Dog Bite Dog (orig. Gau Ngao Gau) (2006) - 5/6

En man (Edison Chen) som verkar ha bara rudimentära kopplingar till mänsklighet färdas med båt till Hong Kong. Där hamnar han på en restaurang, en plats vars normer tydligen är helt främmande för honom, och mördar kallblodigt en advokat.

Han flyr från platsen och jagas av den brutale och oskötsamme polisen Wai (Sam Lee) och hans kollega Lam (Suet Lam). Under en våldsam konfrontation dödas Lam och då blir det personligt för Wai, som jagar mördaren med psykotisk målmedvetenhet.

Det visar sig att mördaren växte upp som kambodjanskt gatubarn och överlevde genom att besegra andra barn i blodiga, illegala boxningsmatcher som var föremål för vild satsning. Poliserna konstaterar att om det var hans barndom så har han inte mycket mänsklighet kvar.

Av en slump träffar den flyende mördaren på en ung kvinna (Weiying Pei) som väcker känslor i honom, och vi börjar ana att poliserna har fel. Under jakten mjuknar mördaren medan Wai hårdnar och de kommer kanske att hinna passera varandra innan den slutliga uppgörelsen.

Dog Bite Dog är en mycket våldsam, brutal, hänsynslös film, men det kalla våldet glorifieras inte och det upplevs aldrig som spekulativt. Liksom i Korpen flyger och A Clockwork Orange används det för att dra in oss i karaktärernas värld, en värld som - tacknämligen - är de flesta av oss helt främmande.

Filmens stora nackdel är en onödig undertråd som involverar Wais far (Ka Wah Lam), en aktad polis som ligger i koma efter att ha skjutits, och misstänks för droghandel. Den behövs inte för att förklara Wais motivation - om något så stör den det syftet - och den har få beröringspunkter med resten av berättelsen.

När slutet väl kommer är det dock glömt. Slutscenen i Dog Bite Dog är ett litet mästerverk, en avskalad, stiliserad, koreograferad historia där ord är överflödiga och gester är allt. Tre människor möts och deras linjer löper till sina oundvikliga slutpunkter i en blodig, känslosam dans. Sällan har något så våldsamt och så sorgligt varit så vackert.

Point Break (2015) - 5/6

Jag är spontant negativ till meningslösa remakes, och en remake av Point Break kändes så meningslös som jag kunde tänka mig. Den gav mig en glad överraskning när den levererade en riktigt bra historia, anpassad för 2010-talet utan att förlora sin själ.

Johnny "Utah" Brigham (Luke Bracey) är en extremsportare som ser sin vän Jeff (Max Thieriot) dö under en episk motorcykelkonst. Då byter han inriktning på sitt liv och sju år senare är han hoppfull FBI-agent-aspirant under Hall (Delroy Lindo), som nagelfar honom för att utröna om han verkligen är en potentiellt bra agent.

Johnny försöker imponera på Hall genom  att hitta kopplingen mellan tre märkliga händelser - en diamantstöld där tjuvarna flydde via fallskärm och låter diamanterna regna ner över slummen i Mumbai, en liknande sedelstöld där pengarna faller över en fattig by i Mexiko, och ett hopp från Everests topp. Johnnys hypotes är att de inblandade försöker utföra "The Ozaki Eight", en serie av åtta extrema bragder för att hedra Moder Jord. Och samtidigt passar de på att ge lite tillbaka.

Johnny försöker nästla sig in bland extremsportare för att hitta gärningsmännen och blir involverad med en grupp som leds av Bodhi (Édgar Ramírez), en kombination av våghals och egensinnig filosof. Johnny kommer nära dem han ska studera och blir indragen i sin forna livsstil.

Temat i filmen har förändrats sen sin tjugofem år gamla föregångare. Nu rör det sig om miljökamp och Robin Hood-filosofi. Det fungerar. Det här är ingen krystad remake, gjord enbart för att filmbossar är rädda för risken med nya idéer. Det här är den historia som den första Point Break förmodligen hade varit om den hade gjorts i dag. Den är inte i klass med den första, men den står stadigt på egna ben. Det gnager mig lite att den har så pass lite med föregångaren att göra att den inte hade behövt heta Point Break alls, men där kom väl de riskrädda cheferna in. Och det gör egentligen ingenting. Point Break är en bra film ändå, djupare än den ser ut och med en meningsfull emotionell kärna.

Kung Fury (2015) - 5/6

Detta är en svenskproducerad, Kickstarterfinansierad kortfilm som är en parodisk hyllning till allt som gjorde åttiotalets popkultur till det den var. Den prickar högst medvetet av kliché efter kliché och driver dem längre än de någonsin drevs på allvar, samtidigt som den är mer tekniskt välgjord än någon av filmerna den drar sin inspiration ifrån.

Premissen är lika löjlig som briljant. Hjälten (David Sandberg) är en polis som under en strid med en kung fu-mästare träffades av blixten samtidigt som han blev biten av en kobra, vilket förvandlade honom till tidernas störste kung fu-mästare, supersnuten Kung Fury.

Tillsammans med allierade som Hackerman (Leopold Nilsson) och dinosauriesnuten Triceracop (Erik Hörnqvist, Frank Sandersons röst) bekämpar han brott och blir tvungen att resa tillbaka i tiden för att döda Hitler (Jorma Taccone). Det är Nintendo Power Glove och vikingar med automatvapen, datorspelsparodier och en arg polischef (Per-Henrik Arvidius), allt vi kan vänta oss.

Och jag skrattar hela tiden. Det är den enda rimliga reaktionen, i alla fall för någon som växte upp med det här tramset. Kung Fury må vara medveten om vad den gör men den tar aldrig avstånd, den försöker inte lägga sig till med något ha-ha-bara-skojade-alibi. Den vältrar sig i sig själv. Det pratas om en långfilm och om den kommer så ser jag den, men jag tror inte att skämtet kommer att hålla till det.

Så varför är Kung Fury en bra film medan Sharknado är usel? För att Sharknado är medvetet dålig, skapt specifikt för att vara dålig, medan Kung Fury dels är en parodi och dels bara blir dålig därför att det den parodierar var rätt dåligt. Så här sett i backspegeln. Sharknado är som att missa en straff med flit. Inget roligt med det. Det är roligt om skytten halkar och skjuter ut bollen i publiken. Och det är roligt om näste skytt går fram, halkar teatraliskt, vallar bollen mot två stolpar och in i ansiktet på domaren. Ett misslyckande som kräver mer skicklighet än det gör att lyckas. Där har vi Kung Fury.

American Hustle (2013) - 5/6

Christian Bale, Jennifer Lawrence, Amy Adams, Bradley Cooper, Louis C.K., Jeremy Renner. Sex skådespelare som jag aldrig har sett vara dåliga, och sex orsaker till att American Hustle är så bra som den är. Den här historien hade kunnat vara tråkig, seg, meningslös, klichéartad i sin The Sting-liknande röra. Men med charmen från dessa sex fungerar det. Det fungerar riktigt bra.

Till viss del är American Hustle en kärlekshistoria mellan Irving Rosenfeld (Christian Bale) och Sydney Prosser (Amy Adams). Han är yrkesbedragare och hon blir hans assistent; med engelsk accent och sin falska identitet som "lady Edith Greensly" ger hon hans bluffar en anstrykning av klass och stil.

Irving är dock fortfarande gift med den labila Rosalyn (Jennifer Lawrence), vars son Danny (Danny och Sonny Corbo) har adopterats av honom. Han vill inte lämna henne, för då förlorar han Danny - och förmodligen ringer hon polisen och spiller allt hon vet också.

FBI-agenten Richie DiMaso (Bradley Cooper) lyckas avslöja Irving och Sydney men går med på att låta dem löpa om de hjälper honom med en stor operation. Han behöver erfarna bedragare, människor som vet hur man bluffar och fuskar, skapar förtroende och lurar människor. Det han vill göra är att avslöja korrumperade politiker, bland dem borgmästaren Carmen Polito (Jeremy Renner). Både Irving och Richies chef Stoddard Thorsen (Louis C.K.) är emot hela idén, men Richie låter sig inte stoppas.

Och så är cirkusen igång, med falska namn och inhyrda skådespelare och snygga fasader och pengar under bordet och desperata telefonsamtal och svettiga möten och dolda mikrofoner. Naturligtvis försöker filmen lura sin publik ett par gånger också - hur det går med det beror väl på tittaren, och framför allt på hur gärna hen vill bli lurad. När man förstått hur filmer som den här funkar så är det inte mycket som kan överraska en längre och det är bara att njuta av skådespelet. Och det är där våra sex skådespelare kommer in.

Men det jag kommer att minnas av filmen är något som egentligen inte spelar någon roll för handlingen, men som håller kvar intresset av ren spänning. Kurt Vonnegut har berättat om en elev på en av hans skrivkurser som skrev en novell där en nunna hade en bit tandtråd fast mellan två oxeltänder. Novellen handlade om mycket större och viktigare saker än så, men det som gjorde att man vände sida var att man ville veta om nunnan skulle få loss den där biten tandtråd någon gång.

Det är något liknande som händer i American Hustle när Stoddard Thorsen börjar berätta en familjehistoria för Richie DiMaso. Richie har inte tålamod att lyssna färdigt, men det gnager i honom och då och då kräver han att Stoddard ska berätta den färdigt. Varenda gång tappar han tålamodet och försöker komma till poängen, och varje gång gissar han fel. Och jag väntar på nästa gång. Det är ett rätt enkelt berättarknep, men det funkar, och jag älskar det.

The Black Dahlia (2006) - 5/6

Jag kände för att se en fyrtiotalsfilm men hade ingen hemma så jag tog det närmaste jag hade: The Black Dahlia. Det räckte. Den här filmen låter som en fyrtiotalsfilm, beter sig som en fyrtiotalsfilm, och ser ut som en fyrtiotalsfilm - bortsett från färgen och allt tydligt sex och våld.

Kvinnorna bär långa klänningar och har farliga hemligheter. Männen bär rock och hatt och har hårda nävar. Revolvrar, whiskyglas, skumma klubbar, luttrade poliser, rika och mäktiga, utpressning, sex, slagsmål, en melankolisk berättarröst och ett mystiskt mord i centrum av en komplicerad intrig som jag är förvånad att jag till slut förstod.

Bucky "Mr Ice" Bleichert (Josh Hartnett) och Lee "Mr Fire" Blanchard (Aaron Eckhart) är poliser och boxare. De möts i en match för att skapa PR för polisen - och göra en kommande lagändring populär - och blir sedan kollegor. Bucky, Lee och Lees flickvän Kay (Scarlett Johansson) blir vänner som äter middag varje onsdag. Det är genom Bucky vi följer händelseförloppet, och han är nog den ende i hela filmen som inte har en mörk hemlighet.

När Elizabeth Short (Mia Kirshner) hittas mördad och vanställd blir Lee så besatt av fallet att han släpper allt annat. Bucky försöker få radarparet att sköta sina egna jobb och lämna mordet åt mordroteln men dras med i Lees utredning och in i en korrumperad värld.

The Black Dahlia består av en Big Scene efter en annan. En bravurprestation i en marmortrappa, en mångfacetterad eldstrid, en paranoid familjemiddag. På så vis slingrar sig intrigen fram, med nivå efter nivå tills jag inte tror att det nånsin kommer att knytas ihop. Men det gör det.

Regissören Brian De Palma har gjort många mediokra och dåliga filmer, men på det visuella planet sätter han alltid sin signatur. The Black Dahlia har samma stil och är dessutom välsignad med en slipad handling. Den förvaltar arvet från noir väl, och gör det till något modernt.

The French Connection (1971) - 4/6

Liksom Bullitt är The French Connection mest känd för en biljaktscen, och liksom Bullitt så finns det inte så hemskt mycket annat att hämta här. Filmen bygger på en bok som följde två poliser som utredde en knarksmugglingsoperation på sextiotalet och även om karaktärerna är fiktiva så är det inte svårt att se arvet från verkligheten. Det är mycket långsamt skuggande och avlyssnande, vilket säkerligen är realistiskt men inte särdeles spännande att se på film.

Det är förstås upphottat för vita duken; annars hade det nog varit helt outhärdligt. De två poliserna, "Popeye" Doyle (Gene Hackman) och "Cloudy" Russo (Rob Scheider), är stenhårda, våldsamma män som gärna terroriserar hela barer för att få chansen att förstöra lite marijuana. De tjafsar med chefen, hatar FBI och beter sig i största allmänhet som filmsnutar.

De ser också till att hamna i actionscener så ofta de kommer ut. Det börjar med en jaktscen mellan en jultomteklädd Popeye och en civilklädd Cloudy på ena sidan och en knivbeväpnad småhandlare på den andra, och därefter fortsätter det med slagsmål, eldstrider och scener där Popeye är tuff mot skurkar.

Och så naturligtvis den berömda biljakten, som definitivt är en av de bättre jag sett. Vi ser den inte utifrån, utan vi är med inne i bilen med Popeye och inne i tåget - ja, det är ett tåg han förföljer i sin rekvirerade bil - med skurken och de oskyldiga passagerarna. Det är inte ett spiksäkert grepp men den här gången ryckte jag till när en bil kom i vägen och nästan blundade när tåget skulle krocka.

Sammantaget är The French Connection en kompetent genomförd thriller med en bra prestation från Hackman och välplacerade actionscener, men höjer den sig över alla de liknande filmer jag sett? Jag säger nej.

The Reckoning (2014) - 2/6

En bra idé som får spö av kass logik och ansträngt historieberättande. Det börjar med att polisen Jason Pearson (Luke Hemsworth) blir mördad i en bil och fallet ges - av någon oförklarlig anledning - till hans kompis Robbie Green (Jonathan LaPaglia). Tillsammans med kollegan Jane Lambert (Viva Bianca) börjar han rota i det. Den första ledtråden är ett SD-kort i Pearsons ficka som visar sig innehålla en film inspelad av tonåringarna Rachel (Hanna Mangan Lawrence), som vill hämnas sin ihjälkörda syster, och hennes pojkvän AJ (Alex Williams).

Medan Robbie och Jane följer tonåringarnas spår ute i verkligheten sitter någon på polisstationen och kollar igenom filmen. Ungefär samtidigt som poliserna genom snack och förhör tar reda på att ungarna tog sig till ett motell, dyker motellet upp på filmen. Hade det inte varit lättare att bara kolla igenom filmen först och åka till det sista stället?

Det är typiskt för filmens brist på logik. Det är en fin idé, att poliserna följer brottslingarna genom en film de själva gjorde och därigenom bit för bit får veta vad som hänt, men den slösas bort på en tillskruvad handling med fler luckor än en galär. När slutscenerna närmar sig och vi börjar förstå vilken filmens grundidé var börjar vi också bli förbannade över att den inte kunde få hamna i en bättre film.

Jag hoppas att det görs en remake på The Reckoning, en med en något annorlunda handling, en något annorlunda hemlighet, och mycket skickligare filmskapare bakom spakarna. Den filmen skulle vara sevärd.

Drive Hard (2014) - 2/6

Vad har hänt med John Cusacks karriär? Det är som om han försöker göra en Cuba Gooding Jr. En gång i tiden gjorde han filmer som Grosse Pointe Blank, Stand By Me, Being John Malkovich och High Fidelity och numera verkar det mest vara The Bag Man och Drive Hard. Visst, han är fortfarande en bra skådespelare, men han väljer manus där det inte spelar någon större roll. Snarare är det irriterande att se hans talang slösas bort.

Peter Roberts (Thomas Jane) är en amerikansk före detta racingförare och numera körlärare bosatt i Australien. En dag ska han ge en körlektion åt Simon Keller (Cusack), som visar sig vara yrkesbrottsling och använder Roberts som flyktbilschaufför.

Drive Hard följer dem när Keller rånar en bank och tvingar Roberts att köra runt honom medan de överlever utfyllnadsscener där de slåss mot gamla tanter, expediter, motorcyklister, skurkar och poliser. "Utfyllnad" är just det rätta ordet; de här scenerna har extremt liten inverkan på handlingen. Det behöver inte vara en dödssynd - se Interstate 60 - men det ska mycket till för att det ska fungera.

Det är inte vad Drive Hard levererar. Det är samma biljakter, samma flygande bly, samma kvicka repliker och samma pseudofilosofiska försök till karaktärsutveckling och emotionell handling. Visst, det är inte direkt tråkigt, ibland riktigt kul under korta stunder, men... har vi inte sett allt det här förut?

Zulu (2013) - 4/6

Tre sydafrikanska poliser - arbetsnarkomanen Ali Sokhela (Forest Whitaker), raggarkungen Brian Epkeen (Orlando Bloom) och den jämförelsevis normale Dan Fletcher (Conrad Kemp) - undersöker mordet på en ung kvinna. De växlar skickligt polisarbete med att hamna i vilda eldstrider med välbeväpnat motstånd medan fler mord inträffar och ledtrådar för dem till ett större sammanhang.

Samtidigt lär vi känna deras privatliv, med Sokhelas gamla mor, Fletchers fru och Epkeens exfru med ny karl, och deras respektive bakgrundshistorier avhandlas. Det hela utmynnar i en spektakulär actionsekvens där alla problem löses genom tillämpning av våld.

Nej, det är inte mycket nytt. Zulu försöker särskilja sig från massan av liknande filmer genom att utspelas i Sydafrika, ha en svart och en vit huvudrollsinnehavare, och spegla deras nutida situationer med vad som hände på apartheidtiden - Sokhela har minnen av att angripas av vita poliser och Epkeens far var en stor man inom det vita etablissemanget.

Tack vare duktiga skådespelare (vart har förresten resten av Forest Whitaker tagit vägen?) fungerar det hyggligt, men Zulu har bara inte tillräckligt för att lyfta. I slutändan är den en tillfälligt underhållande actionthriller, inget man ångrar att man såg men inget man minns heller.

Miss Congeniality 2: Armed and Fabulous (2005) - 5/6

Ibland förstår jag verkligen inte varför en film hyllas eller sågas. Den här filmen har fått genomgående dåliga recensioner och är inte populär bland publiken, och jag kan inte för mitt liv begripa varför. Som allra sämst är den en harmlös actionkomedi, definitivt inte sämre än de oändliga raderna sådana vi sett. Ingenting att spy etter över.

Men den är mycket bättre än så. Faktum är att den är något väldigt ovanligt och precis vad Sandra Bullock sa att hon göra: en buddy cop movie där våra två buddy cops är kvinnor i stället för män. Dessutom är den ett klart överlägset exemplar i genren. Visst följer den formeln: de två omaka poliserna tussas ihop, avskyr varandra, tvingas arbeta ihop och det slutar med att de tycker om varandra.

Men sällan har väl formeln gjorts så här bra. De här två har anledning att avsky varandra och sedan anledning att tycka om varandra. Resan görs inte bara för att manus kräver det och den är inte spikrak heller; den har krökar och återvändsgränder och är trovärdig.

Däremellan hinner filmen med att ta sig en titt på kändisskap och hur den som länge bär en påtagen mask riskerar att förvandlas till den. Dessutom har den en viktig kvinnlig karaktär som inte är filmstjärnesnygg, som är kortvuxen och arg och våldsam, och det slutar varken med att hon får ligga eller med att hon blir snäll. Den här filmen lyckas med precis det den föresatte sig, och sågades. Förmodligen bara därför att den är en uppföljare till en rätt lättglömd oförarglig komedi, och när har en sådan någonsin varit bra?

Efter den förra filmen är Sandra Bullocks karaktär, FBI-agenten Gracie Hart, hur som helst för känd för att vara fältagent (hon räddade trots allt miss USA i direktsändning) och blir i stället erbjuden att bli FBI:s nya ansikte utåt. Det är inte ett jobb hon vill ha men det spöar pappersarbete så hon tar det. Det innebär kändisliv, kläder och smink, boksigneringar, och att ha en livvakt: agent Sam Fuller (Regina King).

Sam tyckte illa om Gracie innan de ens träffades, men hon verkar å andra sidan tycka illa om alla, och det blir inte bättre när de tvingas umgås hela tiden och Sam ser hur Gracie har blivit av kändisskapet. Hon såg inte Gracie innan och tror att hon alltid varit den här ytliga, utseendefixerade kvinnan som beter sig som en Hollywoodstjärna och svartsjukt vårdar sin image.

När Gracies vän Cheryl (Heather Burns), ovan nämnda miss USA, och miss USA-arrangören Stan Fields (William Shatner) blir kidnappade så är Gracies jobb att se snygg ut och hålla presskonferenser men nu kan hon inte hålla sig utanför fältarbetet. Det innebär kamp mot chefer, andra agenter, Sam, klockan och inte minst skurkarna.

Jag ser allt det här och väntar mig att det ska vara dåligt men blir förvånad över hur bra det är, och framför allt hur ovanligt det är. Det fungerar på sin nivå och överskrider den då och då. Mer kan man inte begära.

Officer Down (2011) - 4/6

Officer Down har en väldigt insnärjd intrig som inte blir mer lättförståelig av att manuset vägrar ge oss mycket till ledtråd om bakgrundshistorien förrän vi redan tillbringat en massa tid med att försöka reda ut den själva. För att göra det något lättare för mina läsare: Stephen Dorff spelar David Callahan, en polis som förr i tiden var en supande, knarkande, strippbarbesökande odåga men sedan blev skjuten i magen och därefter blev en ny människa. Numera knarkar han inte och dricker inte - även om han gärna beställer ett glas som han sen inte rör - och han besöker bara strippbarer i tjänsten. Han försöker vara en god make till Alexandra (Elisabeth Röhm) och en god far till Lanie (Beatrice Miller).

Att veta det redan från början kan bara göra filmen bättre. Den hoppar i tiden på ett sätt som gör det svårt att följa med och introducerar ständigt nya twistar, ofta utan att markera att det är en twist utom genom att visa ett ansikte som påminner ganska mycket om någon annans ansikte. Man måste, helt enkelt, hålla sig vaken när man ser Officer Down.

Gör man det så levererar den, måste jag erkänna. Flera av twistarna - när jag förstod att de var twistar - var överraskningar för mig, och jag gillar trots allt när filmer gör sina poänger subtilt i stället för att plocka fram den stora hinthammaren och drämma till. Fördelen med en insnärjd intrig är att man inte rimligen kan se den komma, vilket är en ganska ovanlig företeelse.

Att den inte klättrar högre än den gör beror på ärligt talat mediokra skådespelarinsatser, ibland udda regi, och att den efter en hel films smart intrigerande väljer att avsluta på klichéigast möjliga sätt. Men berättelsen är bra nog för att bära filmen genom de problemen och sluta på plussidan av strecket.

Tango & Cash (1989) - 2/6

Den här filmen släpptes i grevens tid för jag har väl sällan sett något mer åttio. Den har allt: två vilda superpoliser som först hatar varandra men tvingas jobba ihop och till slut tycker om varandra så mycket att de till och med highfivear, den åttioheta kvinnan som kommer emellan dem och måste räddas, den iskalle storskurken med mystisk accent, hans två etniska stereotyper till minibossar, manickerna, bilen, de oändliga eldstriderna, feta stunts och avslutningen som innehåller både en bomb med stor röd digital nedräknare och den fysiskt omöjliga spegelhallsklichén. De har till och med klämt in att den ene superpolisen är ett Armaniklätt börsproffs och den andre en slafsig badboy. Med hockeyfrilla.

Börsproffset Ray Tango (som är polis för att han gillar det; han behöver inte pengarna) spelas av Sylvester Stallone i ovanligt välfixad frisyr och snofsiga glasögon. Han står för den klassiska inledande actionscenen, där han lyckas stressa en tankbilsförare till att bromsa så hårt att han och passageraren slungas ut genom vindrutan.

Badboyen Gabriel Cash, en tokig snut från fel sida av stan, spelas av Kurt Russell som en tuffing som gärna torterar misstänkta och kan ta en kula i västen utan att stanna till. Han får sin actionscen han också när en gangster försöker mörda honom och han måste ge sig ut på skurkjakt till fots.

De här två har på varsitt håll blivit så besvärliga för knarkbaronen Perret (Jack Palance) att han bara måste göra något åt saken. Hans två underhuggare Quan (James Hong) och Lopez (Marc Alaimo) tycker de bara ska döda snutarna, men Perret har en bättre idé. Han sätter dit dem för mord och korruption och sen rycker han i trådar så att de hamnar på ett hårt fängelse där två superpoliser inte överlever länge. Tango och Cash blir tvungna att rymma och jobba ihop för att besegra Perret.

Det hela är väldigt formulaiskt och förutsägbart. Ibland skrattar man till, actionscenerna är inte dåliga men inte heller nyskapande, och historien är en gäspning. Jag förstod aldrig riktigt varför Perret höll på med sina komplicerade lekar - Cash ställer frågan men den besvaras aldrig - och framför allt vet jag inte vilken plan han hade för att komma undan den tidsinställda bomben han själv satt igång. När skurken är död måste hjältarna rusa för att hinna undan innan det smäller, så vad hade skurken tänkt göra?

Det som gör Tango & Cash uthärdlig är att Stallone och Russell faktiskt är rätt roliga i sina platta roller, och att det ibland kommer några bra repliker innan det är dags att börja skjuta igen - jag gillade diskussionen om elektricitet när de ska fly från fängelset. Men uthärdlig har aldrig betytt bra.

Cop Out (2010) - 1/6

Den första scenen i Cop Out är symptomatisk. Två poliser, Jimmy Monroe (Bruce Willis) och Paul Hodges (Tracy Morgan), som har jobbat ihop i nio år, har gripit en misstänkt och tänker nu köra good cop/bad cop-grejen på honom. Paul vill för en gångs skull vara bad cop men Jimmy säger nej; Paul är en värdelös bad cop. Han kör bara repliker från filmer. Paul envisas med att det han gör är homage (med fel uttal), och Jimmy ger sig. Paul går in ensam, låtsas vara en desperat brottsling på flykt, och börjar mycket riktigt citera filmer.

Han gör det en gång, det är kul. Han gör det en gång till, det är kul. En gång till, fortfarande kul. En gång till, nu med en helt opassande film, och det är kul. Men sen fortsätter han, och alla spår av humor rinner bort när det aldrig tar slut och destilleras till sin enklaste - och minst roliga - form. Paul slänger ur sig en replik och Jimmy säger filmtiteln, i strid mot den grundläggande regeln inom komedi: förklara aldrig skämtet.

Hela Cop Out påminner om den första scenen. Sekvenser som ska vara roliga är bara obekväma, skämt som ska lätta upp faller platt, och till och med de bästa replikerna lyckas bli träiga. Scener som verkligen borde fungera misslyckas helt. Det är väldigt få skratt i Cop Out, och de handikappas av en direkt löjlig handling som föds ur djupaste kliché. Ja, de två poliserna har precis blivit avstängda, och det är bara början.

Naturligtvis är Jimmy frånskild och naturligtvis har han en dotter (Michelle Trachtenberg) och hans exfru (Francie Swift) en ny, rikare, man (Jason Lee). Naturligtvis ska dottern gifta sig och naturligtvis vill hon ha ett stort dyrt bröllop som styvfadern erbjuder sig att betala men Jimmy sätter en enorm stolthet i att betala själv, fast han inte har råd med det.

Hans plan är att sälja ett svindyrt samlarkort men hobbyaffären lyckas bli rånad just när han är där och resten av filmen tillbringar han och Paul med att regelvidrigt jaga Jimmys kort vilket blandar in dem i en knarkhistoria med stulna bilar, kidnappade kvinnor och brutala latinamerikanska gangstrar. Jag antar att det är tänkt att vara polisfilmsparodi - det måste det vara, annars är det störtfånigt - men skådespelarna ger oss föga ledtrådar i den riktningen. Cop Out förefaller bara vara en ovanligt dålig polisfilm.

Detta är den enda filmen som Kevin Smith regisserat men inte skrivit och även - och det är inget sammanträffande - den enda filmen som Kevin Smith regisserat som jag inte tycker om. Annars gillar jag dem allihop - View Askew-filmerna, Jersey Girl, Zack and Miri Make a Porno, Red State, och jag ser fram emot Tusk och Clerks III - men här bevisar Smith att han har rätt när han säger att han inte är mycket till filmskapare. Han är manusförfattare och en briljant en, men han hör hemma vid tangentbordet, inte i regissörsstolen.

Dessutom plågades Cop Out av problem. Dess födelse hittas i ett telefonsamtal från Willis till Smith där den förre föreslog ett samarbete och den senare tappade hakan. Under själva filmningen blev drömmen till mardröm. Enligt Willis var Smith en lat regissör som bara satt vid sin dator och rökte på och Smith har inte varit blyg med att framföra sina åsikter om Willis; "fucking dick", "fucking prick" och "soul crushing" har nämnts. Det är svårt att tänka sig hur resultatet av något sådant skulle bli bra, och det blev det alltså inte heller. Cop Out är riktigt usel och riktigt tråkig.

Frequency (2000) - 5/6

Det är så här man ska använda sig av science fiction. Frequency tar en central idé och utforskar dess följder, hittar skrynklor vi inte väntar oss, och följer sin tråd till slutet. Tyvärr känner den sig tvungen att lägga in ett överdrivet dramatiskt element som historien inte behöver och den faller också i den alldeles för vanliga fällan att avsluta med en actionscen av standardsnitt, men idén och dess omgivning är bra nog att den fungerar ändå.

Den centrala idén är förmågan att tala med någon i det förflutna. Den är förstås inte ny; vi har sett liknande saker förut - The Lake House dyker upp i huvudet - och en av frågorna jag inte kan låta bli att ställa är varför personen i nutiden inte omedelbart letar reda på personen från det förflutna. Frequency har svaret klart: den ene är John Sullivan (Jim Caveziel) som 1999 via en kortvågsradio lyckas prata med sin far Frank (Dennis Quaid) 1969. Grejen är att fadern dog i en brand samma år.

När de lyckats övertyga varandra om sina respektive identiteter och fått klart för sig vad det är som händer, gör John genast vad han kan för att rädda sin fars liv, och det fungerar. Råden Frank får från John gör att han överlever branden, och vi får se en fantastiskt varm scen där de tillbringar en hel kväll med att prata om sånt jag tror man skulle prata med sin vuxne son och sedan länge döde far om, om man fick chansen.

Men när man ändrar saker i det förflutna så ändras nutiden, och John upptäcker att allt inte är bra bara för att Frank överlevde branden. Tvärtom. En del har blivit värre och nu måste John och Frank tillsammans, med trettio års mellanrum, lösa ett mysterium och rädda familjen. Samtidigt får vi inblickar i Johns liv och hur det blir annorlunda för att hans far inte dog när han var sex.

Logiken är inte spiksäker. När tidslinjen ändras, varför är det bara John som fortfarande har minnen från den förra versionen? Vad hade hänt om Frank hade tagit upp plånboken igen? Det är svårt att göra en helt hålfri tidsresefilm, och Frequency har inte lyckats. Men den håller sig konsekvent, trots handlingens komplicerade trådar är den lätt att följa och man känner sig aldrig vilsen. Framför allt använder den sin idé som ett sätt att berätta en historia den annars inte hade kunnat berätta, inte som en gimmick, och de två känslofyllda skådespelarinsatserna från Quaid och Caviezel gör den enormt sevärd.

Now You See Me (2013) - 5/6

Fyra trollkonstnärer - gatumagikern Daniel (Jesse Eisenberg), charlatanen Jack (Dave Franco), utbrytaren Henley (Isla Fisher) och hypnotisören Merritt (Woody Harrelson) - får varsin anonym inbjudan till en lägenhet som de tillsammans utforskar. Ett år senare har de under namnet "de fyra ryttarna" en enorm Vegas-show, finansierad av multimiljonären Arthur Tressler (Michael Caine). I publiken finns Thaddeus Bradley (Morgan Freeman), en före detta trollkarl som nu lever på att avslöja hur trollkarlar gör sina tricks. En sorts omvänd James Randi, som angriper dem som inte skadar någon.

De fyra utför ett fantastiskt trick där de till synes tömmer ett bankvalv på pengar som sen regnar ner över publiken. Att dela ut miljoner i kontanter visar sig vara ett bra sätt att skapa uppmärksamhet, och de fyra ryttarna blir från en dag till en annan de hetaste namnen i Las Vegas.

Problemet är bara att pengar verkligen försvann från bankvalvet de påstod sig tömma. Här blir FBI-agenten Dylan Rhodes (Mark Ruffalo) och Interpol-agenten Alma Dray (Mélanie Laurent) inblandade. De plockar in de fyra och förhör dem, men inser att de inte kan anklaga dem för att ha teleporterat pengar från ett bankvalv i Paris till en scen i Las Vegas. Och de fyra ryttarna har mer planerat.

Now You See Me är en enormt underhållande film som finner rätt balans mellan action och lugnare bitar. Den bygger upp spänning och förundran utan att irritera, och retar oss ständigt med ledtrådar. Vem är det egentligen som ligger bakom alltihop? Inte ens de fyra ryttarna vet. Vad är syftet med allt? Det kanske de vet. Hur mycket vet Thaddeus Bradley? Vems sida är han på? Vad gör Alma Dray här? Vet ens Arthur Tressler vad som pågår? När det slutar, vem kommer att vara lurad och vem kommer att ha vunnit? Det är inte många filmer som lyckas få mig att ärligt ställa de här frågorna. Visst, en och annan aning hade jag, men jag föll för många falska spår också.

Filmen går i sin behagliga rytm utan att tappa i tempo eller ösa på för fort. Den är lika showig som sina huvudpersoner, som vet precis hur man entusiasmerar publiken. Den handlar om magi och är själv härlig, sorglös filmmagi. Det enda som står mellan den och att vara fantastisk är att inte riktigt alla frågetecken rätas ut och några trådar lämnas hängande lösa. Upplösningen hade kunnat vara mycket smidigare och mer tillfredsställande.

Det gjordes antagligen för att lägga upp inför en uppföljare, som ska börja filmas nästa år. Det ska bli kul att se hur de följer upp det här, för Now You See Me känns som en sluten, unik liten historia.

Welcome to the Punch (2013) - 5/6

Ännu en riktigt bra film som sviks av sitt slut. Fram tills dess gör den allting rätt, och så bestämmer den sig för att bara lägga av helt utan omsvep. Det är en vida spridd sjuka i modern filmkonst; av någon anledning har det blivit inne att stoppa filmen precis innan upplösningen.

Före eftertexterna är Welcome to the Punch dock bra nog att vara värd en titt ändå. Den inleds med en välgjord actionscen där polisen Max Lewinsky (James McAvoy) äntligen har en chans att få fast Jacob Sternwood (Mark Strong), en skjutglad karriärsbrottsling som Max har jagat länge. Han är ensam på plats och begär förstärkning, men det kommer att ta ett tag för den att komma fram och innan dess kan Jacob hinna undan, så mot sina order ger sig Max in ensam och det slutar med att Jacob skjuter honom och kommer undan.

Pengarna från den stöten låter Jacob dra sig tillbaka och han slår sig ner på Island, medan Max kämpar sig igenom vård och sjukgymnastik för att komma tillbaka. Frisk blir han aldrig; skottet tvingar honom att gå med käpp men det mesta har nog satt sig i huvudet. Han är bitter och utagerande, och han är övertygad om att alla ser honom som fjanten som blev skjuten. Han drömmer om att hitta och sätta dit Jacob för att få upprättelse.

Chansen kommer när en ung brottsling klantar till en stöt och blir skjuten. Det visar sig att den unge mannen är Ruan Sternwood (Elyes Gabel), Jacobs son, och att han i sina sista ögonblick ringde till sin far. Max kastar sig in i fallet men när han och Jacob börjar spela sitt spel visar det sig snart att det finns en tredje makt, en konspiration som hotar dem båda. Max och Jacob blir tvungna att samarbeta.

Allt det här är faktiskt fantastiskt. Relationen mellan Max och Jacob målas upp på ett briljant och intressant sätt. De förhåller sig till varandra som människor, inte som karaktärer. De blir båda tvungna att ändra på sig för att kunna jobba ihop, och ständigt vet de båda två att på ett eller annat sätt kommer detta att sluta med att de vänder vapnen mot varandra igen. Men vem kommer att dra först? Och vad ska den andre göra då? Osäkerheten hänger över filmen och gör den bra mycket mer spännande än den hade haft en chans att bli annars.

Jag vill särskilt nämna en toppscen som utspelar sig hemma hos en skurks gamla mamma, som hotas av Jacobs kompisar utan att hon märker det. Det visar hur långt Max är beredd att gå för att få sina svar, och hur lite som egentligen skiljer honom från Jacob. Samtidigt är detta ingen buddy movie. Max är god och Jacob ond, och det ändras inte av att de hänger ihop ett tag.

James McAvoy är konsistent jättebra och Mark Strong ger sin roll precis den känsla av hotfullt mörker och fysisk kraft som den behöver. De sköter sig båda i de väldirigerade actionscenerna, i de sociala trådarna och genom de smarta scener som leder huvudpersonerna mot svaren. Detta är en väldigt bra thriller, och om vi bara hade fått ett slut som var ett slut så hade den varit ett toppexempel i sin genre.

Den rosa pantern (orig. The Pink Panther) (1963) - 4/6

Den här filmen följdes av till synes ändlösa uppföljare, alla med en sak gemensamt: den obestridde huvudpersonen var kommissarie Clouseau, spelad av Peter Sellers. Det blev till och med läge för remakes med Steven Martin; jag har inte sett dem och inte hört ett ord som fått mig att vilja. Poängen är att Rosa pantern-serien handlar om Clouseau och har honom som central punkt. Säg "Rosa pantern" och det är honom man tänker på.

Så det är lite konstigt att titta på den första, filmen som startade serien, och inse att Clouseau bara var en karaktär bland många, inte alls den huvudperson han senare blev. Lika viktiga är prinsessan Dala (Claudia Cardinale) som fått titelns diamant av sin far shahen, den notoriske libertinen sir Charles Lytton (David Niven) som extraknäcker som juveltjuv och kallas "The Phantom", Clouseaus fru Simone (Capucine) som i hemlighet samarbetar med sir Charles, och sir Charles amerikanske nevö George (Robert Wagner) som själv vill åt den rosa pantern.

De här karaktärerna rör sig genom en brittisk överklassmiljö med adelsfolk, fina middagar och hård etikett, men själva faller de utanför ramen. De flesta av dem därför att de väljer det, Clouseau för att han helt enkelt är för klantig för att passa in. Men av någon anledning sabbar det inte hans rykte som toppenpolis. Det är här humorn kommer in - den av dem som är högst aktad är den som förtjänar det minst, medan kanaljen sir Charles är expert på att ge precis det intryck han vill medan han bakom kulisserna är en kallblodig brottsling.

Trots min beundran för David Niven måste jag erkänna att Peter Sellers faktiskt stjäl den här filmen, om än enbart för att han är så apart att man inte kan låta bli att skratta. Det är som om filmskaparna gjorde en allvarlig men charmig heistfilm och inte berättade det för Sellers, som trodde att han befann sig i en komedi. På sätt och vis får vi två filmer i en.

The Place Beyond the Pines (2012) - 3/6

Så synd. Den här filmen är välgjord hela vägen igenom och kommer så nära att fungera, men når inte ända fram. Den tar risker som hade kunnat belönas - som borde ha belönats - och det är svårt för mig att sätta fingret på precis när den misslyckas. Men någonstans mellan den vackra inledningsscenen och det anknutna slutet tappar jag intresset, och hatar mig själv för det.

Först möter vi Luke Glanton (Ryan Gosling, och mina trogna läsare vet precis vad jag tycker om honom). Luke är en kringresande motorcykelstuntman som jobbar på nöjesfält med att köra omkring inne i metallbollar för publik som - halvmedvetet - hoppas att han ska klanta sig och bli röd soppa. Han presenteras i en välsmidd Goodfellas-liknande sekvens där han går från sin husvagn till dödsbollen och genast vill vi följa med honom på hans resa.

Den resan involverar hans ex Romina (Eva Mendes) som visar sig ha fött Lukes son. Den rotlöse Luke har plötsligt något fast i tillvaron men Romina känner inte likadant. Hon har en ny man, Kofi (Mahershala Ali), som är allt som Luke inte är. Men Lukes stolthet låter honom inte vända ryggen till och han bestämmer sig för att i alla fall bidra med pengar. Pengar som han inte har men tänker skaffa sig genom bankrån. Det slutar med en konfrontation med polisen Avery Cross (Bradley Cooper).

Det är här The Place Beyond the Pines tar sin första stora risk, som kunde ha fungerat. Som borde ha fungerat. För nu byter filmen synvinkel och börjar handla om konstapel Cross i stället. Han har problem med sin nyuppkomna hjältestatus och korrumperade kollegor och jag vill så gärna bry mig om honom, men han blir aldrig lika intressant som Luke var.

Filmen byter synvinkel och fokus en gång till och försöker sedan - inte oframgångsrikt - knyta ihop sina trådar till en helhet. Det gör den, men den återhämtar sig aldrig från tempot den tappade när Luke försvann ur historien.

Jag antar att risktagare måste misslyckas ibland, annars skulle det inte vara risker de tog. Men det är synd, för jag vill se fler filmer som The Place Beyond the Pines, inte färre. Filmer som chansar, vågar, och bryter mönster. Den här gången gick det inte, men nästan.

Split Second (1992) - 2/6

Split Second inleds med en miljömedveten varning för växthuseffekten, vilket är den sista smarta eller progressiva tanken den erbjuder. I dåtidens framtid 2008 har uppvärmningen resulterat i fyrtio dagars oavbrutet regn - nej, tidsperioden är inte slumpmässigt utvald - och London är översvämmat. Det har inte mycket betydelse för filmen och känns som om det slängdes in för att någon bakom scenerna hade läst en grön bok.

I praktiken är det bara en anledning att göra en mörk, dunkel och dyster film. 2008 års London är en grå, mulen plats - vilket kanske många skulle säga stämmer med verkligheten - som påminner om staden i Seven. I den filmen fanns det dock en ursäkt, eller åtminstone en orsak.

Detta är en polisfilm och i sådana brukar det finnas en gruffande veteran som paras med en gröngöling. Gröngölingen är Dick Durkin (Neil Duncan). Veteranen är Harley Stone (Rutger Hauer), som har god anledning att gruffa. Som så många filmpoliser plågas han av minnet av sin döde partner, som föll offer för en seriemördare som Stone aldrig lyckades få tag på. Han är dock inte mer förstörd än att han klarar av att ha en flickvän, Michelle (Kim Cattrall).

Stone och Durkin får ett nytt fall: en rad mord som av allt att döma begåtts av samme man som dödade Stones partner för alla de där åren sen. De jagar mördaren men deras enda ledtråd är att hans vanor verkar ha med månens fas att göra. De hittar DNA-spår som pekar på att mördaren inte är en människa, och det verkar som om han försöker dra Stone till sig...

Jag ska döda spänningen: mördaren är ett monster som absorberar sina offers genetiska material, och därmed också Stones partners. Det är antagligen därför monstret är ute efter Stone, men det görs aldrig riktigt klart.

Det är mycket som inte görs riktigt klart i den här filmen. Var kom monstret ifrån; har det något med miljöförstöringen att göra? Det vore ju tematiskt vettigt, men det nämns aldrig. Eller är det nån form av demon, något magiskt? Oklart. Hur intelligent är monstret? Troligen hyggligt då det kan manipulera Stone psykologiskt och använda lockbeten för att dra till sig offer, men det är oklart.

Framför allt: varför tittar vi på en film vars huvudsakliga syfte verkar vara att vara så grå och dyster som möjligt så att vi inte ska lägga märke till att den knappt innehåller något förutom ett par actionscener och halvusla specialeffekter? Oklart.

Nighthawks (1981) - 4/6

Ibland råkar en av de här åttiotalsactionfilmerna bli helt okej. Bland alla pistoler, hårda killar, klichéiga toughguyrepliker och invecklade actionscener med psykopatiska skurkar råkar något riktigt underhållande skapas. Nighthawks är en sådan film och den balanserar på gränsen mellan hygglig och löjlig, men den landar på rätt sida.

Mycket av det är tack vare Rutger Hauer, denne besynnerligt briljante man. Hans karriär började när han spelade titelrollen i det holländska medeltidsdramat Floris, på den tiden när det var svårt att få vettiga skådespelare till TV eftersom mediet ansågs lågtstående. Hauer rekommenderades till regissören Paul Verhoeven med vitsorden att han kanske inte var en särskilt bra skådespelare, men han gjorde precis vad som helst. Det har han fortsatt med och med sitt stålansikte och taggtrådsröst har han karvat ut sig en nisch. Ofta är det svårt att tänka sig någon annan i hans roller, och han har till och med hunnit med en och annan riktigt bra film - Sin City, Blade Runner, Batman Begins.

I sin amerikanska debut spelar han terroristen Wulfgar (tyvärr ett alias; han hade inte sån tur att få det namnet från sina föräldrar), ett riktigt psykokräk som sprider skräck med bomber och inte bryr sig om vem som kommer i vägen. Den senare egenskapen har gett honom pengaproblem då hans finansiär Mercer inte gillar att barn dödas. Efter några missöden i Europa opererar han om sitt utseende, mördar kirurgen, och flyr till New York City.

Där jobbar de hårda snutarna Deke DaSilva (Sylvester Stallone) och Matthew Fox (Billy Dee Williams). Vi träffar dem när DaSilva är utklädd till kvinna för att locka till sig illgärningsmän, något som inte låter helt och hållet legalt, men de flyttas från den tjänsten till en speciell antiterroristenhet under den brittiske experten Peter Hartman (Nigel Davenport). Givetvis är de subversiva och bråkiga; de är ju poliser i en åttiotalsactionfilm. Men de är också de bästa eleverna där och har särskilda meriter och skills och så vidare. De är ju huvudpersoner i en åttiotalsactionfilm.

Detta utmynnar i en duell mellan DaSilva och Wulfgar som blir allt personligare. Deras fejd ger upphov till några riktigt bra actionscener och ett genuint välgjort slut som knyter ihop alltihop och vi kan luta oss tillbaka, nöjda med att de goda vann. Spoiler alert.