerligen är realistiskt men inte särdeles spännande att se på film.

Det är förstås upphottat för vita duken; annars hade det nog varit helt outhärdligt. De två poliserna, "Popeye" Doyle (Gene Hackman) och "Cloudy" Russo (Rob Scheider), är stenhårda, våldsamma män som gärna terroriserar hela barer för att få chansen att förstöra lite marijuana. De tjafsar med chefen, hatar FBI och beter sig i största allmänhet som filmsnutar.

De ser också till att hamna i actionscener så ofta de kommer ut. Det börjar med en jaktscen mellan en jultomteklädd Popeye och en civilklädd Cloudy på ena sidan och en knivbeväpnad småhandlare på den andra, och därefter fortsätter det med slagsmål, eldstrider och scener där Popeye är tuff mot skurkar.

Och så naturligtvis den berömda biljakten, som definitivt är en av de bättre jag sett. Vi ser den inte utifrån, utan vi är med inne i bilen med Popeye och inne i tåget - ja, det är ett tåg han förföljer i sin rekvirerade bil - med skurken och de oskyldiga passagerarna. Det är inte ett spiksäkert grepp men den här gången ryckte jag till när en bil kom i vägen och nästan blundade när tåget skulle krocka.

Sammantaget är The French Connection en kompetent genomförd thriller med en bra prestation från Hackman och välplacerade actionscener, men höjer den sig över alla de liknande filmer jag sett? Jag säger nej.

Ping-pongkingen (2007) - 2/6

Först trodde jag att det här var en mysig komedi. Sen trodde jag att den gjorde samma fel som Känn ingen sorg: försökte vara en skön, charmig film när den i själva verket var bottenlöst deprimerande. Sen insåg jag att den trots sin titel faktiskt var på fullständigt, mörkt allvar. Och inte hade talangen till att lyckas med det.

Erik (Hampus Johansson) och Rille (Jerry Johansson) är bröder men kunde knappt vara mer olika. Erik är liten och smal och omtyckt av alla. Rille är stor och tjock och mobbingoffer. Det enda han kan är att spela pingis, där han i stället styr rummet diktatoriskt.

De bor hos mamma (Ann-Sofie Nurmi), med Gunnar (Frederik Nilsson) som ständig, aldrig helt förklarad och illa omtyckt närvaro. Pappan (Georgi Staykov) dyker upp lite när han vill, menar väl men sviker ständigt, och dricker. Och under alltihop vilar en hemlighet, som förr eller senare måste komma ut.

Det finns delar av Ping-pongkingen som visar på skicklighet. När servitrisen serverar läsk till pojkarna och samtidigt sätter ner en öl och en shot framför faderns tomma plats säger det mer om honom än ord nånsin hade kunnat, och hans reaktion när han kommer tillbaka väcker riktiga känslor. Filmen har fler sådana ögonblick.

Men de räcker inte till, och tyvärr är nästan hela filmen riktigt tråkig. Staykov är den ende skådespelaren som imponerar, och han kan inte ensam bära filmen. Alldeles för mycket av filmen är en långsam gröt, händelser efter varandra som inte leder någonstans.

Regissören och manusförfattaren Jens Jonsson ville nog skapa en försiktig stegring från normalitet till galenskap. Jag förstår vad han var ute efter och det borde ha lyckats, men när jag börjar fundera på att snabbspola vet jag att det inte gjorde det.

Corpse Bride (2005) - 5/6

När resten av världen försöker pressa ut så mycket det bara går ur CGI så sätter Tim Burton upp dockor och flyttar dem lite grann mellan varje stillbild. Och han gör det så förbannat bra att jag fick kolla upp det om och om igen för jag måste ha missuppfattat nånting, men nä. Det här är faktiskt dockor, fast det ser ut som CGI. Och eftersom det är Tim Burton är det förstås fantasifullt och vackert.

Corpse Bride utspelar sig i två olika världar, båda i kontrast till hur de vanligtvis framställs. De levandes värld är en färglös, gråtrist viktoriansk småstad. Där bor familjen Everglot och van Dort, vars avkomma Victoria Everglot (Emily Watson) och Victor van Dort (Johnny Depp) ska gifta sig med varandra utan att någonsin ha träffats. Den ädla men fattiga familjen Everglot behöver pengar och den rika men lågklassiga familjen van Dort vill ha social status. Ungdomarna själva är förstås mindre entusiastiska, som det plägar vara.

Efter att ha råkat förstöra bröllopsgenrepet inför pastor Galswells (Christopher Lee) flyr Victor ut i skogen. När han läser upp bröllopslöftena för sig själv sätter han vigselringen på en trädgren som visar sig vara något helt annat, nämligen fingret på den unga döda Emily (Helena Bonham Carter), som reser sig ur jorden och drar ner Victor till hennes värld.

Detta är den andra världen, de dödas värld, och här finns det färg och musik och sprudlande glädje. Här bor skelett och lik, fladdermöss och spindlar, och alla invånarna dansar och sjunger och bjuder på ett fantastiskt skådespel. Victor får höra Emilys historia, hur hon sveks och mördades av sin fästman och sedan dess väntat på den som ville gifta sig med henne. Vilket blev Victor.

Som det brukar vara med Burton så är det visuella viktigare än berättelsen. Det fungerade bättre i The Nightmare Before Christmas där vi tillbringade all vår tid i den fantastiska värld han målade upp; här är det bara synd att vi måste hänga i den gråa verkliga världen. Samtidigt är de levandes design också utlevd och fantasifull och berättelsen håller fast vår uppmärksamhet.

Emilys historia är tragisk och det är ibland svårt att tänka sig hur den här filmen ska sluta på ett sätt som inte blir alldeles för bitterljuvt, men det löser sig förstås. Corpse Bride är en skickligt snickrad sak, nästan lika underhållande som The Nightmare Before Christmas, och framför allt så tekniskt vacker att jag som sagt knappt trodde att det var sant.

Supernollan (orig. The Jerk) (1979) - 4/6

Navin R. Johnson (Steve Martin) är en hemlös som berättar om sitt liv. Han har varit på botten, på toppen, och på botten igen. Han är också en total idiot, vilket är ungefär det enda skämt som Supernollan har att komma med. Det är ett Herrens mirakel att det fungerar så bra som det gör.

Navin växte upp som en ung svart man som först i vuxen ålder fick veta att han var adopterad ("You mean I'm going to stay this color?"). Samma natt råkar han - som dittills varit fullständigt rytmbefriad - höra lite vit musik på radion och det skickar ut honom i världen för att hitta sitt öde.

Han liftar till St. Louis och resten av filmen följer denne osannolikt naive och simple man på hans väg genom världen. Han arbetar på bensinmack och nöjesfält, han träffar den vilda Patty (Catlin Adams) och den milda Marie (Bernadette Peters), och hans liv förändras flera gånger.

Det är larvigt, det är fånigt, men det är också rätt kul. Jag kommer på mig själv med att skratta högt flera gånger. Supernollan är inte en film som siktar högt, men den träffar precis det den siktar på. Ibland räcker det.

The Giant Gila Monster (1959) - 1/6

Gud, vilken korkat uppbyggd film. Den börjar med ett ungt femtiotalspar i en femtiotalsbil som blir anfallna och dödade av titelns jätteödla, och sen fortsätter den med att sheriffen (Fred Graham) letar efter de unga tu och forskar i om de kanske kan ha rymt för att gifta sig. Visst, det är väl en rimlig hypotes. Men det fortsätter och det fortsätter tills jag vill skrika att VI REDAN VET VAD SOM HÄNT DEM, KOM NÅNVART!

Poängen med att lära känna karaktärer är att börja bry sig om dem, och det är ett vanligt grepp i skräckfilmer att presentera karaktärerna i förväg så att vi känner nåt när de dör. Den här filmen vill att vi ska lära känna karaktärer som vi redan sett dö. Det är några av de blankaste stunder jag sett på film.

Och när filmen, som skenbart handlar om en jätteödla, äntligen verkar lämna just den tråden bakom sig så ger den sig in på en annan lika meningslös tråd och det är som om den aktivt anstränger sig för att handla om precis allt utom den där jätteödlan.

Det fallerar på alla punkter, med dåliga skådespelarprestationer och ointressanta bihandlingar. När vi till slut får se ödlan är det så uppenbart en vanlig ödla som filmats för att se jättestor ut. Det kan fungera - det funkade hyggligt i Tarantula - men det får inte vara så här uppenbart. Det får inte se ut som en ödla som kravlar på ett modelltåg, även om det är precis det det är.

Men jag skulle kunna förlåta en hel del om det inte vore för att filmen är så plågsamt tråkig. Vi pratar om tre försök för att ta mig igenom den. Vi pratar om floder av utfyllnad i en åttio minuter lång film. Vi pratar om att tankarna vandrade så att jag inte förstod att den hade slutat. The Giant Gila Monster är lika usel som de sämsta filmerna i genren men så blek och tråkig att jag inte ens kan vara nöjd med att ha sett något riktigt uselt. Jag bara ångrar mig.

Bobby Fischer Against the World (2011) - 4/6

Bobby Fischer var en märklig människa. Han var ett fantastiskt schackgeni - antar jag; för alla som är bättre än jag på schack säger det. Men han var också en total galning, antisemit och paranoid konspirationsteoretiker som slutade sitt liv som yrande eremit på Island.

Bobby Fischer Against the World följer honom från barndomen, där han växte upp med sin dubbelarbetande ensamstående mamma, Regina Fischer. Han börjar spela schack vid sex års ålder och innan ett årtionde förflutit är han USA-mästare. Det är då han kliver in på den internationella scenen och kulmen nås när han möter Sovjetunionens Spasskij på Island 1972.

Det är först efter det som filmen verkligen tar fart, kanske för att det är då Fischers egenart verkligen börjar synas. Han försvinner ur rampljuset - han tyckte aldrig om det - och blir i sin ensamhet allt tokigare. Därefter är det korta inhopp, galna tirader, och problem med lagen innan den vildskäggige mannen slår sig ner på Island, det enda land som vill ta emot honom.

Det är en fascinerande historia, berättad genom intervjuer av människor som kände honom och har analyserat hans liv och hans spel. Alla är överens om att det var något djupt tragiskt med Bobby Fischer, men också om att han kanske inte hade kunnat bli så bra på schack om han inte hade varit så tokig som han var. Det var vansinnets fokus han hade, och så länge han lade det på schack gick allting bra. När han inte hade den ventilen längre, då var det onda judar och CIA-konspirationer för hela slanten.

Filmen saknar egentligen bara en sak, och det är schackspelets drama. Den gör sitt bästa för att förklara vändningarna på schackbrädet under den legendariska matchen på Island, men om man inte själv är schackspelare på hög nivå så når det inte fram. Bobby Fischer Against the World fick mig att längta efter en spelfilm om Fischer, regisserad av antingen Darren Aronofsky (mannen kan besatthet) eller David Fincher (om man kan göra programmering eller arkivforskning spännande kan man göra vad som helst med schack). Då skulle hans särart verkligen få lysa.

Döden på larvfötter (orig. Wheels of Terror) (1987) - 5/6

Det här är en film som börjar lågt men stadigt klättrar uppåt tills den avslutar riktigt starkt. Om den hade varit lika bra hela vägen som den är i sina bästa ögonblick hade den varit en av de riktigt stora krigsfilmerna.

Den bygger på en bok av dansken Sven Hassel, pseudonym för Børge Willy Redsted Pedersen som skrev över ett dussin böcker om det tyska 27:e pansarstraffregementet under andra världskriget. Han påstod att det var sanna historier och att det var han som var böckernas Sven men av allt att döma stämmer det inte och Hassel tillbringade kriget i Danmark.

Det spelar egentligen inte så stor roll; Hassels information kom från faktiska veteraner och även om hans böcker inte var sanna på samma sätt som en dokumentär ska vara så var de nog sanna på samma sätt som Utvandrarna. Jag har aldrig läst någon av hans böcker och emedan filmens budskap är ett ganska enkelt som vi hört förut - "krig är ett helvete och nazisterna var svin" - så är det ett budskap värt att upprepa.

Bortsett från Sven själv (Slavko Stimac) märks i filmens stridsvagnsbesättning den höghattade monokelbärande Porta (Bruce Davison), den korkade jätten Lillen (Jay O. Sanders), den halvpsykotiske muslimen Legionären (David Patrick Kelly), veteranen Gamlingen (Keith Szarabajka) och den tonårige Fräknis (Anton Sosic). Alla har begått något brott som försatt dem i straffregementet och nu skickas de fram och tillbaka på östfronten.

Filmen börjar slött, utan någon faktisk handling. Det är bara slumpade scener som inte hör ihop med varandra. Det är först halvvägs igenom filmen som vi ens får veta det stora uppdraget som resten av filmen ska handla om och mycket lite av det som hänt innan dess spelar någon roll för handlingen.

Men det är omöjligt att inte lära känna de välspelade karaktärerna, känna med dem, och bry sig om dem. De befinner sig i en brutal, blodig och orättvis situation. De slåss för människor de hatar, mot människor de inte har något emot men som de ändå måste döda. Och helvetet verkar aldrig ta slut.

Via vackra ögonblick - ett brev hemifrån, Portas känslor för den ryska lokalbefolkningen - blir filmen bättre och bättre tills det är dags för upplösningen, emotionellt tyngd under vacker musik. Det är som om Döden på larvfötter gjordes i kronologisk ordning av människor som lärde sig filmkonsten under tiden. I så fall skulle jag gärna se deras nästa film; den måste vara fantastisk.