tisdag 31 maj 2011

Marknadsundersökning


Maj har nått sitt slut, min filmblogg är två månader gammal och en-recension-om-dagen-projektet har därmed tillryggalagt en sjättedel av sin planerade livslängd. Eftersom jag lever för fansen vänder jag mig härmed till er.

Vad vill ni se här under de tio månader som ligger framför oss? Hyllningar? Sågningar? Tips om oförtjänt okända filmer? Positiva recensioner av underskattade filmer? Negativa recensioner av överskattade filmer? Nya filmer? Gamla filmer? Nå?

Limitless (2011) - 5/6


Jag var till att börja med ett lätt offer för den här filmen. Jag tjuses rätt lätt av karaktärer som Eddie Morra (Bradley Cooper), en obotlig slacker som dumpats av sin flickvän, lever i en svinstia och önskar att han redan hade skrivit klart sin fantastiska roman som ska göra honom rik och berömd. Jag älskar hur hans berättarröst levererar humor i inkongruensen med det som händer och sägs i anslutning till den, och de bedövande snabbklippta flashbacks som illustrerar Morras tankar.

Morra är på förståeligt dåligt humör och det blir inte bättre av att han stöter på sin före detta svåger, vars syster han var gift med "i ungefär fem minuter" tio år tidigare och det slutar med att de sitter på en pub tillsammans. Morra får ett piller av honom, men svågern är inte knarklangare längre. Det här är godkänt och lagligt. Han uppmuntrar Morra att testa och låta pillret ge honom tillgång till hela sin hjärna, inte de 20% som vanliga människor använder. Siffran som nämns brukar vara 10, men då det hur som helst är en myt gör det inte så mycket.

Morra tar pillret. Plötsligt är världen skarp och i klara färger i stället för de vaga bruna toner han levt i hittills. Morra själv förändras i takt med filmen. Han minns sådant han inte ens visste att han någonsin vetat. Han kan skriva övermänskligt fort och bra. Han kan förföra kvinnor som hatar honom. Han kan mångdubbla sitt börskapital på några dagar. Han kan slåss med ett dussin hårdingar och vinna. Han kan lära sig främmande språk bara genom att lyssna på dem med ett halvt öra.

Men - och som smarta filmfans visste ni att det måste komma ett "men" - givetvis följer det en krasch, och då byter filmen hastigt riktning och blir plötsligt väldigt mörk. Det är onda män och våld och knivar och den film vi började titta på, en film som verkade handla om en charmigt hopplös typ i klass med The Big Lebowski eller Smiley Face, är inte ens ett minne längre.

Det är i strukturen som Limitless finner sin originalitet. När Morra tar NZT, som drogen kallas, är det ljust och färgglatt och positivt. När han kommer ner är det dunkelt och gråbrunt och tungt. Han går från en harmlös slacker till finansiellt geni till en man som knappt lyckas sätta ihop två meningar. När han är på topp illustreras det i kamerarörelser och innovativa visuella effekter. Stämningen förändras i samma takt; när han saknar NZT finns det inte mycket humor att finna men när han funkar som bäst väntar man sig att Seth Rogen ska dyka upp och ta ett bloss på sin joint.

Limitless är ett bra exempel på high concept; en lättförklarad idé som hade kunnat tas åt vilket håll som helst. Av grundidén hade man kunnat göra en komedi, ett science fiction-drama eller en skräckfilm, för att ta några exempel. Limitless vägrar välja och lyckas faktiskt göra något bra av den vägran. Det är en film som byter genre flera gånger under sin hyggligt blygsamma löptid och ändå behåller tittarens intresse, vilket är värt en medalj, bara det.

7/6: Solomon Kane (2009)

måndag 30 maj 2011

Mr. Nobody (2009) - 6/6


Mr. Nobody är en av de mest desorienterande filmer jag sett som inte ger intryck av att vara desorienterande för sakens skull. Det är inte slumpmässiga, skiftande sekvenser som kastas över tittaren för att förvirra och låta filmen vifta med stora kultflaggan, utan i Mr. Nobody känns det hela tiden som om det finns en sann historia bakom, en logisk lösning, och om jag bara vore lite smartare skulle jag kunna räkna ut vad det är.

Handlingen vägrar låta sig sammanfattas kort, särskilt som det inte finns någon naturlig startpunkt. Jag väljer - mer eller mindre godtyckligt - att börja år 2092 när den 118 år gamle Nemo Nobody är den siste dödlige i en värld som genom tekniska mirakel besegrat åldrandet. För de odödliga människorna är allt han kan komma ihåg fascinerande, men hans minne fungerar inte längre och när han berättar om sitt liv kan han inte hålla sig till en version.

Jag försökte hålla koll på de olika historier som berättas i Mr. Nobody men tappade räkningen nånstans kring tio. Ibland är han barn, ibland är han tonåring, ibland är han vuxen. Han har tre olika hustrur, bor på olika ställen och har olika jobb. Han träffar olika människor, blir kär i dem och förlorar dem. Ibland har han barn, ibland inte. Ibland skriver han om ett rymdskepp på väg till Mars, ibland befinner han sig ombord på det. Vissa teman återkommer - vatten, löv, tåg - men deras betydelse antyds bara. För det mesta är historierna åtskilda men ibland flyter de in i varandra och de olika Nemo existerar parallellt.

Tittaren sugs in i Nemos plastiska verklighet och bryr sig om alla versionerna av honom, var och en med sina egna önskningar, begär och problem. Man känner med honom och vill veta svaret på allt detta kaos, samtidigt som man är nöjd om man aldrig får det. Filmen levererar till slut ett svar, men jag är inte säker på att jag accepterar det. Det är den sortens film.

Filmens röda tråd rör slumpen och den ofta omtalade kaosteorin som säger att en fjärils flaxande kan orsaka en storm på andra sidan jordklotet. De olika versionerna av Nemo började likadant men genom olika beslut, olika slumpartade möten, olika okontrollerbara händelser skildes de åt och utvecklades åt helt olika håll. Den gamle Nemo ser alla möjligheterna från andra sidan och när den intervjuande journalisten frustrerat säger att han säger emot sig själv hela tiden skrattar han bara. Vad hände egentligen, i deras verklighet? Alltihop? Inget av det? Spelar det längre någon roll, 2092?

En recension av Kurt Vonneguts Sirens of Titan lär ha innehållit meningen "I loved Sirens of Titan and I wish someone would tell me why". Det sammanfattar väl hur jag känner inför Mr. Nobody. Jag hade för det mesta ingen aning om vad det var jag såg, men jag tyckte om varenda minut. Mr. Nobody är förvirrande men aldrig frustrerande, känslig men aldrig påträngande, svårförståelig men aldrig pretentiös, och ständigt fascinerande och berörande. Den är något så ovanligt som en riktigt besynnerlig film som ändå serverar ett fullständigt tillfredsställande slut, till och med om man som jag väljer att tro att det inte berättar hela sanningen.

6/6: Where the Wild Things Are (2009)

söndag 29 maj 2011

The Land Before Time (1988) - 5/6


En berättarröst informerar oss om att vi befinner oss i den avlägsna forntiden, före människa, mammut och mastodont, i dinosauriernas tid. De stora hjordarna växtätare har börjat få slut på mat och färdas därför mot en mytisk fjärran plats som de kallar för den stora dalen. Där ska det finnas oändligt med mat och vatten, och inga hotande köttätare.

En av hjordarna har bara en enda unge, den lilla långhalsen (apatosaurus) Lillefot. Han är pigg och nyfiken och förstår rakt inte varför dinosaurier av olika arter inte kan leka med varandra. Hans mammas förklaring att det alltid har varit så biter inte. Han tycker att han borde kunna umgås med den obstinata trehorningen (triceratops) Cera, men hon håller inte med.

Det är en värld fylld av faror. En attack från en vasstand (tyrannosaurus rex) och en jordbävning gör att Cera skiljs från sin familj och själv förlorar Lillefot sin mamma i en scen som står långt över när Bambis mamma blir skjuten. Lillefot och Cera börjar efter inledande meningsskiljaktigheter färdas tillsammans, och de träffar tre nya vänner som också är antingen föräldralösa eller har tappat bort sina familjer: en stormun (saurolophus) som heter Kvacki, en taggstjärt (stegosaurus) som Kvacki döper till Tagg och den icke flygkunniga flygaren (petranodon) Petrie.

De fem vännerna tar sig fram genom en skrämmande värld som mest påminner om en postapokalyptisk ödemark. Det är nästan slut på växter ("grön mat", som dinosaurierna kallar det), det enda de ser är naken sten, knotiga träd, tjärgropar och dundrande vulkaner. Dessutom jagas de hela tiden av den vasstand som var med om att orsaka allt elände till att börja med. Cera är envis och bråkig och vill ständigt gå sin egen väg, medan Lillefot av sin mamma fick veta vägen till den stora dalen och vill följa hennes ord. Ibland ser han henne i skuggor eller i molnen och tycker sig höra hennes röst som fortsätter leda honom, men hon försvinner alltid.

De fem små dinosaurieungarna är ibland nästan outhärdligt söta, men det går aldrig riktigt över gränsen och de förblir charmiga i stället för påträngande tillrättalagda. Den otäcka värld de lever i lättas upp av humorfyllda sekvenser, där min favorit är ett slags luftburen dans utförd av ett halvdussin pyttesmå flygödlor som jonglerar med bär. Det finns mycket sorg i The Land Before Time, mycket elände, mycket mörker, men det är mörker av ett slag som är lätt att bära för det är alltid någon av huvudpersonerna som finner ljuset och drar gänget vidare.

Det är alltid svårt att recensera och betygsätta filmer som är riktade till någon helt annan. Jag såg den här filmen på bio när jag var tio eller elva och älskade den, men jag räknade med att tillbringa en stor del av den uttråkad när jag nu över tjugo år senare såg om den. Så blev det inte. Jag blev rörd när Lillefots mamma dog, jag brydde mig om hur det gick för de små urtidsdjuren och det gladde mig när de nådde fram och träffade sina familjer och fick nya surrogatsyskon. The Land Before Time är en tilltalande film som jag gärna ser om tillsammans med en åttaåring, bara för att i smyg studera reaktionen.

5/6: Inside Job (2010)

lördag 28 maj 2011

Midnight Cowboy (1969) - 3/6


Klassiker. Oscarvinnare. En låt som alla känner igen. "I'm walkin' here!" Även nästintill obegriplig. Jag har i alla fall inte förstått den än.

Låt oss få det uppenbara ur vägen. Både Jon Voight (i rollen som gjorde honom känd) och Dustin Hoffman (känd från The Graduate men inte den konstanta filmnärvaro han senare skulle bli) levererar utmärkta prestationer. Voight är Joe Buck, stjärnögd Texascowboy som åker till New York och är ett plågsamt skarpt exempel på den naive lantisen som springer in i verkligheten när han kommer till storstan.

Hans plan är att bli gigolo åt rika kvinnor, men affärerna går trögt. Den enda kvinna han lyckas hamna i säng med förstod inte att han ville ha betalt och reagerar inte positivt när han ber om pengar. Strax efteråt stöter han på Hoffmans fifflare Ratso som påstår att han kan presentera Buck för en hallick, men han försvinner med Bucks pengar och hallicken visar sig vara... jag är osäker. Han är definitivt religiös, troligen homosexuell, och spritt språngande originell. Inte hallick i alla fall.

Joe Buck stöter av en slump på Ratso men i stället för det ordentliga kok stryk jag väntade mig så bor de plötsligt ihop i Ratsos lägenhet. De drivs väl ihop av att de, var och en på sitt sätt, tillhör det absoluta bottenskrapet: Joe Buck är en dum utböling som inte ens kan bli hora och Ratso är en ständigt utfattig, svältande småskurk som inte klarar av mer än de tarvligaste bedrägerier. I återblickar ser vi Joe Bucks tidigare liv, medvetet mycket vagt, och Ratso berättar sin egen historia. En underlig sekvens för in sprit, knark och sex i deras liv. Joe Buck börjar tro att det går att få ordning på livet, trots allt. Men så går det inte i filmer som den här.

Det Midnight Cowboy saknar är varken drama, karaktärer eller skickliga skådespelare; däremot saknar den nånstans att ta vägen med alla sina goda sidor. Den är aldrig tråkig, men den tillfredsställer inte. Den har inget slut, den bara tar slut.

4/6: Hollow Man (2000)

fredag 27 maj 2011

Kejsarn av Portugallien (1992) - 5/6


Kejsarn av Portugallien är en av de bästa böcker som publicerats på svenska, skriven av den förmodligen bästa ordsmeden som verkat på vårt språk. Det låter som en omöjlig uppgift att överföra den till film, till och med om man som Lars Molin tar nästan tre timmar på sig och gör det i form av en miniserie, särskilt som Selma Lagerlöfs styrka aldrig låg i handling eller karaktärer utan i att hon så totalt bemästrade det svenska språket. När jag såg Molins film insåg jag dock något som jag knappt märkte när jag läste boken eftersom jag var upptagen av att vara imponerad av Lagerlöfs sanslösa skicklighet: historien är i sig förbannat bra, den också.

Jan på Skrolycka (Ingvar Hirdwall) är en fattig dräng i Värmland som inte har mycket att glädjas åt i livet. Han gifte sig inte av kärlek och knappt av praktiska skäl heller, utan bara för att man ska gifta sig och det fanns en kvinna som ville ha honom. När de nu båda är över fyrtio ska hans fru Kattrina (Gunilla Nyroos) föda deras första barn. Jan är inte nöjd, det har då aldrig sagts något om barn, det är mot naturen att föda när man är så gammal som Kattrina, det här kommer att sluta i elände. Men när han får hålla sin nyfödda dotter är det som om solen skiner på honom för första gången. Han döper henne till Klara Fina Gulleborg Jansdotter, och från den dagen är hon hans stora glädjeämne och meningen med hans liv.

Klara Fina blir en mycket stark och självständig flicka som inte är rädd för något. Hennes far älskar henne över allt annat och låter inget ont hända henne. I en av filmens sista scener säger en karaktär att ingen haft en sån barndom som Klara Fina, och det kan nog stämma också.

Jans husbonde är en hygglig man som heter Erik i Falla (Halvar Björk), men han dör i en olycka och den elake svärsonen Gunnarsson (Allan Svensson) tar över Fallagården. Han kräver Jan och Kattrina på pengar för stugan som Erik alltid låtit dem bo i, och han tar över familjens skulder i affären också. Klara Fina har hunnit fylla arton och är övertygad om att hon kan tjäna ihop de tvåhundra riksdaler som Gunnarsson kräver om hon bara får flytta till Stockholm och ta tjänst i tre månader. Kattrina misstänker att hon inte kommer att komma tillbaka, men låter henne åka.

Kattrina visar sig ha rätt. Klara Fina skickar pengarna som hennes föräldrar behöver, men själv stannar hon i Stockholm. Det tar Jan hårt. Han saknar sin sol, dottern som gav hans liv mening. Han sjunker ner i något som i dag hade kallats för klinisk depression. Hans vän Ol-Bengts (Per Oscarsson, denne ständige och nu saknade närvaro i svensk film som får varje filmruta att kännas bekant och hemtam) försöker hjälpa honom med historier om det underbara landet Portugallien, där det är sommar hela vintern och det finns druvor, apelsiner och portvin.

Jan kommer ur sängen men fortsätter vänta på Klara Fina. Hon drabbas dock av ett olyckligt öde som i boken förblev outtalat men i filmen görs mycket specifikt, och det är mer än Jan klarar av. Han bestämmer sig för att hon i stället är kejsarinna av Portugallien. Han blir en svensk Joshua Norton som med fin käpp och kaskett titulerar sig kejsare, sätter sig bland herrskapet i kyrkan och ser sig som likvärdig med godsägare och officerare. En del driver med honom, men de tolererar honom och galenskapen ger honom alibi att tala fritt och ifrågasätta bygdens ordning.

Det är en historia som så lätt hade kunnat bli en oavsiktligt komisk parodi på grundmaterialet, men Lars Molin och framför allt Ingvar Hirdwall går skickligt balansgång. Jan på Skrolycka kan inte ha varit en lätt roll att spela. Hirdwall måste med ögonen kunna visa gränslös glädje och bottenlös sorg. Jan ska skina upp när han tänker på sin dotter och falla ner i en mörk avgrund när han förlorar sina få anledningar till lycka. Han måste känna mer och starkare än någon annan och när han skyddar sig i dårskapen måste vi ana den lille sårbare Jan, någonstans där inne.

Selma Lagerlöfs geni, Lars Molins vision, Ingvar Hirdwalls skicklighet och gott stöd från pålitliga skådespelare i birollerna gör Kejsarn av Portugallien till en värdig filmatisering av ett av den svenska litteraturens mästerverk.

3/6: Memoirs of an Invisible Man (1992)

torsdag 26 maj 2011

THX 1138 (1971) - 4/6


I dag tillhör George Lucas det gamla gardet i Hollywood. Han har varit bisarrt rik sen 1977 och det var nog ungefär då som nån sist sa emot honom, i alla fall nån som hade jobbet kvar fem minuter senare, men 1971 var han bara en tjugosjuåring som lyckats få chansen att göra riktig film av ett projekt från studietiden. Enligt legenden tog han på sig en kostym och bara knallade in på Warner Bros; vakterna stoppade honom inte för ingen som inte hade där att göra skulle se så självsäker ut.

Hur det än må vara med den saken så formade THX 1138 filmhistorien på ett sätt som få filmer lyckats med. Francis Ford Coppola hade lånat pengar från Warner för att finansiera en rad filmer och när de såg manuskripten - THX 1138 bland dem - krävde de pengarna tillbaka. För att täcka skulden blev Coppola tvungen att göra en liten film vid namn The Godfather. Och Lucas, han började pyssla med ett projekt som då fortfarande kallades för The Journal of the Whills. Sex år senare hade det bytt namn till Star Wars och resten är historia. När Lucasfilm senare utvecklade krav på ljudsystemen i biografer kallades de för THX.

Själva filmen då? Inte i klass med sin kulturella effekt, men det är inte svårt att se att folket bakom den skulle göra stora saker i framtiden. THX 1138 utspelar sig i ett underjordiskt diktatoriskt samhälle där sex är förbjudet och droger obligatoriska. Alla har namn som THX 1138 (Robert Duvall) och SEN 5241 (Donald Pleasence) och tillber en gud som heter OMM 0910.

THX bor ihop med LUH 3417 (Maggie McOmie) som själv slutar ta de obligatoriska drogerna och ser till att THX tar sockerpiller i stället. Det slutar naturligtvis med elände och THX fängslas.

Det är i fängelset som filmen bryter ny visuell mark. Fängelset är en helt vit och till synes gränslös värld. Det finns inga väggar utan det tomma vita tycks sträcka sig åt alla håll. Fångarna bär också vitt men är inte fjättrade utan kan röra sig som de vill. THX och SEN (som också hamnat i fängelse) smider flyktplaner och bestämmer sig för att helt enkelt gå i en riktning tills de stöter på något.

Det vita fängelset är en fantastisk syn som jag önskar att jag fått chansen att se på bio. I THX 1138:s värld är frihet och fångenskap omvänd. Karaktärerna lever normalt i en underjordisk trång stad, fängslade av tusentals regler. Nu är de i stället i en värld av oändlig rörelsefrihet, vilket kallas för fängelse.

THX 1138:s vision i bild och ljud är dess styrka snarare än handlingen, även om jag roades av scenen där polisen slutar jaga en brottsling sekunder innan de griper honom eftersom jakten i det ögonblicket överskridit deras budget. Sådana små inlägg finns här och var, men det är inte det som fastnar i minnet. Det som fastnar är det vita fängelset och hur karaktärerna pratar i denna nerdrogade framtid: som om de måste tänka efter för att komma på vad "och" heter.

2/6: The Invisible Man (1933)

onsdag 25 maj 2011

Good Bye Lenin! (2003) - 4/6


För några år sedan var jag på en retroklubb i Moskva som hade gjort sin interiör så Sovjet som det bara gick. Ryskan som tog mig dit suckade genast när hon såg tapeterna, LP-skivorna på väggarna, möblerna och prydnadsföremålen och gav ifrån sig ett lyckligt "åh, min barndom". Hon var inte en kvinna som längtade efter den gamla goda tiden under Brezjnev; hon var mellan 10 och 15 när Sovjet rasade och hade inte minsta längtan att vrida tillbaka klockan. Att hon ändå fick ett mindre rus av att tillfälligt återvända till den värld hon hade vuxit upp i visar att föremålet för nostalgi betyder mindre än nostalgin själv.

Alex Kerner (Daniel Brühl) möter den problematiken från andra hållet i Good Bye Lenin!, som börjar under det delade Tysklands sista dagar. Alex mor Christiane (Katrin Sass) ser honom på TV när han deltar i en upprorisk demonstration och får en svår chock när han grips av polisen. Hon hamnar i koma och när hon åtta månader senare vaknar är det 1990, Berlinmuren har fallit, kapitalismen har kommit till Östberlin och den stat som Christiane varit hängiven hela sitt liv är ett minne blott. Läkarna varnar Alex att minsta chock kan vara farlig för hans mor.

Vad göra? Det enda en god son kan. Han skapar en östtysk enklav i familjens lägenhet. Han river ner det som påminner om det nya Berlin och klär allt i socialistgrått och östbrunt. Han jagar runt efter matvaror som inte har funnits sen konkurrens kom till Berlin. Han får utstå många vantrogna blickar när han vill ha ättiksgurkor av östtyskt märke i stället för de nya västvarorna som alla älskar. Han sopdyker i containrar och byter ut hela sin garderob.

I den nya marknadsekonomin arbetar han med satellit-TV och tillsammans med en arbetskamrat producerar han falska nyhetsprogram som gör gällande att Östtyskland fortfarande står starkt och stolt. Han klipper ihop gamla nyheter så att den lätt förvirrade modern inte kan se någon skillnad och förklarar de värsta sprickorna i illusionen med att hela den kapitalistiska världen drabbats av en ekonomisk kris och därför sänt en flyktingström österut. Givetvis måste familjen som goda socialister hjälpa dessa stackars människor.

Jag är övertygad om att det fanns människor - vanliga medborgare, inte bara generaler och toppolitiker - som älskade både Östtyskland och Sovjetunionen eller i alla fall ville att de skulle fortsätta för evigt, om inte annat för att jag i den ryska tunnelbanan ofta såg åttioåringar som arbetat för Sovjet hela sina liv för att få sina besparingar utraderade när staten föll och tvingas tigga för att överleva. Frågan är om Christiane är en av dessa eller om hennes hängivenhet till den röda fanan är ersättning för något annat. Good Bye Lenin! är både en komedi och en tragedi, och det är här vi finner det tragiska elementet. Vi får aldrig veta hur hon hade reagerat om Alex hade tagit chansen och berättat som det var.

1/6: Conspiracy (2001)

tisdag 24 maj 2011

Boxing Helena (1993) - 1/6


Föreställ dig följande: Du är en vacker kvinna som uppvaktas av en man som du föraktar. Du följer ändå med honom hem men stormar sedermera ut ur huset, tyvärr så hastigt att du blir påkörd precis utanför porten. Mannen, som är kirurg, drar in dig i huset, upptäcker att dina ben behöver amputeras och sköter om den saken själv, i källaren. Där håller han dig instängd och passar på att amputera dina armar också. Du är nu fullständigt i hans våld.

Vad gör du? Om du svarar att du förnedrar honom så mycket du kan och tar varje chans att verbalt kastrera honom, då kommer du att känna igen dig i Helena (Sherilyn Fenn). Då kommer du antagligen också att acceptera att en framgångsrik kirurg som ser ut som Julian Sands anno 1993 är ofrivilligt singel, och Boxing Helena kanske är en hygglig film på din planet.

För oss som lever på Jorden är Boxing Helena ett missfoster. Här kommer en tvångsamputerad kvinna som är helt beroende av sin mentalsjuke kidnappare troligen inte att göra sitt bästa för att göra honom förbannad och driva honom till att bevisa sin manlighet genom ytterligare våldsdåd. Här existerar Stockholmssyndromet, och här kan Julian Sands få en dejt om han vill.

Filmen beskrivs kanske bäst som en könsreverserad Antichrist. Där Lars von Trier hade en man som mentalt torterade en kvinna och en kvinna som fysiskt torterade en man har Jennifer Lynch (Davids dotter) sin titelkaraktär som försöker göra kidnapparen ännu galnare medan han håller henne fängslad och hugger av hennes lemmar. Jag tyckte inte om Antichrist heller, men den ligger långt före Boxing Helena.

Boxing Helena vet inte vad den ska göra med sitt tunna koncept och trycker därför in ett par sidospår som inte tjänar mycket till. Framför allt sekvenserna som behandlar läkarens barndom är meningslösa; de kunde antingen uteslutits eller drivits bra mycket längre. Nu simmar de ensamma.

Slutet är fegt och nästan orimligt klichéartat. Manusförfattarna Philippe Caland och Jennifer Lynch har båda två tillgång till fullt tillräckligt med filmerfarenhet för att veta att det finns ett slut som är totalförbjudet. Boxing Helena bryter det förbudet, kanske i förhoppning om att om man gör något tillräckligt dåligt så slår det runt och blir bra igen. Så funkar det inte.

31/5: Limitless (2011)

måndag 23 maj 2011

Mr and Mrs Smith (2003) - 4/6


Det finns gott om anledningar att se Mr and Mrs Smith. För det första spelas huvudrollerna John och Jane Smith av två av världens mest attraktiva människor, Brad Pitt och Angelina Jolie. Vilka preferenser man än har bör man hitta ögongodis mellan för- och eftertexterna.

För det andra är det en historia om den sorts yrkesmördare som bara existerar på film, och det är ju alltid underhållande att se dessa fristående, övermänskligt skickliga mästare på alla former av strid, som får så bra betalt att de borde pensionera sig efter sitt första jobb men fortsätter raka in uppdragen på en marknad som inte finns. Att de här två yrkesmördarna råkar vara gifta med varandra utan att känna till varandras sysselsättningar är bara det osannolika körsbäret på en cocktail av osannolikhet.

För det tredje har Brad Pitt och Angelina Jolie en personkemi som bubblar, sprakar och sprutar gnistor, till och med när de ska föreställa ett gift par vars förhållande börjat förlora sin hetta. Vi tror på dem när de är unga och nyförälskade, när de har vant sig vid varandras närvaro och när de återupptäcker tillvarons spänning. De är aldrig tråkiga att titta på.

För det fjärde får vi se något väldigt sällsynt i en slagsmålsscen mellan en manlig hjälte och en kvinna där mannen inte håller igen utan ger allt han har, trots den ihållande uppfattningen att hjältar inte slår flickor. Struntprat, förstås, man slår flickor under precis samma omständigheter som man slår pojkar, det vet John Smith, och det är uppfriskande, särskilt som Jane Smith är fullt kapabel att ta hand om sig när det vankas knytnävar. Men till och med här kan man inte visa när mannen står upp och sparkar på den liggande kvinnan; då hålls hon utanför bild.

För det femte bildar hela filmen en metafor för äktenskapet, vilket är ett nog så ovanligt tema i en i övrigt lättsmält actionfilm. John och Jane måste fråga sig om de ska fortsätta kämpa tillsammans eller om de ska dela på sig, släppa taget och bli singlar igen.

För det sjätte är det här en film man blir glad av. Actionscener varvas med hett sex och de två huvudrollsinnehavarna pumpar ut lika delar charm och hett bly. Charmen är essentiell; utan den hade filmen varit tråkig eller värre. Om vi inte bryr oss om John och Jane är filmen lika död som förra månadens köttfärslimpa.

Kemin funkar, så filmen funkar, även om den aldrig når högre än till småtrevlig underhållning för stunden. Om den råkar gå på TV när jag inte har något bättre för mig ser jag den gärna igen, men tills dess lär jag inte ägna den många tankar. Utom möjligen slagsmålsscenen.

30/5: Mr. Nobody (2009)

söndag 22 maj 2011

The Truman Show (1998) (SPOILERS) - 5/6


Truman Burbank lever tydligen i ett universum med mycket märkliga lagar, för det är där helt okej för ett företag att köpa ett spädbarn, uppfostra det i en fullständigt kontrollerad värld, ljuga oavbrutet för det och till och med inflika hemska psykiska ärr för att hålla kvar stackaren i ett hårt grepp. Det är ett fint exempel på ett hål i handlingen som inte spelar någon som helst roll förrän efter att eftertexterna har rullat. Först då börjar man fundera på varför det inte fanns någon förklaring av de omöjligare aspekterna av historien, och förhoppningsvis har man huvudet för fullt av annat.

Det finns mer att tänka på i The Truman Show, så låt oss lämna premissens bräcklighet därhän. Jim Carrey är alltså Truman Burbank, vars hela liv utspelar sig framför kameror som sänder direkt tjugofyra timmar om dygnet i ett TV-program som har varit en oavbruten hit sen Trumans födelse. Jag har svårt att tänka mig att ett sådant program skulle vara särskilt populärt - vem vill egentligen se en helt vanlig man borsta tänderna och gå till jobbet? - men det är den verklighet filmen bjuder in oss i.

Sprickor uppstår i Trumans värld. En stjärnlampa faller ner och träffar honom nästan. Han träffar sin far som ska ha dött många år tidigare. Han hör radioröster diskutera hans bilväg till jobbet. Om det tar honom lång tid att räkna ut vad det är som pågår så kan vi inte klandra honom. Vem skulle misstänka en så orimlig sanning?

Truman försöker slita sin verklighet i bitar och ta reda på vad som finns bakom kulisserna. Till slut lyckas han undkomma kamerorna och bege sig ut på vattnet. TV-programmets producent Christof (Ed Harris) jagar honom men kan till slut inte hindra honom från att lämna den lilla staden där han tillbringat hela sitt liv. Han öppnar dörren till omvärlden och går ut. Hur Truman reagerar på världen utanför får vi aldrig veta.

Jag såg The Truman Show första gången när den var ny och har sett den ett halvdussin gånger sen dess. Jag hade redan från början en bestämd tolkning av den och har inte ändrat den under året som gått, men jag har aldrig sett någon dela min tolkning. De som ens nämner religiösa teman i The Truman Show är överens om att Christof representerar Djävulen, en demon, eller kanske Antikrist.

Jag kan däremot inte se The Truman Show som något annat än en frenetiskt antireligiös film. Den handlar om en man som visserligen har fri vilja men lever i en värld som styrs in i minsta detalj av en varelse som lever i himlen (och heter Christof). Denne varelse är allestädes närvarande, vet allt Truman säger och gör, och har all makt över honom och hans miljö.

När Truman försöker lämna den här världen och slå sönder alla gränser och hämningar försöker världens härskare hindra honom. Han får solen att stiga för tidigt, han angriper Truman med stormar och blixtar och all naturens vrede, och till slut talar han till Truman ur solen. Hans röst dånar ner från himlen och försöker övertyga Truman om att inte ge sig av, inte tänka själv, inte försöka klara sig utan honom, inte bli en självständig varelse som vägrar låta sig fängslas av regler och galler. Truman lyssnar inte, och då förlorar den dittills allsmäktige all makt över honom.

Jag färgas kanske av min egen antireligiösa inställning, men jag tycker att det finns tillräckligt med objektivt material här för att driva min sak. Christof är ingen demon, ingen djävul. Han är Gud och Truman är mannen som lämnar religionen bakom sig och tar kontroll över sitt eget liv.

29/5: The Land Before Time (1988)

lördag 21 maj 2011

Mysterious Skin (2004) - 6/6


Jag trodde aldrig att den magre lille killen i 10 Things I Hate About You skulle växa upp och bli en skådespelare som jag beundrade i filmer som Brick, Inception och den film i vilken jag fick upp ögonen för hans talang: Mysterious Skin. Efter den filmen började jag leta upp filmer han var med i och när jag såg hans namn i rollistan för Inception var det en anledning till att gå och se den.

I Mysterious Skin spelar han Neil McCormick, en nittonårig småbrottsling som tjänar pengar som gayprostituerad och noggrant projicerar en tuffingattityd som sköld mot en värld som ärrat honom. Till och med hans bästa vän Wendy (Michelle Trachtenberg) som han hade gift sig med om han inte vore bög, säger att där andra människor har ett hjärta, där har Neil ett svart hål. En asocial nörd som Brian (Brady Corbet) gör nog bäst i att hålla sig borta från honom, men Brian har egna problem som han tror att Neil har nyckeln till.

Brian har en minneslucka från året han fyllde åtta och ända sen dess har han drabbats av oförklarlig medvetslöshet, näsblod och obehagliga återkommande drömmar. Avalyn (Mara Lynn Rajskub) förklarar symptomen med att han blivit kidnappad av rymdvarelser; själv har hon ett ärr på benet där de implanterade en spårningsapparat. Brian köper den hypotesen rätt av.

Men så en dag får Brian se ett foto på sitt knatteligelag. Han känner igen en av pojkarna, ett ansikte han ofta har sett i sina drömmar. Han spårar upp pojken och hittar Neil McCormick. Det är första gången de träffas på ett årtionde. Brian minns inte vad som hände den där dagen, men det gör Neil, även om han hittills vägrat se det minnet för vad det är.

Joseph Gordon-Levitt lever i Neil McCormicks kropp. Han vet hur Neil talar, rör sig, tänker, älskar och känner. Wendy kanske tror att Neil har ett svart hål i bröstet, men Gordon-Levitt vet att det finns ett hjärta där. Kanske ett ovanligt stort ett, till och med.

Mysterious Skin handlar om två barn som på diametralt olika sätt hanterar samma upplevelse. Neil tar den destruktiva vägen och förvandlas till en vandrande självmotsägelse, ett taggigt skal runt en sårbar kärna. Brian sluter sig i sig själv, medvetet eller omedvetet, gör sig utstött och söker förklaringar som skyddar honom från sanningen. Mötet mellan dem är ett av de känsligaste och ärligaste filmögonblicken jag sett.

28/5: Midnight Cowboy (1969)

fredag 20 maj 2011

Prince of Darkness (1987) - 3/6


Prince of Darkness är en bra idé som slösades bort på ett dåligt genomförande. I källaren till en amerikansk kyrka finns en tvåtusen år gammal cylinder, låst från insidan, som innehåller en grön vätska. Kyrkans präst (Donald Pleasence) kontaktar en universitetsprofessor (Victor Wong) för att undersöka cylindern och vätskan. Enligt inskriptionerna innehåller cylindern djävulen själv.

Professorn tillkallar ett gäng studenter och de inkvarterar sig i kyrkan för att vetenskapligt undersöka Satan och - om möjligt - besegra honom. I kyrkan hemsöks de av snarlika mardrömmar som förändras lite grann från natt till natt. De upptäcker att det i själva verket är sändningar från framtiden. Drömmarna ändras för att professorn och studenterna ständigt förändrar framtiden genom sitt arbete och allt de lär sig.

Så här långt är Prince of Darkness fascinerande, men härifrån verkar det som om John Carpenter (mannen bakom så många filmer med goda idéer som förtjänade bättre) inte visste vad han skulle göra med sin historia. Prince of Darkness blir snabbt en ganska formulaisk skräckfilm med karaktärer som blir besatta av demoner och jagas av monster. Donald Pleasence vet som vanligt vad han håller på med (få skådespelare är lika skickliga som han på vara bra i dåliga filmer) men de andra skådespelarna lämnar en hel del övrigt att önska. Jag får aldrig intrycket att jag tittar på människor, utan på skådespelare som låtsas vara människor. Samtidigt är drömsekvenserna mycket effektfulla och stämningen i kyrkkällaren kan skäras med kniv.

Jag tycker att bra idéer har ett eget värde, så därför vill jag inte kalla Prince of Darkness dålig. Härmed önskar jag officiellt att den görs om med specialeffekter anno 2011, en bättre uppsättning skådespelare och en andra halva som inte hade kunnat utgöra andra halvan av nästan vilken skräckfilm som helst.

27/5: Kejsarn av Portugallien (1992)

torsdag 19 maj 2011

Festen (1995) - 6/6


Festen hade en uppförsbacke framför sig om den skulle bli omtyckt av mig. Till att börja med är jag ingen anhängare av Dogme 95. Även bortsett från det omotiverade förbudet av våld och genrefilm (vad nu det senare ska betyda) så låter kyskhetslöftet som en ursäkt för att göra billig film förklädd till finkulturellt manifest. Man kan utan problem göra film som fokuserar på karaktärer och handling utan att följa några påhittade trossatser, och det finns ingen anledning att artificiellt begränsa sig. När dessutom inte ens Festen, den första Dogme 95-filmen, lyckas följa reglerna (våld förekommer och vid ett tillfälle täcktes ett fönster över med ett lakan) så blir det svårt att ta dem på allvar.

Med det sagt vill jag ändå framhålla att det fungerar hyggligt väl i Festen. I stället för att låta sig fjättras av den handhållna kameran använder de den effektivt och lyckas uppnå sådant som är svårt att göra med stativ, tripoder och vagnar. Jag satt inte och längtade efter bakgrundsmusik eller specialeffekter, även om det fanns ett tillfälle eller två då filmupplevelsen hade mått bra av lite ordentlig ljussättning.

Vidare har jag fått den här filmen rekommenderad från många olika ställen och Filmtipset har genomgående hävdat att den är en femma för mig. Hur kunde den rimligen vara så bra som det påstås? Vad skulle egentligen hända som var så coolt att det rättfärdigade alla dessa hyllningar, till och med från människor som knappt tittar på film? Förväntningarna var så hårt uppskruvade att till och med jag tyckte de var orimliga.

Det är hindren som Festen måste ta sig över, och i början av filmen verkade det som om den skulle misslyckas. Jag hade redan börjat formulera recensionen i huvudet ("medan jag kan uppskatta den tekniska skickligheten lyckas historien aldrig gripa mig") när allting plötsligt förändrades och historien började, just, gripa mig.

Det är väldigt svårt att skriva om Festen, för jag vill inte berätta något om den. Jag visste ytterst lite om handlingen innan jag började titta och jag tror att det med god marginal är det bästa sättet att se filmen, så jag vill inte förstöra för läsare som har den här upplevelsen framför sig. Därför tänker jag inte - hur det än kliar i fingrarna - säga ett ord om karaktärer eller repliker eller skeenden utom för att säga att Festen egentligen handlar om människor som hamnar i en totalt omöjlig situation, en situation för vilken det inte finns några sociala regler alls, och hur de reagerar. Eller låter bli att reagera.

Festen är en fantastisk film som jag misstänker bara kommer att bli bättre när jag har låtit filmen bubbla runt i hjärnan ett tag och sett den ett par gånger till. Varje gång kommer jag att önska att det var första gången och att jag inte hade den blekaste om vad jag skulle få vara med om.

26/5: THX 1138 (1971)

onsdag 18 maj 2011

Thriller - en grym film (1973) - 1/6


Majoriteten av dem som sett den här filmen hade förmodligen aldrig hört talas om den om det inte vore för att Quentin Tarantino råkat nämna att den var en av hans favoritfilmer i hämndgenren och en inspiration för en karaktär i Kill Bill. Därmed rycktes den ur glömskan och fick en återupprättelse trettio år efter sin tid.

När hon var liten blev Madeleine (modellen Christina Lindberg) våldtagen av en luffare. Traumat gjorde henne psykosomatiskt stum och det är hon fortfarande när hon i vuxen ålder blir kidnappad av Tony (Heinz Hopf). Han ger henne heroin och förklarar att hon nu är både fysiskt och psykiskt beroende och om hon vill att han ska förse henne med mer heroin är det bäst att hon gör som han säger, för i den här filmen blir man pundare av en dos.

Tony inkvarterar henne i en bordell. Hon vägrar dock samarbeta varför han sticker ut hennes ena öga och hon tillbringar resten av filmen iklädd ögonlapp. Jag är inte vidare insatt i hallickverksamhetens konst men jag tycker det låter som en dum idé att förstöra sina prostituerades utseende. Hur som helst, efter den upplevelsen samarbetar Madeleine, men hon har inte gett sig.

Hon gör extratjänster åt kunderna vilket ger henne pengar som Tony inte vet om. Hon har en dag i veckan ledigt som hon använder till att lära sig karate, skytte och stuntkörning (av någon anledning). Hon bunkrar upp heroin. Och sen gör hon sitt drag.

Det Tarantino sade sig fastna för var hur övermänskligt kall Madeleine är. Hon planerar långsamt och metodiskt sin hämnd, lever vecka efter vecka på bordellen utan att tappa målet ur sikte, utan att göra något överilat. När hon väl skrider till handling är det utan misskund. Och visst, på det viset är hon en intressant karaktär. Om hon bara befann sig i en bättre film. Kanske en film utan fullt så stora logiska luckor, med aktörer som kan agera, en film som inte gör alla sina actionscener i märklig slow motion. Det är omöjligt att parodiera våldsscener ur Thriller; de levererades färdigparodierade.

Jag kan väl inte låta bli att nämna porrscenerna med Madeleine på bordellen. De första gör intryck, men slentrianen slår snabbt till och deras huvudsakliga syfte är att påminna tittaren om vilket annorlunda årtionde sjuttiotalet var. Jag förstår varför den här filmen fick klippas sönder och samman för att komma i närheten av att visas.

25/5: Good Bye Lenin! (2003)

tisdag 17 maj 2011

Les Quatre Cents Coups (1959) - 1/6


Jag måste missa något. Det är den enda förklaringen. Les Quatre Cents Coups är så hyllad, älskad och prisad att det helt enkelt måste finnas något där som jag missar. Roger Ebert kallar den intensivt rörande. Min husgudinna Ellen Page har den som favoritfilm. Så stora och skilda namn som Spielberg, Kurosawa och Tarantino har influerats av den. British Film Institute har med den på sin lista över filmer man ska ha sett innan man fyller fjorton. Och jag kan inte se det.

Vad är det jag missar? Kanske är jag inte tillräckligt inläst på fransk film, för Les Quatre Cents Coups sägs vara full av allusioner och referenser till franska klassiker. Må så vara, men jag tror inte att alla dess fans råkar vara franska filmhistoriker.

Låt oss se om vi kan hitta problemet. Huvudpersonen är unge Antoine Doinel, en skolpojke i Paris som i inledningsscenen har oturen att bli ertappad med en porrbild som skickas runt i klassrummet. För detta placeras han i skamvrå där han bestämmer sig för att förvärra sin situation genom att i väggen rista in förolämpningar mot sin lärare, vilket givetvis leder till ytterligare bestraffning.

Vi får se hans hemsituation, som inte är idyllisk men inte heller särdeles hemsk för en arbetarklasspojke i femtiotalets Paris. På det hela taget har han ingen större anledning att skolka, stjäla en skrivmaskin och försöka sälja den, ljuga om att hans mor har dött eller begå några av de andra småbrotten som gör livet eländigare för honom.

Hans brottslighet leder till att han hamnar på en ungdomsanstalt som han sedermera rymmer ifrån. Filmen slutar med en mycket beundrad sekvens som jag inte kan se som något annat än en extremt utdragen och långsam titt på en springande pojke.

Tydligen är det tänkt att jag ska känna med lille Antoine och hålla med honom om att han blir hemskt orättvist behandlad, men det enda jag ser är en pojke som ställer till det för sig och drabbas av konsekvenserna. Det är inte synd om honom. Han har inget perfekt liv, men det är det ingen som har. Han har verkligen ingen ursäkt för allt han ställer till med.

Det jag missar är nog så enkelt som en anledning att bry mig om vad som händer med Antoine. Han är en självisk och irriterande liten bråkstake, inte ett oskyldigt offer. I och med det faller dramaturgin platt, och all världens cinematografi kan inte väga upp den bristen.

24/5: Boxing Helena (1993)

måndag 16 maj 2011

Kill the Irishman (2011) - 4/6


Amerikaner har en tendens att se på facket som en marginellt legitimare version av maffian, och om Kill the Irishman är en hyggligt sann version av händelserna i sextio- och sjuttiotalens Cleveland så kan jag förstå varför. Danny Greene (Ray Stevenson) är en bildad, smart och tuff kroppsarbetare som slår sig in i det lokala fackets topp och därifrån blir inblandad i organiserad brottslighet. Han blir både vän och fiende med lokala gangstertoppar som Shondor Birns (Christopher Walken), Jack Licavoli (Tony Lo Bianco) och Anthony "Fat Tony" Salerno (Paul Sorvino). Samtidigt hinner han med att gifta sig med Joan Madigan (Linda Cardellini som tio år efter Freaks and Geeks har lyckats med det omöjliga och blivit ännu vackrare).

Du och jag hade kanske varit benägna att hålla käften när vi umgicks med människor som är vana vid att beordra andra människors död, men det ligger inte för Danny Greene som ser sig som arvtagare till Irlands stolta keltiska krigare. Han förolämpar maffiabossar och försöker ta sig fram med muskel-, vapen- och sinneskraft. På sin sida har han irländarna han växte upp med och andra allierade som John Nardi (Vincent D'Onofrio), den ende italienare han står ut med, och Keith Ritson (Vinnie Jones), som ser ut som om han slängdes ut ur Hells Angels för att han var för hård.

Greene backar inte för någon och gör inte avkall på stoltheten, vilket leder till ett utdraget gangsterkrig med italienarna på ena sidan och irländarna på den andra. På en enda sommar exploderar 36 bomber i Cleveland, flera av dem riktade mot Greene. Han överlever alla mordförsök och går ut i media för att förnedra maffians inkompetenta mördare. Kriget kommer att ta slut, på ett eller annat sätt.

Vi får historien berättad för oss av polisen Joe Manditski (Val Kilmer), som växte upp i samma område som Greene och så smått lär känna honom samtidigt som han i yrket är tvungen att hålla koll på honom.

Det är ingen särskilt originell historia. Vi har sett förut hur den halvlegitime affärsmannen försöker upprätthålla ett vanligt familjeliv samtidigt som han styr över ett brottsimperium, helst utan att hans fru får veta ett enda ord om saken. Vi vet hur det kommer att gå med familjelivet, vi vet att han kommer att försöka rensa upp sina affärer och bli legitim, vi vet att det kommer att misslyckas, och vi vet att allt kommer att sluta i våld och blod och rök och död, även om vi inte vet vem det är som kommer att stå som segrare när kampen är över. Under tiden följer vi gärna med i de skiftande allianserna och förhållandena som flyter förbi.

Kill the Irishman är en underhållande version av en gammal historia som trycks upp en bit av den för mig hittills okände Ray Stevensons spel. Han ser ut, rör sig och talar som en man som kan tänka sig att slå ut tänderna på vem som helst för att hämnas en mild förolämpning, samtidigt som han hjälper gamla irländska tanter med hyran och försöker ge sin familj det bästa liv han kan.

23/5: Mr and Mrs Smith (2003)

söndag 15 maj 2011

Cool Hand Luke (1967) - 6/6


Cool Hand Luke kan ses på flera olika sätt. Den kan ses som historien om en man född till rebell och som inte kan låta bli att slåss mot auktoriteterna, vilka de än är. Han hamnar i fängelse för att han jävlas med samhället, inte av någon särskild anledning utan bara för att han är typen som bryter mot regler. Väl där kan han inte underordna sig vakterna och inte ens fångarnas interna hierarki. Han måste bråka, och om det leder till att han betalar det yttersta priset - han hade aldrig ett val ändå. Han gör till och med uppror mot Gud själv. Han kan inte låta bli.

Den kan ses som historien om en ofrivillig messias. De andra fångarna ser upp till Luke på grund av hans oövervinneliga själsstyrka. De har för länge sen gett upp. De ber om tillåtelse innan de torkar svetten ur pannan, de lever i rädsla för bestraffning och isolering, de böjer snällt på nackarna och ordnar in sig i ledet. Luke vägrar, och därför dyrkar de honom. Han blir en mytologisk figur på samma sätt som Andy Dufresne långt senare blev för sina medfångar i The Shawshank Redemption. Men vill Luke ha den rollen? Nej. Han slåss inte för att vinna deras respekt.

Den kan ses som en metafor för samhället. Världen är full av auktoriteter som är auktoriteter för att de placerats på en plats där de har makt, basta. Männen som styr fängelset bär solglasögon och batonger, de styr efter eget gottfinnande, och antingen lyder man dem eller så ångrar man sig. Vad ska en man som Luke göra i ett sådant samhälle? Han har inget intresse av att själv vara en auktoritet och ingen förmåga att underordna sig. Hans öde var nog det enda möjliga.

Den kan ses som en samling minnesvärda citat. "What we've got here is failure to communicate", förklarar en av vakterna när Luke har ställt till med bråk. "Sometimes nothing can be a real cool hand", säger Luke efter att ha vunnit en jättepott på en ren bluff. "Stop feeding off me!", skriker Luke till fångarna som ser honom som hjälte när han bara följer sina instinkter som han kanske önskar att han inte hade. När en vacker kvinna ställer sig och tvättar sin bil inför ögonen på de hårt arbetande kedjefångarna ber en av dem till Gud: "My Lord, whatever I done, don't strike me blind for another couple of minutes". Det är den sortens film, där varje mening verkar flöda från inspirationens urkälla.

Hur man än ser den är Cool Hand Luke en välförtjänt klassiker. Ibland rolig, ibland spännande, ibland smärtsam att se. Paul Newman fyller huvudrollen med humor, sårbarhet, obändighet och en charm som gör att den egentligen outhärdliga karaktären blir tilltalande. När Newman är Luke försöker han inte roa oss, han försöker bara visa upp det han kom för att visa upp och om vi inte gillar det så kan vi dra åt helvete. Väldigt Cool Hand Luke av honom.

22/5: The Truman Show (1998)

lördag 14 maj 2011

Remember Me (2010) - 5/6


Den här filmen definieras på gott och ont av sitt slut. Jag har inte sett en recension av den som inte nämner slutscenerna, de flesta i negativa termer. De är ett svart hål som resten av filmen roterar runt. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om slutet är det modigaste som gjorts i en mainstreamfilm, den största missen i en mainstreamfilm eller ett enormt cyniskt försök att stjäla emotionell tyngd som man inte förtjänar.

Om det är det senare så är det onödigt, för filmen fungerar på egna meriter. Huvudrollen spelas av Robert Pattinson, som förmodligen gjorde filmen av samma anledning som alla unga manliga skådespelare som huvudsakligen uppmärksammas på grund av sin förmåga att höja pulsen hos flickor i nedre tonåren: antingen bleknar man bort eller bevisar att man har skådespelartalang och inte bara ett sött plyte.

Pattinson är Tyler Hawkins, en 21-årig yngling som vill väldigt mycket men får väldigt lite gjort. Han går på föreläsningar utan att vara inskriven på kurserna, han jobbar i en bokhandel eftersom han gillar böcker även om han inte verkar vidare förtjust i arbetet, och han får omkull flickor med sin intellektuella plågad-poet-image, som för en gångs skull inte verkar vara fejkad. Han bor tillsammans med Aidan Hall (Tate Ellington) som delar sin tid mellan alkohol och studier. De är ute tillsammans när Tyler får syn på ett ojämnt slagsmål och ingriper. Han gillar inte polisens cyniska behandling av händelsen och det slutar med att han själv får tillbringa lite tid i häktet.

Kort efteråt berättar Aidan för honom att polisen som grep honom har en snygg dotter, Ally (Emelie de Ravin), och tycker att han ska använda dottern för att hämnas på pappan. Tyler protesterar men det slutar med att han lägger in en stöt i alla fall och inom kort blomstrar romantiken.

Pattinson och de Ravin har riktig kemi, till och med när det stundtals svaga manuset sviker dem. Annorlunda kemi, men lika kraftfull, finns mellan Pattinson och Pierce Brosnan som gör något riktigt imponerande med sin roll som Tylers konstant upptagne far. I en film full av bra skådespelarprestationer levereras ändå den bästa av elvaåriga Ruby Jerins som spelar Tylers lillasyster. Hon och Pattinson porträtterar ett på film sällsynt syskonförhållande; ett helt utan antagonism och rivalitet. Deras kärlek lyser när de talar med varandra och det är bara med systern som Tyler kan slappna av, i alla fall tills Ally kommer in i hans liv.

Så här långt fungerar filmen. Jag berörs av historien. Jag bryr mig om karaktärerna. Jag vill att det ska ordna sig för dem, att Tyler och Ally ska leva lyckliga tillsammans, att lillasystern ska besegra sina plågoandar, att fadern ska mjukna, att Ally ska reparera sitt förhållande till sin egen far och till och med att Aidan ska finna kärleken. Så här långt är det en film jag gärna ser igen.

Och sen kommer slutet. Det kommer från ingenstans, vilket sällan är bra, och är helt oväntat, vilket sällan är dåligt. Först kändes det som om det gör allt det föregående meningslöst, men så är det faktiskt inte. Slutet passar in i temat och skänker betydelse till filmen. Ju mer jag tänker på det desto mer tycker jag om det även om jag gapade klentroget när jag först insåg vad som höll på att hända. Om inte annat så har det fått mig att tänka bra mycket mer på filmen än jag annars hade gjort, och det kan väl i alla fall inte vara dåligt?

21/5: Mysterious Skin (2004)

fredag 13 maj 2011

An Education (2009) - 3/6


Jenny Mellor (Carey Mulligan) är en duktig sextonårig skolelev i sextiotalets London. Hon skriver bra på proven, hon spelar cello och om hon bara kan få ordning på latinet så kommer hon säkert att lyckas med föräldrarnas livslånga plan att få in henne på Oxford.

En dag är hon på väg hem i regnet när en bil stannar till bredvid henne. Föraren, David Goldman (Peter Sarsgaard), är en snygg man i trettioårsåldern som förklarar att han förstår att hon inte kan ta emot skjuts från en främling men han råkar vara musikälskare och oroar sig för hennes cello. Kan hon inte lägga den i bilen så den inte förstörs av regnet så kan hon gå bredvid och ändå känna sig trygg?

Jenny charmas av honom och de börjar umgås. Till att börja med sägs inte ett ord om kärlek fast det ständigt finns under ytan. Jenny är upptagen med att vara förtrollad av den värld David kan visa henne. Hon går på fina restauranger, hon träffar belevade kultiverade människor, hon lyssnar på intressanta samtal, hon får uppleva pjäser och konserter och allt det hon saknat som en sextonåring i ett medelklasshem i Twickenham.

Jenny vill se Paris. Hon vill röka. Hon vill vara världsvan och kunnig och diskutera konst. David verkar vara mannen som kan ge henne allt det. Hennes klasskamrater avundas henne. Hennes lärare varnar henne. Hon lever sin dröm.

Om allt vore som det verkade så vore An Education inte mycket till film. Vad är det egentligen David lever på? Han gör något som har med fastigheter att göra, och något som har med konst att göra. Ibland stannar han bilen, går in i ett hus och när han kommer ut måste de sticka så fort som möjligt. Jenny sitter snällt och väntar. Kan han ha ännu fler hemligheter?

David charmar Jennys föräldrar också. De som aldrig velat något annat än att få in henne på Oxford säger att det inte är nödvändigt längre, om hon gifter sig med David. Jenny frågar sig vad allt pluggandet och cellospelandet egentligen var till för, särskilt som hon blir allt säkrare på att det finns sidor av David som hon helst skulle slippa se och föräldrarna inte ens anar.

En film som An Education bygger helt på skådespelarna. Peter Sarsgaard spelar David så tvetydigt att man kan vara hur gammal, bitter och cynisk som helst; man förstår ändå varför Jenny faller för honom. Vi tycker kanske inte om honom, men det är inte hans roll heller. Carey Mulligans insats får mig att förutspå legendstatus i hennes framtid. Jenny är en fullständig kliché som bara fungerar för att Mulligan fyller henne med solsken, intelligens och en närvaro som gör henne till mer än ett offer. Lynn Barber, som skrev filmens självbiografiska förlaga, säger att hon utnyttjade sin David lika mycket som han utnyttjade henne. Carey Mulligan får Jenny att verka tuff nog för att vi ska tro på det. Hon behåller sitt ljus till och med när solen verkar försvunnen för alltid.

An Education ger oss en klassisk historia, fascinerande skådespelarprestationer och karaktärer som vi kan förstå vare sig vi gillar dem eller inte. Att den aldrig riktigt lyfter för mig beror nog på att om man är något äldre än Jenny så är den lite grann för förutsägbar. Ingen vuxen tittare tror att David och Jenny kommer att leva lyckliga i alla sina dagar.

20/5: Prince of Darkness (1987)

torsdag 12 maj 2011

Låt den rätte komma in (2008) - 3/6


Jag hade aldrig hört talas om boken Låt den rätte komma in när jag fick den i present. Jag läste den förutsättningslöst och med växande fascination. En vampyrhistoria - svensk, dessutom - som faktiskt hade fått in en och annan originell idé i denna annars klichéfyllda genre. När jag fick veta att det var en film på väg såg jag naturligtvis fram mot den och undrade hur den skulle behandla vissa av de knepigare delarna av boken.

Låt den rätte komma in är inte en dålig film. Jag måste påminna mig själv om det. Min besvikelse beror inte på att filmen är dålig, den beror på att boken är så mycket bättre. Filmen tog det som gjorde boken speciell och strök det. De där knepigare delarna behandlade den inte alls. Och skådespelet... jag har sett barnskådespelarna hyllas men det enda jag ser är stapplande, tafatta försök. Ibland fungerar det, men för det mesta ger det ett amatörmässigt intryck. De vuxna gör inte mycket bättre ifrån sig.

Historien berör Oskar (Kåre Hedebrant), en mobbad pojke i en Stockholmsförort i början på åttiotalet. Han drömmer om att hämnas på sina plågoandar och håller sitt elände hemligt från sin mamma. Samtidigt som hans fascination för mord får nytt bränsle av ett par mordfall i närheten får han nya grannar. De sätter upp pappskivor för fönstren och visar sig inte på dagtid.

En kväll efter mörkrets inbrott träffar Oskar den ena nya grannen. Hon är en flicka i hans egen ålder och heter Eli (Lina Leandersson med helt perfekt utseende för rollen). De börjar prata, båda svultna efter sällskap. De dras till varandra fast hon förklarar att de aldrig kan bli vänner. Så blir det förstås ändå, trots henne protester. Till slut får Oskar till och med veta hennes hemlighet: hon är vampyr.

Boken gjorde mycket med det här upplägget. Den kastade en och annan oväntad vändning på oss och författaren John Ajvide Lindqvist hade som sagt nånstans hittat inspiration till originalitet i en uttjatad genre. Tyvärr försvinner allt detta ur filmen. Elis "far", Håkan (Per Ragnar), måste vara en obegriplig och irrationell karaktär för varje tittare som inte läst boken. Jag hade med all säkerhet inte förstått vad den extremt snabba titten på den nakna Eli var tänkt att säga oss om jag aldrig öppnat Lindqvists bok.

Boken tog risker. Boken stack ut hakan. Filmen gör inte det. Den tog samma koncept, höll sig trogen boken där det var riskfritt, och strök allt kontroversiellt. Resultatet är en godtagbar film, men den kunde ha varit fantastisk.

19/5: Festen (1995)

onsdag 11 maj 2011

Signs (2002) - 1/6


M Night Shyamalans anseende har befunnit sig i fritt fall de senaste tolv åren i en stadig kurva från Sixth Sense, som allmänt hyllades som genialisk, till The Last Airbender, som slaktades av kritikerna. Själv ser jag det lite annorlunda. Jag tyckte Unbreakable var nästan i klass med Sixth Sense, jag tyckte om The Village och jag hade uppskattat Lady in the Water bra mycket mer om den inte hade sett ut som Mary Sue fan fiction. Tips till hoppfulla filmskapare: gör inte en film där du själv spelar författaren vars verk frälser mänskligheten trots att han inte uppskattades under sin livstid.

Sen har vi filmen i mitten. Signs. Det tragiska bottennappet i en annars högklassig serie filmer. Hur den här filmen någonsin fick en enda positiv recension ligger utanför min fattningsförmåga. Den är inte bara bottenlöst korkad, orimligt klichéartad och irriterande förutsägbar utan plågsamt tråkig och i total avsaknad av ens en glimt humor. Det finns scener som försöker vara humoristiska, visst. Det finns bara inte en enda som lyckas.

Mel Gibson tycks ha förlorat all talang han någonsin hade när han spelar Graham Hess, en präst som förlorat tron. Eventuella läsare som redan nu inte förstår hur filmen slutar: ni är portade. Hess fru dog i en version av en gammal klintbergare som ingen nånsin trott på så nu bor han på en gård med sin bror (Joaquin Phoenix) och sina två barn (Rory Culkin och Abigail Breslin). Dottern fyller dricksglas med vatten och lämnar dem lite varstans. Eventuella läsare som missade den enorma skylten med texten "Vattenglasen kommer att bli avgörande senare": ni är portade. Sonen har astma. Eventuella läsare som missade den enorma skylten med texten "Astman kommer att bli avgörande senare": ni är portade.

Plötsligt dyker det upp en sädescirkel i gårdens majsfält. Ja, en sädescirkel: det påstått övernaturliga fenomen som har den förmodligen uppenbaraste förklaringen av alla påstått övernaturliga fenomen. Den här gången är det dock inte mänskliga skojare utan faktiska rymdvarelser, dock rymdvarelser som måste befinna sig på en besynnerlig teknologisk nivå. De kan resa mellan stjärnorna men inte ta sig igenom en ordinär trädörr. Deras kapacitet tycks begränsad till att föra väsen på nätterna.

Signs dumhetskurva har inte nått botten än. Det här är en film vars karaktärer behöver ett gudomligt ingripande för att komma på tanken att klippa till en inkräktare med ett slagträ. Det här är en film vars skurkar besegras med en metod som var klichéartad när den 1962 användes i The Day of the Triffids. Det här är en film som inte har några problem med att en lantlig by i Mellanöstern upptäcker nyss nämnda metod och sen lyckas sprida den över hela världen utan att den når en CNN-reporter som har tillgång till fler datorer och mobiltelefoner än jag sett i mitt vuxna liv.

Filmens apologetiker brukar kalla rymdvarelserna för en MacGuffin, vilket bara innebär att de avslöjar att de inte vet vad en MacGuffin är för något. Ingenstans i definitionen står det att en MacGuffin är ologisk och orimlig. Faktum är att det skulle göra den till en sämre MacGuffin eftersom det distraherar tittaren. En MacGuffin ska bara finnas, inte störa.

När jag först såg Signs trodde jag att den var Shyamalans sätt att visa långfingret för Hollywood och se hur mycket skit han kunde komma undan med i en film. Antingen håller han fortfarande tio år senare på med just det, eller så var han allvarlig med Signs. Jag vet inte vilket jag hoppas på.

18/5: Thriller - en grym film (1973)

tisdag 10 maj 2011

Meet the Feebles (1989) - 5/6


När det kungjordes att Lord of the Rings slutligen skulle bli film på riktigt med stor budget och duktiga skådespelare så var fansen delade. Alla skulle naturligtvis gå och se filmerna, men hälften av dem var övertygade om att det aldrig kunde bli bra filmer av Lord of the Rings, att Hollywoodsjukan skulle förstöra dem, och så vidare. Det alla dock var överens om var att Peter Jackson var helt fel som regissör.

Varför? Jo, före 2000 var Jackson mest känd som regissör av splatterfilmerna Bad Taste och Braindead, filmer vars huvudsakliga marknadsföringsstrategi gick ut på att påpeka att de var blodigare och äckligare än allt någon tidigare sett. Han hade även gjort Heavenly Creatures, Forgotten Silver och den gravt underskattade The Frighteners, men bland nördarna var det skit, tarmar och zombier man tänkte på när Jacksons namn kom upp.

För den som vill förstå reaktionen mot Jackson är Meet the Feebles ett utmärkt studieobjekt. Det är något så udda som en våldsporrdockfilm, en barnförbjuden version av Mupparna, något som kanske kunde ha skapats om Jim Henson plötsligt bestämt sig för att knarka oavbrutet i ett år.

Meet the Feebles inleds med en sexscen mellan en katt och en valross. Både katten och valrossen är medlemmar i Feebles, ett gäng cirkusartister, dansörer och skådespelare som hoppas få ett eget TV-program. Det ser dock dåligt ut med den saken då varenda Feeble har grava personliga problem. Den knivkastande grodan Wynyard är tung pundare, flodhästen Heidi är manodepressiv hetsätare, chefen Bletch driver en porrverksamhet vid sidan om vars filmer regisseras av råttan Trevor, jordsvinet Dennis sniffar trosor, och alla knullar med varandra.

Hit kommer den unge oskuldsfulle igelkotten Robert, som har ett gulligt talfel och drömmer om en sångarkarriär. Han kan inte tro sin egen tur: äntligen är han med i Feebles, som han har beundrat så länge.

Meet the Feebles är intressant som kulturell artifakt. Vem kommer på tanken att göra en dockfilm om porr, prostitution, drogberoende, knarkhandel, sexuell perversitet, könssjukdomar, skvallerjournalistik, paparazzis, rysk roulett, faderskapsbråk, mentalsjukdom, mord, självmord och massmord? Bara det räcker för att man ska vilja sitta kvar och se om nästa minut verkligen kan vara lika bisarr och motbjudande som den föregående. Meet the Feebles är en övning i att pressa gränserna, inte bara för vad som är smakfullt utan för vad som borde vara möjligt att göra.

Men den är mer än så. Meet the Feebles är nämligen fantastiskt rolig. Inkongruensen mellan dockorna och det de gör är så enorm att man bara kan bli antingen chockad eller underhållen. Jag valde att skratta och slutade inte förrän eftertexterna hade rullat.

17/5: Les Quatre Cents Coups (1959)

måndag 9 maj 2011

Citizen X (1995) - 6/6


I tolv år härjade en mördare i trakten runt Rostov i Sovjetunionen. Han slog och knivhögg människor till döds, han skar sönder deras kroppar, han tog ut deras ögon, han vanställde deras könsorgan och han onanerade över dem. När han till slut greps anklagades han för över trettio mord och erkände ytterligare tjugo. När han hade lett polisen till mordplatser de ännu inte hade hittat lyckades man identifiera och bekräfta 53 mord, vilket gör honom till en av världens värsta seriemördare. Han dömdes och avrättades med ett pistolskott.

Han hette Andrej Tjikatilo och Citizen X handlar om jakten på honom. Den visar den plikttrogne, flitige Viktor Burakov (Stephen Rea) som börjar som kriminaltekniker och får driva utredningen. Den ende som förefaller vara på hans sida är överste Mikhail Fetisov (Donald Sutherland), som stöter på motstånd från sina överordnade och framför allt från den politiske officeren Bondartjuk (Joss Ackland).

I V for Vendetta spelar Stephen Rea en polis som jagar en brottsling och känner sig som den ende vettige mannen i ett hav av dårar. Citizen X måste ha varit bra träning inför den rollen. Burakov får inte fler medarbetare eller mer utrustning - det vore att erkänna att man inte hanterar situationen. Han får inte kontakta FBI och be om hjälp - det vore att erkänna att Sovjetunionen ligger efter USA. Han får inte berätta om morden för allmänheten - det vore att erkänna att det finns seriemördare i Sovjetunionen. Bondartjuk dundrar att seriemördare är ett dekadent västfenomen, ingenting som händer i kommunismens paradis.

Burakov vill spana på tågstationer där mördaren verkar hitta sina offer. Bondartjuk föredrar att angripa kända homosexuella - vissa av offren var ju pojkar - och han förbjuder Burakov att gripa partimedlemmar. De står över varje misstanke. I scen efter förtvivlad scen tvingas Burakov sparka in dörrar och se på när hans underlydande släpar ut homosexuella män som han mycket väl vet är oskyldiga. Spaningen på tågstationerna fortsätter han ensam på sin fritid och i det fördolda söker han hjälp från psykiatern Aleksandr Bukanovskij (Max von Sydow), som sätter ihop Sovjetunionens första psykologiska profil av en seriemördare.

De fem stora rollerna spelas av stora skådespelare. Rea får oss att känna smaken av Burakovs förtvivlan, Sutherland antyder frustrationen inom Fetisov efter ett liv i den sovjetiska armén, Jeffrey DeMunn låter oss ana det kaos som råder i Tjikatilos huvud, Ackland gör en trovärdig bild av en man som försöker framstå som en ideologisk fanatiker för att ingen ska misstänka honom, och von Sydow är som vanligt fantastisk som den ende psykiater som vågar röra detta kontroversiella fall med tång.

Citizen X är ett porträtt av en hängiven man som genom ren viljestyrka inspirerar dem runt omkring honom. De hatar honom till att börja med; de är vana vid att jobba så lite som möjligt och gå hem när klockan blir fem, men till slut smittas de av hans entusiasm, som dock är helt glädjelös. Han vill bara rädda liv.

Citizen X är också ett porträtt av en mycket sjuk och svårt störd man som hanterar sin impotens genom att mörda, så brutalt som möjligt. När han inte kan ha sex dödar han i stället. I sitt privatliv är han en misslyckad förlorare, men ute i skogen, med en kniv i handen och ett barn under sin tumme är han kung.

Men framför allt är Citizen X nog ett porträtt av ett sjukt samhälle där byråkrati och anseende betydde mer än att rädda medborgarnas liv. Det var först när Sovjet hade fallit som Tjikatilo kunde gripas. Hans rättegång blev den första stora mediehändelsen i det nya Ryssland och en symbol för det man nu skulle försöka lämna bakom sig. Hur många liv hade kunnat räddas om Burakov inte varit bakbunden av byråkraterna?

16/5: Kill the Irishman (2011)

söndag 8 maj 2011

Being There (1979) - 6/6


Skådespelarprestationer är helt avgörande för om en film lyckas suga in oss i sin värld och hålla kvar oss i två timmar. Ibland släpps vi inte in i illusionen alls och ibland glömmer vi bort att det inte faktiskt är Jokern eller Lisbeth Salander eller Doc Holliday vi sitter och tittar på. Ändå är det ofta väldigt svårt att peka på vad det är som gör en skådespelarinsats gripande eller fullständigt platt.

Vi har dock fullt tillräckligt med material att analysera för att försöka besvara den frågan, och Being There är ett av de bästa studieobjekten som finns. Peter Sellers, en man som gjort sig ett namn genom att porträttera några av de mest vitt skilda karaktärerna man kan se på film och som sagt "There is no real me", "If you ask me to play myself, I will not know what to do. I do not know who or what I am" och "When I am not playing a role, I am nobody", har här gett sig sin karriärs största utmaning.

Chance är en man med begränsad intelligens och ännu mer begränsade kunskaper. Hela sitt liv har han levt innanför skyddande murar i en gammal mans hus. Han vet inte själv vad han har för koppling till den gamle, så det gör inte vi heller. Chance känner till två saker: trädgården och TV, som han tillbringar varje ledigt ögonblick framför. Det är en roll som ger Sellers oerhört lite utrymme. Han har ett ansiktsuttryck, ett tonfall och den extremt begränsade räckvidden hos en man som förefaller vara en personifiering av ett enkelt datorprogram.

Den gamle dör. Husan Louise som alltid gett Chance mat ger sig av. Chance har inget annat val än att göra samma sak, men han vet ingenting om världen utanför. Han blir påkörd av en lyxbil som tillhör miljonären Benjamin Rand och på så sätt hamnar han i Rands hushåll. Dess medlemmar märker inte att Chance är annorlunda och Chance överväger inte ens möjligheten. Han bär fina kläder och beter sig som människorna han sett på TV, så de utgår ifrån att han är en bildad man. Hans simpla åsikter om trädgårdsskötsel tas för djupsinniga metaforer om ekonomi och politik. På det sättet får han kontakter allt högre upp i samhället och det verkar inte finnas någon gräns för hur långt han kan gå.

Det verkar absurt. Men säger Chance egentligen något som vi skulle bli förvånade över att höra från en av dagens politiker? Är han inte soundbitekulturens perfekte galjonsfigur, en prydlig man utan förflutet, utan hemliga horor och knark, alltid redo med en ytlig aforism som låter djup eftersom lyssnaren förväntar sig djup?

Filmen bygger på en bok med samma namn av Jerzy Kosinski. Den följer boken troget fram till den sista scenen, som lades till på Sellers egen begäran och som försöker förändra allt vi dittills sett, men utan att förklara. Den är filmens stora miss, en falsk ton i ett i övrigt underbart konstverk. Chance behöver inte vara mer än den simple oskulden, rättfram och ärlig för att han inte begriper att vara något annat.

Han är i alla fall en stor skådespelares största skapelse. Att se Being There är som att se en genialisk fotbollsspelare göra sitt livs snyggaste mål. En vansinnigt talangfull människa utövar sin konst på den högsta nivå han någonsin kommer att uppnå, och bjuder in oss att titta på.

15/5: Cool Hand Luke (1967)

lördag 7 maj 2011

Hachiko: A Dog's Story (2009) - 5/6


Det är tur att jag aldrig varit medlem i Manliga Mäns Machoförbund för annars hade jag troligen uteslutits på grund av min reaktion på Hachiko: A Dog's Story. Den pysslar med skamlös, oförblommerad emotionell manipulation. Den låtsas inte försöka något annat än att leta reda på tittarens känsligaste hjärtnerv, hugga tag och rycka till så hårt det går.

Filmen bygger på en sann historia från tjugo- och trettiotalets Japan. Här har den flyttats till nittiotalets USA och handlar om musikprofessorn Parker Wilson (Richard Gere) som en dag går av tåget och finner en söt liten hundvalp. Han försöker ge den till stationsföreståndaren (Jason Alexander) men han vägrar, och till slut blir han tvungen att ta hem den trots att hans fru (Joan Allen) inte delar hans kärlek för släktet Canis.

Parker Wilson har en japansk vän (Cary-Hiroyuki Tagawa) som berättar att tecknet på valpens halsband betyder lyckotalet åtta, "hachi". Wilson ger hunden namnet Hachi och söker förgäves efter hans ägare eller någon som kan ta hand om honom. När familjen till slut får ett telefonsamtal från någon som vill ta emot Hachi är det för sent. Då tycker till och med fru Wilson att han är en medlem av familjen.

Hachi lär sig själv att komma och möta Wilson på tågstationen när han kommer hem från jobbet. Det är det enda trick han går med på att göra; Hachi hämtar inte bollar och lyder inte kommandon, men han sitter utanför tågstationen varje dag klockan fem oavsett hur man försöker hindra honom.

Men så en dag kommer tåget och Wilson är inte med. Han har fått en hjärtattack under en föreläsning och Hachis vän finns inte mer. Om Hachi inte förstår det eller bara vägrar acceptera det går filmen inte in på. Den bara visar oss hur Hachi sitter kvar på stationen och väntar på professorn, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.

Om du redan nu känner något i bröstet kommer du förmodligen att tycka om Hachiko; annars ska du inte slösa bort din tid. På mig fungerade den och om den fungerar på dig beror på vad du tror rör sig inne i en hunds huvud. Är icke-människor bara virvlande knippen av instinkter och onyanserade känslorörelser eller finns det mer där inne, någon form av minne och förståelse och tolkning av omvärlden? Om det är det förra så betyder kanske Hachiko inte mer än att se en robot utföra sitt program, men till och med då finns det scener i Hachiko som borde beröra. Är lojalitet, vänskap och hopp betydelsefulla egenskaper även hos varelser som inte själva kan uttrycka dem, eller kanske inte ens förstå dem?

14/5: Remember Me (2010)

fredag 6 maj 2011

Monsieur Verdoux (1947) - 4/6


För dagens publik är Charlie Chaplin en lustig figur med hatt, käpp och Hitlermustasch när det fortfarande gick att ha Hitlermustasch. Han har för stora skor och i stumfilmer snubblar han runt och är lustig. Det är lätt att glömma att han faktiskt var en fantastisk skådespelare även efter att ljudet gjort sitt intåg. Han hade en 75 år lång karriär; det får man inte av bara en mustasch. Han visade sina talanger i The Great Dictator och några år senare i Monsieur Verdoux.

1947 hade Chaplin spelat sin vagabondkaraktär nästan oavbrutet i 35 år. Till och med i The Great Dictator lyckas han se ut och bete sig som den där lustige lille klanten. Det måste därför ha varit en udda upplevelse att sätta sig i biosalongen för att se Chaplins nästa skrattfest och i stället bli serverad Monsieur Verdoux.

Även Monsieur Verdoux har sina komiska element, men Chaplins sedvanliga lustigheter är som bortblåsta och här spelar han i stället en seriemördare, en man som försörjer fru och barn genom att gifta sig med rika änkor och mörda dem. Själv tycker han att han inte är en lika grov brottsling som generaler som sänder män i krig och mördar tusentals och åter tusentals, men ändå hyllas de medan han jagas och måste hålla sig gömd.

För fyrtiotalets USA var det att gå för långt. Man hade precis kommit ur andra världskriget och det man behövde var en Charlie Chaplin som fick folk att skratta, inte en som försvarade mord och angrep krig. Monsieur Verdoux fick en Oscarnominering för bästa manus men kraschade både hos publiken och kritikerna. Den återupptäcktes tjugo år senare och har varit en kultfilm sen dess.

Just kultfilmstatus är den väldigt väl lämpad för. Chaplins prestation är magnetisk, men filmens egentliga dragningskraft ligger i att det är just Chaplin som gör dessa hemska saker och flyr undan polisen. Det är som att upptäcka att Johnny Knoxville ska spela Hamlet; man måste se det. Av morbid nyfikenhet om inte annat.

Förutom Chaplins insats och inkongruensen mellan det vi förväntar oss och det vi ser så har Monsieur Verdoux inte mycket att erbjuda, men jag hävdar att det är fullt tillräckligt. Om inte annat så ger det en ny respekt för en man som oavbrutet underhöll världen i tre kvarts århundrade.

13/5: An Education (2009)

torsdag 5 maj 2011

Zwartboek (2006) - 5/6


Ända sen andra världskriget tog slut och den fulla vidden av det nazisterna hade gjort gick upp för mänskligheten har vi undrat hur det kunde vara möjligt. Hur kunde så många människor göra och tolerera så mycket ondska under så lång tid? Hur kunde det ske mitt i det civiliserade upplysta Europa? Det har skrivits och filmats oändliga mängder material för att förklara detta till synes oförklarliga.

De simplaste och ofta populäraste förklaringarna går mer eller mindre tydligt ut på att det helt enkelt var något vidrigt fel på varenda nazist och att Hitler hade en nästintill magisk makt; att han var en verklighetens Saruman som kunde förtrolla med rösten och förvrida sinnet på vem som helst. De bästa och sannaste förklaringarna accepterar att nazisterna inte var demoner och motståndsmännen inte var helgon utan att båda sidorna utgjordes av människor med goda och onda sidor, egna motiv, planer, begär och önskningar. Det är en insikt vi måste nå om vi ska lära oss av det förflutna och förhindra att det upprepas.

Zwartboek är Paul Verhoevens försök att förmedla just den insikten. Han är mest känd som upphovsman till filmer som Showgirls, Robocop, Total Recall, Basic Instinct och Hollow Man, men i Zwartboek gör han ett brott med sin offentliga image och skapar något helt nytt.

Rachel Stein (Carice van Houten, en för mig okänd skådespelerska som bär Zwartboek på sina kapabla axlar) är en holländsk judinna som 1944 gömmer sig undan nazisterna hos en kristen familj. Gömstället avslöjas och huset sprängs av tyskarna, men själv kommer hon undan och får kontakt med motståndsrörelsen. För att undgå upptäckt blonderar hon sig och byter namn till det helylleholländska Ellis de Vries.

På uppdrag från motståndsrörelsen nästlar hon sig in i tyska underrättelsetjänstens högkvarter och förför officeren Ludwig Müntze (Sebastian Koch). Hon lär känna Ronnie (Halina Reijn) som också arbetar på högkvarteret och är älskarinna åt en annan tysk officer, Günther Franken (Waldemar Kobus) som i Steins ögon är ett riktigt svin. Müntze, han är annorlunda. Halvt motvilligt tvingas Stein inse att hon har känslor för honom, känslor som inte passar ihop med hennes etnicitet, hennes lojalitet eller hennes uppdrag.

Intrigen är tät och snårig, omöjlig att förutsäga men lätt att följa. Zwartboek har inga onda skurkar och inga goda hjältar, utan alla karaktärerna är riktiga människor som tar under omständigheterna förståeliga beslut. När vi får lära oss varje karaktärs bakomliggande motivation blir mer och mer av intrigen tydlig och i slutet har varje tråd nystats upp. Handlingen följer logiskt, steg på steg på steg, och vi måste inse att få människor står särskilt långt från en moralisk avgrund.

Det är den viktiga lärdomen från Zwartboek och från hela nazisttiden. Om nazismen hade rest sig i Holland i stället hade holländarna varit filmskurkar och tyskarna filmhjältar, och det hade varit Amsterdam som för all framtid sammankopplades med institutionaliserat folkmord. Det var inte Tyskland som hade en ovanligt ondskefull befolkning; det var bara där det hände.

12/5: Låt den rätte komma in (2008)

onsdag 4 maj 2011

Heavenly Creatures (1994) - 5/6


Den 22 juni 1954 kom två tonårstjejer springande till det tehus som de hade lämnat tillsammans med den enas mamma bara några minuter tidigare. De var till synes förskräckta och skrek att mamman hade fallit och skadat sig. Det tog dock inte lång tid för polisen att inse att det fanns mer i den här historien än en enkel olycka. Det blev början på ett av Nya Zeelands mest kända rättsfall. Nästan sextio år senare är det kvardröjande intrycket fortfarande en tom undran. Hur kunde två tonårsflickor ta en tegelsten och med över fyrtio slag döda den enas mamma?

Peter Jacksons film från 1994 söker svaret på den frågan i flickornas förhållande. De var intelligenta, de var känsliga, de var kreativa, de var udda, de var utstötta. De knöt band genom sin gemensamma kärlek till konsten, litteraturen, musiken och filmen. Den sprudlande, uppkäftiga Juliet måste ha varit som en magnet för den tillknäppta, blyga Pauline som i sin tur utövade en mystisk dragningskraft på Juliet.

Flickornas relation och väg ner i mörker och galenskap porträtteras skickligt av två skådespelerskor som båda har gått vidare till kändisskap. Pauline Rieper (Pauline Parker i verkligheten) spelas av Melanie Lynskey som även den mest sporadiske TV-tittare känner igen som grannen som är besatt av Charlie Sheen i Two and a Half Men, medan Juliet Hulme spelas av Kate Winslet vars meritlista torde vara välbekant. De får god hjälp av resten av rollistan men framför allt av Jacksons filmkonst.

Båda flickorna känner sig svikna av sina föräldrar. Juliet blev i flera månader lämnad ensam på Bahamas för att tillfriskna från en lungsjukdom och tvingade sina föräldrar att svära att aldrig lämna henne igen, men det sker först när hon blir sjuk och sen när hennes föräldrar skiljer sig. Paulines problem är mindre specifikt; hon delar många tonåringars känsla av att vara ensam och missförstådd. Hon skriver i sin dagbok (som troget återges i form av Melanie Lynskeys berättarröst) att ingen förstår hennes och Juliets genialitet.

De skapar sig en fantasivärld som de kallar Borovnia. Där är Juliet drottning Deborah och Pauline en vacker zigenerska vid namn Gina. De skulpterar lerdockor av sig själva och de andra invånarna i Borovnia, och i fängslande fantasisekvenser får lerdockorna liv. Pauline och Juliet dansar och lever i Borovnia, men figurerna därifrån får eget liv och börjar tränga in i deras riktiga liv. Drottning Deborahs mordiske son Diello dyker upp i flickornas fantasier och dödar dem som gör dem arga.

De kommer längre ifrån verkligheten. Figurer ur filmer som skrämt dem jagar dem och driver dem i varandras famn. I verkligheten fanns misstankar om att flickorna skulle vara homosexuella, vilket på den tiden hade gjort dem till mentalsjuka brottslingar, men de hävdar i dag att de bara hade en ovanligt intensiv vänskap. Filmen tar tydligt ställning åt andra hållet. I början är det lekfullt, de hälsar med pussar på munnen, men det utvecklar sig till något betydligt djupare än så. Är det viktigt? Krävs det romantisk kärlek för att man ska mörda för varandras skull, eller räcker det med ett platoniskt systerskap som gränsar till besatthet?

När deras föräldrar bestämmer sig för att hålla dem isär och planerar att skicka Juliet till Sydafrika för att göra åtskiljningen permanent kommer flickorna fram till att de måste göra något. De vill fly tillsammans men kommer inte på en plan som fungerar. I stället väljer de att fokusera på den människa som de allra mest ser som ett hinder för deras fortsatta förhållande: Paulines mamma. Hur skulle hennes död hjälpa dem? Det vet de inte. Jag tror att de fortfarande undrar.

11/5: Signs (2002)