Så mycket talang, så lite underhållning. Serena är en grötig, hackig, tråkig röra där en eventuellt god grundidé försvinner i tjock symbolik och ett meningslöst händelseflöde. Det spelar ingen roll hur bra Jennifer Lawrence och Bradley Cooper är, de kan inte rädda den här historien.
Det är som om sidor fattas ur manuset. Serena vill berätta en kärlekshistoria utan att göra allt det jobbiga med att berätta en kärlekshistoria, så den låter Serena (Lawrence) och George (Cooper) träffas, utväxla en handfull meningar, ha sex och gifta sig på två minuter blankt. Det är inte så man skapar känslomässig tyngd eller får tittaren att bry sig om karaktärerna.
George tar med sig Serena till sitt timmerläger i North Carolina, som försöker ta sig igenom efterdyningarna av börskraschen 1929. Han är tokkär och betraktar henne som en affärspartner, och vi kan fråga Yoko Ono om hur sånt brukar gå.
Företaget har problem med politiker, den lokale sheriffen, olyckor, ekonomin, ormar... och Serena vars far var stor inom skogsindustrin tror att hon har svar på det mesta, och på sätt och vis har hon väl det. Bara inga svar George - eller någon annan - gillar.
Serena själv är en av de minst trovärdiga karaktärer jag sett, och bara Jennifer Lawrences skicklighet räddar henne från att bli helt outhärdlig. Hennes motivation är oklar, hennes mentala hälsa inkonsekvent, och hennes beteende lika irriterande som det faktum att jag försöker hänga med i en berättelse jag inte bryr mig ett dugg om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar