Amerikaner har en tendens att se på facket som en marginellt legitimare version av maffian, och om Kill the Irishman är en hyggligt sann version av händelserna i sextio- och sjuttiotalens Cleveland så kan jag förstå varför. Danny Greene (Ray Stevenson) är en bildad, smart och tuff kroppsarbetare som slår sig in i det lokala fackets topp och därifrån blir inblandad i organiserad brottslighet. Han blir både vän och fiende med lokala gangstertoppar som Shondor Birns (Christopher Walken), Jack Licavoli (Tony Lo Bianco) och Anthony "Fat Tony" Salerno (Paul Sorvino). Samtidigt hinner han med att gifta sig med Joan Madigan (Linda Cardellini som tio år efter Freaks and Geeks har lyckats med det omöjliga och blivit ännu vackrare).
Du och jag hade kanske varit benägna att hålla käften när vi umgicks med människor som är vana vid att beordra andra människors död, men det ligger inte för Danny Greene som ser sig som arvtagare till Irlands stolta keltiska krigare. Han förolämpar maffiabossar och försöker ta sig fram med muskel-, vapen- och sinneskraft. På sin sida har han irländarna han växte upp med och andra allierade som John Nardi (Vincent D'Onofrio), den ende italienare han står ut med, och Keith Ritson (Vinnie Jones), som ser ut som om han slängdes ut ur Hells Angels för att han var för hård.
Greene backar inte för någon och gör inte avkall på stoltheten, vilket leder till ett utdraget gangsterkrig med italienarna på ena sidan och irländarna på den andra. På en enda sommar exploderar 36 bomber i Cleveland, flera av dem riktade mot Greene. Han överlever alla mordförsök och går ut i media för att förnedra maffians inkompetenta mördare. Kriget kommer att ta slut, på ett eller annat sätt.
Vi får historien berättad för oss av polisen Joe Manditski (Val Kilmer), som växte upp i samma område som Greene och så smått lär känna honom samtidigt som han i yrket är tvungen att hålla koll på honom.
Det är ingen särskilt originell historia. Vi har sett förut hur den halvlegitime affärsmannen försöker upprätthålla ett vanligt familjeliv samtidigt som han styr över ett brottsimperium, helst utan att hans fru får veta ett enda ord om saken. Vi vet hur det kommer att gå med familjelivet, vi vet att han kommer att försöka rensa upp sina affärer och bli legitim, vi vet att det kommer att misslyckas, och vi vet att allt kommer att sluta i våld och blod och rök och död, även om vi inte vet vem det är som kommer att stå som segrare när kampen är över. Under tiden följer vi gärna med i de skiftande allianserna och förhållandena som flyter förbi.
Kill the Irishman är en underhållande version av en gammal historia som trycks upp en bit av den för mig hittills okände Ray Stevensons spel. Han ser ut, rör sig och talar som en man som kan tänka sig att slå ut tänderna på vem som helst för att hämnas en mild förolämpning, samtidigt som han hjälper gamla irländska tanter med hyran och försöker ge sin familj det bästa liv han kan.
23/5: Mr and Mrs Smith (2003)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar