Skådespelarprestationer är helt avgörande för om en film lyckas suga in oss i sin värld och hålla kvar oss i två timmar. Ibland släpps vi inte in i illusionen alls och ibland glömmer vi bort att det inte faktiskt är Jokern eller Lisbeth Salander eller Doc Holliday vi sitter och tittar på. Ändå är det ofta väldigt svårt att peka på vad det är som gör en skådespelarinsats gripande eller fullständigt platt.
Vi har dock fullt tillräckligt med material att analysera för att försöka besvara den frågan, och Being There är ett av de bästa studieobjekten som finns. Peter Sellers, en man som gjort sig ett namn genom att porträttera några av de mest vitt skilda karaktärerna man kan se på film och som sagt "There is no real me", "If you ask me to play myself, I will not know what to do. I do not know who or what I am" och "When I am not playing a role, I am nobody", har här gett sig sin karriärs största utmaning.
Chance är en man med begränsad intelligens och ännu mer begränsade kunskaper. Hela sitt liv har han levt innanför skyddande murar i en gammal mans hus. Han vet inte själv vad han har för koppling till den gamle, så det gör inte vi heller. Chance känner till två saker: trädgården och TV, som han tillbringar varje ledigt ögonblick framför. Det är en roll som ger Sellers oerhört lite utrymme. Han har ett ansiktsuttryck, ett tonfall och den extremt begränsade räckvidden hos en man som förefaller vara en personifiering av ett enkelt datorprogram.
Den gamle dör. Husan Louise som alltid gett Chance mat ger sig av. Chance har inget annat val än att göra samma sak, men han vet ingenting om världen utanför. Han blir påkörd av en lyxbil som tillhör miljonären Benjamin Rand och på så sätt hamnar han i Rands hushåll. Dess medlemmar märker inte att Chance är annorlunda och Chance överväger inte ens möjligheten. Han bär fina kläder och beter sig som människorna han sett på TV, så de utgår ifrån att han är en bildad man. Hans simpla åsikter om trädgårdsskötsel tas för djupsinniga metaforer om ekonomi och politik. På det sättet får han kontakter allt högre upp i samhället och det verkar inte finnas någon gräns för hur långt han kan gå.
Det verkar absurt. Men säger Chance egentligen något som vi skulle bli förvånade över att höra från en av dagens politiker? Är han inte soundbitekulturens perfekte galjonsfigur, en prydlig man utan förflutet, utan hemliga horor och knark, alltid redo med en ytlig aforism som låter djup eftersom lyssnaren förväntar sig djup?
Filmen bygger på en bok med samma namn av Jerzy Kosinski. Den följer boken troget fram till den sista scenen, som lades till på Sellers egen begäran och som försöker förändra allt vi dittills sett, men utan att förklara. Den är filmens stora miss, en falsk ton i ett i övrigt underbart konstverk. Chance behöver inte vara mer än den simple oskulden, rättfram och ärlig för att han inte begriper att vara något annat.
Han är i alla fall en stor skådespelares största skapelse. Att se Being There är som att se en genialisk fotbollsspelare göra sitt livs snyggaste mål. En vansinnigt talangfull människa utövar sin konst på den högsta nivå han någonsin kommer att uppnå, och bjuder in oss att titta på.
15/5: Cool Hand Luke (1967)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar