Det finns gott om anledningar att se Mr and Mrs Smith. För det första spelas huvudrollerna John och Jane Smith av två av världens mest attraktiva människor, Brad Pitt och Angelina Jolie. Vilka preferenser man än har bör man hitta ögongodis mellan för- och eftertexterna.
För det andra är det en historia om den sorts yrkesmördare som bara existerar på film, och det är ju alltid underhållande att se dessa fristående, övermänskligt skickliga mästare på alla former av strid, som får så bra betalt att de borde pensionera sig efter sitt första jobb men fortsätter raka in uppdragen på en marknad som inte finns. Att de här två yrkesmördarna råkar vara gifta med varandra utan att känna till varandras sysselsättningar är bara det osannolika körsbäret på en cocktail av osannolikhet.
För det tredje har Brad Pitt och Angelina Jolie en personkemi som bubblar, sprakar och sprutar gnistor, till och med när de ska föreställa ett gift par vars förhållande börjat förlora sin hetta. Vi tror på dem när de är unga och nyförälskade, när de har vant sig vid varandras närvaro och när de återupptäcker tillvarons spänning. De är aldrig tråkiga att titta på.
För det fjärde får vi se något väldigt sällsynt i en slagsmålsscen mellan en manlig hjälte och en kvinna där mannen inte håller igen utan ger allt han har, trots den ihållande uppfattningen att hjältar inte slår flickor. Struntprat, förstås, man slår flickor under precis samma omständigheter som man slår pojkar, det vet John Smith, och det är uppfriskande, särskilt som Jane Smith är fullt kapabel att ta hand om sig när det vankas knytnävar. Men till och med här kan man inte visa när mannen står upp och sparkar på den liggande kvinnan; då hålls hon utanför bild.
För det femte bildar hela filmen en metafor för äktenskapet, vilket är ett nog så ovanligt tema i en i övrigt lättsmält actionfilm. John och Jane måste fråga sig om de ska fortsätta kämpa tillsammans eller om de ska dela på sig, släppa taget och bli singlar igen.
För det sjätte är det här en film man blir glad av. Actionscener varvas med hett sex och de två huvudrollsinnehavarna pumpar ut lika delar charm och hett bly. Charmen är essentiell; utan den hade filmen varit tråkig eller värre. Om vi inte bryr oss om John och Jane är filmen lika död som förra månadens köttfärslimpa.
Kemin funkar, så filmen funkar, även om den aldrig når högre än till småtrevlig underhållning för stunden. Om den råkar gå på TV när jag inte har något bättre för mig ser jag den gärna igen, men tills dess lär jag inte ägna den många tankar. Utom möjligen slagsmålsscenen.
30/5: Mr. Nobody (2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar