I verkligheten är yrkesmördare något som knappt finns, i alla fall de Scaramanga-Leon-Martin Blank-karaktärer som är så vanliga på film. I John Wick är branschen så stor att de har ett eget hotell med dygnetruntläkare och särskilda regler - inga affärsuppgörelser på området. De här människorna jobbar för flera miljoner dollar per mord. Ekonomin går bara inte ihop.
Det är inte det enda sättet på vilket John Wick inte går ihop. Filmen tillbringar mycket tid med att berätta för oss och visa oss att titelkaraktären är en övermänsklig superninja som fäller människor som grässtrån, mannen som de andra superninjorna är rädda för. Den tillbringar inte en sekund med att förklara hur han blev sån, eller varför folk gladeligen slåss mot honom ändå. Och sen avslutar den med en slutstrid mellan nämnde superninja och en plufsig gubbe, och försöker göra det spännande.
Jag sitter och tänker på sånt genom hela filmen, och det gör att det inte går att njuta av bitarna som faktiskt är bra. Den börjar lovande, med John Wick (Keanu Reeves) som en gift man vars fru Helen (Bridget Moynahan) är svårt sjuk. När hon till slut avlider bor han ensam i ett stort hus med bara två kärlekar: sin Mustang från 1970, och en hundvalp som frun köpte åt honom så att han skulle ha någon när hon var borta.
Den ryske gangstern Josef Tarasov (Alfie Allen) får ett gott öga till Johns bil och när han vägrar sälja blir det besök av ett halvdussin gangstrar. De spöar upp John, slår sönder hans hem, dödar hans hund och stjäl hans bil.
John reser sig, städar upp, och plockar fram sina gamla vapen. Under tiden förklarar Josefs far, gangsterbossen Viggo (Michael Nyqvist), för sin puckade son vem det är han har gett sig på. En numera pensionerad yrkesmördare, en ostoppbar dödsmaskin.
Därifrån förvandlas John Wick till en hämndaction av standardsnitt. Det måste fortfarande finnas nya saker att göra med biljakter, eldstrider och slagsmål, men John Wick är inte intresserad av att prova. Den försöker vinna alla sina coolhetspoäng på relationerna mellan sina iskalla karaktärer - och det ska erkännas att det fungerar ibland - och nöjer sig resten av tiden med att spruta adrenalin.
Jag brukar försvara Keanu Reeves när han beskylls för att vara en usel skådespelare, men jag erkänner att han inte är vidare mångsidig. Han har helt enkelt inte mycket till bredd. När det funkar så funkar det bra, och för det mesta funkar det i John Wick. Men så fort rustningen spricker och John visar sina undertryckta känslor, då spricker också Reeves talang.
Det sammanlagda resultatet är en tretton-på-dussinet-actionfilm, med föga emotionell tyngd och ooriginella actionscener, irriterande oförklarligheter (varför skrattar folk när de inte har någon anledning?) och ett antiklimaktiskt avslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar