Bloodsport (1988) - 2/6

Frank Dux är en amerikansk kampsportsinstruktör som hävdar att han på sjuttiotalet deltog i en hemlig fullkontaktturnering som kallades kumite. Världens bästa stridskonstnärer bjuds regelbundet in dit och möts i direktutslagning. Ibland dör någon.

Andra betvivlar detta, och hävdar bland annat att den kinesiska organisation som arrangerar kumite har samma adress som Dux själv. Dux hävdar i sin tur att hans kritiker konspirerar mot honom eftersom de ser honom som ett hot. Jag är inte den som brukar tro på vilda påståenden, och framför allt undrar jag hur det kommer sig att Dux fortfarande lever om han nu gick ut offentligt med denna hemlighet. Tänk på saken. Han gjorde världens bästa ninjor riktigt arga. Låter det som nåt man skulle överleva?

Men vi lämnar det. I filmen som "inspirerats" av hans berättelse spelas han av Jean-Claude van Damme, som startade sin karriär här. Hans version av Dux är en amerikansk soldat som lyckades få Senzo Tanaka (Roy Chiao) att lära honom sina uråldriga konster. När Tanaka är gammal och sjuk berättar Dux att han tänker åka till Hong Kong och delta i kumite för att hedra sin läromästare. Det kräver bondpermis från armén, men det är det värt.

Väl i Hong Kong stöter han på Ray Jackson (Donald Gibb), som också tänker delta och som blir hans bäste kompis på en eftermiddag. Han träffar också journalisten Janice Kent (Leah Ayres), som är där för att skriva om kumite men har svårt att tränga innanför hemlighetsmakeriet. De blir naturligtvis sexpartners och hon vajar genom att göra allt hon kan för att stoppa hans deltagande och att skrattande hurra när han vinner. Samtidigt jagas han av två militärpoliser (Forest Whitaker och Norman Burton) som vill dra hem honom till USA igen.

Men det är bara utfyllnad, och inte särskilt intressant utfyllnad heller. Bloodsport existerar för sina stridsscener, och tyvärr är de flesta av dem rätt trista - det är mycket vi har sett förut. De flesta matcherna är till för att etablera Chong Li (Bolo Yeung) som psykopatisk stridsmaskin, så att det ska vara spännande när finalen kommer och han ska möta Dux.

Det är först i finalmatchen som filmen vänder och blir bra. Det är faktiskt en spännande, välgjord strid. Dux får flashbacks till träningen som hjälper honom igenom matchen, Chong Li kör med fula tricks och Dux anpassar sig, och alla onödigt stilande moves fungerar. Det är inte nog för att vända upp en film som i princip saknar skådespelartalang och handling, men det är i alla fall några bra minuter.

Har van Damme förresten nånsin gjort en film utan att göra en split?

No Retreat, No Surrender (1986) - 1/6

Jag har aldrig längtat så mycket efter att få se Jean-Claude van Damme. Den snabbfotade trögpratande belgaren är utan konkurrens det bästa i No Retreat, No Surrender, och efter ett kort inhopp precis i början lyser han med sin frånvaro tills det är dags för slutstriden. För inte har man med van Damme - inte ens innan han blev känd - utan att han är antingen hjälten eller storskurken.

van Dammes karaktär Ivan ("the Russian") jobbar för ett gäng organiserade brottslingar som använder dojos som fasader för sin verksamhet. De ger sig på Tom Stilwell (Timothy D. Baker) som vägrar samarbeta och får ett brutet ben i present av Ivan. Toms son och hetsporre till elev Jason (Kurt McKinney) försöker hjälpa till men har förstås inte en chans.

Det låter väl som en hyggligt intressant historia, men så lätt ska det inte bli. Nu flyttar Tom sin familj från Los Angeles till Seattle, och filmen handlar i stället till största delen om Jasons problem med lokala översittare.

Jason träffar R.J. (J.W. Fails), en kille som är svart och därmed rappar, dansar breakdance, åker skateboard och spelar basket. De blir bästis och bundis på en minut blankt medan Scott (Kent Lipham), som är tjock och därmed konstant frossar på kakor och hamburgare, hatar R.J. (av hemliga anledningar som vi aldrig får veta) och därmed även Jason. Och Scott har gott om kompisar.

Du har sett Karate Kid, du kan resten. Den stora gimmicken är att Jason åker till sin idol Bruce Lees grav och i förtvivlan ber om hjälp, med följden att Bruce Lees spöke (Kim Tai-chung) dyker upp och börjar träna honom. Eftersom Kim Tai-chung inte är lik Bruce Lee - som ständigt syns i filmen på Jasons affischer - antar jag att filmskaparna räknade med att alla asiater ser likadana ut.

Det är så mycket som är fel med No Retreat, No Surrender. Det finns inte en enda skådespelarprestation i filmen som är värd att kallas prestation. Manuset är ett pussel med flera saknade bitar - plötsligt har Jason en flickvän, sen är hon frånvarande, sen dyker hon upp igen. Logiken brister - plötsligt dyker ryska maffian upp igen och satsar tydligen sin verksamhet på en kickboxingturnering. Visste inte att gangsters hade sån känsla för fair play.

Det enda bra är van Damme, och det är en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Men till och med han är egentligen bara något att ha i den första scenen, när han är en iskall kostymkille som skrider till brutal handling när det behövs. Nästa gång vi ser honom är han en standardskurk, arg och våldsam, och när han gör den patenterade van Damme-spliten kan vi bara skratta. Men det är i alla fall mer än resten av filmen ger oss.

And So It Goes (2014) - 5/6

Ibland känner jag mig pinsamt lättmanipulerad. Jag kan invända mot nästan varenda detalj i And So It Goes, och jag förstår varenda dålig recension den fått. Jag kan inte försvara den på något rationellt plan. Den har inte mycket nytt, och den som inte kan förutsäga slutet efter en kvart har sett alldeles för lite film i sitt liv.

Men om jag ska gå efter effekten den hade på mig, känslorna den gav mig, då är det här en riktigt bra film. Kanske var jag ovanligt blödig när jag såg den, eller så råkade den bara träffa just mig. Det enda jag vet är att den rörde mig.

Den börjar med Oren Little (Michael Douglas), en till synes känslolös man i fastighetsbranschen som försöker sälja ett visst hus för ett pris som alla - utom han - tycker är för högt. Han bor i ett lägenhetshus som han äger och är allmänt illa omtyckt av grannarna - sångerskan Leah (Diane Keaton), tvåbarnsmamman Kate (Annie Parisse) och det gravida paret Kennedy (Yaya DaCosta) och Reggie (Albert Jones). Oren är helt enkelt en riktig gubbjävel; det enda han bryr sig om förutom sig själv och sitt företag är att besöka sin frus grav.

Förändringen börjar när Orens son, en långtidsknarkare som nu klantat in sig i fängelse, dyker upp med sin för Oren okända dotter Sarah (Sterling Jerins) och ber honom ta hand om henne under fängelsetiden. Oren vägrar naturligtvis men Sarah hamnar där ändå; hon har ingen annan stans att bli av och ingen kontakt med mamman.

Leah hoppar in och tar hand om flickan medan Oren börjar leta efter mamman. Men så slutar det förstås inte. Du vet hur det slutar. Men fan ta mig, det fungerar. När Orens bakgrund bit för bit blottläggs, när vi får veta mer om hur han blev det han är i dag, när Sarah nästlar sig in... det griper mig. Och då bryr jag mig inte ett dugg om allt annat man skulle kunna klaga på om man ville. Jag känner det i hjärtat, och jag njuter.

Kill the Messenger (2014) - 4/6

Kill the Messenger har samma problem som många filmer som bygger på en sann historia: verkligheten har ingen dramaturgi. Antingen ändrar man på historien - ibland så mycket att det knappt finns nåt kvar - eller så står man ut med en film som är dramatiskt svag, helt enkelt därför att den bara tar slut utan klimax eller upprättelse. Kill the Messenger valde det senare alternativet, vilket jag tycker är helt rätt - om inte annat så för att det här är politiskt sprängstoff. Den här historien spelar roll.

Det dödar inte heller filmen, men den börjar mycket starkare än den kan avsluta, och de traditionella "vad hände sen?"-texterna är direkt nedbrytande. Då tycker vi nämligen rätt bra om journalisten Gary Webb (Jeremy Renner), en grävare på en liten lokaltidning. Han skriver om hur den amerikanska staten konfiskerar egendom från misstänkta knarklangare och sen behåller alltihopa även om den misstänkte frias.

Då får han ett samtal från Coral Baca (Paz Vega) som har en historia att berätta om sin pojkvän Raffie (Aaron Farb). Hon påstår att Raffie sålde knark på statligt uppdrag, något som får Gary Webb att höja på ögonbrynen och lyssna. Hon har dessutom kopior på viktiga dokument, och Gary plockar fram spaden.

Det leder honom till en fantastisk historia. Det verkar som om CIA finansierade nicaraguanska frihetskämpar genom att sälja crack i USA. De förvandlade South Central Los Angeles - och oräkneliga andra platser - till helveteshål för att stödja den nicaraguanska revolutionen. Det är förstås explosiva uppgifter, och när de är publicerade blir Gary själv en måltavla. Hårda män i mörka kostymer sätter press på honom, och hans allierade blir färre och färre.

Såvitt jag kan utröna följer Kill the Messenger verkligheten väldigt nära. Frågan som fortfarande surrar i huvudet är hur mycket av Gary Webbs artikelserie "Dark Alliance" som faktiskt var sann. Hur inblandade var CIA? Vem visste vad och hur tänkte de? De frågorna finns hela tiden i bakgrunden under Kill the Messenger, som drivs framåt av sin huvudpersons vrede. Först är det journalistisk nit, sen är det ambition, sen är det ilska, och slutligen blodröd aggression, och vi står bakom varje skifte.

Det fungerar för att vi tycker om Gary Webb och vill att det ska gå bra för honom. Han är modig och hederlig och vinner vår sympati, och när hans liv rasar samman för att han gjort det rätta står vi på hans sida när knappt någon annan gör det. Men det är också därför den sista biten av Kill the Messenger inte fungerar särskilt väl. Då tar verkligheten vid, och den är brutal och kall.

Judgment at Nuremberg (1961) - 6/6

Den här filmen säger rätt mycket om hur vår kultur har förändrats sen den gjordes. Det är en moraliskt tvetydig film om förintelsen, en film där ingen är automatiskt ond eller god, där till och med en aktiv medlem av nazistpartiet kan presenteras i ett begripligt, om än inte helt sympatiskt, ljus. Och den kom sexton år efter krigets slut, och bara tretton år efter händelserna den visar. Den närmaste motsvarigheten jag kan tänka mig är om det i dag kom en film som gav en nyanserad bild av Mohammed Atta. Någon som tror på att det skulle kunna hända? Nä, inte jag heller.

Det handlar om domarrättegångarna i Nürnberg 1948. Exnazister står inför den amerikanske domaren Dan Haywood (Spencer Tracy) som flugits över Atlanten för detta syfte. Hemma i USA är han ingen särskild - alla de stora grabbarna är redan döda eller dömda, och såna som Haywood är de enda som är intresserade av att sopa upp resten: läkare, affärsmän, och domare.

Fyra tyska domare, anklagade för att under Hitler ha perverterat det tyska rättssystemet, står inför skranket. Främst bland dem är den före detta justitieministern Ernst Janning (Burt Lancaster), en internationellt respekterad jurist och författare till beundrade böcker. Hur kunde han stå och beordra avrättning av människor han visste var oskyldiga?

Själv ger Janning ingen ledtråd där han sitter stenansiktad och ordlös medan hans hetsporre till advokat Hans Rolfe (Maximilian Schell) försvarar honom med en eld som vi inte kan föreställa oss att Janning själv nånsin känt.

Domare Haywood bor i ett hus med ett gift par som tjänstefolk, men när han försöker ta upp kriget och nazismen vill de inte prata om det. Han blir vän - och kanske mer - med fru Bertholt (Marlene Dietrich), som bodde i huset innan hon förlorade det samtidigt som hon förlorade sin man. Haywood försöker förstå nazismen, reda ut hur mycket det vanliga tyska folket visste om det som pågick, och lösa mysteriet Janning.

Judgment at Nuremberg är en underbart komplex och mångfacetterad film. Den presenterar både frågor och svar men låtsas inte att den har alla svaren, eller ens att dess svar är allmängiltiga. I stället för att framställa Adolf Hitler som en demon vars magiska karisma ledde ett helt land över helvetets rand söker den svaren i de komplicerade mänskliga omständigheter som faktiskt följer sanningen. Den hittar symboler i sina karaktärer; varenda en är kluven och målad i gråtoner. Det finns ingenting enkelt i Judgment at Nuremberg.

Ändå berättar den sin historia med sådan lätthet att tre timmar far förbi som en. Vi är lika fascinerade av den spirande relationen mellan domare Haywood och fru Bertholt som vi är av den juridiska striden mellan försvarsadvokat Rolfe och åklagare Lawson (Richard Widmark).

Allra mest fängslas vi nog av Haywoods försök att nå fram till den vanlige tysken, där han - och vi - misstänker att sanningen döljer sig. I slutändan misslyckas han, men det gör inte Judgment at Nuremberg. Attityden den har till sitt ämne är nog förklaringen till att Tyskland i dag är ett framgångsrikt, civiliserat och fredligt land i stället för en blodtörstig terroristfabrik.

Sharknado (2013) - 1/6

Den här filmen är det jag fortfarande inte tror att Mega Shark Versus Giant Octopus var: ett medvetet skämt. Sharknado är framtagen specifikt för att vara en kass B-film, något skrattretande dåligt. Men självmedvetenheten dödar humorn.

Det är jätteroligt att se en människa, lika ambitiös som talanglös, skapa något fruktansvärt. Det är inte alls lika roligt att se människor som skulle kunna göra något bra, välja att göra något dåligt. Humorn sipprar bort och bara det usla finns kvar.

Och Sharknado har mycket av det usla. Det är en usel idé, usel historia, uselt skådespel, usla effekter - jag skulle kunna fylla recensionen med exempel på pinsamma specialeffekter. Stjärnor som Ian Ziering, Tara Reid och en hög no-names snubblar igenom ett patetiskt manus och anfalls av CGI-hajar som närmar sig Birdemic-kvalité, i en berättelse som anstränger sig för att pricka av klichéer.

Scen efter scen är uppenbart skapt för att vara omg-awesome-winz0rz och inte en enda av dem lyckas. Det går inte att göra med flit. Självdistans är bra, självmedveten parodi är det inte. Man kan inte göra parodi inifrån, formen är till sin natur subversiv.

Om Sharknado hade varit någons dröm, en galen visionärs projekt som hen drivit från grunden med blod och svett, så hade den förmodligen varit precis lika dålig - det går inte att göra en bra film om en storm som får det att regna hajar - men jag hade åtminstone skrattat. Nu är den bara bortslösad tid.

Locke (2014) - 6/6

Det här är en film på samma tema som Buried, 127 Hours, All is Lost, och för den delen även Brake: En enda karaktär fast på en enda plats. Liksom Buried och All is Lost hör den till de renare exemplen på formen. Här sitter Tom Hardy i en BMW som han inte lämnar på hela filmen, och resten av rollistan förekommer bara som röster i hans telefon, som han pratar i nästan oavbrutet. De korta stunder då telefonen är tyst talar han i stället till sin sedan länge döde far, en man vars frånvaro och skugga han hela sitt liv försökt lämna bakom sig.

Hans Ivan Locke är en man som är omtyckt av alla han känner, från fru och barn till chefer och underlydande. Han är en klippa, rättskaffens som få. Men för sju månader sen gjorde han ett misstag och hade ett engångsligg, och nu ska hans barn födas, och i morgon är det dags att hälla betong i grunden till den byggnad som skulle vara hans karriärs krona, och hans fru vet ännu ingenting om hans otrohet.

Så han sätter sig i bilen och kör mot sjukhuset i London, och han ringer. Han ringer kvinnan som ska föda. Han ringer sin fru och erkänner. Han pratar med sina söner om att han inte kommer att hinna hem till matchen de sett fram emot att se tillsammans. Han ringer sin assistent som nu måste ta ansvar långt bortom vad han känner sig redo för. Han ringer polisen för att bekräfta vägspärrstillstånd, och lokalpolitiker när tillstånden inte är klara.

Locke är pragmatisk och rationell. Hans enstaka känsloutbrott händer bara när ingen lyssnar utom vi, och han hämtar sig fort. Samtidigt verkar varenda annan människa i världen vara slav under impulser och instinkter, och det är Locke som ensam måste hålla ihop allting, medan hans värld går i spillror.

En film som Locke hänger naturligtvis på en enda sak, och det är huvudrollsinnehavarens skicklighet. Här har de hittat Tom Hardy, som redan har varit bra (se Warrior) och nu bestämmer sig för att fräsa iväg sin karriärs hittills bästa prestation. Det är rätt tillfälle och jag förstår varför det blev nu. De här rollerna är godis för skådespelare; chanser att utan distraktion ge allt de har och bära en hel film, eller tappa den. Hardy bär sin.

Escape from Tomorrow (2013) - 1/6

Jag trodde aldrig att jag skulle få se den här filmen i hyrfilmshyllan. Det är osannolikt att den över huvud taget finns, och att den nånsin skulle visas öppet var en riktig högoddsare. Det är syns att den inte kunde leva upp till sin hype.

Det vi pratar om är den ultimata gerillafilmen, en hel långfilm inspelad på Disney World, utan Disneys tillåtelse. Omslaget bär en blodig Musse-hand. Skådespelarna betalade inträde, hade med sig handhållna kameror, tejpade fast bandspelare under kläderna, och lyckades skapa en film som rent tekniskt är uppseendeväckande bra, med tanke på omständigheterna.

Jag tror att jag hade varit ännu mer fascinerad om jag någonsin hade varit på Disney World så jag kunde känna igen allt själv, men det är likväl ett riktigt stordåd. Jag trodde väl att filmskaparna skulle bli krossade av Disney - de brukar inte vara blyga för att ta till juridiken - men den här gången valde jätten att ta ett steg tillbaka och låta hypen dö på egen hand. Det var säkerligen rätt val; filmen hade ändå spritts, och förmodligen till fler.

Men vad är det då vi får se? Vad är denna gerillafilmandets trofé? Tvåbarnsfadern Jim (Roy Abramsohn) är på semester på Disney World med sin familj. Semesterns sista morgon får han ett telefonsamtal om att han fått sparken, vilket han inte berättar ens för sin fru Emily (Elena Schuber). De tar sina barn Sara (Katelynn Rodriguez) och Elliot (Jack Dalton) till nöjesparken en sista dag. Men den här dagen är annorlunda.

Jim får syn på och blir förtrollad av två franska tonårstjejer (Danielle Safady och Annet Mahendru). Han börjar hallucinera och glömma saker. Emily tjatar på honom. Barnen tycker inte om honom. Han träffar en mystisk kvinna (Alison Lees-Taylor) och börjar bråka med en turist i permobil (Lee Armstrong). Hans värld rasar samman.

Det låter som något jag verkligen skulle kunna gilla, men Escape from Tomorrow har ingen takt, ingen rytm, ingen vettig progression. Viktigast av allt - den saknar den där ogripbara logiktråden som anas under ytan på filmer som Donnie Darko och The Zero Theorem. Jag sitter inte och söker efter lösningen, för jag tror inte att det finns någon.

Regissören Randy Moore har sagt att han tror att det han skapat här är framtiden. Det tror jag också. Vi kommer att få se fler och fler gerillafilmer, mer och mer välgjorda. Många av dem - hoppas jag - kommer att ha ett värde förutom gerillafaktorn. Jag förstår att Escape from Tomorrow är en djupt personlig skapelse för Randy Moore, men mig ger den ingenting.

The Railway Man (2013) - 6/6

Colin Firth är en satans diamant. Det är inte många som kunde ha gjort en lika trovärdig och tilltalande Eric Lomax som han. Eric är krigsveteran och tågnörd, en man som memorerar tidtabeller och gillar att rida rälsen längs originella vägar. På en av sina tågresor träffar han Patti Wallace (Nicole Kidman), som charmas av hans kunskaper och börjar falla för honom. Det är inte det fantastiska. Det fantastiska är att vi tror på det, för Colin Firth får oss att tro på det.

Första delen av The Railway Man, när Eric och Patti träffas, blir förälskade och börjar skapa ett liv tillsammans, bär på den oansträngda charm som så många filmer försöker uppnå men misslyckas med. Men redan här finns missljud - Eric är en plågad man, och han vill inte berätta varför.

Under andra världskriget var han med om Singapores fall och blev krigsfånge. Nu lider han av mardrömmar, hallucinationer, tankspriddhet och raserianfall. Patti vill hjälpa honom, men han vägrar - eller kan inte - prata om det. Hon vänder sig till de andra veteranerna, främst Finlay (Stellan Skarsgård), men inte ens han vet allt, och till att börja med vill han inte heller prata. Han tycker att Patti bör låta män med hemska minnen hantera dem som de vill.

Bit för bit kommer det fram. Eric Lomax torterades av Takashi Nagase (Tanroh Ishida), en ung officer från den japanska hemliga polisen Kempetai som nu dyker upp i hans minnen och syner. Exakt vad som hände vet bara de två. Erics chans kommer när han får veta att Takashi fortfarande lever. Han reser till Thailand, där Takashi guidar besökare runt fånglägret han en gång arbetade i. Numera är det ett museum. Efter årtionden kommer torteraren och offret att mötas igen.

The Railway Man har sina problem. Den tar sig hyggligt stora friheter med sanningen; det som verkligen hände har få dramatiska likheter med det vi får se. Den har även en alldeles för hackig struktur med tvära kast. Men de bra bitarna är fantastiska, Firth och Kidman och Skarsgård - och Hiroyuki Sanada som den äldre Takashi Nagase - är fantastiska, och framför allt är helheten så kraftfull och rörande att resultatet bara kan kallas underbart. Få filmer lyckas få mig att ana hur det kan vara att kriga, eller vara krigsfånge, eller bli torterad, eller att inte bli av med känslorna efteråt. The Railway Man nådde fram.

The Guest (2014) - 5/6

Familjen Peterson förlorade sin son Caleb i kriget i Afghanistan. En dag knackar David Collins (Dan Stevens) på dörren. Han berättar att han tjänstgjorde tillsammans med Caleb. Han är artig och trevlig, och Calebs mamma Laura (Sheila Kelley) bjuder gärna in honom. När det visar sig att han inte har nånstans att bli av så erbjuder hon honom gästrum. Pappa Spencer (Leland Orser) och barnen Luke (Brendan Meyer) och Anna (Maika Monroe) är mer skeptiska men David vinner över dem.

Av denna korta inledning, titeln på filmen och det faktum att det är en thriller så tror du dig kunna ana resten. Och ja, i stora stycken har du rätt. Naturligtvis har David hemligheter. Naturligtvis är han inte den gode, vänlige man han verkar vara. Han löser familjens problem på våldsamma sätt och för in lite hårt kaos i barnens liv, men på ett sätt som gör att de vill ha honom kvar. Och det kan inte sluta väl.

Men samtidigt är The Guest inte fullt så enkel. David bär på ytterligare en nivå av hemligheter och hans handlingsmönster följer inte det fullt uppenbara. Det visar sig att det är något riktigt stort på gång, något som familjen Peterson inte ens kan ana och som David själv kanske inte ens kan uttrycka i ord.

The Guest faller in i sin genres mönster när det passar den och gör precis lagom mycket för att inte fastna helt och hållet i dem. Som jag brukar tjata om så finns klichéer av en anledning och det går att göra något underhållande och värdefullt av dem, vilket The Guest visar.

Det filmen verkligen saknar är de scener som klipptes bort på teststadiet, där vi får veta Davids hela bakgrund och vad det egentligen är som pågår. Vi får veta lite grann, skärvor av information, men sitter hela tiden och väntar på att få hela svaret.

De klipptes bort därför att både filmskaparna och testpubliken tyckte att det blev för mycket information. Okej, men då borde det ha klippts mer, så att vi aldrig börjar ställa frågorna som de scenerna hade besvarat. Nu är jag tokigt nyfiken när filmen slutar - och inte hjälper det att den traditionsenligt avslutas med en våldsorgie och en tvetydig sistascen.

Det ändrar dock inte att The Guest är en riktigt bra film, hjälpt av en mycket stark huvudrollsprestation från den för mig okände Dan Stevens. Hans David är en snygg, charmig, lågmäld varelse som väcker våra misstankar samtidigt som vi förstår precis varför alla tycker om honom. För den här filmen är han perfekt.

Leviatan (2014) - 4/6

Leviatan är en väldigt välgjord film, genuint snyggt filmad, välspelad och proffsigt hopsatt. Tyvärr handlar den om elände på elände på elände, och inte av existentiellt slag utan bara vardagselände som trappas upp tills vi undrar hur någon orkar leva vidare i filmens värld.

Det finns inte en enda trevlig karaktär i Leviatan. Alla är suputer, snorungar, otrogna, fuskare, smådiktatorer, råskinn, fegisar, gangstrar, utpressare och mutkolvar. Den ende som inte dricker konstant är prästen, och han är förstås en råtta han med.

Det hela utspelar sig i en värld som ser ut som om den är kvarlevorna efter en bättre värld. I en halvt uttorkad sjö trängs fartygsvrak med valskelett. Byggnaderna är gråa och smutsiga. Bilarna går sönder med deprimerande regelbundenhet. Det är som om samhället håller på att ta slut och människorna bara försöker klamra sig fast så länge som möjligt.

Jag vill tycka om Leviatan, och jag kan inte påstå att jag tycker illa om den. Jag beundrar skickligheten. Men den saknar dramaturgi och den går för långt i sin ambition att visa en skärva av verkligheten, särskilt när dess verklighet är så grå att till och med en professionell pessimistmisantrop som jag tycker att det går lite väl långt.

Filmens strykpojke är Kolja (Alexej Serebrjakov), en arbetslös vodkahinkare som bor med sin son Roma (Sergej Pokhodaev), som inte gillar sin styvmor Lilja (Elena Ljadova). Kolja bor i en liten stad styrd med järnhand av borgmästare Vadim (Roman Madjanov), en patetisk, maktgalen lill-Hitler.

Vadim har exproprierat Koljas hus, mest för att han kan, och Kolja har tillbringat flera år med att kämpa mot beslutet. För Vadim har det blivit personligt; ingen liten skit ska stå emot honom, den lokale storpotentaten. Kolja får hjälp av sin vän, advokaten Dimitri (Vladimir Vdovitjenkov), som har hittat information om borgmästaren som denne nog vill hålla hemlig.

Det är där det börjar, och vi följer Kolja genom hopp och desperata försök medan hans liv gradvis rasar samman. Det slutar värre än vi från början kunde ana, och på ett sätt som går bortom vardagseländet. Och efteråt lämnas jag med en tom känsla, ingenting annat.

In the Valley of Elah (2007) - 3/6

Krigsveteranen Hank Deerfield (Tommy Lee Jones) får ett oväntat telefonsamtal: hans son Mike (Jonathan Tucker), soldat stationerad i Irak, har försvunnit från sin bas hemma i USA. Hank tror först inte på det; om sonen hade kommit hem från Irak hade han väl ringt? Men han övertygas, säger farväl till hustrun Joan (Susan Sarandon) och kör iväg för att själv börja leta efter Mike.

Mikes kropp hittas, styckad och uppbränd. Tillsammans med den lokala polisen Emily Sanders (Charlize Theron) startar Hank en halvprivat utredning för att ta reda på vad som hände sonen. Resten av poliskåren verkar inte bry sig, och armén har hittat sitt svar.

Allt bra med In the Valley of Elah kommer från Tommy Lee Jones. Han är specialist på de här karaktärerna - tysta, starka, tuffa, med vilja av järn. Vi ser Hanks känslor bara genom de allra minsta antydningar. Han har levt sitt liv efter en oböjlig kodex och på något plan tror han nog att andra människor också gör det. Vi anar den bubblande vreden under den hårda ytan men vi får aldrig se den.

Det kanske är där det går fel, men det hade nog varit ett svek mot Hank Deerfield att visa honom bryta ihop i raseri. Ändå blir det en alltför lågmäld upplösning och den riktiga känslomässiga kraften uteblir. Det här borde vara upprörande, det borde få blodet att koka. I stället är det bara ännu en film om något hemskt som händer, och även om jag förstår innebörden i Hanks slutliga gest känner jag ingenting för den. Det är inget nytt.

Non-Stop (2014) - 4/6

Sen Takens välförtjänta framgång kan Liam Neeson bara kassera in de här rollerna. Japp, än en gång är han en medelålders hårding som löser problem med hjärna, muskler och pistol. Att karaktärens namn, Bill Marks, inte ligger alldeles för långt ifrån Takens Bryan Mills är nog ingen slump.

Nu kommer Non-Stop aldrig i närheten av Taken, och Bill Marks är ingen Bryan Mills heller. Han är flygpolis, en man vars jobb det är att sitta beväpnad i första klass och vänta på att något ska gå åt helvete - ett bombhot, en kapning, vad som helst. Normalt händer förstås ingenting.

Men detta är ingen normal flygning. Han stiger på Londonplanet i New York, tar sig en cigg på toaletten, och får sms som berättar att en av passagerarna kommer att dö var tjugonde minut om inte 150 miljoner dollar förs över till ett schweiziskt konto.

Att gå igenom resten av handlingen, eller ens några detaljer, är dumt och meningslöst. Hela poängen är att se Bill Marks försöka reda upp situationen, tänka snabbt, använda nävarna, ta kommandot och råka ut för elände - något han är väldigt bra på.

Det är underhållande. Liam Neeson har bekvämt sjunkit ner i sitt fack och tänker nog tillbringa tio år med att göra precis det här, och göra det bra. Filmens stora problem kommer i upplösningen, när mysteriet ska få sin lösning.

Riktigt bra filmmysterier finns i två versioner: de som man själva räknar ut svaret på två sekunder innan filmen avslöjar det, och de som man inte lyckas lösa men så fort man får veta lösningen undrar man hur man inte kunde fatta det själv. 

Non-Stops mysterium tillhör inte någon av de kategorierna. När vi får veta lösningen så funkar den, visst, men det hade precis lika gärna kunnat vara något annat. Inget har pekat på just det här svaret över alla andra möjliga. Det är också här nånstans som filmens logik brakar ihop och vi avslutar med en actionfest.

Med en bättre tredje akt hade Non-Stop varit en riktigt bra thriller. Nu fungerar den för stunden, främst för att Liam Neeson tröskar på i sin bästa stil, men är väldigt lätt att glömma efteråt.

Divergent (2014) - 2/6

Jag tyckte om de första sekunderna av Divergent. Sen började handlingen. Det är kanske lite orättvist; jag hade nog gillat den här filmen när jag var femton. Nu är det bara en samling saker jag har sett förut. Det strandade fartyget som genast fastställer att vi befinner oss i en postapokalyptisk framtidsvärld är det enda smarta inslaget.

I just det här framtidssamhället är befolkningen indelad i fem falanger: Erudite, som är lärda och forskare, Dauntless, som är krigare och poliser, Amity, som är bönder, Candor, som är ärliga, och Abnegation, som är filantroper. Man föds in i en falang, i tonåren gör man ett test som avgör vilken falang man borde tillhöra, och sen väljer man en falang - oftast den man föddes in i vilket normalt är det testet säger, men man kan välja fritt.

Redan nu förefaller det här vara ett väldigt skumt samhälle. Vad pysslar Candor med, till exempel? Det enda vi får veta om dem är att de aldrig någonsin ljuger. Vilken funktion fyller de? Samma med Abnegation; de har visserligen den politiska makten men verkar tillbringa större delen av sin tid med att vara snälla och ge mat till de falanglösa, som lever som uteliggare.

De frågorna återkommer gång på gång. Matematiken går bara inte ihop, och det är innan vi ens får veta något om samhällsproblemen som gör att det finns en historia här över huvud taget. Den rör sig runt Beatrice Prior (Shailene Woodley) som fötts in i Abnegation och nu närmar hon sig dagen då hon ska välja vilken falang hon vill tillbringa resten av livet i.

Hon gör testet med en testledare (Maggie Q), som sedermera dyker upp som tatuerare och laboratorieassistent. Vilken falang tillhör hon? Mångsysslarna, tydligen. Beatrice går i alla fall igenom en hallucination med speglar och vargar och när hon kommer ut har testledaren fått flipp. Beatrices test var oklart; hon är Divergent, en som inte passar in i någon falang. Testledaren säger åt henne att hålla det hemligt och schasar iväg henne innan hennes överordnade dyker upp.

Vid valceremonin väljer Beatrice att bli Dauntless medan hennes bror Caleb (Ansel Elgort) väljer Erudite. Det här med att byta falang verkar rätt vanligt; Beatrice tränar tillsammans med en hel hög falangbytare hos Dauntless. Ändå är det hett nyhetsstoff att både Beatrice och Caleb bytte falang. Beatrice passar på att byta namn till Tris.

En klassisk träning-från-helvetet följer under den snälle Four (Theo James) och den elake Eric (Jai Courtney), tillsammans med nyfunna kompisen Christina (Zoë Kravitz). Man måste ligga bra till i poängräkningen för att få fortsätta träningen, annars blir man falanglös. Att döma av poängtavlan finns det 33 elever, varav 12 åker ut under första träningsfasen och därmed alltså blir lodisar. Hur kan ett samhälle fungera under de omständigheterna? Matematiken var aldrig solid, men nu har den rasat ihop fullständigt.

Att sen en från samhällets polis kan begå mordförsök på en annan, till synes helt påföljdsfritt... det verkar inte som om Dauntless har en avdelning för internutredningar. Divergents är till att börja med en hemlighet men bara lite senare är de allmän kunskap. Allt detta gnager i huvudet på mig hela tiden och jag kan inte njuta av en film som faktiskt ser snygg ut och har hyggliga actionscener.

Det ändrar dock inte att den sista halvtimmen eller så är riktigt tråkig och att den allra sista scenen är helt ologisk. Det är så att jag blir sugen på att läsa boken bara för att få veta om allt det här dök upp i filmversionen eller om det fanns med från början.