Casey Jones (2011) - 4/6

Casey Jones är, förutom en legendarisk tågförare, en figur från Teenage Mutant Ninja Turtles-världen. Han är en våldsam kvasi-Batman med fetisch för sportutrustning, en frilansande rättsskipare i hockeymask som spöar upp brottslingar med golfklubbor och cricketträn.

Polaris Banks är kanske hans största fan. Banks är amatören som på en budget på tjugotusen dollar gjorde den här 35 minuter långa filmen om sin hjälte. Han skrev, regisserade och spelade en av rollerna, och gav rollen som Casey till sin bror Hilarion - för övrigt ett namn som inte kan ha varit lätt att växa upp med. Det var nog inte Polaris heller, när jag tänker på saken. Jag har några frågor att ställa till paret Banks.

Nog om det. Enligt filmen är Casey Jones en mager yngling som blir utslängd från ett hockeylag på grund av våldsamhet. Och ja, han är väldigt våldsam - det som börjar som tufft spel slutar som direkt misshandel av en annan spelare.

Han drar sig tillbaka till sin mammas lägenhet men hamnar genast i konflikt med det lokala gänget Purple Dragons. Efter att ha fått stryk av dem börjar han träna. Tyngdlyftning, skuggboxning och stridsträning med sina favoritsportverktyg. Och sen är det ut på gatorna och slå sönder småskurkar.

Då dyker ninjasköldpaddan Michelangelo (Chris Frasier och Marty Moreno, med Robbie Rists röst) upp och tycker att Casey är lite väl våldsam. Men sköldpaddefienderna Fotklanen tittar in, ledda av den transdimensionella alienhjärnan Krang, och Casey och Michelangelo börjar slåss rygg mot rygg.

Det här är en budgetfilm, och det syns. Skickligheten finns där, men inte resurserna. Krang och Michelangelo ser plastiga och artificiella ut, tillräckligt mycket för att det ska dra mig ur illusionen.

Bortsett från det är det här faktiskt en bra film. Jag tyckte riktigt bra om sekvensen där journalisten April O'Neil (Savannah Welch) rapporterar om stadens förfall medan Casey tränar, och stridsscenerna ser betydligt bättre ut än Michelangelo eller Krang. Problemet är förstås att den är för kort; det är en origin story och inget mer, som att visa bara den första halvtimmen av en superhjältefilm.

Jag hoppas att Polaris Banks får tag i mer pengar och behåller sin ambition. Jag vill se mer.

It's a Wonderful Life (1946) - 6/6

Vi avslutar julveckan med den kanske mest kända och förmodligen mest älskade julfilmen: It's a Wonderful Life. Jag såg den inte förrän alldeles nyss, eftersom det var det uppenbara valet att avsluta julveckan med, och jag kan glatt rapportera att den förtjänar allt gott som sagts om den. Jag satt och önskade att jag inte hade vetat någonting om den, men trots att jag genom kulturell osmos lärt mig precis hur den slutade högg den tag om mitt hjärta i början och släppte aldrig.

Den här historien har blivit arketypisk på samma sätt som A Christmas Carol, som den för övrigt funnit åtminstone lite inspiration i. Det är en berättelse vars grundidé återkommer om och om igen i vår kultur. När Dallas gör ett avsnitt baserat på en fyrtio år gammal feelgoodfilm, då vet man att det är något stort.

Den kända biten utgör dock en förvånansvärt liten del av själva filmen, och är långt ifrån det bästa i den. Det är uppbyggnaden, när vi lär känna George Bailey (James Stewart), som gör den här filmen så fenomenalt vacker.

George är en god man. Han har hela sitt liv haft drömmar, och både talang och ambition nog att förverkliga dem. Men något har alltid kommit emellan. Han skjuter alltid upp sin egen lycka för andras skull, och resultatet blir att alla andra njuter av livet medan han blir kvar i den lilla småstaden Bedford Falls där han driver sin avlidne fars verksamhet och lånar ut pengar till husbygge. Han gifter sig med Mary (Donna Reed) och får fyra barn men det var aldrig hans plan.

Bedford Falls plågas av den rike, snåle och direkt onde Henry F Potter (Lionel Barrymore), som alltid haft ett ont öga till familjen Bailey, de enda som lyckats stå emot honom i alla dessa år. Potter äger förfallna hus som han hyr ut dyrt till människor som inte har något annat val, och skrattar åt familjen Bailey - dessa naiva sentimentala förlorare.

Depressionen kommer och går, andra världskriget kommer och går, och George Bailey kämpar vidare medan hans liv och möjligheter rinner bort. Han tänker alltid på andra och aldrig på sig själv, och på julafton 1945 leder det honom till vägs ände. Han känner sig mer värd död än levande, ställer sig vid en isig flodkant och funderar på att hoppa i.

Då dyker den hoppfulle ängeln Clarence (Henry Travers) upp. Hans uppgift är att föra George tillbaka till livet, och hans metod blir att visa George hur världen hade sett ut om han aldrig fötts. Det är en så briljant konstruktion att den blivit ikonisk.

Man kan argumentera för att det i slutändan inte spelar någon roll. Clarence har inget med upplösningen att göra. Men det gör ingenting. Berättelsen fungerar. Den går bortom filmskapande och når inom oss, och gör sig nästan tidlös. Den är sjuttio år gammal och jag tror att den fortfarande kommer att vara älskad om sjuttio år. Och vi kommer fortfarande att undra varför det inte går att göra såna här filmer längre.

Santa Claus Conquers the Martians (1964) - 1/6

När USA:s president berättar för sin fru om något som drabbat landet, tror du att hon då säger "Barack, som ledare för amerikanerna är det din plikt att göra något åt det"? Förhoppningsvis gör hon inte det, men det är precis så marsianerna pratar med varandra i den kanske sämsta julfilmen som gjorts: Santa Claus Conquers the Martians.

Titeln ljuger, till att börja med; det sker inget erövrande över huvud taget. Effekterna är hopsatta av papp och plast. Skådespelarna hade tydligen bara en tagning på sig, eller så filmade de en repetition och lät det vara med det. Och historien är ännu dummare än man kan vänta sig av en film med den här titeln.

Grundproblemet är att Mars barn har tappat barnasinnet, och den absolut enklaste lösningen är att åka till Jorden och kidnappa jultomten. För att göra det behöver marsianerna inte uppfinna något utan de har redan ett rymdprogram fullt kapabelt att rutinmässigt skutta över till vår planet, vilket de dock inte verkar göra. Det är inte ett nyfiket folk.

När jag ser såna här filmer undrar jag alltid om de inblandade visste vad det var de gjorde. Jag menar, när man står med mörkt smink i ansiktet och ett handtag på huvudet, då måste man väl veta att det inte kan bli en bra slutprodukt? När man tar på sig ett par pappkartonger och låtsas vara en marsiansk robot, då tar man väl inte det på allvar?

Om inte så är det väl dolt. Det är det märkliga med de här ärkekalkonerna från sextiotalet; de kan inte rimligen ha varit på riktigt men de ger inte minsta ledtråd till att de var på skoj. John Call, som spelar jultomten, må inte vara någon vidare skådespelare men det syns att han tar i allt vad han kan. Han ska tamigfan göra den bästa jultomten-kidnappas-av-marsianer-roll som någonsin synts på vita duken.

Och trots allt det här, trots budgetkulisser och hjärnfri handling och blekt skådespel, så är detta ingen Manos, the Hands of Fate eller The Beast of Yucca Flats. Santa Claus Conquers the Martians är faktiskt inte tråkig. Den är kanske inte rolig på det sätt den ville, men den är rolig, och det finns något underhållande i den. Bara inte något jag någonsin kan rekommendera. 

The Santa Clause (1994) - 2/6

Vid första anblicken verkar The Santa Clause vara en typisk oförarglig och lättglömd familjekomedi av den sort som Tim Allen är specialist på. Större delen av tiden är den också just det. Sen tar den en riktigt otäck sväng rätt in i mörkret samtidigt som den fortsätter låtsas vara en oförarglig familjekomedi. Och när jag läser dess recensioner verkar jag vara ensam om att märka det.

Vi tar det från början. Scott Calvin (Allen) är en framgångsrik företagskille med alla de egenskaper som huvudpersonen brukar ha i såna här filmer. Han har en liten son, Charlie (Eric Lloyd), tillsammans med sin exfru Laura (Wendy Crewson) som gift om sig med psykiatern Neal (Judge Reinhold), som Scott förstås har ett ömsesidigt hatförhållande till. Scott har sällan tid med sin son som mycket hellre hänger med mamma och styvfar men nu är det jul och den ska han fira hemma hos Scott.

Det blir förstås katastrof när Scott sätter eld på kalkonen och det slutar med ett restaurangbesök. När Scott till slut fått Charlie i säng väcks han av oväsen på taket och när Scott går ut för att undersöka det ser han en tjock man i röda kläder som råkar ramla ner och försvinna. Det visar sig att det var tomten och enligt reglerna är Scott nu den nye tomten. Han och Charlie tillbringar natten med att dela ut julklappar och flyger sedan till Nordpolen där de får träffa chefsnissen Bernard (David Krumholtz) som förklarar allt.

Charlie köper hela historien direkt medan Scott vägrar acceptera sanningen. Det hela oroar Laura och Neal, särskilt när Scott bitvis börjar dela Charlies uppfattning. Till slut för de saken inför en domare som tar ifrån den uppenbarligen störde Scott hans besöksrättigheter. Och så blir det jul igen och Scott och Charlie ger sig ut för att dela ut klappar än en gång. Laura och Neal ringer polisen och det blir människojakt.

Stopp där. Vad hände nyss? Här har vi alltså en uppenbart mentalsjuk man som kidnappar en liten pojke - det spelar ingen roll vad som egentligen pågår, i alla fall inte för pojkens stackars mamma. Hon måste vara, och är, alldeles förstörd.

Det är inte roligt. Det är inte oförargligt. Det är inte lättglömt. Det är faktiskt riktigt satans otäckt, en klassisk vuxenskräck som inte borde få komma i närheten av en familjekomedi. Och filmen behandlar det som något att skoja med.

Utan det elementet hade The Santa Clause varit just den oförargliga och lättglömda familjekomedi jag trodde att den var, men som den är så är den något helt annat. Ingen mysig julfilm, i alla fall.

A Christmas Carol (1999) - 6/6

På Filmtipset kan man se vilka filmer man själv tycker sämre om än de flesta och vilka filmer man själv tycker bättre om än de flesta, eller som jag föredrar att se det: överskattade filmer och underskattade filmer. På den senare listan återfinns alltid en av mina favoritfilmer, nämligen 1999 års TV-version av A Christmas Carol.

Den är den perfekta filmatiseringen av Charles Dickens odödliga klassiker, en historia som sprängt sina gränser och blivit en arketyp. Även om man aldrig läst ett enda ord som producerades av Dickens penna så känner man till forna julars spöke, denna julens spöke, och kommande julars spöke. Till och med en annan av de klassiska julhistorierna - It's a Wonderful Life - som själv blivit arketyp har ett arv från Dickens berättelse.

Den här gången är det Patrick Stewart som spelar Ebenezer Scrooge, den rike men snåle och olycklige gamle mannen som hatar jul, välgörenhet och glädje. Richard E. Grant spelar hans anställde Bob Cratchit, mannen som är Scrooges motsats: fattig och med föga anledning att glädjas, men ändå full av värme och kärlek.

Att det är de här två skickliga skådespelarna hjälper förstås till. Patrick Stewart hade gjort dramatiska uppläsningar av A Christmas Carol innan filmen gjordes och det får han nytta av när han spelar en nästan bokstavstrogen version av Scrooge. Richard E. Grant är konsekvent bra och låter oss känna Cratchits smärta och se det ljus som fortfarande brinner inom honom.

Men framför allt är det den för mig i övrigt helt okände regissören David Jones (fast nu när jag kollar ser jag att det var han som regisserade Kyle MacLachlan-versionen av Kafkas Processen, en annan underskattad film) som gör den här filmen till det mästerverk den är. Stämningen är så påtaglig att den blir en extra skådespelare. Inga detaljer förfars. Scener - jag tänker främst på montaget där sjömän och fångar sjunger julsånger - som inte har något med handlingen att göra bidrar ändå till känslan.

Och det här är ju ytterst en historia om känslor. Känslorna som är begravda inom Scrooge men som fortfarande går att locka fram. Känslorna som Cratchit tvingas dölja för att kunna fortsätta försörja sin familj. Känslorna som sprudlar i Cratchits familj. Känslorna som de tre julspökena känner till och vägrar släppa taget om.

A Christmas Carol är en perfekt tillrättalagd, vacker version av en historia så briljant att den har tagit sig in i vårt kollektiva medvetande och förmodligen kommer att leva kvar där efter att dess upphovsman är bortglömd. Om detta är en film jag överskattar så är det en film jag är mycket nöjd med att överskatta.

Love Actually (2003) - 4/6

Love Actually känns som om manusförfattaren spelade romantisk-komedi-bingo och behövde ett dussin olika historier för att få plats med allt. Vi har en berättelse om en nybliven premiärminister och en av hans anställda, en annan om en änkeman och hans styvsons första kärlek, en tredje om en ung engelsman som är övertygad om att kärleken finns i USA, en fjärde om ett äktenskap som hotas av mannens dragning till en ung kollega, en femte om en författare och hans portugisiska hushållerska, och så vidare.

Love Actually är en ganska lång film och större delen av tiden känns den som om den inte är mödan värd. Det är väldigt mycket setup, som det måste vara om man ska hinna kryssa av alla situationer och klichéer som kan tänkas finnas i en film som denna.

Men så kommer julafton och därmed sluten på alla dessa historier, och än en gång lär vi oss att klichéer existerar av en anledning: de fungerar. Visst, en stor del av förtjänsten kan läggas på den förstklassiga rollistan; Love Actually verkar nästan stila med sina skådespelare. Bland dem vars närvaro normalt signalerar något sevärt finns Liam Neeson, Emma Thompson, Bill Nighy, Alan Rickman, Colin Firth, Martin Freeman och Laura Linney, och därtill kommer Hugh Grant, Keira Knightley, Billy Bob Thornton, Elisha Cuthbert, Shannon Elizabeth, Denise Richards, Chiwetel Ejiofor och Rowan Atkinson. Det är en imponerande samling namn.

Men det är inte bara de som gör det. Manuset leder oss skickligt genom alla dessa trådar, hur åtskilda och röriga de än kan verka till att börja med, och avslutar varenda en på ett tillfredsställande sätt samtidigt som de flesta knyts ihop. Om de första nittio minuterna av Love Actually hade varit lika bra som de sista trettio så hade den varit fantastisk. Nu är den nätt och jämnt bra nog.

Home Alone 2: Lost in New York (1992) - 1/6

I min inte särdeles positiva recension av Home Alone glömde jag nämna ännu en anledning till att den inte är lämplig för sin avsedda publik: barn. Som tur är så kommer den anledningen fram ännu tydligare i uppföljaren, som är ännu sämre. Vilket måste ha krävt ansträngning.

I den första delen lyckas unge Kevin McCallister (Macaulay Culkin) nästan helt ensam besegra de stygga skurkarna (Joe Pesci och Daniel Stern), men i slutändan behöver han trots allt hjälp från en vuxen. Och vilken vuxen? Jo, den skumme otäcke gamle mannen som enligt ryktet är mördare, men som visar sig vara snäll om man bara tar sig tid att lära känna honom.

Alltså, jag förstår varför "döm inte hunden efter håren" är en bra princip att lära barn. Men "se till att bli kompis med den läskige främlingen" är inte riktigt lika bra. I den första filmen handlade det i alla fall om en granne; i den här filmen är det en uteliggare och baglady. Ja, fördomar är otäcka. Nej, jag vill ändå inte att mina barn ensamma ska knalla runt och vänslas med människor på samhällets skuggsida.

Så när Kevin gör just det och blir belönad när hans planer än en gång nästan fungerar hela vägen fram, så är det en ganska olämplig läxa. Men eftersom det gjordes i den första filmen så måste det ju göras i den här.

För Home Alone 2 är i allt viktigt en remake av sin föregångare. Det är jul, familjen ska åka till Miami och fira, genom en olyckshändelse följer Kevin inte med, och så blir han angripen av brottslingar som han väljer att bekämpa med hembyggda fällor. Den här gången går han på fel plan och hamnar i New York i stället för Miami och han slår sig ner i ett tomt hus. I övrigt är det samma skurkar, samma story, samma utdragna actionscen där skurkarna misshandlas till vrålande skratt från barnen i publiken, och samma sistasekundenräddning från den läskige vuxne.

För den som sett Home Alone är Home Alone 2 helt överflödig. För den som inte sett Home Alone är Home Alone 2 bara usel. För barn är båda filmerna gravt olämpliga, och för vuxna är de förhoppningsvis motbjudande.

Naughty or Nice (2012) - 4/6

Så här i helgtider tycker jag att det är dags för en ny temavecka här på bloggen, så hela veckan runt jul är det julfilmer och inget annat. Vi börjar med Naughty or Nice, där Krissy Kringle (Hilarie Burton) strax före jul får sparken från sitt reklambyråjobb och därmed fruktar att gå hem till sin mamma (Meredith Baxter) på middag. Nu kommer hon att få höra att hon både är arbetslös och ogift, även om hon har en långvarig pojkvän, Lance (Matt Dallas).

Som om det inte vore nog att heta Krissy Kringle och bo på Candycane Lane (gatan bytte namn när hon flyttade dit), mittemot den julpyntfixerade Debbie (Jessica Tuck). Det gör att hon varje år får tusentals brev adresserade till jultomten, men i år är ett av dem annorlunda: en bok vid namn "Naughty or Nice". Det visar sig att det är tomtens egen bok och allt Krissy behöver göra är att säga en persons namn så berättar boken allt styggt hen gjort.

Naughty or Nice verkar vara en typisk, förutsägbar lågbudget-TV-film, och visst är den både lågbudget och gjord för TV. Och den har väl ingen revolutionerande historia heller. Men den har faktiskt fler bottnar än jag väntade mig. Historier av den här typen brukar ha exakt en vändning, och Naughty or Nice hade en till.

Jag tycker om det. Jag gillar när filmer anstränger sig lite mer än de måste. Naughty or Nice hade kommit undan med att vara precis vad jag väntade mig, men den la in en smula mer djup i sina karaktärer, vred på en förväntning, och blev bättre. Det räcker för att jag ska gilla den.

The Fall of the House of Usher (1928) - 5/6

Varför gör vi inte såna här filmer längre? Bortsett från den uppenbara anledningen att de skulle gå massivt back, förstås. Ändå, jag saknar dem. Och jag pratar inte om svartvitt eller dialoglöshet - inte så mycket som en replikskylt syns till - utan om designen.

Det är väl för att designen inte behövs längre. Nu är specialeffekter så avancerade att det inte finns någon anledning att dölja dem bakom svarta dimmor och dubbelexponeringar. Men en stämning går förlorad samtidigt. 1928 levde fortfarande arvet från teatern kvar inom filmen, och nu är det nog helt dött. På teatern accepterar vi att allt inte ser ut som det skulle i en idealiserad verklighet, men på film ska det vara benhårt.

Så är det inte i The Fall of the House of Usher. Symboliska element regnar och trängs på ett sätt som filmpublik bara inte går med på i dag. Om det ska vara symbolisk miljö så måste det göras som i Dogville, så att till och med den trögaste tittaren inser att det inte är tänkt att representera hur det faktiskt ser ut.

Men här fungerar det. Berättelsen är obegriplig och endast tangentiellt relaterad till Edgar Allan Poes litterära förlaga. Jag har läst den och hade ändå sällan klart för mig vad som pågick. Det vi ser är filmat vansinne, människors nedfall i galenskap och plåga. Roderick (Herbert Stern), Madeline (Hildegarde Watson) och en namnlös ryttare (Melville Webber) rör sig i en värld som bildligt faller samman tills vi i de sista sekunderna får se den falla samman bokstavligt också.

Det är inte en film som någonsin skulle göras i dag, men det är tolv fascinerande minuter. Ingen är för upptagen för att klämma in en tittning på The Fall of the House of Usher.

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014) - 4/6

Så efter den nästan perfekta första filmen, den inte lika bra men fortfarande svårklandrade andra filmen, så har vi kommit fram till denna. Inte en dålig film, men en besvikelse.

Den ser förstås fantastisk ut, liksom sina föregångare och Lord of the Rings. Varje folk - människor, alver, dvärgar, orcher, hobbitar - har sin egen karakteristiska stil som går igen i kläder, hantverk, arkitektur och konst. Gamla byggnader vittnar om uråldriga kulturer. Arméerna rör sig som om en militärhistoriker från Midgård dirigerade dem. Liksom Tolkien gjorde i skrift ger filmen oss en genomtänkt, detaljerad och övertygande värld, som skulle kunna vara verklig. Den här aspekten är lika välgjord här som i de tidigare filmerna.

Men när det gäller historien så verkar allt underordnat att skapa Coola Scener. Och visst, de är coola. Det ser jättecoolt ut att hoppa över en sköldvägg och börja nacka orcher, men är inte poängen med en sköldvägg att man stannar bakom den? Det ser jättecoolt ut att hoppa upp på ett troll så det snubblar in i ett torn som faller tvärsöver en ravin och bildar en sönderfallande bro, men hur är det möjligt att planera det?

Det är alldeles för mycket sånt. För många karaktärer gör dumma saker bara för att det ska se bra ut. För många gånger rynkas pannan och man muttrar "va...?". För många gånger rycks jag ur berättelsen, bort från Tolkiens värld. De bästa bitarna är när jag kan sänka ner mig i den, när jag känner mig delaktig i konflikten mellan dvärgakungen Thorin (Richard Armitage), alvkungen Thranduil (Lee Pace) och människornas ledare Bard (Luke Evans), eller när filmen kommer ihåg att den handlar om den lille Bilbo (Martin Freeman), vår likare, en vanlig man som hamnat i en situation han inte var beredd på.

Det var därför både de tidigare filmerna och Lord of the Rings fungerade så bra. Vi såg dem genom hobbitögon, och hobbitar är glada, lantliga varelser som gillar mat och vänner, inte krigare som dödar drakar och hackar orcher. Det är alldeles för lite hobbit i den här filmen. Den behandlar Tolkiens texter som en börda, inte som en fantastisk resurs. Freemans spel är så bra att han lätt hade kunnat bära upp scen efter scen om han bara hade fått en chans.

I stället dras ett slag som i boken upptog ett kapitel ut till en hel film, och för att fylla de pliktskyldiga utrymmena mellan striderna trycks det in besynnerliga sekvenser, som samtalen om kärlek mellan Thranduil och Tauriel (Evangeline Lilly), en påklistrad Romantic Plot Tumor om jag nånsin sett en. De envetna referenserna till de senare händelserna under ringens krig fungerade väldigt bra i den första filmen, men här är de störande missljud.

Det finns tillräckligt med kvalité i The Hobbit: The Battle of the Five Armies för att den ska vara sevärd, men inte mer än så. Den har inget av den perfekta balansen mellan saga och allvar som vi såg i den första filmen, och föga av det sprudlande äventyret från den andra. Den är ett funktionellt avslut av trilogin, och det är allt.

The French Connection (1971) - 4/6

Liksom Bullitt är The French Connection mest känd för en biljaktscen, och liksom Bullitt så finns det inte så hemskt mycket annat att hämta här. Filmen bygger på en bok som följde två poliser som utredde en knarksmugglingsoperation på sextiotalet och även om karaktärerna är fiktiva så är det inte svårt att se arvet från verkligheten. Det är mycket långsamt skuggande och avlyssnande, vilket säkerligen är realistiskt men inte särdeles spännande att se på film.

Det är förstås upphottat för vita duken; annars hade det nog varit helt outhärdligt. De två poliserna, "Popeye" Doyle (Gene Hackman) och "Cloudy" Russo (Rob Scheider), är stenhårda, våldsamma män som gärna terroriserar hela barer för att få chansen att förstöra lite marijuana. De tjafsar med chefen, hatar FBI och beter sig i största allmänhet som filmsnutar.

De ser också till att hamna i actionscener så ofta de kommer ut. Det börjar med en jaktscen mellan en jultomteklädd Popeye och en civilklädd Cloudy på ena sidan och en knivbeväpnad småhandlare på den andra, och därefter fortsätter det med slagsmål, eldstrider och scener där Popeye är tuff mot skurkar.

Och så naturligtvis den berömda biljakten, som definitivt är en av de bättre jag sett. Vi ser den inte utifrån, utan vi är med inne i bilen med Popeye och inne i tåget - ja, det är ett tåg han förföljer i sin rekvirerade bil - med skurken och de oskyldiga passagerarna. Det är inte ett spiksäkert grepp men den här gången ryckte jag till när en bil kom i vägen och nästan blundade när tåget skulle krocka.

Sammantaget är The French Connection en kompetent genomförd thriller med en bra prestation från Hackman och välplacerade actionscener, men höjer den sig över alla de liknande filmer jag sett? Jag säger nej.

Ping-pongkingen (2007) - 2/6

Först trodde jag att det här var en mysig komedi. Sen trodde jag att den gjorde samma fel som Känn ingen sorg: försökte vara en skön, charmig film när den i själva verket var bottenlöst deprimerande. Sen insåg jag att den trots sin titel faktiskt var på fullständigt, mörkt allvar. Och inte hade talangen till att lyckas med det.

Erik (Hampus Johansson) och Rille (Jerry Johansson) är bröder men kunde knappt vara mer olika. Erik är liten och smal och omtyckt av alla. Rille är stor och tjock och mobbingoffer. Det enda han kan är att spela pingis, där han i stället styr rummet diktatoriskt.

De bor hos mamma (Ann-Sofie Nurmi), med Gunnar (Frederik Nilsson) som ständig, aldrig helt förklarad och illa omtyckt närvaro. Pappan (Georgi Staykov) dyker upp lite när han vill, menar väl men sviker ständigt, och dricker. Och under alltihop vilar en hemlighet, som förr eller senare måste komma ut.

Det finns delar av Ping-pongkingen som visar på skicklighet. När servitrisen serverar läsk till pojkarna och samtidigt sätter ner en öl och en shot framför faderns tomma plats säger det mer om honom än ord nånsin hade kunnat, och hans reaktion när han kommer tillbaka väcker riktiga känslor. Filmen har fler sådana ögonblick.

Men de räcker inte till, och tyvärr är nästan hela filmen riktigt tråkig. Staykov är den ende skådespelaren som imponerar, och han kan inte ensam bära filmen. Alldeles för mycket av filmen är en långsam gröt, händelser efter varandra som inte leder någonstans.

Regissören och manusförfattaren Jens Jonsson ville nog skapa en försiktig stegring från normalitet till galenskap. Jag förstår vad han var ute efter och det borde ha lyckats, men när jag börjar fundera på att snabbspola vet jag att det inte gjorde det.

Corpse Bride (2005) - 5/6

När resten av världen försöker pressa ut så mycket det bara går ur CGI så sätter Tim Burton upp dockor och flyttar dem lite grann mellan varje stillbild. Och han gör det så förbannat bra att jag fick kolla upp det om och om igen för jag måste ha missuppfattat nånting, men nä. Det här är faktiskt dockor, fast det ser ut som CGI. Och eftersom det är Tim Burton är det förstås fantasifullt och vackert.

Corpse Bride utspelar sig i två olika världar, båda i kontrast till hur de vanligtvis framställs. De levandes värld är en färglös, gråtrist viktoriansk småstad. Där bor familjen Everglot och van Dort, vars avkomma Victoria Everglot (Emily Watson) och Victor van Dort (Johnny Depp) ska gifta sig med varandra utan att någonsin ha träffats. Den ädla men fattiga familjen Everglot behöver pengar och den rika men lågklassiga familjen van Dort vill ha social status. Ungdomarna själva är förstås mindre entusiastiska, som det plägar vara.

Efter att ha råkat förstöra bröllopsgenrepet inför pastor Galswells (Christopher Lee) flyr Victor ut i skogen. När han läser upp bröllopslöftena för sig själv sätter han vigselringen på en trädgren som visar sig vara något helt annat, nämligen fingret på den unga döda Emily (Helena Bonham Carter), som reser sig ur jorden och drar ner Victor till hennes värld.

Detta är den andra världen, de dödas värld, och här finns det färg och musik och sprudlande glädje. Här bor skelett och lik, fladdermöss och spindlar, och alla invånarna dansar och sjunger och bjuder på ett fantastiskt skådespel. Victor får höra Emilys historia, hur hon sveks och mördades av sin fästman och sedan dess väntat på den som ville gifta sig med henne. Vilket blev Victor.

Som det brukar vara med Burton så är det visuella viktigare än berättelsen. Det fungerade bättre i The Nightmare Before Christmas där vi tillbringade all vår tid i den fantastiska värld han målade upp; här är det bara synd att vi måste hänga i den gråa verkliga världen. Samtidigt är de levandes design också utlevd och fantasifull och berättelsen håller fast vår uppmärksamhet.

Emilys historia är tragisk och det är ibland svårt att tänka sig hur den här filmen ska sluta på ett sätt som inte blir alldeles för bitterljuvt, men det löser sig förstås. Corpse Bride är en skickligt snickrad sak, nästan lika underhållande som The Nightmare Before Christmas, och framför allt så tekniskt vacker att jag som sagt knappt trodde att det var sant.

Supernollan (orig. The Jerk) (1979) - 4/6

Navin R. Johnson (Steve Martin) är en hemlös som berättar om sitt liv. Han har varit på botten, på toppen, och på botten igen. Han är också en total idiot, vilket är ungefär det enda skämt som Supernollan har att komma med. Det är ett Herrens mirakel att det fungerar så bra som det gör.

Navin växte upp som en ung svart man som först i vuxen ålder fick veta att han var adopterad ("You mean I'm going to stay this color?"). Samma natt råkar han - som dittills varit fullständigt rytmbefriad - höra lite vit musik på radion och det skickar ut honom i världen för att hitta sitt öde.

Han liftar till St. Louis och resten av filmen följer denne osannolikt naive och simple man på hans väg genom världen. Han arbetar på bensinmack och nöjesfält, han träffar den vilda Patty (Catlin Adams) och den milda Marie (Bernadette Peters), och hans liv förändras flera gånger.

Det är larvigt, det är fånigt, men det är också rätt kul. Jag kommer på mig själv med att skratta högt flera gånger. Supernollan är inte en film som siktar högt, men den träffar precis det den siktar på. Ibland räcker det.

The Giant Gila Monster (1959) - 1/6

Gud, vilken korkat uppbyggd film. Den börjar med ett ungt femtiotalspar i en femtiotalsbil som blir anfallna och dödade av titelns jätteödla, och sen fortsätter den med att sheriffen (Fred Graham) letar efter de unga tu och forskar i om de kanske kan ha rymt för att gifta sig. Visst, det är väl en rimlig hypotes. Men det fortsätter och det fortsätter tills jag vill skrika att VI REDAN VET VAD SOM HÄNT DEM, KOM NÅNVART!

Poängen med att lära känna karaktärer är att börja bry sig om dem, och det är ett vanligt grepp i skräckfilmer att presentera karaktärerna i förväg så att vi känner nåt när de dör. Den här filmen vill att vi ska lära känna karaktärer som vi redan sett dö. Det är några av de blankaste stunder jag sett på film.

Och när filmen, som skenbart handlar om en jätteödla, äntligen verkar lämna just den tråden bakom sig så ger den sig in på en annan lika meningslös tråd och det är som om den aktivt anstränger sig för att handla om precis allt utom den där jätteödlan.

Det fallerar på alla punkter, med dåliga skådespelarprestationer och ointressanta bihandlingar. När vi till slut får se ödlan är det så uppenbart en vanlig ödla som filmats för att se jättestor ut. Det kan fungera - det funkade hyggligt i Tarantula - men det får inte vara så här uppenbart. Det får inte se ut som en ödla som kravlar på ett modelltåg, även om det är precis det det är.

Men jag skulle kunna förlåta en hel del om det inte vore för att filmen är så plågsamt tråkig. Vi pratar om tre försök för att ta mig igenom den. Vi pratar om floder av utfyllnad i en åttio minuter lång film. Vi pratar om att tankarna vandrade så att jag inte förstod att den hade slutat. The Giant Gila Monster är lika usel som de sämsta filmerna i genren men så blek och tråkig att jag inte ens kan vara nöjd med att ha sett något riktigt uselt. Jag bara ångrar mig.

Bobby Fischer Against the World (2011) - 4/6

Bobby Fischer var en märklig människa. Han var ett fantastiskt schackgeni - antar jag; för alla som är bättre än jag på schack säger det. Men han var också en total galning, antisemit och paranoid konspirationsteoretiker som slutade sitt liv som yrande eremit på Island.

Bobby Fischer Against the World följer honom från barndomen, där han växte upp med sin dubbelarbetande ensamstående mamma, Regina Fischer. Han börjar spela schack vid sex års ålder och innan ett årtionde förflutit är han USA-mästare. Det är då han kliver in på den internationella scenen och kulmen nås när han möter Sovjetunionens Spasskij på Island 1972.

Det är först efter det som filmen verkligen tar fart, kanske för att det är då Fischers egenart verkligen börjar synas. Han försvinner ur rampljuset - han tyckte aldrig om det - och blir i sin ensamhet allt tokigare. Därefter är det korta inhopp, galna tirader, och problem med lagen innan den vildskäggige mannen slår sig ner på Island, det enda land som vill ta emot honom.

Det är en fascinerande historia, berättad genom intervjuer av människor som kände honom och har analyserat hans liv och hans spel. Alla är överens om att det var något djupt tragiskt med Bobby Fischer, men också om att han kanske inte hade kunnat bli så bra på schack om han inte hade varit så tokig som han var. Det var vansinnets fokus han hade, och så länge han lade det på schack gick allting bra. När han inte hade den ventilen längre, då var det onda judar och CIA-konspirationer för hela slanten.

Filmen saknar egentligen bara en sak, och det är schackspelets drama. Den gör sitt bästa för att förklara vändningarna på schackbrädet under den legendariska matchen på Island, men om man inte själv är schackspelare på hög nivå så når det inte fram. Bobby Fischer Against the World fick mig att längta efter en spelfilm om Fischer, regisserad av antingen Darren Aronofsky (mannen kan besatthet) eller David Fincher (om man kan göra programmering eller arkivforskning spännande kan man göra vad som helst med schack). Då skulle hans särart verkligen få lysa.

Döden på larvfötter (orig. Wheels of Terror) (1987) - 5/6

Det här är en film som börjar lågt men stadigt klättrar uppåt tills den avslutar riktigt starkt. Om den hade varit lika bra hela vägen som den är i sina bästa ögonblick hade den varit en av de riktigt stora krigsfilmerna.

Den bygger på en bok av dansken Sven Hassel, pseudonym för Børge Willy Redsted Pedersen som skrev över ett dussin böcker om det tyska 27:e pansarstraffregementet under andra världskriget. Han påstod att det var sanna historier och att det var han som var böckernas Sven men av allt att döma stämmer det inte och Hassel tillbringade kriget i Danmark.

Det spelar egentligen inte så stor roll; Hassels information kom från faktiska veteraner och även om hans böcker inte var sanna på samma sätt som en dokumentär ska vara så var de nog sanna på samma sätt som Utvandrarna. Jag har aldrig läst någon av hans böcker och emedan filmens budskap är ett ganska enkelt som vi hört förut - "krig är ett helvete och nazisterna var svin" - så är det ett budskap värt att upprepa.

Bortsett från Sven själv (Slavko Stimac) märks i filmens stridsvagnsbesättning den höghattade monokelbärande Porta (Bruce Davison), den korkade jätten Lillen (Jay O. Sanders), den halvpsykotiske muslimen Legionären (David Patrick Kelly), veteranen Gamlingen (Keith Szarabajka) och den tonårige Fräknis (Anton Sosic). Alla har begått något brott som försatt dem i straffregementet och nu skickas de fram och tillbaka på östfronten.

Filmen börjar slött, utan någon faktisk handling. Det är bara slumpade scener som inte hör ihop med varandra. Det är först halvvägs igenom filmen som vi ens får veta det stora uppdraget som resten av filmen ska handla om och mycket lite av det som hänt innan dess spelar någon roll för handlingen.

Men det är omöjligt att inte lära känna de välspelade karaktärerna, känna med dem, och bry sig om dem. De befinner sig i en brutal, blodig och orättvis situation. De slåss för människor de hatar, mot människor de inte har något emot men som de ändå måste döda. Och helvetet verkar aldrig ta slut.

Via vackra ögonblick - ett brev hemifrån, Portas känslor för den ryska lokalbefolkningen - blir filmen bättre och bättre tills det är dags för upplösningen, emotionellt tyngd under vacker musik. Det är som om Döden på larvfötter gjordes i kronologisk ordning av människor som lärde sig filmkonsten under tiden. I så fall skulle jag gärna se deras nästa film; den måste vara fantastisk.

Interstellar (2014) - 2/6

Det finns mycket att tycka om i Interstellar. Fina skådespelarprestationer. Visuell skönhet. Massiv skala. Visionen av en miljöförstörd Jord som drabbats av matbrist och ständiga dammstormar, en värld på väg att ta slut.

Men det finns så mycket konstigt med den, så mycket som störde mig. Pseudovetenskap och teknobabbel. Tidsförskjutning fungerar bara inte på det viset. Piloter som inte haft en flygtimme på åratal dyker inte upp på NASA och får flyga rymdskepp dagen efter - i alla fall inte utan att den som egentligen skulle flugit klagar. När människor åldras syns det. Och den är alldeles för lång med sina tre timmar, som den fyller med saker som kunde ha klippts bort, samtidigt som det är ett par rätt viktiga scener jag saknar.

Den börjar i alla fall härligt, i en framtida värld som drabbats av en ospecificerad miljökatastrof och nu anstränger sig för att återhämta sig. Cooper (Matthew McConaughey) är bonde - som alla andra; matbrist är världens stora problem - och bor tillsammans med sin avlidna frus far Donald (John Lithgow), sin son Tom (Timothée Chalamet) och sin dotter Murphy (Mackenzie Foy). De kör runt i en gammal bil och odlar majs som än så länge överlever den sjukdom som drabbat alla andra sädesslag. Cooper gillar inte det här livet; han är pilot och ingenjör, men det världen behöver är bönder.

Han får sin chans när ett besynnerligt fenomen leder honom till en hemlig plats - jag ska inte gå in på några detaljer, för mysteriet är underhållande. Där får han chansen att delta i ett uppdrag som kan rädda mänskligheten, och om inte annat så får han färdas mellan stjärnorna. Märkligt nog är han redan dagen efter ute i rymden, och äventyret är igång.

Jag ska inte gå in på alla fel man kan finna i Interstellar; det har andra gjort bättre än jag skulle kunna. Det räcker att nämna att de finns där, jag märkte dem, och de störde mig så mycket att jag fick svårt att njuta av filmen. Den försöker se ut som hård sf, vetenskapligt korrekt, och det är den bara inte.

Dessutom anstränger sig berättelsen alldeles för mycket, förfaller i löjlighet, och ställer fler frågor än den besvarar. När det är över så hänger det bara inte ihop, och jag lämnas med en känsla av tomhet och besvikelse. Trots alla skickliga skådespelare, trots allt det vackra, trots den mäktiga berättelsen, så är det allt som finns kvar efteråt.

Shadows of Liberty (2012) - 4/6

Detta är en välgjord film som försöker övertyga mig om något jag redan vet. Den går igenom medieutvecklingen i USA med ständigt växande konglomerat, uteslutning av oliktyckande, politiskt bekväm rapportering och makt som koncentreras till en krympande elit. Det är inget nytt. Shadows of Liberty behandlar viktiga ämnen men om den är en ögonöppnare är det för att tittaren frivilligt blundat.

Den byter också karaktär halvvägs igenom. Det känns lite grann som att läsa The Gemstone Files, där det börjar med att Joseph Kennedy smugglar opium på tjugotalet och slutar med att det finns underjordiska rymdvarelsebaser över hela världen. Först pratar Shadows of Liberty om Contras och TWA 800 och hur media behandlade de händelserna, och sen är vi inne på att mediekonglomerat styr världen.

Berättelsen byggs på sedvanligt subversiv-dokumentär-sätt, genom intervjuer och arkivfilm. Som vanligt är intervjuerna med människor som håller med och arkivfilmen med människor som inte gör det, men det ligger ju i sakens natur. Jag har svårt att tänka mig att George W Bush eller Colin Powell gärna skulle låta sig intervjuas för Shadows of Liberty - jag tror inte att filmskaparna ens hade praktisk möjlighet att ställa frågan - medan Julian Assange och Kristina Borjesson troligen inte behövde mycket flirt för att ställa upp.

Problemet med hela historien är ju att det inte finns någon lösning, och Shadows of Liberty försöker inte heller presentera någon. Den pekar på mycket som är fel - att all press styrs av ett litet fåtal gigantiska företag, att amerikanska staten är i nära allians med dessa företag, att det finns en exkluderande mediekultur som i princip omöjliggör fri rapportering, att internet riskerar att förvandlas till samma företags lekplats - men har inga svar på sina egna frågor.

Det blotta faktum att Shadows of Liberty finns, och att jag har sett den, betyder ju att det inte är över. Men däri ligger nog också det lömska. Makthavare som styr med våld och förtryck, de förlorar, för det vet vi att stå emot. Men makthavare som nöjer sig med att ha makten och håller folk lugna med en stadig diet av underhållning, de överlever. Det kommer alltid att finnas oliktänkande, men så länge de är få och maktlösa så gör det inget. Massorna sitter i TV-soffan, som mest knyter man näven i fickan. Och makthavarna är lika starka som alltid.

Needful Things (1993) - 5/6

Castle Rock är Stephen Kings fiktiva hemort, en småstad i Maine där flera av hans historier utspelar sig och många andra nämner. Det är där Cujo får rabies och det är där Gordon Lachance och Chris Chambers bor. Det är en sorts halvt idealiserad småstad där alla känner alla, sheriffen är hygglig och affärerna glider på som de alltid gjort.

Dit kommer den läskige Leland Gaunt, spelad av den läskige Max von Sydow, som öppnar affären Needful Things. Han säljer fantastiska saker. Saker som inte borde finnas, saker som är barndomsminnen, saker med otroliga förmågor.

Priset är bara delvis i pengar. Gaunt begär alltid en tjänst också. Det börjar som otrevliga men relativt harmlösa spratt men stegras till betydligt allvarligare saker, och alltid med en mörk baktanke. Gaunt vet mer än han borde, och framför allt känner han till alla de småbråk och motsättningar som finns i varje liten stad. Allting som kokat under ytan drar han fram i ljuset, alla hemligheter vet han att utnyttja. Och hans enda mål verkar vara att skapa död och kaos.

Mitt i detta finns sheriffen Alan Pangborn (Ed Harris) som måste känna sig som den ende vettige i en värld av galningar. Det är han som försöker hålla isär de bråkande och få ordning på Castle Rock igen. Därför är det också han som blir Leland Gaunts fiende.

Needful Things är inget speciellt på den tekniska sidan, även om Max von Sydow levererar betydligt mer talang än filmen har någon rätt att vänta sig. Det är funktionell regi och acceptabla prestationer. Men historien berättas effektivt, långsamt stegrande, och på ett sätt som borrar sig in i ryggraden. Det går inte att låta bli att känna igen sig och sin omgivning.

När filmen är slut finns frågor kvar att ställa - om inte annat så verkar Gaunt ha dragit ner på sin ambitionsnivå - men den följer en spännande tråd och slutar tillfredsställande. Max von Sydow må vara dess smala lycka men den hade varit bra även utan honom.

The Reckoning (2014) - 2/6

En bra idé som får spö av kass logik och ansträngt historieberättande. Det börjar med att polisen Jason Pearson (Luke Hemsworth) blir mördad i en bil och fallet ges - av någon oförklarlig anledning - till hans kompis Robbie Green (Jonathan LaPaglia). Tillsammans med kollegan Jane Lambert (Viva Bianca) börjar han rota i det. Den första ledtråden är ett SD-kort i Pearsons ficka som visar sig innehålla en film inspelad av tonåringarna Rachel (Hanna Mangan Lawrence), som vill hämnas sin ihjälkörda syster, och hennes pojkvän AJ (Alex Williams).

Medan Robbie och Jane följer tonåringarnas spår ute i verkligheten sitter någon på polisstationen och kollar igenom filmen. Ungefär samtidigt som poliserna genom snack och förhör tar reda på att ungarna tog sig till ett motell, dyker motellet upp på filmen. Hade det inte varit lättare att bara kolla igenom filmen först och åka till det sista stället?

Det är typiskt för filmens brist på logik. Det är en fin idé, att poliserna följer brottslingarna genom en film de själva gjorde och därigenom bit för bit får veta vad som hänt, men den slösas bort på en tillskruvad handling med fler luckor än en galär. När slutscenerna närmar sig och vi börjar förstå vilken filmens grundidé var börjar vi också bli förbannade över att den inte kunde få hamna i en bättre film.

Jag hoppas att det görs en remake på The Reckoning, en med en något annorlunda handling, en något annorlunda hemlighet, och mycket skickligare filmskapare bakom spakarna. Den filmen skulle vara sevärd.

Left Behind (2014) - 1/6

Detta är en förfärlig film, baserad på en av allt att döma lika förfärlig bokserie, som grundar sig på ett missförstånd och vars koncept gör det mycket svårt att förstå hur vare sig film eller bok någonsin skulle kunna bli något annat än förfärlig. Jag har sett mycket dålig film men sällan har jag sett film vars blotta existens är så här svårförståelig.

Låt mig ta det från början. "The Rapture" är en specifikt amerikansk kristen trossats som bygger på en bokstavstolkning av en metafor i Första Thessalonikerbrevet och går ut på att en dag kommer Gud plötsligt att plocka upp alla troende till himlen och bara lämna oss otrogna hundar kvar. Detta betraktas som något högst praktiskt och ofta nära förestående - det finns företag som pysslar med Rapture-försäkring, avtal om att ta hand om husdjuren när husse tagits upp till himlen, och så vidare.

Ur denna soppa har det även fötts en bokserie som startade 1995 och hittills producerat tolv böcker av kristen propaganda. Själva the Rapture inträffar i början av den första och resten handlar om livet på Jorden efteråt.

Om du har minsta intresse av historieberättande - och annars vet jag inte vad du gör här - så rynkar du redan pannan. Vi pratar alltså om en predikande berättelse där alla de goda karaktärerna per definition försvinner precis i början och det enda vi sedan kan göra är att följa kräken medan de drabbas av allt de förtjänar, eller möjligen ha fruktansvärt tråkigt medan vi hänger med de goda upp till himlen. Hur kan man över huvud taget göra en vettig historia av the Rapture?

Det trodde jag inte var möjligt, och sen såg jag Left Behind, och nu är jag fan nästan säker. Det är en horribelt trist och meningslös sörja som försöker vara en katastrofthriller men misslyckas på varenda nivå som finns. Genom alltihop löper den grundläggande frågan om varför vi skulle bry oss om de här karaktärerna. De är dömda av Gud - och värre, av manusförfattaren - och även om de tar sig igenom just den här situationen så väntar bara att leva på en helvetisk planet.

Situationen är för övrigt ett flygplan som är i luften när the Rapture inträffar. Piloten är den otrogne Rayford Steele (Nicolas Cage, mannen med den mest tragiska karriären sen Cuba Gooding Jr), som precis innan start träffar sin dotter Chloe (Cassi Thomson) och dennes nyvunne kärleksobjekt Buck (Chad Michael Murray). De fastställs alla som imperfekta, och samma sak sker med passagerarna och flygvärdinnan Hattie (Nicky Whelan). De kristna karaktärerna hör vi mest talas om ur andras munnar, där de kallas irriterande, tokiga, besatta och så vidare.

Sen försvinner alla kristna, världen rasar samman, och det blir Rayfords jobb att landa planet (vilket det visserligen var innan också), och det är tänkt att vi ska trollbindas av hans försök att temporärt rädda liven på människor vi per definition inte ska tycka om, i alla fall inte för mycket, så att de kan leva vidare på en brinnande planet där, enligt de sista replikerna, eländet bara börjat.

Left Behind är en fundamentalt ogenomtänkt och hafsigt konstruerad röra vars publik jag har svårt att föreställa mig. Om man är både sadist och amerikansk fundamentalist och ändå inte blir besviken när offren lyckas och klarar sig - hoppsan, spoiler alert - så kan man kanske gilla den. Finns det en enda sådan människa? För resten av oss är detta något att undvika.

The Beaver (2011) - 4/6

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker om den här filmen. Större delen av tiden är den härlig, bra mycket bättre än den borde vara. Den visar vilken stor skådespelare Mel Gibson faktiskt är, trots galenskapen han avslöjat under de senaste åren. Som den deprimerade mannen som pratar genom en handdocka får han filmen att fungera mycket bättre än den har någon rätt till. Den är både rolig och rörande. Till och med övertygande.

Men en överflödig bihandling och en överraskande, drastisk vändning gör sitt bästa för att ta död på det roliga och det rörande. Det förstör inte filmen - den hämtar sig - men den byter karaktär på ett sätt som sällan fungerar. Jag vet inte vart den annars kunde ha vägen men jag ville gärna veta.

The Beaver börjar i ett djupt svart hål. Walter Black (Gibson) är mannen som en gång i tiden hade allt - kärleksfull hustru (Jodie Foster), två söner (Anton Yelchin och Riley Thomas Stewart), ett VD-jobb på ett framgångsrikt företag - men nu har han sjunkit ner i depression och det enda han gör är att sova.

Ingenting hjälper. Doktorer, piller, böcker, terapi. Till slut ber hustrun Meredith honom att flytta, och när han håller på att kasta saker hittar han en smutsig gammal bäverdocka. Under ett klantigt självmordsförsök dyker bävern upp på hans hand och pratar med en röst som låter som Rod McCain i Fierce Creatures.

Genom bävern kan Walter uttrycka känslor och tankar som han inte tidigare kunde. Han återvänder till sin familj och till sitt jobb. Han är som pånyttfödd. Han tar tillbaka sitt liv.

Det fantastiska är att jag tror på det. Det är en fundamentalt löjlig idé, men den räddas av Gibsons spel och det faktum att jag faktiskt förstår hur det skulle kunna fungera för en man som Walter att prata genom en docka. Visst distraheras jag av den instoppade historien om äldste sonen Porter (Yelchin) och hans relation till den briljanta cheerleadern Norah (Jennifer Lawrence), men det stör inte förrän berättelsen gör sin vilda och oväntade sväng.

Till och med då fortsatte jag tycka om den. Jag gillar att bli överraskad och nu var jag riktigt nyfiken. Men filmen faller där, allt det charmiga försvinner - det är trots allt en berättelse om en man med bäverdocka på handen - och sen kan den bara glida in i mål och sluta. Det är ett trist öde för en film som är så oväntat bra nästan hela vägen.

The Homesman (2014) - 3/6

Jag vet inte om det är en aktuell trend eller om det bara är jag som har haft otur, men på sistone har jag sett alldeles för många filmer som inte har något vettigt slut, utan liksom bara rinner ut i sanden, eftertexter. Och så sitter man där och undrar varför man tittade när det ändå inte var på väg nånstans och ärligt talat inte var särskilt festligt under tiden heller.

The Homesmans bästa scen är också en av de första, och sen sitter man och väntar på att det ska bli lika bra igen. Det blir det aldrig utan det är bara scener utan närmre sammanhang som avverkas och sen försvinner utan att ha någon vidare inverkan på berättelsen, och så slutar det med att Tommy Lee Jones dansar på en flotte.

Han är även inblandad i den ovan nämnda bästa scenen. Hans karaktär George Briggs har tagit över någon annans stuga, vilket i vilda västern är ett grovt brott. Tre män bestämmer sig för att slänga ut honom med våld och det slutar med att han sitter på en häst med en snara runt halsen och väntar på att djuret ska tappa tålamodet och gå sin väg. Hände det förresten någonsin i verkligheten eller bara i västernfilmer? Varför skulle nån göra av med en alldeles utmärkt häst bara för att inte stå kvar och titta på en avrättning man själv ställt till med?

Förbi kommer i alla fall Mary Bee Cuddy (Hilary Swank), som ska transportera tre mentalsjuka kvinnor - Arabella Sours (Grace Gummer), Gro Svendsen (Sonja Richter) och Theoline Belknapp (Miranda Otto) - från Nebraska till Iowa. Hon släpper lös honom mot ett löfte om hjälp och tillsammans börjar de färdas österut.

Resten av filmen är en skickligt gjord men fundamentalt meningslös historia, där små bra scener löser av varandra tills allt är klart och ingen verkar veta vad som ska hända nu. Och där tar det slut, i ett slöseri med talang.

Guardians of the Galaxy (2014) - 4/6

När den här filmen först kom räknade jag med att den skulle vara fullständigt okej. Okej humor, okej action, okej effekter, okej karaktärer som går genom en lämplig grad av utveckling så att vi kan bry oss precis lagom mycket. Men så började recensionerna komma, hyllning efter hyllning, och varenda människa som såg den tycktes inte kunna vänta två sekunder innan hen rekommenderade den. Jag började tro att det kanske fanns nåt här ändå, och om inte så verkade den i alla fall vara en bättre sprudlande actionfilm än de flesta.

Nu, slutligen, såg jag den. Jag kan rapportera att mitt första antagande stämde. Guardians of the Galaxy är bedövande okej. Okej humor, okej action, okej effekter, okej karaktärer som går genom en lämplig grad av utveckling så att vi kan bry oss precis lagom mycket. Den gör samma grej som The Avengers, följer sin formel, slänger in lite skämt, spränger lite saker, paraderar runt ett par freaks och en het brud som sparkar röv, och hoppas att det fungerar.

Vilket det förstås gör. Guardians of the Galaxy är ingen dålig film, men den är ett exempel på filmer vi kommer att se - och har börjat se - när nu serietidningsfilmerna blivit mainstream kassakor. En stadig ström av acceptabla actionfilmer, men inte mer. Säkra kort. Förutsägbara emotionella twistar, tillrättalagda omständigheter, och ingenting man behöver tänka på eller som är värt att minnas. Och ständigt dessa småfrågor som distraherar. Hur kan Rocket plötsligt glömma att Groot kan växa? Om Yondus pil är så kraftfull, varför är den helt okänd i stället för massproducerad? Om det går att spränga sig in i rummet, varför var det så viktigt att öppna dörren? Varför bygger nån ett torn som kan flyga? Genren har kanske redan producerat sina bästa alster.

Guardians of the Galaxy kan i alla fall skryta med ett udda hjältegalleri, även om det förstås är noggrant anordnat för att inte störe den vite unge man som filmdirektörerna fortfarande betraktar som sin primära målgrupp. Peter Quill (Chris Pratt) är en människa som hämtades av rymdvarelser när han var åtta och nu reser galaxen runt som tjuv. Gamora (Zoe Saldana) är en tokhet trimmad grönskinnad superninja som hatar sina uppdragsgivare. Rocket (Bradley Coopers röst) är en genmanipulerad tvättbjörn och psykopatisk vapenfetischist. Groot (Vin Diesels röst) är Rockets Chewbacca och därtill ett omkringvandrande träd. Drax (Dave Bautista) är en gråskinnad biff som vill hämnas sin familj, helst med nävarna.

De fem träffas i ett fängelse och får anledning att rymma tillsammans, vilket involverar den hypermäktige Thanos (Josh Brolin), den onde Ronan (Lee Pace) och ett metallklot som innehåller något mycket mäktigt, farligt och värdefullt. Energivapen avlossas, rymdskepp viner förbi, eldklot blossar upp. Folk heter sånt som "the Accuser", "the Destroyer", "the Collector" och "the Broker" vilket måste göra det väldigt svårt att prata om andra samlare eller dealers.

Och alltihop är ljummet. Det är så besvikelsefyllt oarbetat. Intrighålen hade kunnat täppas till. Miljöerna hade kunnat förbättras så mycket - ibland är det tillbaka till Star Trek där varenda rymdvarelse var en sminkad människa. Här finns helt enkelt ingen av den sprudlande fantasi och lyckliga kreativitet som behövs för att skapa en lysande äventyrsfilm, men det behövs väl inte heller. När det handlar om att få massor till biosalongerna, då tjänar man inget på att världen är vacker. Då behöver man bara explosioner och en het brud som sparkar röv. Det är okej underhållning, men inte mer.

The Internet's Own Boy: The Story of Aaron Swartz (2014) - 5/6

Aaron Swartz måste väl beskrivas som ett geni. Hans föräldrar och syskon förstod det, hans kollegor som trodde att han var 30 när han var 14 förstod det, och alla som ser The Internet's Own Boy förstår det.

Enligt hans familj älskade han datorer nästan innan han riktigt förstod vad det var. Han skapade något som liknade Wikipedia åratal innan Wikipedia skapades. Han var med och grundade Reddit och med om att sälja det. När internet låg i vaggan förstod han vad det en dag skulle bli, och gjorde sitt bästa för att det skulle bli det.

Men hans liv följde en tragisk kurva. Han förstod nog aldrig riktigt poängen med att följa lagar han inte gillade, och även om det han gjorde aldrig skadade någon så trampade han på ömma tår som tillhörde mäktiga fötter. Det slutar sällan väl, särskilt inte när tramparen är en lekfull hacker som aldrig riktigt begrep hur allvarliga hans handlingar var, i maktens ögon.

The Internet's Own Boy består till största delen av intervjuer med människor som kände Aaron Swartz, internetpionjär, programmerargeni och underbarn - släktingar, ex, flickvän, meningskamrater, professor Lawrence Lessig, Cory Doctorow, Tim Berners-Lee. Legender och vanliga människor, nätets gudomar och Aarons jordiska vänner. Tillsammans med regissören Brian Knappenberger väver de en bild av den besynnerliga människan som de alla kände och fascinerades av.

Det finns mycket lite uppenbar filmkonst bakom The Internet's Own Boy. Som många dokumentärer så är även denna klipparens verk. Det finns säkert en annan sida av den här historien - även om jag tror att jag skulle stå bakom Aaron Swartz även om jag fått höra motståndarna också - men The Internet's Own Boy är ändå en skickligt skapt film, oavsett budskapet.

Om inte annat så är den här filmen ett intagande porträtt av en man som såg programmering som en superkraft. Det låter en göra saker som andra inte kan göra. Och om du hade en superkraft, skulle du använda den för att göra gott eller för att tjäna pengar? Aaron Swartz hade sitt svar.

Maps to the Stars (2014) - 3/6

Det här är en komplex och knepig historia, till synes skapt för att vara just så knepig som möjligt. Den tar Hollywoodkulturen och sliter den i stycken, undersöker blandningen mellan det tilldragande och det frånstötande. Visst ser det vackert ut på röda mattan, men vi vet alla på något plan att det är knark och psykisk misär bakom glansen.

Havana Segrand (Julianne Moore) är den forna stjärnan som kämpar för att hålla sig kvar i rampljuset och lider av minnen från barndomen och den ännu mer berömda mamman. Stafford Weiss (John Cusack) är hennes terapeut av tveksamt slag; han pysslar mycket med att massera hennes nakna rygg medan hon pratar om sin mamma. Hans son är Benjie (Evan Bird), superstjärna i nedre tonåren som redan hunnit med både knarkproblem och tillnyktring och nu är en galen narcissist. Hans mor är Cristina (Olivia Williams), ett kontrollfreak som är besatt av framgång - vems framgång spelar mindre roll. Stafford och Cristina delar en hemlighet.

Och så har vi Agatha (Mia Wasikowska), en både fysiskt och psykiskt ärrad ung kvinna med egna hemligheter, som kommer till Hollywood och hamnar i limousinen som körs av den hoppfulle skådespelaren Jerome Fontana (Robert Pattinson). Pattinson sa om sin roll att den var den ende i filmen som inte blev galen, och han hade inte fel.

Maps to the Stars är en mycket mörk komedi, som får oss att skratta för att vi ser en verklighet vars hela existens hänger på att den inte syns. Dess fel är att den är alldeles för självmedveten; den skapar själv måltavlor som den sen fyller med kulor. Därmed har den ingenting nytt att säga. Vi vet att barnstjärnor blir tokiga och att unga LA-snyggingar drömmer om filmkameror; vi vet att Hollywood bara är yta, det Cusack kallade för en giftig brygd av berömmelse och hemligheter. Det är som om filmen är gjord för de människor som är dess ämne, och jag är inte en av dem.

Wish I Was Here (2014) - 4/6

Det var med Garden State som Zach Braff bevisade - med bravur - att han hade ett liv efter Scrubs. Det kan ha varit så att han gjorde det för bra; var och varannan recension om Wish I Was Here nämner hans förra film, och den kan bara lida av jämförelsen. Wish I Was Here är ingen Garden State, men den är en trevlig liten film på sitt eget vis, och om den hade kommit först hade ingen blivit besviken. Framför allt hade ingen ens gjort jämförelsen om det inte hade varit Zach Braff som stod bakom, och det är orättvist mot den här filmen.

Zach Braff har blivit äldre och det har hans karaktär också. Här är han Aidan Bloom, en arbetslös skådespelare vars fru Sarah (Kate Hudson) försörjer familjen med ett kontorsjobb där hon måste stå ut med slemmiga arbetskamrater. Deras barn går på en dyr judisk skola eftersom Aidans pappa Gabe (Mandy Patinkin) bara betalade om han också fick välja skola, och själva hade familjen inte råd. Han ville ha religiös indoktrinering och det fick han.

Det har i alla fall fungerat på dottern Grace (Joey King), som är fixerad vid judendomen och vill vara ortodoxare för varje dag. Tanken på att hamna i en vanlig skola skrämmer henne. Sonen Tucker (Pierce Gagnon) tar det hela med lite mer av en axelryckning.

I trakten finns också Aidans bror Noah (Josh Gad), en förlorare till husvagnseremit som är Gabes stora besvikelse, vilket denne inte är rädd för att säga. Det är ingen kärleksfull, sammansvetsad familj vi pratar om.

Wish I Was Here tar faktiskt inte den lätta utvägen, där allting ordnar upp sig med kramar och pinglande musik. Ibland är livet smärtsamt och det reflekteras här. Konflikter löser inte sig själva och ibland kan de inte lösas. Och ibland kommer livet emellan, vad man än gör.

Automata (2014) - 2/6

Världen har kollapsat - socialt, teknologiskt, och miljömässigt. Från en grå himmel faller surt regn över en nergången stad där hemlösa fyller gatorna, alla TV-skärmar flimrar och knattrande faxar har återkommit. Gigantföretaget ROC tillverkar robotar som ursprungligen skulle bekämpa den växande radioaktiva öknen men misslyckades och nu är betjänter, hushållerskor, kroppsarbetare. De styrs av två regler: de får inte skada något levande, och de får inte ändra på sig själva eller andra robotar.

Automatas värld är det bästa i filmen (det näst bästa är Tim McInnerny som spelar amerikan och tuffing, ingetdera något vi är vana att se honom göra). Den ser fantastisk ut och närmar sig de dystopiska mästerverken som Blade Runner och The Zero Theorem. Den avancerade tekniken har klappat ihop (utom mobiltelefoner, av någon anledning; förmodligen för att de behövdes för handlingen), samhället håller på att implodera, miljön tar livet av sig själv. Till och med bland de rika och tursamma härskar misären. Allt är grått och smutsigt och giftigt.

Om handlingen och skådespelet (förutom då McInnerny och enstaka ögonblick från Dylan McDermott som bitter pårökt polis) hade matchat det visuella hade Automata varit en av de briljanta science fiction-filmerna, något att sätta pengar på för kommande kultstatus. Så är det nu inte. Automata börjar lysande men urartar till en pseudodjup soppa med vidöppna hål. Hur tog sig Jacq Vaucan (Antonio Banderas) ut ur ett prickskyttbevakat område med en trasig robot över axeln? Varför fungerar just mobiltelefoner, även om de bara verkar kunna skicka sms? Och framför allt, hur kan man bygga en hel handling på konceptet att en artificiell intelligens utan stenhårda regler automatiskt kommer att evolvera långt bortom människan på dagar och veckor? Tur de gav Robocop hans tre regler, antar jag.

Jacq jobbar som försäkringsutredare åt ROC. När en robot påstås ha brutit mot de två reglerna så kommer han in och reder ut det. Hittills har det aldrig visat sig stämma men så stöter han på en kraftigt modifierad robot som påstås ha reparerat sig själv strax innan den blev skjuten av McDermotts polis, och under utredningen bevittnar Jacq med egna ögon en robot som sätter eld på sig själv, i strid mot den andra regeln.

Han börjar söka efter den som modifierat robotarna och lyckats med det förment omöjliga att sätta den andra regeln ur spel. Den här biten av Automata fungerar bra; det är ett mysterium och en thriller och följer den genrens konventioner på ett någorlunda effektivt sätt. Det är när kvasifilosofin dyker upp och tar över handlingen som det börjar gå illa, och framför allt när mysteriets lösning visar sig vara en ologisk besvikelse av monumentala mått.

Föreställ dig en låsta-rummet-historia där den slutliga lösningen visar sig vara att offrets hjärta hoppade ut genom munnen, väntade där tills resten av kroppen var död, och sen hoppade in, installerade sig i bröstkorgen och sopade igen alla spår. Utan närmare förklaring på hur ett helt vanligt människohjärta kan göra det. Det är den nivån som Automatas upplösning ligger på, med lite irriterande newageigt tjafs påslängt.

Som tur är så är det här inte en vändning av den sorten som gör mig arg, mest därför att Automata inte var så bra till att börja med att jag hade några känslor investerade i den. Den började bra men sjönk snabbt och det enda jag vill minnas är den gråa, förtvivlade, bortruttnande världen.

The Two Faces of January (2014) - 4/6

Året är 1962 och amerikanen Chester MacFarland (Viggo Mortensen) är på semester i Grekland med sin fru Colette (Kirsten Dunst). De stöter på sin grekisktalande landsman Rydal (Oscar Isaac) som jobbar som guide, och som tack för hans hjälp bjuder de honom på middag. En vänskap tar sin början.

Utan att avslöja för mycket - för en stor del av glädjen med The Two Faces of January är att bit för bit upptäcka hur det ligger till - kan jag säga att alla inblandade har sina hemligheter och att vänner kommer att födas och förrådas flera gånger innan filmen är över. Ingen är snövit från början och alla svärtas innan det är slut.

Det är en komplex handling med många bitar som rör på sig men - och detta är det fantastiska - det är aldrig svårt att hålla reda på den. The Two Faces of January är ingen förvirrande film utan trots alla snåriga trådar förblir den klar, i alla fall när den en gång blivit det.

Den är också svårförutsägbar. Det här är en historia där egentligen allt kan hända och vi fortsätter titta för att se vad som kommer, inte för att se det vi förväntar oss. Jag blev förvånad ett par gånger.

Det enda problemet med filmen är att den aldrig tar sig igenom barriären till publiken, och aldrig får oss att bry oss om karaktärerna. Det är bara ett skuggspel, något vi observerar med hjärnan, inte med hjärtat. Den kan vara hur smart och tillrättalagd som helst, men om den inte når fram så blir den aldrig mer än okej.

Battleship (2012) - 1/6

En film baserad på Sänka skepp låter som ett dåligt skämt, och mycket riktigt har filmen väldigt lite med sin förlaga att göra. Till att börja med minns jag inte en enda rymdvarelse i Sänka skepp. Det finns däremot gott om dem i Battleship, även om de ser ut att vara direktimporterade från ett sextiotalsavsnitt av Star Trek. Inte mycket av tvåhundramiljonerdollarbudgeten lades på varelserna själva.

Dessutom ringde vi tydligen till dem. 2005 skickade vi iväg vår starkaste signal någonsin till en Jordliknande planet, samtidigt som den klantige förloraren Alex Hopper (Taylor Kitsch) stöter på den heta sjukgymnasten Sam Shane (Brooklyn Decker) och naturligtvis lyckas, för om det finns något kvinnor älskar är det patetiskt desperata fuckups som lyckas bli gripna av polisen under förförelseakten.

Sju år senare har nämnde fuckup på något magiskt sätt blivit löjtnant i flottan och är tillsammans med Sam, som råkar vara dotter till amiral Shane (Liam Neeson), som hatar Alex. Jag visste att det fanns en anledning att gilla Neeson.

Under en stor övning i Stilla havet anländer rymdskepp från den fjärran planeten och lyckas kraschlanda mitt bland flottor från tretton nationer. Missflax. Kineserna fastställer att det rör sig om utomjordingar då skeppet består av ämnen som inte finns i periodiska systemet, vilket i och för sig bara innebär att de inte är grundämnen. Periodiska systemet är heller inte bundet till Jorden. Dumma filmer är en sak, filmer som aktivt sprider dumhet en annan.

Därifrån är det samma strider och explosioner som vi har sett så många gånger förut medan floden av dumhet fortsätter flöda. De här rymdvarelserna kan uppenbarligen färdas snabbare än ljuset, men de knallar ändå omkring i rustningar och slåss i närstrid? Sen var det väl lite festligt hur manusförfattarna vred sig i spiral för att få in en Sänka skepp-referens, även om det bara återigen väckte frågan varför de brydde sig. Var det en enda som såg den här filmen för den aspektens skull?

Men alla de viktiga karaktärerna är i alla fall inte vita män, även om huvudpersonen förstås är det och Bechdeltestet missas, och det enda jag gillade i den här trista soppan var när en annan grupp som inte syns för ofta i actionfilmer fick visa vad de kan.

Lost Horizon (1937) - 6/6

När Lost Horizon först släpptes var den 132 minuter lång, men några korta år senare var det dags för USA att gå i krig och filmens pacifistiska, antinationalistiska budskap var inte inne längre. 25 minuter klipptes bort inför släppet 1942 och när originalet plockades upp ur arkivet långt senare hade det ruttnat sönder. 1973 startade ett projekt för att sätta ihop den mest fullständiga versionen som gick att hitta, och resultatet blev en film med komplett ljudspår men sju minuter saknad film, som ersattes med stillbilder. Det är den versionen jag har sett.

Det är inte svårt att se vad de amerikanska censorerna hade emot Lost Horizons originalversion. Redan under de första minuterna visar Robert Conway (Ronald Colman), Englands blivande utrikesminister, prov på en remarkabelt progressiv inställning. Han har just hjälpt till att rädda nittio vita undan ett plötsligt kinesiskt krig och frågar om pressen kommer att nämna de tiotusen kineser de lämnade kvar. "Of course not. They don't count", säger han bittert.

Sedan ger han oss ett pricksäkert satiriskt tal om krig och nationspolitik. Och om hur svårt det är att ändra på. Hans bror George (John Howard) verkar inte alls förstå och blir snarare orolig, men Robert lugnar honom. Bröderna och de andra passagerarna ombord på planet - paleontologen Alexander Lovett (Edward Everett Horton), den jovialiske Henry Barnard (Thomas Mitchell) och den lungsjuka, döende amerikanskan Gloria Stone (Isabel Jewell) - går och lägger sig.

Nästa morgon upptäcker de att det är en främling bakom spakarna och de är på väg åt fel håll. Det slutar med att planet kraschlandar i Himalaya, där ett gäng vandrande munkar leder dem till lamaklostret Shangri-La. Det ligger i en dold och lummig dal, skyddad från elementen av väldiga berg och styrs till synes av den gåtfulle Chang (H.B. Warner).

Utopier är sällsynta både på film och i böcker. Orsaken är enkel: de är tråkiga. I utopier finns inga konflikter och utan konflikter finns ingen drama. Lost Horizon löser det problemet på ett smidigt sätt, även om en spricka dyker upp mot slutet. Men större delen av tiden lär vi känna detta underbara samhälle, vad hela världen borde vara.

I Shangri-La lever människorna länge och lyckliga. Munkarna styr med någorlunda strikthet och blir någorlunda åtlydda. Brott finns inte - när det finns tillräckligt av allt, varför skulle någon bli brottsling? Lost Horizon klipptes ännu hårdare på femtiotalet då den ansågs propagera för kommunism, och det kan väl sägas att den gör. Men ett slags kommunism som jag inte kan se någon ha ett jota emot. Shangri-La skildrar trovärdigt vad som händer när alla följer en enkel regel: var snäll.

Lost Horizon är en nästan åttio år gammal film, så naturligtvis följer den inte våra moderna uppfattningar perfekt. Genusmässigt är den enormt föråldrad, och trots dess antirasistiska och antinationalistiska ton så är alla huvudpersonerna vita och bifigurerna asiater. Chang spelas av en britt. Det problemet har vi i och för sig fortfarande kvar, än i dag. Men för sin tid är det en remarkabel skildring av tankar som i dag är nästan lika provokativa som de var då. Varför måste vi kriga, stjäla och mörda - egentligen?

20 Feet from Stardom (2013) - 4/6

And the coloured girls go, doo dodoo

                                                        Lou Reed

Musikförläggaren Gil Friesen började undra över vilka de där färgade flickorna var egentligen som sjöng doo dodoo, och började producera 20 Feet from Stardom, en dokumentär om bakgrundssångerskor. Han dog 2012 så han fick aldrig se den släppas men han hade nog varit stolt över dess mottagande, som inkluderade en Oscar för bästa dokumentär.

Fullt så bra tycker jag väl inte att den är, men det är nog snarare för att jag inte är musiknörd - jag älskar musik men vet inget om det - och därmed missar några av filmens större smällar. Men även för mig är den intressant.

Å ena sidan hör vi från många av de stora bakgrundssångerskorna från femtiotalet och framåt - Darlene Love, Lisa Fischer, Merry Clayton, Judith Hill. Vi hör om deras karriärer, om försöken att gå solo, om livet bakom stjärnorna. Vissa av dem är lyckliga där, andra vill stå längst fram och sjunga högst.

Å andra sidan hör vi från stjärnorna själva - Bruce Springsteen, Ray Charles, Sting, Stevie Wonder, Mick Jagger. Bland dem är bakgrundssångerskornas namn inte okända. De slåss om de bästa av dem, skapar långvariga affärsrelationer, ser till att alltid vara uppbackade av rätt sångerska.

De här människorna är stjärnor i en liten krets.

A Long Way Down (2014) - 3/6

Det här är fyra bra skådespelare som letar efter en film, men det är inte denna. Den har verkligen sina stunder - rätt många av dem - och jag är ständigt medveten om vad det var som filmskaparna försökte uppnå. Men filmen är för spretig, vindlande och förvirrad, de riktiga känslorna dyker aldrig upp, twistarna är för förutsägbara och avslutet är för ansträngt.

De fyra skådespelarna är Pierce Brosnan som TV-kändisen Martin Sharp, Imogen Poots som partytjejen Jess, Toni Collette som den ensamstående mamman Maureen och Aaron Paul som pizzabudet och musikern JJ. De träffas på nyårsafton när de valt samma tak att hoppa ifrån. Fyra självmordskandidater som räddar varandra och sluter en pakt att åtminstone inte ta livet av sig förrän alla hjärtans dag.

Det är tänkt att vara roligt - och det är det, rätt ofta - samtidigt som vi får riktiga insikter i de här karaktärernas liv och psyken, och det går sämre. Alla fyra anstränger sig, alla fyra lyckas, men de kan inte ta sig över manusets begränsningar. Det blir aldrig så där charmigt eller intagande eller feelgood som det gärna vill.

När slutet börjar närma sig och de emotionella insatserna ökar så börjar sprickorna synas på riktigt. Jag vill bry mig, jag vill känna med de här människorna. Jag vill att A Long Way Down ska lyckas, att den ska ta sin fina grundidé och springa in i mål, men trots alla dess bra stunder, dess roliga ögonblick så måste jag erkänna att den till slut inte segrar.

Gone Girl (2014) - 6/6

Det här är vad en thriller ska vara. Gone Girl tar med tittaren på en spänningsfylld resa genom något som börjar som ett mysterium av typen "vad har hänt?" och gradvis glider över till "vad kommer att hända?". Och det är inte ens det mysterium man skulle kunna tro.

Vi träffar först Nick Dunne (Ben Affleck) när han kommer in på baren han äger tillsammans med sin tvillingsyster Margo (Carrie Coon) för att dricka bort sina sorger. Det är hans femte bröllopsdag och hemma väntar hans fru Amy (Rosamund Pike), för resten av världen mest känd som huvudpersonen i föräldrarnas bokserie om Amazing Amy men för Ken och Margo känd som en massiv ragata.

När Nick kommer hem är Amy borta och huset ser ut att ha brutits in i. Inspektör Rhonda Boney (Kim Dickens) och konstapel James Gilpin (Patrick Fugit) undersöker och som alla poliser riktar de sina misstankar mot maken.

Det skenbara mysteriet är vad som har hänt med Amy, och visst undrar vi. Men det som verkligen suger in oss är det andra mysteriet - vad hände med Nicks och Amys förhållande? Hur gick det från det idylliska underbara vi ser i återblickar till det mardrömslika som tydligen fanns redan på deras fjärde bröllopsdag?

Svaren kommer långsamt, och när det mysteriet är löst har mysteriet om Amys försvinnande börjat fylla våra medvetanden i stället. Det är det Gone Girl gör; byter karaktär så att vi ständigt hålls intresserade och ständigt undrar vad som ska komma härnäst. Jag önskar att jag kunde prata öppnare - berätta om vad jag trodde, när jag trodde det, hur min uppfattning om den kommande upplösningen våldsamt skiftade - men som vanligt är den bästa upplevelsen av Gone Girl den som tyngs ner av så lite förkunskap som möjligt.

Jag måste dock nämna Rosamund Pikes skådespelarprestation, en insats som fick mig att ta fram hennes filmografi och undra varför jag aldrig har lagt märke till henne innan. Kanske var rollen som Amy bara den perfekta för henne, men i den förmedlar hon mening med en blick, en min, ett sätt att föra sig, sin hållning. Genom att stå stilla. Det är en med rätta hyllad bragd.

Regissören David Fincher är här så återhållen som jag tror att jag nånsin sett honom. Om jag inte hade vetat att det var han som regisserat Gone Girl tror jag aldrig att jag hade gissat det. Hur stort fan jag än är av honom så är det inte nödvändigtvis något negativt. Den här stilen passar för Gone Girl; miraklen han utförde när han gjorde programmering hisnande i The Social Network och arkivforskning spännande i The Girl with the Dragon Tattoo behövdes inte i den här filmen.

Gone Girl är inte perfekt. Jag har fortfarande ett par "varför gjorde hen så?"-tankar, men det verkar knappt gå att skapa en så här dynamisk historia utan att drabbas av det. Jag hade gärna sett ett mer slutgiltigt slut i stället för det vi fick, som verkar komma av att filmen får slut på energi. Men det rör sig om några små missljud som jag nästan lyckas ignorera, och de ändrar inte att Gone Girl är precis vad jag önskade och mycket mer än jag väntade mig.