Now You See Me 2 (2016) - 4/6

Det bästa med den första Now You See Me var att den faktiskt fick mig att gissa och inte vara säker på att jag gissade rätt. Uppföljaren misslyckas med den biten. Kvar finns fortfarande bra skådespelare, imponerande spektakel, teknisk skicklighet och smidiga replikskiften, men historien fastställer tidigt att den bara vill twista så mycket som möjligt och då blir det rätt lätt att förutsäga vilka twistar som är på väg.

Filmen hade kunnat komma undan med det om det inte vore för att den tillbringar de sista tjugo minuterna med att förklara saker. De stora avslöjandena ska komma på ett sätt som gör att man förstår direkt, eller med antydanden efter vägen, inte genom en tjock infodump precis innan sluttexterna. I Now You See Me 2 har det hänt så många till synes omöjliga saker att det inte finns någon annan utväg, och därmed ser vi att den fallit i uppföljarfällan: måste vara mer, värre, större.

Men innan dess är den både välgjord och underhållande. Magikerna som kallas Four Horsemen har sen sitt spektakulära uppträdande i slutet på förra filmen hållit sig gömda i ett år. En av dem har tröttnat och gett sig av, och kvar finns gatumagikern Daniel Atlas (Jesse Eisenberg), charlatanen Jack Wilder (Dave Franco) som fejkade sin död och hypnotisören Merritt McKinley (Woody Harrelson). De väntar på order från det mystiska Ögat och deras boss, FBI-agenten Dylan Rhodes (Mark Ruffalo) tillbringar tiden med att lägga ut villospår för sina kollegor som letar efter Horsemen.

När deras order till slut kommer är de att dyka upp på en stor teknikmässa och avslöja Steve Jobs-typen Owen Case (Ben Lamb). Lula May (Lizzy Caplan) rekryteras för att ersätta Henley, och trolleriet är igång. Men någon vet vad de håller på med och slår till i rätt ögonblick, och så är Horsemen på flykt.

Nu får de möta Walter Mabry (Daniel Radcliffe), en ung men stenrik affärsman som, inspirerad av Jack Wilder, fejkat sin död och lever i skuggorna. Radcliffes prestation är en märklig en; i hans första scener älskade jag hans besynnerliga skapelse, denna charmiga men slemmiga, omväxlande läskiga och roliga lille psykopat. På ett plan är han en bortskämd skitunge, på andra en fulländad skurk. Tyvärr lyckas det intrycket bara upprätthållas precis i början och underhållningsvärdet rinner bort. Det är inte Radcliffes fel dock; manuset visste inte vad det skulle göra med Mabry.

Fortsatta detaljer är onödiga. Poängen med filmen är att följa med i händelseförloppet och hoppas på att bli överraskad. Det hände inte mig.

Dog Bite Dog (orig. Gau Ngao Gau) (2006) - 5/6

En man (Edison Chen) som verkar ha bara rudimentära kopplingar till mänsklighet färdas med båt till Hong Kong. Där hamnar han på en restaurang, en plats vars normer tydligen är helt främmande för honom, och mördar kallblodigt en advokat.

Han flyr från platsen och jagas av den brutale och oskötsamme polisen Wai (Sam Lee) och hans kollega Lam (Suet Lam). Under en våldsam konfrontation dödas Lam och då blir det personligt för Wai, som jagar mördaren med psykotisk målmedvetenhet.

Det visar sig att mördaren växte upp som kambodjanskt gatubarn och överlevde genom att besegra andra barn i blodiga, illegala boxningsmatcher som var föremål för vild satsning. Poliserna konstaterar att om det var hans barndom så har han inte mycket mänsklighet kvar.

Av en slump träffar den flyende mördaren på en ung kvinna (Weiying Pei) som väcker känslor i honom, och vi börjar ana att poliserna har fel. Under jakten mjuknar mördaren medan Wai hårdnar och de kommer kanske att hinna passera varandra innan den slutliga uppgörelsen.

Dog Bite Dog är en mycket våldsam, brutal, hänsynslös film, men det kalla våldet glorifieras inte och det upplevs aldrig som spekulativt. Liksom i Korpen flyger och A Clockwork Orange används det för att dra in oss i karaktärernas värld, en värld som - tacknämligen - är de flesta av oss helt främmande.

Filmens stora nackdel är en onödig undertråd som involverar Wais far (Ka Wah Lam), en aktad polis som ligger i koma efter att ha skjutits, och misstänks för droghandel. Den behövs inte för att förklara Wais motivation - om något så stör den det syftet - och den har få beröringspunkter med resten av berättelsen.

När slutet väl kommer är det dock glömt. Slutscenen i Dog Bite Dog är ett litet mästerverk, en avskalad, stiliserad, koreograferad historia där ord är överflödiga och gester är allt. Tre människor möts och deras linjer löper till sina oundvikliga slutpunkter i en blodig, känslosam dans. Sällan har något så våldsamt och så sorgligt varit så vackert.

The American (2010) - 3/6

Den mystiske amerikanen Jack (George Clooney) lever ett till synes idylliskt liv i svenska Dalarna med Ingrid (Irina Björklund). När de är ute på en promenad blir de angripna av en krypskytt. Jack dödar honom, sen Ingrid, och ger sig av till Rom.

Där kontaktar han Pavel (Johan Leysen) som säger åt honom att ligga lågt medan Pavel kollar upp vad som pågår. Under tiden fixar Pavel ett uppdrag åt Jack; han ska bygga ett specialgjort prickskyttegevär åt Mathilde (Thekla Reuten). Jack är tydligen nån sorts specialiserad vapensmed och lönnmördare som drog sig tillbaka till Dalarna för att ligga med en svenska. Nu slår han sig i stället ner på den italienska landsbygden, har djupa samtal med prästen Benedetto (Paolo Bonacelli) och köper sex av Clara (Violante Placido).

Här saktar filmen ner och blir väldigt långsam, vilket inte nödvändigtvis är något dåligt. Men i det här sammanhanget bygger det på att jag intresserar mig för Jack. Spänningen måste vara att lära mig mer om honom och det fungerar bara om jag vet mycket nog för att vilja lära mig mer.

Jack är för mystisk, det finns för lite där, och resten serveras för långsamt. Dessutom utgör han något av en kliché: yrkesmördaren som försöker sluta men inte tillåts göra det. Till och med det faktiskt vackert skötta förhållandet med Clara blir till kliché: den känslolöse mannen som upptäcker att han faktiskt kan känna något. Vilket jag trodde att han gjorde redan i inledningsscenen, med Ingrid.

The American hämtar upp sig markant i slutminuterna och tillsammans med välstämda, lågmälda skådespelarprestationer och en engagerande regi är det nästan tillräckligt för att trycka upp den till en bra film. Men inte riktigt.

Bigga than Ben (2008) - 2/6

Cobakka (Ben Barnes) och Spiker (Andrei Chadov) är två självbeskrivna Moskvadrägg, unga fattiga ryska killar vars karriärer hittills bestått av att undvika att bli värvade till armén. Cobakka vill starta ett band och Spiker vill gifta sig med sin flickvän men ingen av dem har nog med pengar för att ens fundera på sånt, så de sätter ihop en plan.

Den första versionen faller på att de inte har råd att ta sig till USA, men de kan faktiskt skrapa ihop tillräckligt för att åka till London som de kallar för bedragarens himmelrike. Där ska de få ihop sina pengar, hederligt eller ohederligt, och sen ska det bli band och bröllop.

De hindras av byråkrati, rasism, deras enda allierades vilja att utnyttja dem och sin egen okunskap. De lyckas varken med hederliga jobb eller ohederliga även om den ständiga voice-overn informerar om alla fantastiska planer de har.

Bigga than Ben siktar på att vara en icke-PK svart komedi med diverse inslängda twistar, och ibland blir det roligt. När fjärde väggen bryts skrattar jag till, när snabba bilder visar den logiska fortsättningen av berättelsen skrattar jag till. Men de stunderna är få och utspridda.

Bigga than Ben lider av två fundamentalt obehagliga huvudpersoner och en rörigt hopsatt historia som består av spridda händelser som sällan är hopkopplade med varandra. Ett slut som verkar komma från en helt annan film hjälper inte upp det hela och trots filmens faktiska kvalitéer kan jag inte förmå mig att intressera mig för den.

Point Break (2015) - 5/6

Jag är spontant negativ till meningslösa remakes, och en remake av Point Break kändes så meningslös som jag kunde tänka mig. Den gav mig en glad överraskning när den levererade en riktigt bra historia, anpassad för 2010-talet utan att förlora sin själ.

Johnny "Utah" Brigham (Luke Bracey) är en extremsportare som ser sin vän Jeff (Max Thieriot) dö under en episk motorcykelkonst. Då byter han inriktning på sitt liv och sju år senare är han hoppfull FBI-agent-aspirant under Hall (Delroy Lindo), som nagelfar honom för att utröna om han verkligen är en potentiellt bra agent.

Johnny försöker imponera på Hall genom  att hitta kopplingen mellan tre märkliga händelser - en diamantstöld där tjuvarna flydde via fallskärm och låter diamanterna regna ner över slummen i Mumbai, en liknande sedelstöld där pengarna faller över en fattig by i Mexiko, och ett hopp från Everests topp. Johnnys hypotes är att de inblandade försöker utföra "The Ozaki Eight", en serie av åtta extrema bragder för att hedra Moder Jord. Och samtidigt passar de på att ge lite tillbaka.

Johnny försöker nästla sig in bland extremsportare för att hitta gärningsmännen och blir involverad med en grupp som leds av Bodhi (Édgar Ramírez), en kombination av våghals och egensinnig filosof. Johnny kommer nära dem han ska studera och blir indragen i sin forna livsstil.

Temat i filmen har förändrats sen sin tjugofem år gamla föregångare. Nu rör det sig om miljökamp och Robin Hood-filosofi. Det fungerar. Det här är ingen krystad remake, gjord enbart för att filmbossar är rädda för risken med nya idéer. Det här är den historia som den första Point Break förmodligen hade varit om den hade gjorts i dag. Den är inte i klass med den första, men den står stadigt på egna ben. Det gnager mig lite att den har så pass lite med föregångaren att göra att den inte hade behövt heta Point Break alls, men där kom väl de riskrädda cheferna in. Och det gör egentligen ingenting. Point Break är en bra film ändå, djupare än den ser ut och med en meningsfull emotionell kärna.

Columbus Day (2008) - 3/6

Jag gillar verkligen Val Kilmer. Han har tillbringat rätt många år med att göra rätt dåliga filmer - men även då har filmer som Felon slunkit igenom - men från tidigare år finns det en lång och fin meritlista som kröns av hans Oscarvärdiga prestation som Doc Holliday i Tombstone.

I Columbus Day ger han sig på en roll som är lika svår som någon av dem och jag tror att det hade lyckats om bara manuset och regin hade gett honom mer av en chans. Det finns så mycket av värme och signifikans i Columbus Day, men det döljs bakom en besynnerlig, förvirrande struktur. Upphackad kronologi var jättecoolt i Pulp Fiction och det har gjorts bra en massa andra gånger men regissören och manusförfattaren Charles Burmeister lyckas inte lika bra som Tarantino. Och det märks att det var hans förebild.

Kilmer spelar den yrkeskriminelle John som precis har gjort sitt livs största stöt. Det gick förstås inte som på räls utan han har mycket uppstädning att göra, och jagas av både poliser och skurkar. Samtidigt försöker han reda ut relationerna med exfrun Alice (Marg Helgenberger), långtida kumpanen Max (Wilmer Valderrama) och den lille pojken Antoine (Bobb'e J. Thompson) som han stöter på i en park och som vägrar lämna honom i fred. Varför är Antoine ensam i en park en vanlig vardag?

Alla ingredienserna finns där och jag vill bry mig. Men handlingen rör sig fram och tillbaka, hoppar mellan olika dagar, och jag är alldeles för ofta osäker på om vi är i nutid eller i en tillbakablick. Det gör att intresset falnar och det enda som håller mig kvar är det mänskliga utbytet mellan John och Antoine. Då vet jag att det är nutid, och då bryr jag mig.

Seven Psychopaths (2012) - 6/6

Jag älskade den här filmen. Den börjar som en dålig efterapning av Pulp Fiction men just när mina förväntningar börjat ta fast form så vänder den sig, och det blir filmens tema. Jag fann den helt oförutsägbar och hade glatt tittat vidare bara för att få veta vart den var på väg, även om den inte hade haft några andra kvalitéer.

Det har den. Den har ett smidigt, roligt, engagerande manus signerat Martin McDonagh, även regissör, som också skrev och regisserade den underbara In Bruges. Den har en imponerande rollista: Colin Farrell, Sam Rockwell, Christopher Walken, Woody Harrelson, Tom Waits och Harry Dean Stanton i den kanske mest imponerande lilla birollen från en skådespelare som specialiserat sig på imponerande små biroller. Den här gången har han inte ens repliker att verka igenom.

Saknade du kvinnor i rollistan? Det gör Christopher Walkens karaktär också. Han klagar högt om saken. Det är typiskt för McDonaghs insnärjda, mångbottnade historia och hans klichéfria karaktärer - förutom karaktären vars roll det är att vara och förespråka klichéer. Seven Psychopaths är både en förvriden buddy-comedy och en gangsterfilm, och den tar sig tid att undersöka båda genrerna på metanivå. Ett bra tag förvirrade den mig, då den inte tycktes göra någon urskillnad på det som hände i filmens verklighet och det som hände i filmens fiktion.

För naturligtvis finns det en fiktion mitt i en film som denna. Det rör sig om ett filmmanus med titeln Seven Psychopaths, skrivet av Martin Faranan (Farrell). Han har problem; titeln kräver sju psykopater men han har bara en. Och han är egentligen ingen psykopat, han är en buddhist som ogillar våld. Liksom Martin själv.

Martins kompis Billy Bickle (Rockwell) tycker att det där med att ogilla våld är fjantigt. Han vill hjälpa Martin skriva filmen och fylla den med eldstrider. Det vore i alla fall bättre än hans vanliga kneg, att kidnappa hundar, vänta tills ägarna lägger ut en belöning och då låta kompisen Hans Kieslowski (Walken) lämna tillbaka dem.

Det är den affärsverksamheten som försätter de tre männen i trubbel. En dag kidnappar Billy en liten shih tzu som råkar vara det enda som den brutale gangsterbossen Charles Costello (Harrelson) älskar - hundens halsband bär texten "return to Charles Costello or you die". Costello är inte typen som sätter upp affischer och hoppas på att få tillbaka sin hund. Han drar samman sina undersåtar, beväpnar sig och börjar leta. Martin Faranan blir vår likare, den normale som finner sig mitt i en virvelvind av vansinne.

Det är upprinnelsen till en magnifik berättelse som jag varken kan eller vill sammanfatta. Liksom In Bruges visar den oss karaktärer med djup och personlighet, med oväntade drag och än mer oväntade handlingar. De tar moraliska beslut med blod och liv som insats. Och ständigt analyserar filmen sig själv, kanske inte på samma nivå som Adaptation men i samma härad, tills den slutar på ett djupt tillfredsställande sätt. Kanske det enda möjliga sättet.

The Matador (2005) - 5/6

Danny Wright (Greg Kinnear) är en otursförföljd affärsman. Han och hans fru Bean (Hope Davis) förlorade sin son i en trafikolycka, affärerna vägrar komma igång, och när de älskar i köket faller ett träd in genom väggen.

Julian Noble (Pierce Brosnan) är yrkesmördare. Han dödar, ligger med unga tjejer och dricker för mycket. På sin födelsedag sitter han ensam på ett hotellrum och går igenom alla telefonnummer han har för att hitta en enda människa som vill säga grattis.

De här två männen träffas i en hotellbar i Mexico City och inleder en besynnerlig vänskap. Danny är bedövande normal, och Julian har knappt några sociala färdigheter alls. Men Danny dras till Julians värld, som inte liknar något han drömt om att uppleva, och Julian behöver nog en länk till något normalt.

Trots allt som händer mellan de här två - och det är en hel del, somligt lika spännande för oss som för Danny - så är det deras inre som får oss att fortsätta titta. Särskilt den förstörde Julian, gestaltad av Pierce Brosnans kanske bästa skådespelarprestation någonsin, tar sig in hos oss. Vi förstår precis varför Danny låter honom stanna i hans liv.

The Matador är en underskattad liten pärla, den sorts film som jag inte vill beskriva därför att den är så mycket bättre upplevd. Den glider smidigt genom sin berättelse tills den når höjdpunkten två minuter innan sluttexterna. Precis som det ska vara.

Tracers (2015) - 1/6

När parkour först gick mainstream var det väldigt coolt; de böljande karakteristiska rörelsemönstren liknade inget vi sett innan. Hypen dog fort, det blev uttjatat, och nu himlar jag med ögonen så fort jag ser en traceur på film. Så Tracers hade ingen bra början - det första som händer är att cykelbudet Cam (Taylor Lautner) korsar vägar med ett gäng traceurer och det slutar med att gängets snygga tjej Nikki (Marie Avgeropoulos) orsakar en olycka som sabbar Cams cykel.

Det är bara ett av hans problem. Han försöker reparera sin bil men har inte råd med reservdelar, han är skyldig kinesiska gangsters ett femsiffrigt dollarbelopp, han kan inte tjäna nog med pengar ens när hans cykel inte är sönder, och han ligger efter med hyran.

Besatt av Nikki börjar han leta efter traceurerna men hon verkar inte vilja ha med honom att göra. Han börjar träna parkour på egen hand - eftersom han uppenbarligen har mycket fritid och inga andra åtaganden - tills han lyckas hoppa och volta in i Nikkis gäng. Det är det sedvanliga pseudofilosoferandet och mötet med kvasi-Miyagin Miller (Adam Rayner). Det visar sig att gänget - under Millers ledning - gör vagt definierade jobb för att tjäna pengar, och Cam vill vara med.

Det är rätt tråkigt, alltihop. Parkour har vi sett förr, killen som drygar in sig hos den snygga tjejen som inte vill ha med honom att göra har vi sett förr, mentorn som visar sig vara något annat har vi sett förr, och huvudpersonen som slutligen vänder på steken har vi också sett förr. Om detta är Taylor Lautners efter-Twilight-plan så ser det inte för lovande ut för hans karriär.

American Hustle (2013) - 5/6

Christian Bale, Jennifer Lawrence, Amy Adams, Bradley Cooper, Louis C.K., Jeremy Renner. Sex skådespelare som jag aldrig har sett vara dåliga, och sex orsaker till att American Hustle är så bra som den är. Den här historien hade kunnat vara tråkig, seg, meningslös, klichéartad i sin The Sting-liknande röra. Men med charmen från dessa sex fungerar det. Det fungerar riktigt bra.

Till viss del är American Hustle en kärlekshistoria mellan Irving Rosenfeld (Christian Bale) och Sydney Prosser (Amy Adams). Han är yrkesbedragare och hon blir hans assistent; med engelsk accent och sin falska identitet som "lady Edith Greensly" ger hon hans bluffar en anstrykning av klass och stil.

Irving är dock fortfarande gift med den labila Rosalyn (Jennifer Lawrence), vars son Danny (Danny och Sonny Corbo) har adopterats av honom. Han vill inte lämna henne, för då förlorar han Danny - och förmodligen ringer hon polisen och spiller allt hon vet också.

FBI-agenten Richie DiMaso (Bradley Cooper) lyckas avslöja Irving och Sydney men går med på att låta dem löpa om de hjälper honom med en stor operation. Han behöver erfarna bedragare, människor som vet hur man bluffar och fuskar, skapar förtroende och lurar människor. Det han vill göra är att avslöja korrumperade politiker, bland dem borgmästaren Carmen Polito (Jeremy Renner). Både Irving och Richies chef Stoddard Thorsen (Louis C.K.) är emot hela idén, men Richie låter sig inte stoppas.

Och så är cirkusen igång, med falska namn och inhyrda skådespelare och snygga fasader och pengar under bordet och desperata telefonsamtal och svettiga möten och dolda mikrofoner. Naturligtvis försöker filmen lura sin publik ett par gånger också - hur det går med det beror väl på tittaren, och framför allt på hur gärna hen vill bli lurad. När man förstått hur filmer som den här funkar så är det inte mycket som kan överraska en längre och det är bara att njuta av skådespelet. Och det är där våra sex skådespelare kommer in.

Men det jag kommer att minnas av filmen är något som egentligen inte spelar någon roll för handlingen, men som håller kvar intresset av ren spänning. Kurt Vonnegut har berättat om en elev på en av hans skrivkurser som skrev en novell där en nunna hade en bit tandtråd fast mellan två oxeltänder. Novellen handlade om mycket större och viktigare saker än så, men det som gjorde att man vände sida var att man ville veta om nunnan skulle få loss den där biten tandtråd någon gång.

Det är något liknande som händer i American Hustle när Stoddard Thorsen börjar berätta en familjehistoria för Richie DiMaso. Richie har inte tålamod att lyssna färdigt, men det gnager i honom och då och då kräver han att Stoddard ska berätta den färdigt. Varenda gång tappar han tålamodet och försöker komma till poängen, och varje gång gissar han fel. Och jag väntar på nästa gång. Det är ett rätt enkelt berättarknep, men det funkar, och jag älskar det.

The Jinx (2015) - 6/6

I min recension av All Good Things sa jag att det enda den filmen saknade var en upplösning, ett svar på gåtan David Marks - Ryan Goslings karaktär i filmen, vars verklige motsvarighet är Robert Durst, arvtagare till ett fastighetsimperium. Jag tyckte att All Good Things ställde många frågor och inte besvarade en enda.

Jag förstod förstås varför. Frågorna har inte besvarats i verkligheten heller, och de flesta av dem kan bara besvaras av en människa: Robert Durst själv. Så när jag fick veta att Andrew Jarecki, regissören som gjorde All Good Things, nu hade filmat en miniseriedokumentär om Robert Durst där han intervjuade Durst själv visste jag att jag måste se den.

Jag har fått svar på vissa av mina frågor. Jag tror att jag vet vad som hände men jag vet fortfarande inte varför, och det är en hemlighet som Robert Durst kommer att ta med sig till graven. Om han ens känner till den själv.

The Jinx börjar många år efter All Good Things, med att en gammal ensamvarg vid namn Morris Black hittas mördad. Under utredningen visar det sig att Black bodde granne med en kvinna vid namn Dorothy Ciner, som snart visar sig vara något helt annat än en kvinna. Det var i själva verket Robert Durst som levde gömd och utklädd.

Med det som utgångspunkt går Andrew Jarecki igenom Dursts liv. Uppväxten som stenrik arvtagare, moderns självmord när han själv var sju, konflikter med syskonen, den i All Good Things skildrade perioden när han lämnade familjeföretaget för att öppna en hälsokostaffär tillsammans med sin fru Kathie, som sedermera försvann spårlöst och fortfarande är försvunnen. Tiden när han arbetade i familjeföretaget innan han slutligen lämnade det och hans lillebror Douglas tog över. Vänskapen med Susan Berman, som mördades. Ett mord som Robert Durst slutligen greps för den 15 mars 2015, och i skrivande stund väntar rättegång för.

Kathie Durst, försvunnen. Susan Berman, mördad. Morris Black, mördad. Och ständigt i närheten, Robert Durst. Som hans före detta granne Bill Mayer uttrycker det: "A lot of smoke doesn't necessarily mean fire, but I think there's a lot of smoke here. He seems to be at the wrong place at the wrong time very often."

Andrew Jarecki sätter ihop sin film av intervjuer med släktingar, vänner, poliser, åklagare, alla som haft med Durst att göra. Men stjärnan är förstås Durst själv. Han är en gammal man nu, svartögd och vithårig, mager och skinntorr, med ansiktet härjat av tics. Rösten är släpig och rostig. Ibland talar han med konstiga ordval; han kallar Kathie för "Kathie Durst", inte bara Kathie, inte "my wife".

Men han är iskall också, och smart, och orden sitter där de ska. Han har sina egna anledningar att delta och ett helt livs erfarenhet av att säga rätt saker. När intervjun tar en paus och en fortfarande påslagen mikrofon plockar upp att Durst övar på en replik - "I did never intentionally, purposefully lie" - har han på ett ögonblick en förklaring redo.

Liksom han har en på allt märkligt som hänt runt honom. Han säger att han är en "jinx", någon som för elände med sig och orsakar olyckor. Han får medhåll från Chris Lovell, en av jurymedlemmarna från rättegången för mordet på Morris Black: "Robert Durst may be the unluckiest man in the world."

Så tror jag inte att det är, och det gör inte Andrew Jarecki heller. Jarecki har skickligt konstruerat sin historia så att den närmar sig ett crescendo i den sista delen. Han har ett - tycker han - avgörande bevis som han vill visa upp för Durst, och när det kritiska ögonblicket närmar sig dunkar det av spänning i mig. Kommer den gamle mannens rustning att spricka? Vad kommer vi att få se?

Jag ska inte berätta vad som händer, eller ens mina egna slutsatser. Jag ska bara säga att det var ett fantastiskt slut på en mycket välgjord dokumentär, och att det jag kommer att ta med mig från historien är orden från Kathies vän Gilberte Najamy: "Nothing happens the way it's supposed to when it comes to Robert Durst."

Homefront (2013) - 5/6

Jason Statham är nån sorts geni. Han tog sin roll i Lock, Stock and Two Smoking Barrels och byggde en karriär på den, huvudsakligen genom att ta varenda actionfilmsroll som dök upp, oavsett filmens kvalité, och spela skiten ur sig varje gång. Det gör att han ibland hamnar i Death Race eller In the Name of the King, men ofta nog blir det något bra, som Hummingbird eller Homefront.

Den här filmen ser ut som vilken snabbt utspydd actionfilm som helst, men det står tidigt klart att den faktiskt är något helt annat. Phil Broker (Statham) är en före detta narkotikaagent som drar sig tillbaka till landsbygden med sin nioåriga dotter Maddy (Izabela Vidovic) och vill ta det lugnt. Maddy hamnar i bråk med en översittare (Austin Craig), försvarar sig väl, och det blir trubbel med killens föräldrar Cassie (Kate Bosworth) och Jimmy (Marcus Hester).

Cassie är inte den som tar en förolämpning, oavsett vems fel det var. När Phil vägrar lägga sig för henne kontaktar hon sin bror Gator (James Franco), som visar sig vara en lokal gangster. Hon vill att han ska skrämma upp Phil, jävlas lite med honom. Men det eskalerar fort när Gator inser vem Phil är - mannen som krossade en knarkliga genom att gå undercover.

Det som får Homefront att fungera så bra är skurkarna. Alldeles för ofta nöjer actionfilmer sig med att ge oss omotiverat onda människor till skurkar. Har vi tur görs de charmiga eller roliga, men de är sällan något mer än pappfigurer. Skurkarna i Homefront - från den tjocke mobbaren som startar allt till storgangstern som kommer in från stan - är alla riktiga människor, människor vi känner igen från våra egna liv. Det gör att vi både kan hata dem mer än vi nånsin hatar alla klichéskurkar, men det gör också att vi får en gnutta sympati för dem ibland.

James Franco drar sitt strå till stacken med en riktigt bra prestation som inte liknar det han brukar göra. Gator är en lokal tuffing, men han vet att han inte är lika hård som de riktiga hårdingarna. Han är en stor fisk i en liten damm, och när situationen glider honom ur händerna kan man se den spirande paniken lysa ur ögonen på honom.

Om något sviker Homefront så är det att actionscenerna faller i den moderna fällan och blir svåra att följa. Riktigt bra actionscener är fartfyllda och hisnande utan att vi någonsin tappar greppet om vad det är som händer. I Homefront förstår jag ibland inte vem det är som skjuter och vem som blir skjuten, eller vilken bil det är som kraschar och snurrar. Det är förstås synd, men det bra med Homefront är så bra att det inte gör något. Det är en uppfriskande actionfilm.

Horrible Bosses (2011) - 4/6

De tre barndomsvännerna Nick (Jason Hendricks), Dale (Charlie Day) och Kurt (Jason Sudeikis) har varsitt problem med chefer. Nick är en finanskille som utnyttjas och manipuleras av det oförskämda ärkesvinet David Harken (Kevin Spacey), Dale är tandsköterska under Julia (Jennifer Aniston) som ständigt försöker tilltvinga sig sex, och Kurt arbetar på ett kemiföretag och älskar allt med sitt jobb utom Bobby Pellitt (Colin Farrell), den förre chefens son som vill krama ut så mycket profit som möjligt så han kan fortsätta med knark och horor.

När Nick, Dale och Kurt dränker sina sorger tillsammans kommer de - halvt skämtsamt - fram till en enkel lösning: mörda cheferna. Efter klantigheter och misslyckanden lyckas de hitta Motherfucker Jones (Jamie Foxx), som dock tycker att det är för lite pengar och bara går med på att vara deras mordkonsult. De bestämmer sig för att göra en Strangers on a Train och döda varandras chefer.

Det är inte svårt att lista ut vart Horrible Bosses är på väg, även om det är roligt att upptäcka detaljerna. Och slutet är förstås en osannolik räddning från ingenstans, som vänder katastrof till triumf. Någon originalitet är svår att hitta - till och med Anistons osannolikt sexuellt aggressiva karaktär är bara en klassisk komisk skruvning.

Men det är kul. Jag hade roligt hela vägen igenom Horrible Bosses, och blev underhållen. Spacey, Aniston och Farrell spelar över så mycket de bara kan, och det blir bra. Jag visste förstås att allt skulle fixa sig, men jag undrade exakt hur det skulle gå till och roades när jag fick veta det. Om jag nånsin inte har något bättre för mig och Horrible Bosses råkar gå på TV ser jag gärna om den, och det är väl så bra det kan gå för en film som inte siktar högre.

Son of a Gun (2014) - 4/6

Nittonårige JR (Brenton Thwaites) ska sitta i fängelse för första gången. Vad han har gjort får vi aldrig veta, och å ena sidan måste det ha varit ganska ringa - hans straff är sex månader, ute efter tre om han sköter sig - men å andra sidan måste det ha varit ganska allvarligt - han hamnar på en stenhård anstalt där råbarkade tuffingar våldtar de mindre och yngre.

JR är livrädd, men får av personalen rådet att bara ta det lugnt, sköta sig, och komma ut. Han delar cell med en annan ung och spenslig kille som utsätts för oönskad uppmärksamhet från de större och äldre. De dyker upp, säger att det inte finns nånstans att fly, och tar med honom in i en tom cell. Till slut får han nog och begår självmord, och då är det JR:s tur i stället.

JR har bara en chans: att ta emot skyddet som den stenhårde och högt respekterade Brendan Lynch (Ewan McGregor) erbjuder. Brendan är en riktig hårding, inne på tjugo år, och JR har redan imponerat på honom med sina schackfärdigheter. Brendan erbjuder en enkel uppgörelse: han och hans två muskelberg till kompisar Merv (Eddie Baroo) och Sterlo (Matt Nable) ser till att inget händer JR, och när JR kommer ut så har Brendan ett jobb åt honom.

Jobbet visar sig vara att hjälpa Brendan fly, och sen är JR inne i smeten. Han presenteras för storgangstern Sam (Jacek Koman), får en fin lägenhet, och blir inblandad i nästa jobb. Nu är han Brendans kille, samtidigt som han är den som ser allt utifrån.

Brenton Thwaites har tyvärr bara ett ansiktsuttryck - eller så är det rollen som bara erbjuder ett - men Ewan McGregor spelar som vanligt på alla cylindrarna och hårt nog att väga upp det. Han är sevärd i sig själv, men resten av filmen lyckas inte riktigt lyfta runt honom. Historien traskar liksom bara på och när Brendan väl lämnat fängelset blir den genast mindre intressant, även om den gör sitt bästa för att upprätthålla hårdingstämningen och illustrera hur JR har blivit en fisk på torra land.

Det hjälps inte av en gravt otrolig kärlekshistoria mellan JR och Tasha (Alicia Vikander), en östeuropeiska som Sam importerat till Australien med löfte om medborgarskap. Tasha visar inga tecken på att vara alls dragen till JR förrän hon plötsligt riskerar liv och ära för hans skull, och blir plötsligt insvept i hans naiva drömmar.

Son of a Gun är en film jag hoppades bli positivt överraskad av, men den ligger ständigt och sniffar på okejlinjen utan att lyckas lämna den, oavsett hur mycket Ewan McGregor tar i.

The Reckoning (2014) - 2/6

En bra idé som får spö av kass logik och ansträngt historieberättande. Det börjar med att polisen Jason Pearson (Luke Hemsworth) blir mördad i en bil och fallet ges - av någon oförklarlig anledning - till hans kompis Robbie Green (Jonathan LaPaglia). Tillsammans med kollegan Jane Lambert (Viva Bianca) börjar han rota i det. Den första ledtråden är ett SD-kort i Pearsons ficka som visar sig innehålla en film inspelad av tonåringarna Rachel (Hanna Mangan Lawrence), som vill hämnas sin ihjälkörda syster, och hennes pojkvän AJ (Alex Williams).

Medan Robbie och Jane följer tonåringarnas spår ute i verkligheten sitter någon på polisstationen och kollar igenom filmen. Ungefär samtidigt som poliserna genom snack och förhör tar reda på att ungarna tog sig till ett motell, dyker motellet upp på filmen. Hade det inte varit lättare att bara kolla igenom filmen först och åka till det sista stället?

Det är typiskt för filmens brist på logik. Det är en fin idé, att poliserna följer brottslingarna genom en film de själva gjorde och därigenom bit för bit får veta vad som hänt, men den slösas bort på en tillskruvad handling med fler luckor än en galär. När slutscenerna närmar sig och vi börjar förstå vilken filmens grundidé var börjar vi också bli förbannade över att den inte kunde få hamna i en bättre film.

Jag hoppas att det görs en remake på The Reckoning, en med en något annorlunda handling, en något annorlunda hemlighet, och mycket skickligare filmskapare bakom spakarna. Den filmen skulle vara sevärd.

The Two Faces of January (2014) - 4/6

Året är 1962 och amerikanen Chester MacFarland (Viggo Mortensen) är på semester i Grekland med sin fru Colette (Kirsten Dunst). De stöter på sin grekisktalande landsman Rydal (Oscar Isaac) som jobbar som guide, och som tack för hans hjälp bjuder de honom på middag. En vänskap tar sin början.

Utan att avslöja för mycket - för en stor del av glädjen med The Two Faces of January är att bit för bit upptäcka hur det ligger till - kan jag säga att alla inblandade har sina hemligheter och att vänner kommer att födas och förrådas flera gånger innan filmen är över. Ingen är snövit från början och alla svärtas innan det är slut.

Det är en komplex handling med många bitar som rör på sig men - och detta är det fantastiska - det är aldrig svårt att hålla reda på den. The Two Faces of January är ingen förvirrande film utan trots alla snåriga trådar förblir den klar, i alla fall när den en gång blivit det.

Den är också svårförutsägbar. Det här är en historia där egentligen allt kan hända och vi fortsätter titta för att se vad som kommer, inte för att se det vi förväntar oss. Jag blev förvånad ett par gånger.

Det enda problemet med filmen är att den aldrig tar sig igenom barriären till publiken, och aldrig får oss att bry oss om karaktärerna. Det är bara ett skuggspel, något vi observerar med hjärnan, inte med hjärtat. Den kan vara hur smart och tillrättalagd som helst, men om den inte når fram så blir den aldrig mer än okej.

The Wolf of Wall Street (2013) - 4/6

Detta är en märklig film, sämre än summan av sina delar. Nästan varenda scen är fantastisk, omväxlande rolig, rörande och hisnande. Leonardo DiCaprio levererar en av sina bästa prestationer och säkert sin mest energiska. Tempot hålls uppe genom tre timmar och man sugs in i världen, energin, entusiasmen, galenskapen.

Men det håller inte ihop. Ibland verkar scenerna inte ha något med varandra att göra, och vissa borde ha strukits helt medan några som tycks ha klippts bort har kommit med. Missförstå mig inte, i det stora hela har varenda liten briljant bit sin funktion att fylla, men The Wolf of Wall Street struntar i sånt som dramaturgisk struktur och tydlig tråd. Ibland är det bara som om saker händer, helt enkelt. Vilket de gör, i verkligheten, och det här är ju en sann historia. Men det gör att jag dras ur upplevelsen.

Det som gör den så bra som den ändå blir är den konsekvent skicklige DiCaprio. Han spelar Jordan Belfort, en ung man som drömmer om rikedom. Han får in en fot på Wall Street och en första smak av det goda livet precis innan kraschen 1987 och finner sig därefter arbetslös. I desperation - och rådd av hustrun Teresa (Cristin Miloti) - söker han sig till ett litet skräpmäkleri där de handlar med femöresaktier men har 50% provision. Hans säljstil blir snabbt legendarisk.

Grannen Donnie (Jonah Hill) lägger märke till hans bil, frågar om hans lön, och söker genast jobb under honom. Det blir inspirationen som startar Stratton Oakmont, en ny mäklarfirma som inriktar sig på billiga aktier, hög provision och naturligtvis massiv profit. Jordan predikar hårdsäljandets evangelium och företaget blir en personkult runt honom.

Nu börjar festen. Från och med nu är det knarkande och knullande och inget annat som gäller. Jordan blir knarkfantast och kan orera om olika drogers underbara egenskaper - han älskar dem allihop. Han bedrar sin fru för en kvinna han tycker är vackrare (Margot Robbie), gifter sig med henne i stället och bedrar henne också. Hans svensexa är en enda lång orgie med strippor, horor och kokain. Virvelvinden är igång och kan inte stanna.

En historia som denna kan bara barka åt ett håll. Om Jordan Belfort inte hade fått problem med lagen hade han aldrig skrivit sin bok och det hade aldrig blivit någon film; då hade han bara fortsatt för alltid. Men naturligtvis finns det en FBI-agent (Kyle Chandler) som börjar nosa runt Jordan, och sen lutar det långsamt men stadigt utför.

På sätt och vis är det samma historia som regissören Scorsese redan gjort bättre i Goodfellas, uppblandad med sanslösa knarkscener när karaktärerna tar oerhörda mängder av precis vad fan som helst. Alltihop är bra, men det hör inte ihop med vartannat. DiCaprio är fantastisk, Scorsese är fantastisk, världen som presenteras är en hallucinatorisk nöjespark, och de hysteriska scenerna inne på Stratton Oakmont är några av de mest energiska och medryckande jag sett, men filmen rör mig bara i hjärnan och till slut bryr jag mig faktiskt inte särskilt mycket.

Hit and Run (2012) - 6/6

Ibland ser jag ännu en formulaisk urtråkig actionkomedi och förtvivlar, men sen dyker det alltid upp en film som Hit and Run och tänder hoppet på nytt. Ja, det går fortfarande att göra riktigt bra saker i den här genren. Det går att vara actionfylld och rolig utan att vara korkad. Det går att skapa vansinnescharmiga, intagande historier även om man inte siktar på att vara filmkonstens Shakespeare.

Det här är Dax Shepards projekt. Det är hans idé, hans manus, hans bilar, hans kompisar som är med, och de två huvudrollerna spelas av honom och hans dåvarande flickvän, numera fru. Alldeles för många personliga projekt slutar som antingen krossade drömmar eller smörja, men här är en idé som förts hela vägen fram till briljans. Det är bara ytterst märkligt att han efter alla dessa framgångar valde att handikappa den med en tråkig, lättglömd och missvisande titel.

Jag menar, vad väntar du dig av en film som heter Hit and Run? Att den börjar med en scen där en polis bil börjar rulla när han gått ur den och han försöker stoppa den genom att skjuta den? Att en av karaktärerna har en doktorsgrad i ickevåldsam konfliktlösning? Att den första biljakten inleds med slowmotionkyssar och Pure Imagination? Nä, inte jag heller.

Men det är vad vi finner här. Ovan nämnda doktor är Annie (Kristen Bell), som skapade sitt eget ämne och därför har lite svårt att hitta jobb. Hon arbetar på ett litet college i en liten stad mitt i ingenstans och drömmer om att göra något bättre. Hon får chansen när hennes chef (Kristin Chenoweth) berättar att University of California tänker börja med en kurs i ickevåldsam konfliktlösning och är intresserade av Annie.

Det är bara ett problem: Annies pojkvän Charlie Bronson (Shepard). Han lever under vittnesskydd och om det finns ett ställe i världen han inte kan åka till så är det Los Angeles. Hon säger att hon ska strunta i jobbet, men Charlie säger nej, det kan han inte leva med. Han återvänder till Los Angeles för hennes skull. In i bilen, vi ska vara i LA på onsdag 16.00 vad som än händer.

Det händer förstås rätt mycket. Randy Anderson (Tom Arnold) är Charlies poliskontakt och kan inte låta honom åka. Gil Rathbinn (Michael Rosenbaum) är Annies skithög till expojkvän och litar inte på Charlie. Han rotar i Charlies förflutna och upptäcker det inte ens Annie vet: Charlie bevittnade inte bara ett bankrån som slutade med mord; han deltog i det. Rånarna och mördaren var hans kompisar.

Gil letar reda på Charlies gamla kumpaner och följer sedan efter paret i bil, och därmed är det igång med biljakter, eldstrider, poliser, brottslingar, fel hotellrum, handgemäng, och gamla kompisar som träffas på nytt.

Och detta är det fantastiska: alla bitarna är lika bra. Under actionscenerna längtar man inte efter mer drama, under diskussionerna mellan Charlie och Annie längtar man inte efter mer action. Hit and Run är en film med nästan perfekt balans, och framför allt skapar den intresse genom att innehålla riktiga karaktärer i stället för pappfigurer.

Visst, Charlie och hans gamla kompisar Alex (Bradley Cooper), Alan (Ryan Hansen) och Neve (Joy Bryant) hatar varandra nu, men de var goda vänner en gång i tiden och det är inte dött än. De är jävligt arga på varandra, men det är just för att vänskapen dog. Alla känner sig svikna och alla kan prata för sin sak. Den bästa scenen i filmen - i hård konkurrens - är den där Alex till slut kommer igenom Charlies barriärer och släpper en bomb.

Hit and Run är så mycket bättre än den borde vara. Den innehåller egentligen inget nytt, i alla fall inget som borde vara viktigt, den tar bara en massa gammalt och gör det förbannat bra. Och slänger på ett körsbär eller två. Och skapar härlig underhållning. Det går bara inte att tycka illa om en film som avbryter en biljakt för att den jagade ska säga till den jagande:

"Will you please be a little more careful? It really worries me when I look behind me and see your van is airborne."

The Man with the Golden Arm (1955) - 4/6

Den här filmen gjorde för knark det The Lost Weekend gjorde för alkoholism, och det är synd att den inte är alls lika bra. Dess samtida hyllningslov kommer snarare ur dess dåtida originalitet än ur någon uppenbar kvalité. Den hämtar upp sig rejält på slutet - Frank Sinatra är mycket bättre som desperat nerdekad pundare än som hoppfull och nyren - och slutintrycket blir positivt, men inte med någon större marginal.

Större delen av tiden är The Man with the Golden Arm helt enkelt för artificiell och plastig. Den har många bra repliker, men ingen av dem levereras med trovärdighet; det är alldeles för uppenbart att de är konstfärdigt hopsnickrade för att höras ur skådespelares munnar. Alla karaktärerna känner intensivt och starkt, men det är inget som når fram till tittaren. De stora dramatiska vändningarna spelas helt odramatiskt, om än med extremt dramatisk musik. Det närmar sig att vara parodiskt.

Pokerdealern Frankie Machine (Sinatra) har precis släppts ur fängelset. Där inne lyckades han med hjälp av läkare och mediciner bli fri från knarket, och nu kommer han hem till sin rullstolsbundna fru Zosh (Eleanor Parker) fast besluten att aldrig röra skiten igen. Han ska även sluta jobba för de halvskummisar som driver pokerspelandet och i stället bli trummis. Han stöter på den gamla fjällan Molly (Kim Novak) och kompisen Sparrow (Arnold Stang) men också busar och poliser som inte litar på att han försöker gå den smala vägen.

Det är ingen unik historia och det finns inte mycket i The Man with the Golden Arm som mina ögon sextio år senare inte har sett förut. I början är den direkt tråkig - jag bryr mig inte om en enda av karaktärerna. Det är först när beroendet börjar dyka upp igen och slår klorna i Frankie Machine som den klättrar upp till att vara intressant, och sen håller den sig där resten av tiden.

Drive Hard (2014) - 2/6

Vad har hänt med John Cusacks karriär? Det är som om han försöker göra en Cuba Gooding Jr. En gång i tiden gjorde han filmer som Grosse Pointe Blank, Stand By Me, Being John Malkovich och High Fidelity och numera verkar det mest vara The Bag Man och Drive Hard. Visst, han är fortfarande en bra skådespelare, men han väljer manus där det inte spelar någon större roll. Snarare är det irriterande att se hans talang slösas bort.

Peter Roberts (Thomas Jane) är en amerikansk före detta racingförare och numera körlärare bosatt i Australien. En dag ska han ge en körlektion åt Simon Keller (Cusack), som visar sig vara yrkesbrottsling och använder Roberts som flyktbilschaufför.

Drive Hard följer dem när Keller rånar en bank och tvingar Roberts att köra runt honom medan de överlever utfyllnadsscener där de slåss mot gamla tanter, expediter, motorcyklister, skurkar och poliser. "Utfyllnad" är just det rätta ordet; de här scenerna har extremt liten inverkan på handlingen. Det behöver inte vara en dödssynd - se Interstate 60 - men det ska mycket till för att det ska fungera.

Det är inte vad Drive Hard levererar. Det är samma biljakter, samma flygande bly, samma kvicka repliker och samma pseudofilosofiska försök till karaktärsutveckling och emotionell handling. Visst, det är inte direkt tråkigt, ibland riktigt kul under korta stunder, men... har vi inte sett allt det här förut?