Captain America: Civil War (2016) - 5/6

Jag undrar varför den här filmen marknadsförs som en Captain America-film när den helt klart är en Avengers-film. Är det bara för att Thor och Hulken inte är med? Mer troligt är det nån marknadsföringsgrej; de vill inte mätta marknaden med Avengers-filmer även om den enda skillnaden är titeln.

Den är bra, hur som helst. Bättre än både de tidigare Captain America-filmerna och de tidigare Avengers-filmerna. Den tar sig runt grundproblemet att vi i den här sortens historier vet vem som kommer att vinna; frågan är bara hur.

I Captain America: Civil War är det hjältar på båda sidorna, och det är faktiskt inte uppenbart hur det kommer att gå. Det leder bland annat till en väldigt bra och underhållande stridsscen på en flygplats, där de två superhjältelagen möts och vi får se vad deras krafter gör när de ställs mot varandra.

Vad är det då som gör att Avengers delar upp sig i två fraktioner och börjar slåss mot varandra? Intrigen låter sig inte sammanfattas lätt men grunden är att regeringen vill ha Avengers under sin auktoritet. Att Iron Man (Robert Downey Jr) står på den sidan är lite förvånande och att helyllepatrioten Captain America (Chris Evans) står på den andra är än mer, men det har att göra med den gode kaptenens lojalitet till sin gamle stridskamrat Bucky (Sebastian Stan).

Tillsammans med Captain America och Bucky står Falcon (Anthony Mackie), Hawkeye (Jeremy Renner), Scarlet Witch (Elizabeth Olsen) och Ant-Man (Paul Rudd). Bakom Iron Man finns Black Widow (Scarlett Johansson), War Machine (Don Cheadle), Vision (Paul Bettany) och nykomlingarna Black Panther (Chadwick Boseman) och Spiderman (Tom Holland).

Allt sammantaget är Captain America: Civil War en utmärkt superhjältefilm, som drar nytta av genrens goda sidor och gör sitt bästa för att undvika de dåliga. Handling, karaktärer och action klickar samman och blir något som inte är genialiskt, men riktigt bra.

Big Hero 6 (2014) - 5/6

I en nära framtid utkämpas robotstrider på samma sätt som tuppfäktningar förr. Fjortonårige Hiro Hamada (Ryan Potter) dyker upp med en söt liten sak han har snickrat ihop själv, och massakrerar förstås motståndet. Hans storebror Tadashi (Daniel Henney) måste rädda honom från biffarna som vill ha tillbaka sina pengar, och bestämmer sig för att försöka få in det unga geniet på mer produktiva spår.

Det involverar att ta med honom till labbet där Tadashi arbetar och som bäst beskrivs som det ultimata teknogeekparadiset. Tadashi och hans arbetskamrater utför mirakel i Hiros ögon, och Tadashi själv har utvecklat en vit, mjuk, uppblåsbar sjukvårdsrobot som heter Baymax.

Hiro blir fixerad vid att komma in i labbet och uppfinner magnetiska mikrorobotar som kan kombineras till vilka former som helst. Hans demonstration är en succé och både professor Callaghan (James Cromwell) och plutokraten Alistair Krei (Alan Tudyk) vill ha uppfinningen.

En tragisk olycka ändrar inriktningen på Hiros liv, och en mystisk maskerad man verkar ha stulit hans uppfinning. Det slutar med att han förvandlar sig, labbkompisarna och Baymax till superhjältar - ivrigt påhejad av serietidningsnörden Fred (T.J. Miller) som betraktar detta som deras origin story - och ger sig ut för att bekämpa mannen i mask.

Big Hero 6 är en lättflytande, smidigt tillrättalagd historia av det slag som bara glider förbi framför oss och sitter ihop på ett sådant sätt att vi inte lägger märke till sömmarna. Den är rolig, gullig, sorglig, spännande och meningsfull på samma gång. Det är kanske typiskt för modern animerad film i Disney/Pixar-stil; även filmerna som inte är fantastiska - och Big Hero 6 är inte fantastisk, nyskapande eller egentligen anmärkningsvärd i dessa tider - är väldigt svåra att ha nånting emot.

Jag tycker om varenda karaktär i Big Hero 6, jag gillar hur deras personligheter gnids mot varandra på logiska och emotionellt sanna sätt. Jag gillar hur filmen ser ut, hur den framtida staden San Fransokyo byggs upp så att vi förstår bakgrunden utan att få den förklarad för oss. Jag gillar filmens känslomässiga uppläggningar och smashar.

På samma sätt som riktigt bra kåserier får det att kännas som om skribenten bara hävde ur sig texten utan minsta ansträngning verkar det som om Big Hero 6 uppstod av sig själv, som om filmskaparna knappt behövde lägga ner något jobb alls. Det är en avslappnande upplevelse, och väldigt tillfredsställande.

Captain America: The Winter Soldier (2014) - 5/6

Den första Captain America-filmen var ett lysande exempel på hur en egentligen trött formel kan fungera. Det var en fullständigt harmlös historia men varmt underhållande hela vägen igenom, och hjälten var en charmig figur som man bara gillade, vare sig man ville det eller inte. Inget mästerverk, men en mysig film.

Uppföljaren är bättre. Eftersom bakgrunden redan är upprättad har den råd att frångå formeln lite, och den gör mycket intressantare saker med sin huvudperson. Steve "Captain America" Rogers (Chris Evans) är inte en superhjälte på samma sätt som de andra som trängs på våra biodukar. Han skulle ta guldmedalj i varenda OS-gren (utom dem som involverar hästar) och silvermedaljörerna skulle vara långt efter, men han är fortfarande människa, inte Stålmannen. Han känner smärta. Han blir skadad.

Och han lever i en värld som inte är hans egen. Han frystes ner i slutet av andra världskriget och väcktes upp sjuttio år senare. Människorna han kände är döda eller väldigt gamla. Världen har förändrats på sätt han inte kan förstå. Han besöker ett museum tillägnat honom själv och ser sig på gamla arkivfilmer. När han stöter på en referens han inte förstår skriver han upp den på ett anteckningsblock.

Han är en människa, en riktig helyllekille som bara vill väl och råkar ha kroppskrafter som låter honom göra det. Det gör det lättare för oss att bry oss om honom. När hans värld rasar samman för att den mystiske maskerade mördaren Winter Soldier angriper hans arbetsgivare S.H.I.E.L.D och Rogers inser hur lite han vetat, och när hans enda vänner är Natasha "Black Widow" Romanoff (Scarlett Johansson) och Sam "Falcon" Wilson (Anthony Mackie), då känner vi med honom.

Både Black Widow och Falcon, liksom S.H.I.E.L.D-chefen Nick Fury (Samuel L. Jackson) och den högt rankade S.H.I.E.L.D-medlemmen Alexander Pierce (Robert Redford) är för övrigt helt vanliga människor. Skickliga och extraordinära, försedda med unik kompetens, men ändock människor. Det finns inga halvgudar här.

Filmen balanserar skickligt mellan actionscener och thrillerelement så att vi följer med i båda delarna, och lyckas göra något intressant med slutstriden också. Superhjältefilmen har börjat dala sen sin guldålder, men Captain America: The Winter Soldier visar att den fortfarande har mycket att ge.

Avengers: Age of Ultron (2015) - 4/6

Uppföljaren till 2012 års The Avengers är bättre än sin föregångare. Det som var bra med den förra är bra med den här - samspelet mellan de så olika superhjältarna, den visuella designen och specialeffekterna, de välgjorda actionscenerna, betoningen på hjältarnas fundamentala mänsklighet trots deras krafter och dräkter - men dessutom har den fått en mycket bättre skurk. Den förra filmens Loki var en trist standardskurk; den här filmen har en varelse med begriplig motivation och välmenad extremistplan. Och det är hjältarnas fel, alltihop.

Tony "Iron Man" Stark (Robert Downey Jr), som redan skapat Jarvis (Paul Bettany) som är det närmaste artificiell intelligens som finns, vill skapa det han kallar Ultron: äkta artificiell intelligens. Han tycker sig få chansen när Avengers slutligen kommer över Lokis spira, som han använde sig av i förra filmen. Den innehåller en intelligens som Stark tror att han, tillsammans med Bruce "Hulk" Banner (Mark Ruffalo), kan använda för att färdigställa Ultron.

Det går naturligtvis fruktansvärt fel. Ultron vaknar till liv, dödar Jarvis, och flyr via internet. Han (trots att det rör sig om ett datorprogram så kallas Ultron konsekvent för "han") bygger en drös robotkroppar som delar hans medvetande, och smider en destruktiv plan. Han samarbetar med två nya skurkar, den supersnabbe Pietro "Quicksilver" Maximoff (Aaron Taylor-Johnson) och den sinnesmanipulerande telekinetikern Wanda "Scarlet Witch" Maximoff (Elizabeth Olsen).

Men sånt händer alltid i den här världen. Det intressanta är vad det gör med karaktärerna, och i den här filmen får vi se utveckling från allihop. Vi lär oss nya saker om Clint "Hawkeye" Barton (Jeremy Renner), ser Thor (Chris Hemsworth) välja sida, upplever hjärtat hos Natasha "Black Widow" Romanoff (Scarlett Johansson), och är med när Steve "Captain America" Rogers (Chris Evans) fortsätter sitt värv som symbol i en värld sjuttiofem år efter hans egen. Banner och Stark bråkar, först med varandra och sedan ensamma mot resten.

Och vi ser Avengers fungera som ett lag av riktiga människor, som käbblar och håller samman, som festar tillsammans och bråkar med varandra, som irriterar sig på varandra och bryr sig om varandra, och som i slutändan kämpar sida vid sida när det behövs. Det är samma sak som gör de bästa X-Men-filmerna så bra: det intressanta är inte superkrafterna utan människorna som har dem. Hur är det att ha Hulk inom sig? Går det att lämna en livstid av mördarindoktrinering bakom sig? Kan en man som Tony Stark ens fungera med andra människor?

Avengers: Age of Ultron är ingen X-Men: First Class vare sig i den här aspekten eller någon annan, men den är en bra film, ett steg uppåt för Avengers-serien, och en anledning att se fram emot nästa. Om de nu bara kunde dra ner på den stereotypa sexismen runt Black Widow, så kan vi ha något riktigt bra på gång.

The Amazing Spider-Man 2 (2014) - 4/6

Den här filmen känns som om den hade ett dussin manusförfattare, en del skickliga, en del klåpare, och inte en enda av dem var överens med nån av de andra om nånting. Inte om löptiden, inte om stämningen, inte om graden av realism, inte om karaktärernas personligheter, inte ens om vilka karaktärer som skulle få vara med.

Först verkar The Amazing Spider-Man 2 göra ett allvarligt försök att fånga den dubbla stämningen från serietidningen, med humor och mörker i blandning. Den verkar till och med vara på god väg att lyckas. Sen svänger den åt höger, sen åt vänster, sen tillbaka tills jag inte vet vad den försöker göra längre.

Kärleksscenerna mellan Peter Parker (Andrew Garfield) och Gwen Stacy (Emma Stone) är så pinsamma att jag vrider på mig - kanske hade andra skådespelare kunnat få ut nåt av de replikerna men det hade varit bättre att ge de här två bättre repliker. Green Goblin (Dane DeHaan), Spindelmannens ärkefiende, är med i några minuter. Den andre skurken i filmen, Electro (Jamie Foxx), börjar som en så utpräglad karaktär att han gränsar till parodi. Peters sökande efter sanningen om sina försvunna föräldrar engagerar mig aldrig. En karaktär är en så patetiskt klichéartad tysk ond vetenskapsman att jag hade svårt att tro vad jag såg - han till och med säger und i stället för "och". Man hade lätt kunnat klippa bort en halvtimme och ha en bättre film.

Men. Actionscenerna har hämtat upp sig, nu har de både närhet och tyngd. Historien rör sig framåt på ett meningsfullt sätt som pekar mot en uppföljare jag faktiskt ser fram emot. Peter plågas av tankar på Gwens far, George Stacy (Denis Leary) som dog i förra filmen, och hans konflikt inför sina löften och plikter berör. När Dane DeHaan fortfarande spelar Harry Osborn är han så bra att jag genast började leta efter andra filmer han varit med i, och hans Harry är en trovärdig och tilltalande karaktär, med en moralisk utveckling som är begriplig och intressant.

Och sen får vi en riktigt bra version av en av de mest legendariska och omdiskuterade serietidningsscenerna någonsin, en som är trogen sitt arv och samtidigt får det att fungera i ett nytt medium. Den följs av en kort rad scener som bara blir bättre och bättre tills filmen avslutar fantastiskt och under eftertexterna sitter jag bara och undrar varför den inte var så jävla bra hela tiden.

Sin City: A Dame to Kill For (2014) - 6/6

Nio år efter Sin City, den bästa serietidningsfilmen någonsin, kom den länge efterlängtade uppföljaren. Den ser likadan ut, den låter likadan, och den bottenmörka stämningen är likadan. Den har inte riktigt samma genomslagskraft, men jag tror att det snarare beror på att överraskningsmomentet är borta än på att denna egentligen är sämre. Sin City var - och är fortfarande, trots taffliga imitationsförsök - en unik film, och allt som är unikt ser sämre ut andra gången.

Dessutom tror jag att de bästa historierna gick till den första filmen. De här gör sitt bästa, men de kommer aldrig riktigt ikapp. Man kan bara gå otyglat balls-to-the-wall ett visst antal gånger innan det inte finns mer att ta av.

Men det är fortfarande brutalitet, ondska, mörker och enstaka ljusglimtar, enstaka goda människor som undantagslöst straffas för sin godhet. Vi klamrar oss fast vid de få ögonblick då de vinner, men vi vet att det aldrig kan vara. De lever fortfarande i Sin City.

Den här gången är det tre berättelser, med en mindre inledning om det omänskliga muskelberget Marv (Mickey Rourke) som har ihjäl fyra bortskämda snorungar och har problem med minnet. Marv är också filmens röda tråd; han dyker upp hela tiden.

Därefter får vi möta Johnny (Joseph Gordon-Levitt) som av allt att döma har dödslängtan. Han är en självsäker mästerspelare och bestämmer sig för att möta den mäktige senator Roark (Powers Boothe) på pokerbordet. Han vinner med en attityd som gör senatorn till hans fiende, och det är farligt.

Historien som filmen är döpt efter handlar om privatdetektiven Dwight McCarthy (Josh Brolin) och hans affärer med Ava Lord (Eva Green), ett gammalt ex som numera är gift med den stenrike Damian Lord (Marton Csokas) och dyker upp med historier om tortyr. I bakgrunden finns Manute (Dennis Haysbert), ett monster både fysiskt och mentalt.

Slutligen träffar vi Nancy Callahan (Jessica Alba), som i den förra filmen räddades av Hartigan (Bruce Willis). Bitter och alkoholiserad planerar hon att döda senator Roark, som hon beskyller för sina egna trauman och Hartigans död, men hon är en nolla i korruptionens stad.

Allting fungerar. Det är samma hämningslösa kompromissvägran som i den första filmen. Roark är ett kräk utan försonande drag; hans kärlek till sin son gör honom på något sätt värre. Ava är den fatalaste femme fatale som någonsin skådats. Marv är en grottman som längtar efter en ursäkt att krossa ansikten. Nancy har glömt varför hon lever, om det nu inte är för hämnden. Och staden är samma helveteshål, en plats där goda människor kvävs och dör. Jag besöker den gärna igen.

Teenage Mutant Ninja Turtles (2014) - 1/6

Jag antar att Teenage Mutant Ninja Turtles aldrig har varit stor konst, men det här måste vara lågvattenmärket. Det är en tråkig, meningslös gryta full av saker vi har sett förut och aldrig nånsin behöver se igen. Det är ofattbart hur en film som handlar om sköldpaddsninjor kan vara så färglös.

Vi kan väl börja med det bra: sköldpaddorna har aldrig sett bättre ut. De är CGI-skapelser med detaljrikedom och realism - så realistiskt det nu kan bli när vi pratar om humanoida sköldpaddor. Deras färgade masker är slitna, trådiga tygstycken, sköldpaddsskinnen har små märken, och de rör sig som om de är på plats.

Men fin CGI har vi sett förut, och därmed har filmen slut på saker att erbjuda. Den ger oss nån löjlig historia om Fotklanen som försöker ta över New York City och bekämpas av dolda våldsamma rättsskipare. Journalisten April O'Neil (Megan Fox) är trött på att göra fluff och börjar rota i mysteriet, men ingen tror henne.

Till slut upptäcker hon sanningen: det är fyra humanoida sköldpaddsninjor, tränade av en humanoid råtta, som slåss mot Fotklanen och deras ledare Shredder (Tohoru Masamune) som tillsammans med en biskurk har nån knepig plan som går ut på att släppa ut gift i staden vilket på något sätt ska leda till att Fotklanen får styra och ställa som de vill.

Det är väldigt tråkigt. Det finns knappt en intressant scen i hela filmen och den envisas med övertydligt självmedvetna skämt där det är tänkt att publiken ska fylla i poängen och sen skrocka gott. Några skrock blir det aldrig, bara ånger. Inte bara för att man såg filmen, utan för att den gjordes.

Casey Jones (2011) - 4/6

Casey Jones är, förutom en legendarisk tågförare, en figur från Teenage Mutant Ninja Turtles-världen. Han är en våldsam kvasi-Batman med fetisch för sportutrustning, en frilansande rättsskipare i hockeymask som spöar upp brottslingar med golfklubbor och cricketträn.

Polaris Banks är kanske hans största fan. Banks är amatören som på en budget på tjugotusen dollar gjorde den här 35 minuter långa filmen om sin hjälte. Han skrev, regisserade och spelade en av rollerna, och gav rollen som Casey till sin bror Hilarion - för övrigt ett namn som inte kan ha varit lätt att växa upp med. Det var nog inte Polaris heller, när jag tänker på saken. Jag har några frågor att ställa till paret Banks.

Nog om det. Enligt filmen är Casey Jones en mager yngling som blir utslängd från ett hockeylag på grund av våldsamhet. Och ja, han är väldigt våldsam - det som börjar som tufft spel slutar som direkt misshandel av en annan spelare.

Han drar sig tillbaka till sin mammas lägenhet men hamnar genast i konflikt med det lokala gänget Purple Dragons. Efter att ha fått stryk av dem börjar han träna. Tyngdlyftning, skuggboxning och stridsträning med sina favoritsportverktyg. Och sen är det ut på gatorna och slå sönder småskurkar.

Då dyker ninjasköldpaddan Michelangelo (Chris Frasier och Marty Moreno, med Robbie Rists röst) upp och tycker att Casey är lite väl våldsam. Men sköldpaddefienderna Fotklanen tittar in, ledda av den transdimensionella alienhjärnan Krang, och Casey och Michelangelo börjar slåss rygg mot rygg.

Det här är en budgetfilm, och det syns. Skickligheten finns där, men inte resurserna. Krang och Michelangelo ser plastiga och artificiella ut, tillräckligt mycket för att det ska dra mig ur illusionen.

Bortsett från det är det här faktiskt en bra film. Jag tyckte riktigt bra om sekvensen där journalisten April O'Neil (Savannah Welch) rapporterar om stadens förfall medan Casey tränar, och stridsscenerna ser betydligt bättre ut än Michelangelo eller Krang. Problemet är förstås att den är för kort; det är en origin story och inget mer, som att visa bara den första halvtimmen av en superhjältefilm.

Jag hoppas att Polaris Banks får tag i mer pengar och behåller sin ambition. Jag vill se mer.

Guardians of the Galaxy (2014) - 4/6

När den här filmen först kom räknade jag med att den skulle vara fullständigt okej. Okej humor, okej action, okej effekter, okej karaktärer som går genom en lämplig grad av utveckling så att vi kan bry oss precis lagom mycket. Men så började recensionerna komma, hyllning efter hyllning, och varenda människa som såg den tycktes inte kunna vänta två sekunder innan hen rekommenderade den. Jag började tro att det kanske fanns nåt här ändå, och om inte så verkade den i alla fall vara en bättre sprudlande actionfilm än de flesta.

Nu, slutligen, såg jag den. Jag kan rapportera att mitt första antagande stämde. Guardians of the Galaxy är bedövande okej. Okej humor, okej action, okej effekter, okej karaktärer som går genom en lämplig grad av utveckling så att vi kan bry oss precis lagom mycket. Den gör samma grej som The Avengers, följer sin formel, slänger in lite skämt, spränger lite saker, paraderar runt ett par freaks och en het brud som sparkar röv, och hoppas att det fungerar.

Vilket det förstås gör. Guardians of the Galaxy är ingen dålig film, men den är ett exempel på filmer vi kommer att se - och har börjat se - när nu serietidningsfilmerna blivit mainstream kassakor. En stadig ström av acceptabla actionfilmer, men inte mer. Säkra kort. Förutsägbara emotionella twistar, tillrättalagda omständigheter, och ingenting man behöver tänka på eller som är värt att minnas. Och ständigt dessa småfrågor som distraherar. Hur kan Rocket plötsligt glömma att Groot kan växa? Om Yondus pil är så kraftfull, varför är den helt okänd i stället för massproducerad? Om det går att spränga sig in i rummet, varför var det så viktigt att öppna dörren? Varför bygger nån ett torn som kan flyga? Genren har kanske redan producerat sina bästa alster.

Guardians of the Galaxy kan i alla fall skryta med ett udda hjältegalleri, även om det förstås är noggrant anordnat för att inte störe den vite unge man som filmdirektörerna fortfarande betraktar som sin primära målgrupp. Peter Quill (Chris Pratt) är en människa som hämtades av rymdvarelser när han var åtta och nu reser galaxen runt som tjuv. Gamora (Zoe Saldana) är en tokhet trimmad grönskinnad superninja som hatar sina uppdragsgivare. Rocket (Bradley Coopers röst) är en genmanipulerad tvättbjörn och psykopatisk vapenfetischist. Groot (Vin Diesels röst) är Rockets Chewbacca och därtill ett omkringvandrande träd. Drax (Dave Bautista) är en gråskinnad biff som vill hämnas sin familj, helst med nävarna.

De fem träffas i ett fängelse och får anledning att rymma tillsammans, vilket involverar den hypermäktige Thanos (Josh Brolin), den onde Ronan (Lee Pace) och ett metallklot som innehåller något mycket mäktigt, farligt och värdefullt. Energivapen avlossas, rymdskepp viner förbi, eldklot blossar upp. Folk heter sånt som "the Accuser", "the Destroyer", "the Collector" och "the Broker" vilket måste göra det väldigt svårt att prata om andra samlare eller dealers.

Och alltihop är ljummet. Det är så besvikelsefyllt oarbetat. Intrighålen hade kunnat täppas till. Miljöerna hade kunnat förbättras så mycket - ibland är det tillbaka till Star Trek där varenda rymdvarelse var en sminkad människa. Här finns helt enkelt ingen av den sprudlande fantasi och lyckliga kreativitet som behövs för att skapa en lysande äventyrsfilm, men det behövs väl inte heller. När det handlar om att få massor till biosalongerna, då tjänar man inget på att världen är vacker. Då behöver man bara explosioner och en het brud som sparkar röv. Det är okej underhållning, men inte mer.

The Rocketeer (1991) - 4/6

Rocketeer är från början en seriehjälte, skriven som en hyllning till matinéfilmerna från 30- och 40-talen. Det är samma källmaterial som gav oss Indiana Jones och med filmskapare som bättre förstod källorna hade nog The Rocketeer kunnat bli nästan lika bra som hans äventyr. Som den är är den skoj och underhållande men ingen flod av charmig nostalgi som fungerar även på dem som aldrig sett en matinéfilm.

Året är 1938. Cliff Secord (Billy Campbell) är stuntpilot med het flickvän Jenny (Jennifer Connelly) och mekanikerkompis Peevy (Alan Arkin). När Peevy kommer över en mystisk raketmotor - som både FBI och nazisterna är ute efter - är det Cliff som sätter den på ryggen, hjälm på huvudet, och börjar göra shower.

Som The Rocketeer blir Cliff Secord landskänd, vilket givetvis berättar för både FBI och nazisterna var den försvunna motorn finns. Nazistagenten Sinclair (Timothy Dalton, en av dessa ständigt underskattade och ständigt underhållande skådespelare) och hans gigantiske sidekick Lothar (Tiny Ron Taylor) börjar jaga den och i kulisserna finns Howard Hughes (Terry O'Quinn).

Det är raketflyg, eldstrider, nazister som ska besegras, flickvänner som ska räddas, ett luftskepp, hastigt uppdykande twistar och dramatiska vändningar med roliga historiska referenser.

The Rocketeer ser ut som sin förlaga, låter som sin inspiration, och beter sig som ett nöjesfält. Varje bit av den är bra och resultatet är också bra, men det är svårt att sakna den där riktigt förbluffande faktorn som jag hoppades skulle finna.

Thor: The Dark World (2013) - 3/6

När en film börjar med en klumpig infodump om bakgrundshistorien har den redan en uppförsbacke att ta sig förbi. Varför inte ge oss den information vi behöver när vi behöver den i stället för att skyffla ut den via en överdrivet dramatisk berättarröst? Alla kan inte göra det lika bra som i Lord of the Rings.

Hur som helst: innan de nio världarna - Midgård (vår värld), Asgård (Thors värld), Vanaheim, Jotunheim och så vidare - skapades fanns en värld av mörker. Svartalverna och deras ledare Malekith (Christopher Eccleston) längtar tillbaka den fina tiden och byggde ett magiskt vapen som kallas för Aether. När de nio världarna ställer sig på linje kan det användas för att förgöra dem. Förra gången stoppades Malekith av Bor (Tony Curran), Thors farfar, och nu är det dags igen.

Men först ska Loki (Tom Hiddleston) sättas i fängelse för det han gjorde i Avengers, och Thor (Chris Hemsworth) håller på att städa upp efter honom. Samtidigt trånar han efter astrofysikern Jane Foster (Natalie Portman), som på Jorden är upptagen med att undersöka mystiska portaler och leta efter sin försvunne vän Erik Selvig (Stellan Skarsgård).

Allt det här ser okej ut - men inte mer än så. Allt det här är hyggligt intressant - men inte mer än så. De bästa stunderna kommer när Thor måste samarbeta med Loki; den senare var den bäste karaktären i den första Thor-filmen och nu har han hämtat sig efter sin tråkiga runda i Avengers. Chris Hemsworth är ett riktigt fynd som med övertygelse kan uttala de ärligt talat fåniga låtsasantika repliker han får, och Tom Hiddleston (som tydligen kom på idén att Thor och Loki skulle slåss ihop den här gången) porträtterar fint Lokis slemmiga, bedrägliga dubbelnatur. Jag önskade att de två kunde hänga ihop hela filmen.

Ingen annan imponerar. Oscarvinnaren Natalie Portman får ingenting att jobba med, Anthony Hopkins ser rollen som Thors far Odin som välbetald semester mellan sina riktiga jobb, och alla andra är pappfigurer, rekvisita som låter historien utspela sig.

Det är helt enkelt bedövande adekvat, alltihop. Bra action, men inget som vi inte sett förut. Ibland kul, men inte särskilt. Fina effekter, men inget vi inte är vana vid. Och ibland sjunker det under den gränsen också. När Loki magiskt förklär sig själv och Thor döljs förvandlingarna bakom pelare de passerar; ett grepp som såg coolt ut när Twilight Zone gjorde det 1960 men inte var nytt ens då. Varför göra det i dessa CGI-tider, när en snygg förvandling är en barnlek? Den scenen hade kunnat vara riktigt härlig att se, men i stället väljer de att använda ett gammalt budgettrick som bara drar uppmärksamhet till att det finns en kamera där?

Efter den första Thor, som var mycket bättre än jag väntade mig, är Thor: The Dark World en besvikelse. Det bästa jag kan säga om den är att den inte var dålig, men den var inte bra.

X-Men: Days of Future Past (2014) - 6/6

Jag gick in beredd på besvikelse, för inte kan X-Men-filmerna fortsätta vara så bra som de har varit hittills? Med undantag för de två Wolverinecentrerade filmerna (det är synd att en av de minst intressanta karaktärerna ständigt får en central plats enbart på upplevd coolhet) så har de varit fantastiska hela vägen. De startade den moderna superhjältefilmvågen och regerar den fortfarande.

Det beror dels på det rika källmaterialet med bottnar och konflikter som går bortom goda superhjältar mot onda superskurkar, men det finns filmer som har gjort mycket sämre ifrån sig med lika rika källor. Framför allt beror det på att folket bakom de här filmerna förstår poängen med superhjältar. Det handlar inte om deras krafter.

Visst, professor X (Patrick Stewart) är telepat, Magneto (Ian McKellen) styr över magnetism, Mystique (Jennifer Lawrence) kan byta utseende, Wolverine (Hugh Jackman) har klor och läker precis allting, Kitty Pryde (Ellen Page) går genom väggar och så vidare, men det är inte det intressanta. Det handlar om människorna med krafterna, vad de känner och tänker, hur de påverkas av dem, hur världen påverkas. Det är inte för att professorn är telepat och Magneto kan slänga runt metall med tanken som vi bryr oss om deras relation.

Och det gör vi. De är vänner som blev fiender och nu har blivit vänner igen, i en framtid där det av Magneto förutspådda kriget mellan mutanter och människor blivit verklighet. Mutantjagande robotar som kallas Sentinels, uppfunna av Bolivar Trask (Peter Dinklage) har mördat oräkneliga mutanter, människor som hjälpt mutanter, och människor som kanske en dag skulle få mutantbarn eller -barnbarn. De få överlevande hankar sig fram i en förstörd, grå och hopplös värld.

Professor X och Magneto, nu återförenade, har spårat katastrofen till en händelse 1973 och har nu en plan. Kitty Pryde, som fått förmågan att föra andra tillbaka i tiden, ska föra tillbaka en av dem i ett försök att ändra historien. Den ende som kan överleva en så lång resa är Wolverine. Han vaknar upp i sin yngre kropp 1973 och börjar leta efter dem vars hjälp han måste ha: de yngre versionerna av professorn och Magneto, nu hatiska fiender.

Redan under de första minuterna bevisar X-Men: Days of Future Past att action är en levande genre. Varför måste vi lida oss igenom dessa tråkiga, repetitiva actionscener när det går att göra så här fantastiska saker? Det är hisnande, visuellt intagande, och lyckligt originellt. När Blink (Fan Bingbing) kastar portaler omkring sig i striden mot Sentinels tackade jag filmgudarna för CGI och förmågan att skapa underverk med den.

Efter den starten hade filmen mig som i en liten ask och det blev inte sämre. Actionscenerna var fortsatt briljanta (jag älskade den där Peter (Evan Peters) rör sig så snabbt att kulor hänger i luften) och bitarna däremellan var deras riktiga raison d'etre, en historia som fängslade. I fruktansvärda sekvenser ser vi Sentinels döda mutanter på brutala sätt, och det känns. Överlevarnas förtvivlan och beslutsamhet är äkta och vibrerande.

Varenda karaktär är förståelig, hjälte som skurk. X-Men: Days of Future Past är en actionfest med känsla och hjärta, en karaktärsstudie med superkrafter, en allegori och en analogi och bara en förbannat bra film.

Om inte annat så är den remarkabel av en helt annan anledning. Peter Dinklage är 1.35 lång; i den här filmen spelar han en karaktär som i serietidningarna var normallång, och hans längd berörs inte med ett ord. Tydligen tyckte de bara att han var rätt skådespelare för rollen. Det är synd att det är fantastiskt, men fantastiskt är det.

Batbabe: The Dark Nightie (2009) - 1/6

Om definitionen på porr är något som man tappar allt intresse för när man kommit, vad betyder det när man inte hade något intresse att tappa? Det finns massor med totalt oerotisk porr, främst därför att sexbitarna är helt avskilda från resten, men sällan har det varit så här illa.

Bacchum City plågas svårt av den clownsminkade superskurken The Jerker (Robert Mandara). Hans onda plan är att stjäla all porr i staden och hålla den gömd i en månad. Sedan ska han lämna tillbaka den och orsaka en massiv kollektiv runksession som dränker Bacchum i sperma. Till och med stadens andra skurkar - Rat Woman (Lee Arleth), Mr Sleaze (Timmy Mack) - tycker det är att gå för långt, och framför allt saknar de sin porr. Som tur är finns Batbabe (Darian Caine) där för att bekämpa honom tillsammans med sin sidekick Luscious Foxx (Smoke Williams), Henrietta Bent (Molly Heartbreaker), bisexuell åklagare, och polischef Boredom (John Fedele), sömnig snut.

Jag har nog sett fler parodier på porrparodier än jag har sett faktiska porrparodier, och den här lever nånstans på gränsen till att klassas som det förra. Den är lika lågbudget, lika illa spelad och lika krystad som parodiparodierna. Det enda den saknar är egentligen det avståndstagande som en parodi kräver. Den lilla handfullen skratt som faktiskt finns räcker inte.

De inklistrade slowmotion-porrscenerna hjälper inte ett dugg. De anstränger sig för att inte föra handlingen vidare och man kan snabbspola dem utan att det märks. Ta ut dem, så har vi bara en extremt usel film. Med dem inne har vi en extremt usel film med tråkiga nakenhetsavbrott. Extra illa är det att hälften av dem är lesbiska trots att det knappt går att visa lesbiskt sex med de mjukporrsrestriktioner filmen fjättrar sig med. Kvinnorna tar av varandra kläderna, och sen är de klara.

Batbabe: The Dark Nightie får mig att undra hur den kunde göras. Har den en målgrupp? Porrtittare vill inte se den, filmfans vill inte se den, Batman-fans vill inte se den, den kan aldrig fungera som slapp söndagstittning. Enda orsaken att se den är att man fan måste se en film som heter Batbabe: The Dark Nightie. Det var därför jag såg den, och nu behöver inte du. Om du akut behöver en mjukporrparodi, se Flesh Gordon i stället.

The Crow: Salvation (2000) - 5/6

Det är riktigt sällsynt att den tredje filmen i en serie är så här mycket bättre än sin föregångare, särskilt när den lämnar bakom sig mycket av det som är typiskt för serien. Den här filmens hjälte Alex Corvis (Eric Mabius) är ingen återuppstånden hämnare som mördar sina banemän utan ett slags odöd Richard Kimble, återkommen från döden för att spåra upp en mystisk man med ärrad arm.

Mannen med ärret satte dit Alex för mordet på hans flickvän Lauren (Jodi Lyn O'Keefe), men ingen tror på Alex oskuld utom hans advokat Peter Walsh (Grant Shaud). Alex avrättas inför ögonen på Laurens syster Erin (Kirsten Dunst) och far (William Atherton), men när hans kropp läggs i bårhuset kommer den magiska kråkan och han väcks till liv igen, nu med ett uppdrag: hitta mannen med ärret.

Han börjar spåra vittnena som ljög vid hans rättegång och försöker få kontakt med Erin. Medan han rotar i en härva som visar sig större och mer komplex än han trodde så börjar skurkarna inse att någon jagar dem.

Men vem är mannen med ärret? Det är ett mysterium för Alex, för oss, och tydligen även för konspiratörerna som Alex jagar, förhör och dödar. De verkar uppriktigt tro att det är något som Alex bara hittade på.

Det finns svagheter här. Den mystiska trollkvinnan som spelade en viktig roll i de två tidigare filmerna saknas, och därför måste en i övrigt helt normal karaktär bara känna till att de döda ibland kommer tillbaka i sällskap med en magisk kråka. Eric Mabius har heller inte ett ansikte som passar i The Crow-smink eller till de - riktigt bra - repliker han får att säga. Det finns lite märkliga element i mysteriets lösning.

Men jämfört med den förra filmen, och jämfört med hur dålig jag trodde att den här skulle vara, så är The Crow: Salvation ett satans mästerverk. Berättelsen håller mitt intresse och blir bättre och bättre ju längre filmen går. Den är tvetydig nog att slutet får mig att önska att det hade gjorts en direkt uppföljare i stället för bara ännu en generisk del i serien. Det sägs att filmer inte är bättre än sina skurkar, men här är både hjälten och skurken intressanta och deras kamp slutar på ett tillfredsställande sätt.

The Crow: City of Angels (1996) - 1/6

Jag minns den första The Crow som en överraskande bra och snygg, stämningsfull film som dock fick större delen av sin kultstatus från att Brandon Lee (Bruces son) dog under filmningen i en olycka där en pistol laddades med skarp ammunition. Om han hade överlevt hade vi förmodligen aldrig sett några uppföljare.

Men det fick vi, och redan den första var en uppföljare/remake som inte förstod vad som var bra med föregångaren. Det är i princip exakt samma historia, men berättad med ointressant estetik (även om jag gillade designen på skurkens hem), dåliga skådespelare och medioker uppfattning om dramaturgi.

I Los Angeles är det den sadistiske, knarklangande kvasimystikern Judah Earl (Richard Brooks) som styr undre världen, med hjälp av den blinda spåkvinnan Sybil (Tracey Ellis). När den oskyldige Ashe (Vincent Pérez) och hans åttaårige son (Eric Acosta) hamnar i vägen för Judah Earls hantlangare blir de mördade och slängda i hamnen. Detta får vi inte se förutom i återblickar och får därför ingen känslomässig koppling till. Jag bryr mig aldrig om Ashes smärta.

Han vaknar under vattnet, gör sig fri, och ger sig ut på hämnarstråt. Han letar reda på sina mördare - Spider-Monkey (Vincent Castellanos), Nemo (Thomas Jane), Kali (Thuy Trang) och Curve (Iggy Pop) - och avrättar dem en efter en medan han arbetar sig närmare storskurken och umgås med den enda som är kvar från förra filmen: den sanndrömmande tatueraren Sarah (Mia Kirshner).

The Crow: City of Angels är inte lika snygg som sin föregångare (inte så konstigt; denna har regisserats av musikvideoregissören Tim Pope i stället för Alex "Dark City" Proyas), har inget nytt att tillföra storyn, och utförs av sämre filmskapare och sämre skådespelare. Stämning och spänning lyser med sin frånvaro och de repliker som försöker efterlikna Brandon Lees blodsdroppande ord blir bara pinsamma. Hur det efter detta lyckades bli en TV-serie och en uppföljare till är oklart för mig.

30 Days of Night (2007) - 3/6

Så fick jag till slut se filmen som jag trodde att jag såg när jag såg uppföljaren, 30 Days of Night: Dark Days. Tyvärr var den lite av en besvikelse, trots att den verkade så lovande.

Den lilla staden Barrow i Alaska är USA:s nordligaste stad, befinner sig ovanför polcirkeln och genomlider varje vinter en månads mörker. Medan de sista minuterna solljus närmar sig stiftar vi bekantskap med dess invånare: sheriff Eben Olesen (Josh Hartnett), hans kollega Billy Kitka (Manu Bennett), hans lillebror Jake (Mark Rendall), halveremiten Beau Brower (Mark Boone Junior), restaurangägaren Lucy Ikos (Elizabeth Hawthorne) och så Stella Olesen (Melissa George), Ebens fru. Eben och Stella ligger i separation och hon är bara i Barrow för att hennes regeringsjobb för henne dit. När hon missar sista planet innan mörkret faller inser hon att hon måste tillbringa den mörka månaden med sin nästan förfrämligade man.

Samtidigt är det någon som verkar jobba för att skära av Barrow från omvärlden. Slädhundar dödas, fordon förstörs, ledningar klipps av. Den skyldige är nog en mystisk främling (Ben Foster), som verkar veta något om vad som komma skall och gör sitt bästa för att skrämma upp Barrows befolkning.

Det som komma skall är en ordentlig vampyrfest. Ett helt gäng vampyrer reser till Barrow för att ha det riktigt kul i en hel månad under vilken de inte behöver frukta solljuset. De ska jaga, döda, äta, roa sig på ett av världens bästa ställen för vampyrer, medan de överlevande sakta minskar i antal.

Det är en bra idé, men tyvärr är det inte det vi får se. Jag pratar inte bara om det märkliga att Barrow tydligen går från ljus till månadslångt mörker direkt - i verkligheten blir dagarna kortare och kortare tills solen slutar gå upp - utan om vad vampyrerna gör. De slaktar praktiskt taget alla människorna i Barrow första dagen och sen finns det ett par handfullar överlevande kvar. Om de ändå skulle göra det kunde de lika gärna stanna hemma.

Men det måste väl vara spännande att följa de stackars människospillrorna som desperat försöker ta sig igenom trettio mörka dagar i en stad full av vampyrer? Ja, det borde det vara. Det verkar som om det ska bli det också, när de sitter och kurar i sina gömställen och ser hur vampyrerna systematiskt börjar slita hus i stycken för att hitta dem... men så bara slutar det. Filmen hoppar i tiden, nu är det en vecka senare, nu har det gått en vecka till, och spänningen sipprar bort. Tydligen sitter överlevarna och gör ungefär ingenting en vecka i taget, och då och då flyttar de på sig.

Ändock finns det en hel del bra i 30 Days of Night. Den nästan obligatoriska en-av-människorna-har-blivit-biten-och-måste-låta-sig-dödas-scenen är osedvanligt bra och innehåller en liten twist. Upptakten till slutstriden är en väldigt välgjord symfoni av bild och musik. Och jag älskar slutscenen, och vad den betyder. Med mer sånt, mindre spänningsdödande tidshopp och igentäppande av de värsta hålen i handlingen så hade den här filmen varit riktigt bra.

Iron Man 3 (2013) - 4/6

Tony "Iron Man" Stark har problem. Han lever ihop med Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) men oroar sig ständigt för henne, samtidigt som han långsamt förstör förhållandet. Sedan sina upplevelser i New York har han ångestattacker; han slogs mot gudar och rymdvarelser och själv är han bara en människa i en plåtburk. En ny superskurk, The Mandarin (Ben Kingsley), spränger bomber och hånar USA:s president (William Sadler) via inspelningar.

I trakten finns även Aldrich Killian (Guy Pearce) som för många år sedan gav Stark ett erbjudande han tackade nej till och nu verkar sned över det, och botanikern Maya Hansen (Rebecca Hall) som vid samma tidpunkt visade honom sina upptäckter. Starks kompis James "War Machine" Rhodes har målat om sin rustning och heter nu Iron Patriot.

När Starks säkerhetschef Happy Hogan (Jon Favreau) skadas i en av Mandarins explosioner och hamnar i koma hotar Stark honom inför kamerorna och drar på sig hans vrede. Hans hus raderas ut i en helikopterattack och själv antas han ha omkommit, men han lyckades fly med en av sina många prototyprustningar. Han stöter på en osedvanligt tilltalande barnkaraktär (Ty Simpkins) som han har en genuin och fräscht otraditionell relation till.

Många filmer börjar bra och blir en besvikelse, men Iron Man 3 gör tvärtom. Den börjar som precis det jag väntade mig att den skulle vara: en hygglig men inte imponerande superhjältefilm. Allting var välgjort men inte särskilt upphetsande. Den hämtar upp sig med några starka scener i mitten och avslutar med att göra något bra av nästan varenda slutstridskliché jag har sett. Den skapar inte mycket nytt men den gör det gamla underhållande.

De två första Iron Man-filmerna regisserades av Jon Favreau men här har Shane Black tagit över (vilket för övrigt ger upphov till en roande replik från Paltrow) och Iron Man 3 påminner om hans Dödligt vapen i hur den befinner sig exakt på skiljelinjen mellan skoj och allvar samtidigt som den visar oss brutaliteter som omöjligt kan vara annat än på allvar. De två första filmerna hade visserligen samma humor och distans så kanske har Black och hans manuspartner Drew Pearce bara tagit till sig arvet från dem.

Jag har inte riktigt slutat hoppas på att superhjältefilmerna ska hämta upp sig, våga ta lite risker, och bli lika bra som de var i trendens barndom. Iron Man 3 går varken åt det ena eller andra hållet. Den är en bra superhjältefilm men den är bara Captain America-bra, inte X-Men-bra.

G.I. Joe: Retaliation (2013) - 1/6

Den första G.I. Joe-filmen var kanske den sämsta mainstreamfilm jag sett. Den här är inte riktigt lika dålig. Den förra gjorde mig arg. Den här gör mig bara uttråkad.

Ni som kommer ihåg den förra filmen har mitt medlidande och minns kanske att skurken Zartan (Arnold Vosloo) klätt ut sig till USA:s president (Jonathan Pryce) och slagit sig ner i vita huset. Samtidigt sitter skurkarna Cobra Commander (Joseph Gordon-Levitt i den förra, Luke Bracey (kropp) och Robert Baker (röst) i den här) och Destro (Christopher Eccleston i den förra, knappt med i den här) i ett underjordiskt fängelse där de hålls vid liv men förlamade. Tydligen bara för att jävlas med dem. Och det här är alltså den goda sidan.

Förra filmens hjälte Duke (Channing Tatum) leder numera G.I. Joe. En överarbetad och meningslös inledningssekvens presenterar hans underhuggare, biffen Roadblock (Dwayne "The Rock" Johnson), helyllekillen Flint (D.J. Cotrona), tjejen Lady Jaye (Adrianne Palicki) och den stumma ninjan Snake Eyes (Ray Park). Det finns förstås en massa andra också men de dödas tillsammans med Duke så att de ovan nämnda fyra ska få anledning att hämnas. Under tiden blir Cobra Commander befriad av ninjan Storm Shadow (Byung-hun Lee). Shit is on.

Handlingen är korkad och meningslös och har redan förärats fler ord än den är värd. Filmen består ändå till största delen av tråkiga stridsscener och slowmotionpromenader mot kameran; resten utgörs av exposition som levereras på klichéigast möjliga sätt.

Är det någon som inte är trött på sånt här? Är det någon som tycker det är underhållande att om och om igen se dessa snabbklippta slagsmål med nävar och svärd och pistoler, utan en gnutta originalitet någonstans, utan en enda sekund material som vi inte sett oändligt många gånger förut?

Jag kan inte släppa den här filmen utan att högt undra hur det kunde krävas två skådespelare för att ge liv till Cobra Commander. Karlen gör ingenting utom att prata, ändå är det en aktör som gör hans kropp och en som gör hans röst. Hur tråkigt hade Luke Bracey det där han knallade runt i en fånig kostym och höll käften? Varför slängde de ens pengar på en faktisk skådespelare när de kunde ha fått ut samma prestation ur en luffare för tio dollar och en öl?

G.I. Joe Retaliation innehåller exakt en scen jag tyckte om (när världens ledare samlats för att diskutera kärnvapennedrustning) vilket är mycket mer än dess föregångare lyckades prestera. Resten är bara idioti. Tråkig idioti.

The Wolverine (2013) - 4/6

Varför är alla X-Men-filmer så bra utom de som fokuserar på Wolverine? X-Men Origins: Wolverine var inte dålig men den led av att den bara måste sluta med en kringluffande Wolverine med minnesförlust. The Wolverine har visserligen inte det problemet men lyckas inte mycket bättre. En och annan riktigt bra actionscen räcker inte för att göra en bra film, bara en okej sådan.

Berättelsen börjar med att Wolverine (Hugh Jackman), nu en ensamvarg med skuldkänslor över Jean Greys (Famke Janssen) död i X-Men: The Last Stand, kontaktas av en gammal bekant från andra världskriget (Wolverine är äldre än Hugh Jackman ser ut). Det är den forne japanske soldaten och numera stenrike företags-VD:n Yashida (Haruhiko Yamanouchi) som ber Wolverine att komma till Japan så Yashida kan tacka för att Wolverine räddade hans liv under kriget.

Budbäraren är Yukio (Rila Fukushima), en mutant med begränsad spådomsförmåga. Hon och Wolverine åker till Japan där Yashida erbjuder sig att ta ifrån Wolverine hans läkningsförmåga. Han skulle åldras, vara dödlig, som en vanlig människa. Det är förstås inte så enkelt.

Handlingen är inte det viktiga, och det är trist. Konceptet var enormt lovande. Problemet med Wolverine är att det inte finns mycket till anledning att bry sig när han skuttar runt och skär folk med klorna; hans läkningsförmåga gör honom i praktiken osårbar och odödlig. Han blir skjuten genom huvudet och hoppar bara upp igen; det är svårt att skapa spänning i en actionscen under de omständigheterna. Så en Wolverine som skadas och dör som en vanlig människa, det hade varit något.

Men det varar alldeles för kort stund. Han hinner knappt bli sårbar så är det borta igen. Vi får bara den allra knapphändigaste uppfattning om vad han tycker om det. Hur upplever han det, en man som aldrig behövt frukta fysiska skador, när han plötsligt kan dö? Det får vi inte veta.

I stället tar vi oss igenom en handling som håller oss lagom intresserade utan att bli tråkig men även utan att höja sig över den grå massan, och undrar då och då varför reglerna för Wolverines krafter verkar fluktuera utefter manusets behov. Bättre än så här borde det vara.

Min favoritscen i filmen är en stridsscen på taket till ett framrusande japanskt snabbtåg, något som gjorts ett oändligt antal gånger i filmhistorien. Så fort karaktärerna började prata om hur snabbt tåget gick var det uppenbart för alla i salongen vad som skulle hända, men jag blev förvånad. För en gångs skull känner vi hastigheten, vinden, risken, faran. Den scenen var en överraskande liten pärla mitt i alltihop.

30 Days of Night: Dark Days (2010) - 4/6

Jag såg den här filmen utan att veta att den var en uppföljare, och jag tror det gjorde den bättre. Jag tyckte det var hur coolt som helst att den hade en bakgrundshistoria som lugnt hade varit värd en egen film men som bara avhandlas genom återberättelse, inte ens återblickar. Som att göra Aliens utan att först göra Alien, och eftersom jag såg Aliens sisådär femton-tjugo gånger innan jag såg Alien ens en gång var det lite nostalgi över det också.

Men det finns alltså en föregångare - 2007 års 30 Days of Night som bygger på serietidningen med samma namn - och där drabbas Barrow, en liten stad i Alaska, av en vampyrinvasion. Barrow är ett särdeles väl valt mål för en vampyrfest; staden ligger ovanför polcirkeln och går varje år igenom en månad utan soluppgång. För att göra en lång historia kort - och eftersom jag fortfarande inte sett filmen - så är det bara Stella Oleson (Melissa George) som överlever.

När uppföljaren börjar reser hon USA runt och försöker övertyga folk om att vampyrerna finns och är ett riktigt hot. Det går dåligt. Hon fyller hörsalar med människor som gärna lyssnar på hennes historier från Barrow, människor som vill höra en överlevares syn på historien de läst i tidningarna, och som genast börjar skratta när hon nämner vampyrer. Men Stella är inte dum och hon kommer på ett väldigt coolt sätt att övertyga dem.

Det leder till kontakt med agent Norris (Troy Ruptash) som är mänsklig men drömmer om att bli vampyr och därför gör allt som deras drottning Lilith (Mia Kirshner) beordrar, men också med Amber (Diora Baird), Paul (Rhys Coiro) och Todd (Harold Perrineau), tre människor som också förlorat sina nära och kära till vampyrerna. De rekryterar henne till sitt vampyrmördarteam och presenterar henne för Dane (Ben Cotton), en man som blivit vampyr men på något sätt lyckats behålla sin mänsklighet.

Jag gillar vad 30 Days of Night: Dark Days gör med den uttjatade vampyrgenren och med sina egna actionscener. Den gör vad den behöver göra för att hålla oss intresserade, med konflikter, mörka situationer, och inblickar i en värld som aldrig kommer att vara vår. Det enda som inte fungerar är slutet, som är fel på så många sätt att jag nog måste se den första filmen för att förstå det. Och jag tror inte att ens det kommer att hjälpa.