Jenny Mellor (Carey Mulligan) är en duktig sextonårig skolelev i sextiotalets London. Hon skriver bra på proven, hon spelar cello och om hon bara kan få ordning på latinet så kommer hon säkert att lyckas med föräldrarnas livslånga plan att få in henne på Oxford.
En dag är hon på väg hem i regnet när en bil stannar till bredvid henne. Föraren, David Goldman (Peter Sarsgaard), är en snygg man i trettioårsåldern som förklarar att han förstår att hon inte kan ta emot skjuts från en främling men han råkar vara musikälskare och oroar sig för hennes cello. Kan hon inte lägga den i bilen så den inte förstörs av regnet så kan hon gå bredvid och ändå känna sig trygg?
Jenny charmas av honom och de börjar umgås. Till att börja med sägs inte ett ord om kärlek fast det ständigt finns under ytan. Jenny är upptagen med att vara förtrollad av den värld David kan visa henne. Hon går på fina restauranger, hon träffar belevade kultiverade människor, hon lyssnar på intressanta samtal, hon får uppleva pjäser och konserter och allt det hon saknat som en sextonåring i ett medelklasshem i Twickenham.
Jenny vill se Paris. Hon vill röka. Hon vill vara världsvan och kunnig och diskutera konst. David verkar vara mannen som kan ge henne allt det. Hennes klasskamrater avundas henne. Hennes lärare varnar henne. Hon lever sin dröm.
Om allt vore som det verkade så vore An Education inte mycket till film. Vad är det egentligen David lever på? Han gör något som har med fastigheter att göra, och något som har med konst att göra. Ibland stannar han bilen, går in i ett hus och när han kommer ut måste de sticka så fort som möjligt. Jenny sitter snällt och väntar. Kan han ha ännu fler hemligheter?
David charmar Jennys föräldrar också. De som aldrig velat något annat än att få in henne på Oxford säger att det inte är nödvändigt längre, om hon gifter sig med David. Jenny frågar sig vad allt pluggandet och cellospelandet egentligen var till för, särskilt som hon blir allt säkrare på att det finns sidor av David som hon helst skulle slippa se och föräldrarna inte ens anar.
En film som An Education bygger helt på skådespelarna. Peter Sarsgaard spelar David så tvetydigt att man kan vara hur gammal, bitter och cynisk som helst; man förstår ändå varför Jenny faller för honom. Vi tycker kanske inte om honom, men det är inte hans roll heller. Carey Mulligans insats får mig att förutspå legendstatus i hennes framtid. Jenny är en fullständig kliché som bara fungerar för att Mulligan fyller henne med solsken, intelligens och en närvaro som gör henne till mer än ett offer. Lynn Barber, som skrev filmens självbiografiska förlaga, säger att hon utnyttjade sin David lika mycket som han utnyttjade henne. Carey Mulligan får Jenny att verka tuff nog för att vi ska tro på det. Hon behåller sitt ljus till och med när solen verkar försvunnen för alltid.
An Education ger oss en klassisk historia, fascinerande skådespelarprestationer och karaktärer som vi kan förstå vare sig vi gillar dem eller inte. Att den aldrig riktigt lyfter för mig beror nog på att om man är något äldre än Jenny så är den lite grann för förutsägbar. Ingen vuxen tittare tror att David och Jenny kommer att leva lyckliga i alla sina dagar.
20/5: Prince of Darkness (1987)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar