På åttiotalet var Larry Kramer en av ganska få öppet homosexuella, och han var öppnare än de flesta är nu. Han skrev böcker och pjäser och gjorde allt för att normalisera sin läggning, men det skapade konflikt med de andra i communityn som tyckte att han framställde dem fel och drog uppmärksamheten till dem när de just hade kämpat så hårt för att över huvud taget kunna finnas.
Han var med när AIDS började dyka upp och spridas, när myndigheterna var tysta, offren dog i rasande takt och allting tycktes hopplöst. Han var med om att grunda Gay Men's Health Crisis i New York City, som försökte sprida ordet att AIDS fanns, att det var farligt, att det var en epidemi, att man inte kunde fortsätta knulla på bastuklubbar utan en tanke på konsekvenserna.
Men han var alltid en kontroversiell figur och till slut kastades han ut från Gay Men's Health Crisis. I vrede skrev han pjäsen The Normal Heart som nu trettio år senare har blivit film. Det är en otäck resa genom en otäck tid, och det kanske är filmen som slår rekord i antal förtvivlade förargade monologer. Det finns många i den som har god anledning att komma med sådana.
Det som får filmen att fungera är alla de nakna naturliga skådespelarprestationerna. Jag kan bara påminna mig två personer i hela filmen som ger minsta intryck av att inte vara precis de människor de låtsas vara - Julia Roberts som läkaren som uppmärksammar AIDS och forskar på det och Jim Parsons som den ensamme Tommy Boatwright. Alla de andra skulle precis lika gärna kunna vara arga, rädda bögar som inte vet vart de ska ta vägen när deras värld börjar rasa runt dem, just när de trodde att de började se ljuset i tunneln.
The Normal Heart hugger tag i tittaren och släpper inte. Den är obarmhärtigt realistisk och visar alla de kämpande viljor som dyker upp så fort två människor bryr sig mycket om någonting. Männen borde kämpa tillsammans, visa en enad front mot världen som inte tycks vilja se dem, men de kan inte komma överens och det är något vi alla känner igen alltför väl. Men för oss handlar det kanske om nåt jobbmöte; för de här människorna var det liv och död.
Han var med när AIDS började dyka upp och spridas, när myndigheterna var tysta, offren dog i rasande takt och allting tycktes hopplöst. Han var med om att grunda Gay Men's Health Crisis i New York City, som försökte sprida ordet att AIDS fanns, att det var farligt, att det var en epidemi, att man inte kunde fortsätta knulla på bastuklubbar utan en tanke på konsekvenserna.
Men han var alltid en kontroversiell figur och till slut kastades han ut från Gay Men's Health Crisis. I vrede skrev han pjäsen The Normal Heart som nu trettio år senare har blivit film. Det är en otäck resa genom en otäck tid, och det kanske är filmen som slår rekord i antal förtvivlade förargade monologer. Det finns många i den som har god anledning att komma med sådana.
Det som får filmen att fungera är alla de nakna naturliga skådespelarprestationerna. Jag kan bara påminna mig två personer i hela filmen som ger minsta intryck av att inte vara precis de människor de låtsas vara - Julia Roberts som läkaren som uppmärksammar AIDS och forskar på det och Jim Parsons som den ensamme Tommy Boatwright. Alla de andra skulle precis lika gärna kunna vara arga, rädda bögar som inte vet vart de ska ta vägen när deras värld börjar rasa runt dem, just när de trodde att de började se ljuset i tunneln.
The Normal Heart hugger tag i tittaren och släpper inte. Den är obarmhärtigt realistisk och visar alla de kämpande viljor som dyker upp så fort två människor bryr sig mycket om någonting. Männen borde kämpa tillsammans, visa en enad front mot världen som inte tycks vilja se dem, men de kan inte komma överens och det är något vi alla känner igen alltför väl. Men för oss handlar det kanske om nåt jobbmöte; för de här människorna var det liv och död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar