Uppföljaren till 2012 års The Avengers är bättre än sin föregångare. Det som var bra med den förra är bra med den här - samspelet mellan de så olika superhjältarna, den visuella designen och specialeffekterna, de välgjorda actionscenerna, betoningen på hjältarnas fundamentala mänsklighet trots deras krafter och dräkter - men dessutom har den fått en mycket bättre skurk. Den förra filmens Loki var en trist standardskurk; den här filmen har en varelse med begriplig motivation och välmenad extremistplan. Och det är hjältarnas fel, alltihop.
Tony "Iron Man" Stark (Robert Downey Jr), som redan skapat Jarvis (Paul Bettany) som är det närmaste artificiell intelligens som finns, vill skapa det han kallar Ultron: äkta artificiell intelligens. Han tycker sig få chansen när Avengers slutligen kommer över Lokis spira, som han använde sig av i förra filmen. Den innehåller en intelligens som Stark tror att han, tillsammans med Bruce "Hulk" Banner (Mark Ruffalo), kan använda för att färdigställa Ultron.
Det går naturligtvis fruktansvärt fel. Ultron vaknar till liv, dödar Jarvis, och flyr via internet. Han (trots att det rör sig om ett datorprogram så kallas Ultron konsekvent för "han") bygger en drös robotkroppar som delar hans medvetande, och smider en destruktiv plan. Han samarbetar med två nya skurkar, den supersnabbe Pietro "Quicksilver" Maximoff (Aaron Taylor-Johnson) och den sinnesmanipulerande telekinetikern Wanda "Scarlet Witch" Maximoff (Elizabeth Olsen).
Men sånt händer alltid i den här världen. Det intressanta är vad det gör med karaktärerna, och i den här filmen får vi se utveckling från allihop. Vi lär oss nya saker om Clint "Hawkeye" Barton (Jeremy Renner), ser Thor (Chris Hemsworth) välja sida, upplever hjärtat hos Natasha "Black Widow" Romanoff (Scarlett Johansson), och är med när Steve "Captain America" Rogers (Chris Evans) fortsätter sitt värv som symbol i en värld sjuttiofem år efter hans egen. Banner och Stark bråkar, först med varandra och sedan ensamma mot resten.
Och vi ser Avengers fungera som ett lag av riktiga människor, som käbblar och håller samman, som festar tillsammans och bråkar med varandra, som irriterar sig på varandra och bryr sig om varandra, och som i slutändan kämpar sida vid sida när det behövs. Det är samma sak som gör de bästa X-Men-filmerna så bra: det intressanta är inte superkrafterna utan människorna som har dem. Hur är det att ha Hulk inom sig? Går det att lämna en livstid av mördarindoktrinering bakom sig? Kan en man som Tony Stark ens fungera med andra människor?
Avengers: Age of Ultron är ingen X-Men: First Class vare sig i den här aspekten eller någon annan, men den är en bra film, ett steg uppåt för Avengers-serien, och en anledning att se fram emot nästa. Om de nu bara kunde dra ner på den stereotypa sexismen runt Black Widow, så kan vi ha något riktigt bra på gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar