Innan han gjorde Noah hade Darren Aronofsky regisserat fem långfilmer: Pi, Requiem for a Dream, The Fountain, The Wrestler, och Black Swan. Det är en rätt fantastisk meritlista - när den svagaste punkten är den vackra och utomvärldsliga The Fountain vet man att vi har att göra med en briljant konstnär.
Därför mötte jag nyheten att han skulle göra film av den bibliska Noa-historien med förvåning och förväntan. Vad skulle Aronofsky, en man till synes besatt av besatthet, göra med den här korta och gravt föråldrade berättelsen? Visst, Noa hade sin besatthet han också, besatt som han var av att rädda världen mot all logik och alla odds. Men det kändes inte som en berättelse för Aronofsky. Men jag var ändå hoppfull. Se karlens meritlista ovan. Inte kunde han göra fel?
Jo, det kunde han. Noahs främsta merit är att den visar hur vana vi har blivit vid sagolik CGI; horder av datoranimerade djur anländer till arken och vi reflekterar inte ens över det. I övrigt är det här en mycket märklig skapelse, som bland annat lyckas med bragden att ha fler hål i handlingen än sin - bibliska - föregångare. Visst, den löser mat-och-bajs-problemet genom att ha alla djuren i dvala under hela resan, men problemet med mänsklighetens genetiska enhetlighet efter syndafloden har den gjort ännu värre. Inte illa.
Problemen kommer redan från början. Kain dödade Abel och förvisades till fjärran länder där han fick så många barn (med vem?) att hans ättlingar skapade en industriell civilisation - en ond sådan. Hans överlevande bror Set är den ende som bevarar godheten i världen och då hans reproduktionsstrategi verkar vara "ett barn per generation" så är de goda snabbt numerärt underlägsna. Noa (Dakota Goyo) är Sets siste ättling och ser sin far (Marton Csokas) dödas av Tubal-Kain (Finn Wittrock).
Vid det här laget har världen förvandlats till en postapokalyptisk ödemark, utsugen och förstörd av Kains ättlingar - antar jag, det görs aldrig tydligt. Noa växer upp (och blir Russell Crowe), hittar sig en fru (Jennifer Connelly) och tre söner: Sem (Gavin Caselegno, sen Douglas Booth), Ham (Nolan Gross, sen Logan Lerman) och Jafet (Leo McHugh Carroll). Så han har i alla fall skippat det där med att vägra skaffa fler barn än ett. I deras lilla familjeenhet ingår även Ila (Emma Watson), den enda överlevande från en mördad familj. Själv är hon skadad så att hon aldrig kan få barn.
En dag får Noa en vision. Världen kommer att gå under i översvämning och det är hans uppdrag att rädda djurlivet. Han talar med sin farfar Metusalem (Anthony Hopkins, i den enda underhållande rollen i filmen) och börjar sedan bygga en ark. Hjälp därtill får han av fallna änglar som förvandlats till bisarra stenmonster som inte heller följer någon logik. Ena stunden kan de jagas ner som värnlösa byten; nästa håller de stånd mot en hel armé och man måste nästan vara Tubal-Kain för att besegra en av dem.
Ja, Tubal-Kain (numera Ray Winstone) finns förstås fortfarande i närheten som kung över en mordisk barbarhord. Han predikar människans överhöghet över skapelsen, den fria viljans primat, och överlevnaden framför allt annat. Han står i skarp kontrast till Noa, som bara vill underkasta sig Skaparen.
Noa har den aronofskitiska besattheten, men det är inte mänsklighetens överlevnad han vurmar för. I Aronofskys version vill han utrota mänskligheten. Det var människans ondska som förstörde paradiset, och syndaflodens syfte är att återskapa paradiset. Ergo, inga människor. Och den besattheten, den övertygelsen, driver honom... nästan ända fram.
För sen gör Aronofsky något jag aldrig väntade mig av honom när han låter det hela ändas med en våldsam slutstrid, en vändning så väntad att den blev oväntad, och ett slut som bara rinner ut i sanden.
Aronofsky är skicklig, och det är därför Noah inte sjunker ner i de riktiga djupen av uselhet. Visst är den tråkig för det mesta och skådespelarna är inga som med övertygelse kan uttala de här stela replikerna, men man vill i alla fall veta vart det är på väg och se hur det går med konflikten mellan Tubal-Kain och Noa.
Men det här var den gången då Aronofskys geni svek honom. Låt oss hoppas att det aldrig händer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar