Det här är fyra bra skådespelare som letar efter en film, men det är inte denna. Den har verkligen sina stunder - rätt många av dem - och jag är ständigt medveten om vad det var som filmskaparna försökte uppnå. Men filmen är för spretig, vindlande och förvirrad, de riktiga känslorna dyker aldrig upp, twistarna är för förutsägbara och avslutet är för ansträngt.
De fyra skådespelarna är Pierce Brosnan som TV-kändisen Martin Sharp, Imogen Poots som partytjejen Jess, Toni Collette som den ensamstående mamman Maureen och Aaron Paul som pizzabudet och musikern JJ. De träffas på nyårsafton när de valt samma tak att hoppa ifrån. Fyra självmordskandidater som räddar varandra och sluter en pakt att åtminstone inte ta livet av sig förrän alla hjärtans dag.
Det är tänkt att vara roligt - och det är det, rätt ofta - samtidigt som vi får riktiga insikter i de här karaktärernas liv och psyken, och det går sämre. Alla fyra anstränger sig, alla fyra lyckas, men de kan inte ta sig över manusets begränsningar. Det blir aldrig så där charmigt eller intagande eller feelgood som det gärna vill.
När slutet börjar närma sig och de emotionella insatserna ökar så börjar sprickorna synas på riktigt. Jag vill bry mig, jag vill känna med de här människorna. Jag vill att A Long Way Down ska lyckas, att den ska ta sin fina grundidé och springa in i mål, men trots alla dess bra stunder, dess roliga ögonblick så måste jag erkänna att den till slut inte segrar.
De fyra skådespelarna är Pierce Brosnan som TV-kändisen Martin Sharp, Imogen Poots som partytjejen Jess, Toni Collette som den ensamstående mamman Maureen och Aaron Paul som pizzabudet och musikern JJ. De träffas på nyårsafton när de valt samma tak att hoppa ifrån. Fyra självmordskandidater som räddar varandra och sluter en pakt att åtminstone inte ta livet av sig förrän alla hjärtans dag.
Det är tänkt att vara roligt - och det är det, rätt ofta - samtidigt som vi får riktiga insikter i de här karaktärernas liv och psyken, och det går sämre. Alla fyra anstränger sig, alla fyra lyckas, men de kan inte ta sig över manusets begränsningar. Det blir aldrig så där charmigt eller intagande eller feelgood som det gärna vill.
När slutet börjar närma sig och de emotionella insatserna ökar så börjar sprickorna synas på riktigt. Jag vill bry mig, jag vill känna med de här människorna. Jag vill att A Long Way Down ska lyckas, att den ska ta sin fina grundidé och springa in i mål, men trots alla dess bra stunder, dess roliga ögonblick så måste jag erkänna att den till slut inte segrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar