Framtiden

I dag är det skottdag och därmed är det bara en månad kvar av mitt "en filmrecension om dagen"-år. Jag kan inte - jo, men vill inte - fortsätta i evighet men det här är alldeles för roligt för att sluta helt. Därför vänder jag mig till mina fans för lite åsikter om framtiden. Hur ska jag göra?

Jag kan fortsätta tills jag tröttnar och sen omgruppera och komma på en ny plan. Jag kan hålla igång en film om dagen ett bra tag till, särskilt om jag slutar bry mig om fördelning av betygen utan skriver om filmer jag känner för att skriva om vare sig de är bra, dåliga, fågel, fisk, eller mittemellan. Risken är förstås att när jag väl tröttnar tröttnar jag totalt.

Jag kan minska frekvensen och skriva varannan dag eller tisdag-torsdag-söndag eller något liknande. Det känns kul att upprätthålla ett stabilt schema även om det inte är en gång om dagen längre.

Jag kan skriva om varje film jag ser utan att planera närmare. Det innebär förstås mer kaotisk uppdatering; vissa veckor blir det sju filmer och andra blir det noll.

Jag kan köra nåt projekt, som att se och recensera IMDb top 250 eller Martin Scorseses 85 viktiga filmer eller liknande.

Jag kan få ett toppenförslag från ett fan. Sätt igång.

En annan grej är betygssystemet, som jag inte är riktigt nöjd med. Helst skulle jag stryka det helt för att slippa artificiellt kvantifiera kvalité men jag vet att det skulle vara gravt impopulärt. I stället vill jag köra på en sexstegig skala med jämnare fördelning så att inte lägsta och högsta betyg är fullt så sällsynta som de är nu utan representerar riktigt dåliga/bra filmer snarare än obegripligt usla/genialiska. Jag lär dock inte orka gå tillbaka och betygsätta om varenda film så i så fall får jag kalla det nybetyg eller nåt och helt enkelt ha två skalor som samexisterar, en i det förflutna och en nu.

Vad tycks?

Touch of Evil (1958) - 6/6

Regissören Orson Welles färdigställde 1957 sin version av Touch of Evil. Universals direktörer gillade den inte utan klippte om den och filmade nytt material i Harry Kellers regi. När Welles såg den nya versionen skrev han 58 sidor om vad han tyckte borde ändras innan filmen släpptes. Hans önskemål ignorerades och det var Universals version som gick ut på bio 1958. 1998 tog Walter Murch, Bill Varney och Bob O'Neil allt material de kunde hitta och klippte ihop en version av Touch of Evil som de ansåg stämde med Welles vision så som han uttryckte den i sin skrivelse. Det är den versionen jag har sett.

Touch of Evil inleds med en legendarisk, obruten sekvens som varar i över tre minuter och i sig utgör ett tekniskt mästerverk. Sekvensen börjar med en närbild på en bilbomb. Bomben placeras i en bil, två människor sätter sig i bilen, och kameran följer den - även om den inte alltid fokuserar på den - medan den passerar amerikansk-mexikanska gränsen på väg norrut och slutligen sprängs när bomben briserar.

Hur många försök krävdes innan den här sekvensen blev perfekt? Jag vågar inte ens undra. Så många pusselbitar som måste passa ihop, så många människor och maskiner som måste göra sin lilla bit i perfekt samspel med alla de andra. Den liknande sekvensen i Goodfellas är mer effektfull men tekniskt mindre imponerande; Touch of Evils inledningsscen förefaller nästan vara ett segervarv. "Titta vad skickliga vi är." Det var de.

I närheten av den nysprängda bilen finns nygifte mexikanske polisen Miguel Vargas (Charlton Heston) och hans amerikanska fru Susie (Janet Leigh). De har precis passerat gränsen, de också, för att fira sin smekmånad men Vargas inser att en mexikansk bomb som exploderar på amerikansk mark är metaforiskt sprängstoff och erbjuder utredningen sin hjälp.

På så vis stöter han på Hank Quinlan, en klassisk överviktig obehaglig sydstatspolis som är en legend inom sitt fält och spelas av en man som var en legend inom sitt, nämligen Orson Welles själv. Quinlan är en alkoholist som ersatt spriten med godis men fortfarande pratar som om han är konstant berusad.

Han och Vargas samarbetar till att börja med men glider allt djupare in i konflikt, och Vargas börjar göra sin egen utredning - av Quinlan själv. I bakgrunden rör sig brottsfamiljen Grandi, hårt pressad av polisen och misstänkt för bilbomben. De utövar sina egna uttryckningar.

Utan en komplex handling vore Touch of Evil inte den noir-ädelsten den är. Men den förlorar sig aldrig i komplexitet utan förblir tydlig, och i slutet har faktiskt trådarna knutits ihop och frågorna besvarats. Trots det är handlingen av mindre betydelse; det är regin och kameraarbetet som skapat denna klassiker. Den inledande sekvensen är bara kronan på verket; Touch of Evil är full av glänsande detaljer som man behöver en vit duk och en pekpinne för att gå närmare in på. Filmen befolkas av minnesvärda karaktärer - Marlene Dietrichs spådam, Dennis Weavers ypperligt besynnerlige nattportier och förstås Quinlan själv, denne naturkraft personifierad.

Touch of Evil bygger på boken Badge of Evil, men därifrån kom bara historien. Genialiteten kom från Welles.

The Apostle (1997) - 2/6

När jag ser The Apostle ställer jag mig frågan: om en film är välspelad, välregisserad och helt igenom välgjord, är den då automatiskt bra? Om budskapet är ruttet eller obegripligt, om handlingen inte leder någonstans eller om vi tillbringar hela löptiden med att undra varför vi borde bry oss om alla de här karaktärerna, är filmen ändå bra?

Jag svarar nej, som jag gjorde med Brokeback Mountain, och svaret är det samma med The Apostle. Filmens problem är att den ger intryck av - även om den naturligtvis aldrig säger det rätt ut - att stå bakom Sonny (Robert Duvall), som jag omöjligt kan se som något annat än filmens skurk.

Sonny är en karismatisk, entusiastisk pingstpastor i Texas som inte lever som han lär utan är otrogen mot sin fru Jessie (Farrah Fawcett). När hon får veta det bryter hon upp äktenskapet, söker kärlek hos Horace (Todd Allen) och vägrar komma tillbaka till Sonny trots hans envetna försök till återförening. Kyrkan ställer sig på Jessies sida - jag med, för övrigt - och Sonny känner sig utkastad och isolerad. I sin mors hus vänder han sig till Gud så högljutt att grannarna klagar men modern säger bara att Sonny har pratat med Gud sen han var liten och hon tänker inte stoppa honom nu.

Sonnys vrede får sin slutgiltiga konsekvens när han på en baseballmatch plockar upp ett slagträ och spöar upp Horace som hamnar i koma och sedermera avlider. Nu är Sonny en mördare på flykt. Han tar sig en ny identitet - The Apostle E.F. - och börjar predika igen.

Hans munläder är fortfarande lika välsmort. Han samlar ihop en ansenlig skara anhängare och börjar utföra mirakel; bland annat lugnar han ner en våldsam rasist (Billy Bob Thornton) och får honom att vända sig till Gud.

Alltihop är skapat med skicklighet och känslighet. Robert Duvall förstår sig på Sonny och därför gör vi det också, men det gör inte att vi vill stå på hans sida. Han försatte sig i sin situation, han var otrogen, han anföll Horace, han förtjänade att kastas ut från sin kyrka och jag undrar vad det är tänkt att vi ska lära oss av hans öde. Präst eller inte så är Sonny en riktigt obehaglig människa och när slutscenerna aldrig sviker honom utan behåller sin sympati ger det mig en dålig smak i munnen.

It's Kind of a Funny Story (2010) - 5/6

Den unge Keir Gilchrist gör en insats som borde vara karriärsskapande men förmodligen inte kommer att vara det om han inte lyckas göra en Joseph Gordon-Levitt och resa sig bortom sina ungdomsinsatser. Han spelar Craig Gilner, en sextonåring som brottas med skolstress, en besatthet med bäste vännen Aarons (Thomas Mann) flickvän Nia (Zoë Kravitz) och ett komplicerat förhållande till sin familj. Vanliga tonårsproblem som drabbar de flesta ungdomar och ibland får dem att sjunka ner i djupa svarta hål. Craig blir deprimerad, knaprar Zoloft och går till slut till akuten när självmordstankarna blir för starka.

Craig tigger och ber om hjälp och får den, men han räknade inte med att bli inskriven och få höra från Dr Minerva (Viola Davis som höjde hela Doubt med sin åtta minuter långa närvaro) att han måste stanna för observation i fem dagar. Och ge ifrån sig sina skosnören.

Eftersom ungdomsavdelningen håller på att renoveras hamnar han tillsammans med vuxna patienter som är de besynnerliga karaktärer som på film brukar befolka psykiatriska kliniker. Hans rumskamrat är egyptiern Muqtada (Bernard White), som sällan talar och aldrig lämnar rummet. Solomon (Daniel London) hojtar om att andra ska hålla tyst så han kan vila. Den schizofrene Roger (Macintyre Dixon) hävdar bestämt att "it will come to you". Och Bobby (Zach Galifianakis) blir Craigs vän, en välvillig man som försöker hjälpa honom till insikt men har sina egna problem.

Det måste finnas en vacker flicka; det är Noelle (Emma Roberts), en självskadande tonårstjej som verkar ha en hälsosammare killsmak än de flesta i hennes ålder. Ja, det här är en kärlekshistoria också, men givetvis inte en utan problem. Craig attraherar Noelle genom sin tanklösa snällhet, de lär känna varandra genom Noelles frågelekar, de får kontakt över konst och musik (bland annat genom en vacker musikvideosekvens med Under Pressure), och de råkar ut för en klyfta.

Allt detta utspelar sig under Craigs fem dagar på avdelningen, vilket borde placera filmen i "psykiatrisk huvudnyckel"-genren, den där en människas alla psykiska problem löses genom en enda förlösande insikt, och den rör sig kittlande nära den klichén men gör sedan ett aktivt avståndstagande. Över huvud taget duckar It's Kind of a Funny Story de flesta av de klichéer man kunde vänta sig att den skulle dyka rakt ner i, och när den inte kan undvika dem så gör den en twist på dem eller en grej av att anamma dem.

It's Kind of a Funny Story är en komedi om mentalsjukdom som lyckas vara rolig utan att någonsin trivialisera eller driva med sitt allvarliga ämne. Visst är Craig en privilegierad tonårspojke som borde ta sig i kragen och inse hur bra han har det i stället för att gå helt Kurt Cobain och gnälla, men filmen låter honom vara det utan att beskylla eller försvara honom. De andra patienterna är roliga, men bara som bieffekt. De är riktiga människor som bara råkar vara roliga för oss. Bobby är en söt, intagande skapelse som på ett realistiskt sätt når fram till Craig utan att förvandlas till en klyschig fri-ande-mentor. Och det hela knyts ihop på ett fint sätt som lämnar tittaren med en behaglig känsla i magen.

Alien Resurrection (1997) - 2/6

Så hårt de stora faller. Alien var en hjärtkylande, kuslig skräckfilm i rymdmiljö som dessutom - nog så sällsynt på dess tid - kunde stoltsera med en stark kvinnlig huvudperson, och blev en välförtjänt science fiction-klassiker. Aliens var en vild, underhållande, smart twistad krigsfilm som obönhörligt fastnade i hjärnan på otaliga unga nördar. Till och med den inkongruent döpta Alien III var en acceptabel film som gick tillbaka till filmseriens skräckrötter, gav oss ett nytt spännande monster och en intressant miljö i sitt helmanliga rymdfängelse.

Och så kom Alien Resurrection, som inte verkar ha en aning om vad den ska göra med seriens koncept. Ellen Ripley (Sigourney Weaver) som i slutet på den tredje filmen offrade livet för att göra slut på de aliens som hemsöker hennes liv har tvåhundra år senare klonats från en blodsdroppe. När hon dog hade hon en alienunge i sig och tydligen har den lagt sig i hennes DNA också, för nu plockar forskarna från det onda företaget (det finns alltid onda företag i Alien-filmerna) ut en liten alien ur henne.

Det onda företaget vill som vanligt studera aliens och använda dem som biologiska vapen, och som vanligt är det en dum idé som går fullständigt åt skogen. Aliens är på väg till Jorden och Ripley måste stoppa det tillsammans med gynoiden Call (Winona Ryder) och diverse rymdrövare och forskare.

Sigourney Weaver är lika bra som vanligt, men resten av filmen är blek och poänglös. De tidigare filmerna var alla visuellt fantastiska; från den första filmen med sitt halvorganiska rymdskepp via den andra med sin alieninfekterade rymdbas till den tredje med sitt nergångna fundamentalistfängelse. Alien Resurrection tappar allt detta och når knappt upp till "inget särskilt".

Aliens stryker omkring och skräms som vanligt, men de når varken upp till den förstas aura av odödlig mordmaskin eller till den andra filmens ostoppbara armé. Här är de för många för att enskilt vara hjärtkramande men för få för att som i Aliens invadera människornas fristad medan soldaterna står och tittar på en maskin som visar att de är inne i rummet fast de inte ser en enda tills någon tittar upp mot taket och inser... förlåt, jag dök in i en bättre film. Det är lätt hänt.

Titanic (1997) - 6/6

Innan James Cameron gjorde världens dyraste film - Avatar - gjorde han världens dyraste film - Titanic. Den första gången tog han betydligt fler risker och som brukligt är lyckades han betydligt bättre. Det fanns en lång period i slutet av nittiotalet när det oavbrutet tjatades om Titanic och den fortsatte gå på biograferna, till synes i oändlighet. Jag minns en insändare som insiktsfullt sa att Titanic inte längre var ett skepp som sjönk 1912 utan en film som fick en massa Oscar 1998.

Så är det inte längre; Titanic är ett fartyg igen och filmens hype har lugnat ner sig. Lite synd är det, för Titanic är ett riktigt bra exemplar i sin genre. Det är en vacker film, skickligt gjord, och väl spelad. Även om halva biopubliken - halvan med Y-kromosom - var där för att den andra halvan släpade dit dem så behövde de i alla fall inte sitta igenom en dålig film.

I nutid undersöker skattjägaren Brock Lovett (Bill Paxton) Titanics vrak. Han letar efter en nästintill ovärderlig diamant som kallas Coeur de la Mer, havets hjärta. Den undgår honom, men han hittar en gammal kolteckning av en vacker, naken, ung kvinna som vi känner igen som Kate Winslet. När han visar den på TV rycker en gammal kvinna (Gloria Stuart) till, för hon känner igen teckningen. Det är hon, 84 år tidigare. Vi ser en hastig minnesbild, en ung man som ritar av henne.

Kvinnan påstår sig vara Rose DeWitt Bukater, som enligt de officiella registren ska ha dött när Titanic sjönk. Genom att prata om Coeur de la Mer - som ingen utanför Lovetts besättning ska känna till - ser hon till att komma ombord på hans skepp. Där får hon en genomgång av vad som hände den där natten som hon säger sig ha varit med om, vilket är ett briljant drag från Camerons sida. När vi senare i filmen går igenom olyckan tillsammans med Rose vet vi hela tiden vad som pågår när skeppet reser sig mot himlen, bryts i två delar och slutligen sjunker.

Rose berättar för Lovetts besättning om sin resa med Titanic. I återblickarna spelas hon av Kate Winslet och är en ung kvinna av fin familj som hamnat i ekonomiska trångmål. Dessa ska lösas genom att hon gifter sig med Caledon Hockley (Billy Zane). Hon är inte förälskad i honom, men som hennes mor (Frances Fisher) uttrycker det: "Of course it's not fair. We're women."

Ombord på Titanic finns också den unge fattige amerikanen Jack (Leonardo DiCaprio) som vann en tredjeklassbiljett i ett pokerparti minuterna innan skeppet skulle avgå. Hans stig korsar Roses när hon en natt, desperat över den fälla hon tycker att hennes liv förvandlats till, klättrar upp på relingen och överväger att kasta sig ner i det kalla mörka vattnet. Han pratar med henne, försöker övertala henne att komma in på däck igen, och fångar henne när hon faller.

Så börjar en rörande kärlekshistoria, berättad med den gamla Roses berättarröst. När Jack tvingas klä sig i frack och umgås i Roses rika kretsar hör man fortfarande kärleken i hennes röst när hon säger att han måste ha varit nervös. Det var han säkert också, men han sköter sig oklanderligt, till och med när de elakare delarna av Roses umgängeskretsar hånar honom för hans blygsamma ursprung. Rose kan inte släppa honom med blicken. Jack, å sin sida, tycker sig ha hittat sin blomma som växer i en komposthög. Bland de här människorna som tillbringat sina liv med stövelklacken på hans nacke har han funnit en som har ett inre ljus och en värme.

Titanic kan verka formulaisk och klichéartad, men den bryter från mönstret på viktiga sätt. Caledon Hockley är inte bara en vidrig karlslok. Roses mor är ingen oförsonlig bitch. Jack är ingen fritänkande hippie som för in nya idéer i Roses tillslutna värld; det är kanske snarare tvärtom. Framför allt ser vi något ganska sällsynt: en trovärdig kärlekshistoria, skapt ur ett välskrivet manus och två duktiga skådespelare som fortfarande hade sina största verk framför sig.

Rose och Jack kunde mycket väl ha träffats på det här viset och blivit attraherade av varandra. Vi förstår vad det är de ser hos varandra och det betyder mer än en miljon perfekta, påkostade skeppsmodeller. Jag önskar att James Cameron fortfarande mindes den sanningen.

Murder in the First (1993) - 4/6

Som sjuttonåring stal Henri Young (Kevin Bacon) fem dollar för att köpa mat till sin hungriga syster. Han åkte fast, hamnade på Alcatraz, försökte rymma, sattes i isoleringscell i tre år och när han till slut kommer ut därifrån är han så brutalt förstörd inombords att han nästan genast mördar en annan fånge i fängelsematsalen.

Mordfallet hamnar hos den färske advokaten James Stamphill (Christian Slater) som i dossieren ser något mycket större än ännu ett mord innanför fängelsemurarna. Det blir ett principfall för Stamphill som i rättegångssalen ställer sig upp och beskyller Alcatraz, dess direktör Milton Glenn (Gary Oldman) och hela fängelsesystemet för Youngs dåd.

Han kämpar med sina chefer som försökte ge honom ett snabbt och lätt fall att börja karriären med, han kämpar med sina motståndare som inte tänker ta hans anklagelser utan att försvara sig, men framför allt måste han kämpa med Young själv som efter tre år i mörker och ensamhet inte är ett dugg intresserad av att rädda sig själv. Han vill mycket hellre sitta och prata, spela kort, vara en vanlig människa.

Murder in the Firsts bästa scener - huvudsakligen spelet mellan Young och Stamphill - är helt och hållet Kevin Bacons förtjänst. Han rör sig, ser ut, talar och andas som en fysiskt och psykiskt knäckt man som ser demoner överallt och har förvandlats till ett halvmänskligt paket av plåga och skräck. Slaters Stamphill vet ingenting om Youngs värld och hans tafatta försök att föra in lite ljus besvaras med tom cynism. Young har gett upp. Inte ens hotet om dödsstraff motiverar honom.

På andra sidan av det juridiska slagfältet radar William H. Macy upp ännu en av sina minnesvärda biroller som åklagaren i mordfallet, och Gary Oldman är den store skurken i historien, en brutal, sadistisk, maktfullkomlig, oåtkomlig skräckfigur. Roller som denna kan han bränna av med bakbundna händer och då finns alltid risken att man börjar göra just det.

Murder in the First påstår sig bygga på en sann historia, och medan det i stora drag stämmer är detaljerna kraftigt förvridna till Youngs fördel. I verkligheten satt han bara isolerad några månader och begick inte mordet förrän ett år efter att han kom ut, men framför allt var han ingen stackars tonårig Jean Valjean utan en vanerånare, mördare och pigg gisslantagare. Filmen gör mycket av att Youngs originalbrott var en stöld på fem dollar; att han i själva verket var förhärdad brottsling förtar något av den känslomässiga styrkan.

Historien, så som den presenteras, fungerar. Bacons skådespel är lysande. Jag önskar bara att de hade tagit den verkliga berättelsen och försökt filma den i stället. Den var intressant nog i sig. Och varför de valde att stryka Slaters karaktärs riktiga namn och ersätta det med namnet hos en av Youngs medbrottslingar som sköts under flyktförsök... det kommer jag nog aldrig att begripa.

Up (2009) - 6/6

Pixar är studion som för alltid förändrade vad animerad film innebär. Med Toy Story bröt de ny teknisk mark men de är inte bara datorgenier; de är otäckt skickliga karaktärsskapare, världsbyggare och historieberättare också. Jag har aldrig sett en Pixarfilm jag inte tyckte om och flera av deras verk är bland det bästa som gjorts inom animerad film: WALL-E, Ratatouille, Finding Nemo. De har hittat den magiska skärningspunkten där de lyckas underhålla alla, från små barn till vuxna, utan att någon måste göra eftergifter. Det finns lika mycket i Finding Nemo för mig som för en femåring, och även när jag inte väntar mig att älska en Pixarfilm - Ratatouille, Toy Story 3 - förtrollas jag av magin och blir värnlös.

Trots denna imponerande filmografi som är ett bevis på vad som händer när man samlar en hel hög genier i samma rum, ungefär som Industrial Light and Magic var 10-20 år tidigare, så finns det en av deras filmer som höjer sig över de andra och förtjänar titeln mästerverk: Up. Om en film först ger mig en varm känsla i magen, sen får mig att gråta, sen får mig att skratta och sen får mig att gråta floder för att slutligen lämna mig med samma varma känsla som den började med, bara tusen gånger starkare och åtföljd av en obändig uppfattning att det står rätt till med världen, då är det en bra film. Det är precis vad Up gör och det är precis vad Up är.

Vi möter dess huvudperson Carl Fredricksen (Jeremy Leary) när han är en liten, blyg pojke som fantiserar om äventyr i fjärran länder. Han stöter på den sprudlande glada Ellie (Elizabeth Docter) som delar hans drömmar; tillsammans talar de om att resa till Sydamerika och besöka Paradise Falls. Dit har deras idol, upptäcktsresanden Charles Muntz (Christopher Plummer), rest i sitt väldiga luftskepp, på jakt efter en av vetenskapen okänd jättelik fågel.

I en av de vackraste ordlösa sekvenser som visats på film ser vi Ellie och Carl bli vuxna, gifta sig med varandra, förvandla ett gammalt hus till sitt drömhem, och åldras tillsammans medan de försöker spara ihop till sin drömresa till Paradise Falls. Här får Up mig att gråta för första gången. Vad är det för en film som får en att gråta redan i början? En fantastisk film.

Till slut sitter Carl som gammal änkling, nu med Edward Asners röst, ensam i sitt pittoreska hus som han vägrar lämna trots att alla de närliggande husen rivits för att ge plats åt nybyggda stadskvarter. Under ett bråk med en byggjobbare klipper Carl till med sin käpp, och då är det över. Han måste flytta till ett ålderdomshem, men han har en natt kvar i sitt gamla hus. Den natten använder han så gott han kan och när morgonen kommer är huset fullt av ballonger som han fyller med helium, och huset börjar röra sig, och det lyfter, och så är han på väg till Paradise Falls.

Visst är det helt omöjligt, och det är inte det sista omöjliga vi får se i filmen. Det spelar ingen roll. Up är realistisk där och när den behöver, och resten av tiden tillåter den sig att vara en hämningslös fantasi. Annars hade det varit fruktansvärt att en liten pojke - Russell (Jordan Nagai) - kommit med som ofrivillig fripassagerare på flygturen. Vi hade kunnat dra fasansfulla slutsatser av en del av det vi ser när Carl kommit fram. Som tur är så utspelar sig Up inte i verkligheten. Den är på allvar, ja. På riktigt, nej. Och ständigt rolig.

Samtidigt som jag vill berätta om allt det fantastiska som Carl och Russell upplever så vill jag hålla tyst och låta er uppleva det tillsammans med dem. Jag vill prata om fåglar och hundar och choklad och flygplan och luftskepp, men tvingar mig att låta bli. Det kan aldrig bli så bra i text som i bild.

Pixar är alldeles för skickliga för att falla i The Polar Express-fällan och låta sina karaktärer sjunka ner i the uncanny valley. Deras människor ser inte ut som människor; det hade aldrig fungerat. I stället är de noggrant konstruerade för att utstråla precis det skaparna vill att de ska utstråla. Carl är varenda gammal morfar du någonsin sett, Russell är varenda liten överviktig pojke. Att fästa sig vid att de skulle se groteska ut i verkligheten är att missa poängen. På film fungerar de, och blir oss lika kära som någonsin mänskliga karaktärer. Kanske mer. Dessutom är en av dem en gammal man och den andre ett asiatiskt barn. Hur ofta ser vi det?

Dessa karaktärer lever i en briljant sagovärld, skapad av fantasi och barnslig förundran. Vi skrattar och vi känner, vi drömmer och vi önskar att vi var där, vid Paradise Falls. Att vi fick uppleva djungeln och bergen och det där luftskeppet som ser ut som det verklighetens luftskepp drömde om att vara, hundarna och fågeln och... nej, jag ska inte avslöja mer.

Up är inte bara ett animerat mästerverk, den är ett mästerverk som inte hade kunnat göras lika bra i någon annan konstform. Pixar kan sitt gebit utan och innan; de vet inte bara hur man övervinner animeringens nackdelar utan hur man förvandlar dem till fördelar och bygger genialitet av dem. Med Up har de skapat pur skönhet.

Somewhere in Time (1980) - 2/6

Richard Collier (Christopher Reeve) är en teaterstudent som precis satt upp sin första pjäs när en mycket gammal kvinna (Jane Seymour i en massa latexrynkor) dyker upp, lägger ett fickur i hans hand och säger "come back to me" för att sedan försvinna och - som vi senare får veta - avlida samma kväll. Richard behåller klockan och glömmer aldrig kvinnan.

Åtta år senare åker han till ett lyxigt gammalt hotell där han får se ett fotografi av skådespelerskan Elise McKenna (Jane Seymour utan latexrynkor), som visar sig vara kvinnan som gav honom klockan. Richard blir nyfiken och börjar snoka igenom den framlidna kvinnans tillhörigheter; han hittar mystiska ledtrådar och en bok om tidsresor av dr Gerard Finney (George Voskovec).

Dr Finney påstår sig ha lyckats färdas tillbaka i tiden till 1500-talet, enbart genom självhypnos. Richard tror honom och bestämmer sig för att åka tillbaka till 1912 och träffa Elise. När han hittar sin egen signatur i hotellets gästbok från det året inser han att han kommer att lyckas och kort efter det tar han sig tillbaka med bara sin viljekraft som hjälpmedel.

Han söker upp Elise som genast undrar om han är "the one", den ende rätte för henne som hennes manager William Fawcett Robinson (Christopher Plummer) påstår finns någonstans där ute. Han svarar ja, men Robinson hävdar att han ljuger och försöker hålla dem isär, förmodligen mest för att filmen behöver en skurk. Trots hans ränksmideri lyckas Elise och Richard ha en kort kärlekshistoria innan det är dags för ett slut som både är märkligt och, antar jag, det enda sättet den här historien rimligen kunde sluta på.

Somewhere in Time har en hygglig premiss och försöker göra det bästa av den, men faller bland annat på att själva tidsresemekaniken är så orimlig. Om det verkligen vore så lätt att färdas i tiden, skulle det inte användas lite mer? Skulle inte fler än Richard ha kommit på tanken? Skulle det inte användas av företag och regeringar?

Filmens andra stora brist är själva kärlekshistorien som är av standardslaget där två människor blir vansinnigt och livsförändrande förälskade på ungefär fyra sekunder blankt. Varken Richard eller Elise har någon anledning att känna denna eld i hjärtat och eftersom jag inte är tretton längre tycker jag inte det är vackert att Richard blir kär i en bild. De blir kära för att de måste, Robinson hatar det för att han måste, och det är hela motivationen.

Metro (1997) - 1/6

Man måste undra varför filmer som denna blir gjorda. Det finns många dåliga actionfilmer men om de innehåller skådespelare man kan namnen på, backas av en stor studio och marknadsförs hårt brukar de i alla fall innehålla något som skiljer dem från massan. De kan vara misslyckade ändå, det där de försökte göra kanske inte fungerar alls, men när en actionfilm verkar vara gjord utan en tanke på att publiken faktiskt sett actionfilmer förut kan jag inte annat än att ställa frågan.

Eddie Murphy är gisslanförhandlare i New York. Han går igenom en traditionsenlig inledande actionscen för att presentera honom och hur jävla cool han är (även om han påpekar att han inte skjutit någon på tre år; jag skulle tro att ett skott vart tredje år är väldigt mycket för en gisslanförhandlare). Han får en ny partner (Michael Rapaport) som han måste lära upp. Hans vän (Art Evans) dör, och nu är det personligt vilket hans chef (Denis Arndt) inte gillar. Han har en flickvän (Carmen Ejogo) som skurken (Michael Wincott) naturligtvis ger sig på.

Actionscenerna följer. Det är någon biljakt, någon eldstrid och en sista uppgörelse där både flickvännen, den nye partern och hjälten själv nästan dör, men naturligtvis är det skurken som går åt på ett betydligt mindre prosaiskt sätt än att bli skjuten eller något så tråkigt, även om dödssättet är rätt urblekt, det också.

Och alltihop är stendött. Murphy verkar ha gjort sig av med all sin charm, Rapaport som var kul i True Romance verkar här följa minsta motståndets lag, Ejogo är snygg men inget annat och Wincott är inte en skurk man ägnar mer än femton sekunders uppmärksamhet åt. Varför kunde vi inte få en skurk som Alan Rickman i Die Hard, Jeremy Irons i Die Hard III, Ed Harris i The Rock, John Malkovich i Con Air, och så vidare och så vidare? Förmodligen för att Murphys lön åt upp en alldeles för stor del av budgeten.

Murphys närvaro i den här filmen påminner om den tragiska djupdykning han gjorde på nittiotalet. På åttiotalet var han rolig men sen dess verkar han ha ansträngt sig för att hälla sin talang i de sämsta filmerna han kunde hitta. Åsnan i Shrek är det bästa han gjort efter 1988 eller så, och Metro är verkligen inte med och tävlar.

Submarine (2010) - 5/6

Oliver Tate (Craig Roberts) är en ung tonårspojke som vill vara cool och tuff, men han är alldeles för självmedveten för att lyckas. Alfahannar och översittare som Chips (Darren Evans) och Mark Pritchard (Osian Cai Dulais) bara är, de behöver inte tänka på det och planerar verkligen inte det som Oliver. Han försöker bli en av dem genom att attackera det konstanta mobbingoffret Zoe Preece (Lily McCann), särskilt eftersom hans kärleksföremål Jordana Bevan (Yasmin Paige) verkar vara pro-mobbing, men han är inte kallhjärtad nog och börjar känna med henne. Nästa plan är att skaffa en flickvän för att öka sitt street cred, och ovan nämnda Jordana är kandidat nummer ett. Hon har precis blivit dumpad för Abby Smuts (Elinor Crawley) och det ger Oliver öppningen han letar efter.

Olivers ställning och envisa svendom är inte hans enda problem. Hans föräldrar har inte haft sex på sju månader - det är sånt Oliver ser till att hålla reda på - och han oroar sig för att det inte ska hålla mellan dem. Fadern Lloyd (Noah Taylor) är en deprimerad och i Olivers ögon gråtrist marinbiolog och modern Jill (Sally Hawkins) låter blicken vandra mot nyinflyttade grannen Graham (Paddy Considine), en New Ageig motivationsföreläsare som bor med Kim-Lin (Gemma Chan) men verkar föredra Olivers mamma. Föräldrarna själva växlar mellan tryckt tystnad och en patologiskt ärlig frispråkighet som ger oss en aning om hur Oliver blivit som han blivit.

Submarine använder sig av överdrivet dramatiska konventioner med musik, ljus och klippteknik som accentuerar de relativt oviktiga händelsernas betydelse för Oliver, medan större inträffanden går förbi nästan obemärkta. Det här är den sortens film som verkar bestå av tusen små detaljer som alla vill nämnas i en recension, men vars egentliga gestalt går långt bortom sådana små tricks. De är till för att skapa stämning och skänka charm; Submarine är till för att fylla stämningen och sprida charmen.

Oliver är en besynnerlig men trovärdig karaktär. Vår inblick i hans tankevärld låter oss förstå hans speciella logik men vi förstår ännu bättre de övriga karaktärernas reaktioner på hans beteende. Jordana är inte mer erfaren av liv och kärlek och sex än han men - åtminstone utåt - mer cynisk, mer självsäker, mer mån om att framstå som just mer erfaren, och därför är hon den dominanta i deras förhållande. När hon plötsligt blottar ett behov går det mot deras outtalade avtal och Oliver revolterar utan att veta vad han gör. Han säger att det är för att skydda henne. Kanske tror han rentav på det.

Varken Oliver eller Jordana är trevliga människor, men på sina sätt vill de väl och skådespelarna fyller sina roller så bra att det är omöjligt att inte bry sig om hur det går för dem. Även om vi skrattar en hel del under tiden.

Vampires Suck (2010) - 1/6

Jason Friedberg och Aaron Seltzer är två regissörer och producenter som står bakom sådana hyllade mästerverk som Epic Movie, Date Movie, Disaster Movie och Meet the Spartans. De är kända för att mala ut filmparodier som försöker vara i samma stil som Airplane! och Top Secret!, med den skillnaden att Airplane! och Top Secret! är roliga. Friedberg-Seltzers filmer är huvudsakligen kända för att missa poängen med de filmer de parodierar, tydligen för att de nöjer sig med att titta på trailers innan de gör sina egna versioner. De är två män som filmfansen älskar att hata, och jag hade tills nu aldrig sett en av deras filmer om man inte räknar Spy Hard, som gjordes innan de snickrat färdigt på sin formel. Så nu satte jag mig ner för att se Vampires Suck, deras parodi på Twilight-sagan.

Mitt allmänna intryck: inte så dåligt som jag väntade mig. Den hänsynslösa kritik som de här två herrarna drabbats av hade skruvat ner mina förväntningar så till den milda grad att jag väntade mig något aggressivt uselt, direkt plågsamt, stötande i sin totala brist på kvalité. Så dålig är inte Vampires Suck. Den har bara en stor brist: den är inte rolig. Alls. För en komedi är det en ganska fundamental brist.

Becca Crane (Jenn Proske) flyttar till den lilla staden Sporks för att bo hos sin far Frank (Diedrich Bader). I Sporks bor även varulven Jacob (Christopher N. Riggi) och vampyren Edward Sullen (Matt Lanter), som börjar slåss om Beccas gunst. Jacob är hennes barndomsvän som nu vuxit upp till en tonårspojke som åtrår henne, och Edward är den bleke farlige hunken som nästan blir galen av hennes doft. Ja, det är i princip handlingen i Twilight, återberättad med skämt som antingen är dåliga eller som förstörs genom att omedelbart förklaras.

Jag förstår att en ung blond kvinna som dödar vampyrer är en referens till Buffy, the Vampire Slayer. Jag förstår detta utan att ha sett ett enda avsnitt av TV-serien. Hon behöver inte ha på sig en tröja med texten BUFFY. När vi redan hört "I read it on Stephanie Meyer's Twitter page" blir det inte roligare för att vi får se Stephanie Meyers Twittersida. Men Friedberg och Seltzer envisas med att upprepa skämt, förklara skämt, och lägga till en meningslös knorr som effektivt dödar eventuell humor som kunde ha pressats ut. De är övertygade om att deras publik består av idioter som tycker att 2½ Men är alltför avancerad humor. Och att döma av att deras filmer faktiskt gör pengar, verkar de ha rätt.

Red Dawn (1984) - 5/6

I en nära framtid - det som 1984 var en nära framtid, i alla fall - har Sovjetunionen invaderat Polen, Kuba och Nicaragua har invaderat El Salvador och Honduras, Mexiko härjas av revolution och NATO har upplösts. I Calumet, Colorado, sitter en high school-klass på historielektion när fallskärmshoppare plötsligt faller från himlen och kulorna börjar flyga. Matty Eckert (en ung och okänd Charlie Sheen) kommer undan tillsammans med några kamrater och hämtas upp av storebror Jed (Patrick Swayze), som skrider till handling som om han väntat på det här ögonblicket hela sitt liv. De skaffar vapen och ammunition, torkad mat och toalettpapper och flyr upp i bergen.

Där lever Jed och de fem ynglingarna vildmarksliv som deras pappa Tom (Harry Dean Stanton) lärde dem tills de måste veta vad som pågår nere i stan. Jed, Matty och Robert Morris (C. Thomas Howell) tar sig försiktigt till Calumet och upptäcker att kubanska och sovjetiska soldater håller staden i ett järngrepp, med beväpnade patruller och indoktrineringsläger. Där innanför stängslen finner Jed och Matty sin far, som säger åt dem att inte gråta, att hålla sig undan, och att hämnas honom.

Ungdomarna får hjälp av en gamling (Ben Johnson) som anförtror dem sina två barnbarn, Erica (Lea Thompson) och Toni Mason (Jennifer Grey), som till att börja med verkar symbolisera att man i krigstid måste skydda sina honor men snabbt blir hårdingar själva. Jeds lilla grupp har nu åtta medlemmar. De kallar sig Wolverines efter stadens fotbollslag, och börjar föra gerillakrig mot de invaderande arméerna.

Red Dawn är en gammal kultfilm, en film som man inte ser utan redan har sett. Det är alltid svårt att gå in i en sådan med öppna ögon. Jag kände till den genom referenser och parodier, och genom dessa hade jag fått för mig att det skulle vara en rah-rah-heja-Amerika-film, en överdriven halvkalkon befolkad av rödblodiga superhjältar som mejar ner onda kommunister på löpande band, high school-footballspelare som lätt spöar upp ryska elitsoldater. Det är den inte.

Visst har den ett politiskt budskap jag har svårt att ställa mig bakom; den är i princip en lång reklamfilm för NRA (något av det första ockupanterna gör är att använda vapenregistren för att hitta medborgare som äger lagliga skjutvapen) och survivaliströrelsen (Jed har till synes planen färdig för att överleva civilisationens undergång). När bröderna hittar sin far håller han ett litet tal: "I knew I was right. I knew it. You're alive. I was tough on both of you. I did things that made you hate me sometimes. But you understand now, don't you?" Det är inte mitt favoritbudskap och det är väldigt amerikanskt, men det gör inte filmen sämre; jag älskar ju även The Dark Knight som lätt kan tolkas på ett för mig motbjudande sätt.

Visst är gerillakrigarna orimligt skickliga, välutrustade och framgångsrika, men de hungrar, de fryser, de längtar efter fred, de tvivlar. De gråter, de blir arga. De påverkas av kriget, de bryter mot regler. De lider förluster, de tvingas konfrontera krigets realiteter.

Red Dawn handlar inte om high school-elever som sparkar kommuniströv. Den handlar om broderskap, lojalitet, rädsla, hopp, uppoffring och att slåss för det man tror på. Den förtjänar inte sitt rykte som cheesy åttiotalsfilm utan borde kommas ihåg som det välsnickrade actiondrama den är.

Bir Zamanlar Anadolu'da (2011) - 4/6

En mörk natt rör sig tre bilar längs turkiska landsvägar. De innehåller två brottslingar, en läkare, en åklagare, några poliser, några soldater och två dödgrävare. Den ene brottslingen (Fırat Tanış) leder konvojen i ett sökande efter den plats där han var med om att gräva ner något efter ett brott, men det är mörkt och han hittar inte särskilt väl och han var dessutom full vid tillfället.

Allt eftersom natten fortgår försöker deltagarna hålla sig vakna och intresserade av jobbet. Åklagaren (Taner Birsel) måste åka till Ankara nästa dag, polischefen (Yılmaz Erdoğan) tröttnar på brottslingens velande och osäkerhet, läkaren (Muhammet Uzuner) väntar på att få göra sitt jobb. Poliserna diskuterar yoghurt och prostataproblem, åklagaren börjar berätta för läkaren om hans väns hustru som förutspådde sin egen död och mycket riktigt död, till synes utan orsak. Läkaren försöker hitta en förklaring.

Det händer inte mycket i Bir Zamanlar Anadolu'da. All action har inträffat innan förtexterna och nu handlar det om dessa män som försöker ta sig igenom natten. De har de slags samtal som filmkaraktärer har i dessa situationer; samtal som handlar om precis allt utom det de är där för att göra. De stannar till i en gästvänlig by för att äta och hinner med att prata om både lamm och honung innan de får veta mer än de egentligen ville. De bråkar om vem som har glömt vad och vem som inte har gjort sitt jobb.

Bir Zamanlar Anadolu'da är mycket vackert filmad, med spiksäker regi som skapar en ihärdig stämning. Läkarens outgrundliga ansikte får agera filmduk för historiens dolda budskap, som jag fortfarande inte är särskilt säker på. Men detta är bisaker; filmer som denna bygger helt på konversationerna och huruvida de lyckas hålla tittarens intresse.

Bir Zamanlar Anadolu'da lyckas. Jag förstår inte ens språket de talar och vill ändå höra mer. Små detaljer blir viktiga senare, vilket jag omedvetet kände på mig. Överraskningar kommer gradvis, utan att filmen känner att det är nödvändigt att kasta dem i våra ansikten. Och till och med när de diskuterar buffelyoghurt lyssnar jag.

Zardoz (1974) - 3/6

Om sporten extreme film criticism existerade skulle "sammanfatta handlingen i Zardoz utan att den låter dum" vara en stadig gren. Det kanske är för att handlingen är dum, jag vet inte. Men vi pratar också om en klassisk kultfilm, och inte bara för att Sean Connery bar en obegriplig klädsel.

Connery spelar Zed, en av många Exterminators som år 2293 lever i the Outlands. De är vilda kringströvande mördare som jagar Brutals, vilka tydligen är alla som lever i the Outlands och inte är Exterminators. De beordras till detta av guden Zardoz, som manifesteras som ett gigantiskt flygande stenhuvud som predikar "the gun is good, the penis is evil" och spyr ut eldvapen och ammunition till de ivrigt skanderade Exterminators. I religionen ingår att om man lever ett gott liv och lyder Zardoz får man efter sin död komma till Vortex, där man får leva för evigt.

Zed har lite mer bråttom än så och lyckas gömma sig inne i det flygande stenhuvudet. Där inne stöter han på en mystisk man som före förtexterna presenterade sig för publiken som Arthur Frayn, mannen som påstår sig vara Zardoz, och i enlighet med sina reflexer skjuter Zed honom. Stenhuvudet för honom till Vortex, bebott av odödliga, dekadenta psimutanter som finner Zed oerhört intressant, huvudsakligen av två anledningar: han kan dö, och han kan få erektion. Eternals, som de kallar sig, kan ingetdera.

I Vortex dör ingen, man man kan bli äldre. Brott bestraffas med åldrande och riktigt allvarliga brottslingar åldras tills de blir evigt senila. Andra Eternals har blivit tokiga av uttråkning och är konstant apatiska. Just uttråkning är ett stort problem i Vortex; att de inte uttrycker det oftare beror på att negativitet är brottsligt. Här blir Zed ett studieobjekt och en omstörtande närvaro.

Hur klarade jag mig? Förmodligen bättre än nu när jag ska försöka förklara vad jag tycker om Zardoz. Den är visuellt... söker efter ett adjektiv... intressant. Minst sagt. Den är psykedelisk, innehåller surrealistisk dialog, och är ett sant barn av sjuttiotalet. De originella idéerna dränks i det bisarra skådespelet men det finns inte ett enda ögonblick där man slutar undra vad som ska komma härnäst.

John Boorman gjorde Zardoz efter att hans framgång med Deliverance gav honom möjlighet att göra precis vad han ville. En frisläppt auteur, ett lagom stenat sjuttiotal, och resultatet blev Sean Connery i rött raffset som med penis och revolver bringar frälsning till odödliga pretton. Det är bättre än det låter, men förmodligen precis lika dumt.

Planet of the Apes (2001) - 1/6

Tim Burton har gjort några av de senaste tjugo årens mest originella, personlighetsfyllda och minnesvärda filmer. När man ger honom en stor sandlåda att leka i så kan man räkna med att något bra dyker upp när han är klar. Om han dessutom samarbetar med Johnny Depp verkar framgången praktiskt taget garanterad: Charlie and the Chocolate Factory, Edward Scissorhands, Sleepy Hollow, Ed Wood och Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street hävdar i alla fall just det.

Även utan Depp har han gjort Big Fish och The Nightmare Before Christmas; han är helt enkelt en pålitlig leverantör av annorlunda filmer som hittar sin egen nisch i verkligheten. Hans versioner av Batman må inte ha varit perfekta och de kommer inte i närheten av Batman Begins och Dark Knight, men det är svårt att inte älska det vintriga Gotham City i Batman Returns.

På hans meritlista finns det egentligen bara en film som sticker ut som ett missljud mitt i en symfoni med kungliga kammarorkestern: Planet of the Apes. Om det inte hade stått "Tim Burton" på filmen hade jag aldrig anat att han var inblandad.

Jag är inte vidare förtjust i den första Planet of the Apes heller så till att börja med förstår jag inte varför man skulle vilja göra om den. Om man nu ska det så finns det en hel del arbete att göra, och på flera plan tycker jag att Burton och hans gäng lyckas.

Aporna är till exempel mycket mer realistiska än de var i originalfilmen. Där såg de ut som människor med plastmasker, här ser de ut som apor. De manliga aporna, i alla fall. De kvinnliga aporna ser ut som söta flickor med inte alltför heltäckande, gulliga apmasker, antagligen därför att det ska flörtas mellan Mark Wahlberg och Helena Bonham Carter och det funkar ju inte om hon ser ut som en apa. Det motsatta förhållandet hade förmodligen gått obemärkt förbi. Över huvud taget är filmen visuellt imponerande, vilket till och med i science fiction ofta betraktas som en bonus; det är praktiskt taget ett krav.

Helena Bonham Carter är också den som gör bäst ifrån sig som Ari, en idealistisk chimpans som anser att alla arter är jämlika och därför sluter sig till Mark Wahlbergs hjälte Leo, en jordisk astronaut som kraschlandar på en planet där apor härskar över förslavade människor. Det kan inte vara lätt att agera när man ska se ut som en söt halvapa och vara kär i Mark Wahlberg samtidigt som man tvunget ska tycka att han är vidrigt ful.

Originalfilmens förutsägbara slut saknas här och har i stället ersatts av ett slut som bara kan besvaras med höjda ögonbryn, gapande mun och ett framstammat "va... va... vad i helvete...?". Jag har ingen aning om vad det var manusförfattarna försökte säga med den besynnerliga slutscenen där Leo kommer tillbaka till Jorden och... Nej. Det finns säkert en läsare eller två som inte vet hur den här filmen slutar och de ska inte berövas den totala förbryllelsen, ett ord jag just uppfann.

Filmen begår en grundläggande synd: den försöker göra allt och gör därmed ingenting. Det finns småskratt, men den är ingen komedi. Det finns relationsångest, men den är inget drama. Det finns politiska ställningstaganden som aldrig tas fullt ut utan alltid stannar innan det blir allvar. Planet of the Apes slösar bort något som är ett hyggligt koncept och framför allt ett som man hade kunnat göra väldigt mycket med.

Apor styr över människor. Det hade kunnat bli politik, satir, rykande aktuell samhällskritik, man hade kunnat ge sig in på djurens rättigheter och minkar och pälsfarmer och vegetarianism, eller så hade man kunnat angripa människor, dessa våldsamma förstörelsebenägna varelser. Den hade bara behövt välja en väg och hålla sig till den, utan att ta sig själv på särskilt stort allvar. Nu vet den inte vad den ska göra och det enda som återstår är att vi ska sitta och stirra på några människor och en apa som flyr genom vildmarken och vi fattar inte vad det är tänkt att vi ska vara intresserade av.

Dancer in the Dark (2000) - 1/6

Eftersom Dancer in the Dark är en Lars von Trier-film med kvinnlig huvudperson satt jag och väntade på att hon skulle bli misshandlad och våldtagen, och mycket riktigt råkade Selma (Björk) till slut rätt illa ut även om hon klarade sig betydligt bättre än de flesta av von Triers kvinnliga stjärnor. Hans värld är helt enkelt inte snäll mot kvinnor.

Selma är en tjeckisk immigrant som arbetar vid en otäck maskin samtidigt som hon repeterar inför rollen som Maria von Trapp i en uppsättning av Sound of Music. Hon uppfostrar en son, Gene (Vladica Kostic), avvärjer romantiska framstötar från den vänlige Jeff (Peter Stormare) som dock vägrar ta en hint, och bor i en husvagn på en tomt som tillhör hennes vänner Bill Houston (David Morse) och hans fru Linda (Cara Seymour).

Selma lever för musikaler och har för vana att falla ut i spektakulära musikalfantasier som, misstänker jag, är medvetet dåligt gjorda; jag kan tänka mig att von Trier inte är typen som gillar musikaler och här skapade sig en chans att visa sitt förakt. Det är ingen bra idé att tappa koncentrationen när man arbetar med tungt maskineri och det gör att Selma hamnar i trubbel; hon gör också misstaget att anförtro sig till helt fel person. Det är så eländet börjar.

Selma är en av dessa gränslöst goda människor som fiktionen envisas med att slå sönder och samman som för att lära dem att man inte kan vara hur snäll som helst i denna värld. Hon förefaller också, förvirrande nog eftersom det aldrig nämns, vara förståndshandikappad eller åtminstone väldigt korkad, en åkomma som för övrigt även Jeff verkar lida av.

Alltihop är filmat i en semi-dogme 95-stil, med skakiga kameror, hoppiga klipp, desorienterande kontinuitetsbrott och andra standardtecken på att man försökt få till en halvdokumentärkänsla genom att ha sämre produktionsvärden än en heldokumentär. Det är en trend vars grav jag gärna kommer att dansa på den dag den äntligen dör.

Björk hade inte agerat före Dancer in the Dark och har inte agerat sen dess. Jag kan inte bestämma mig för huruvida hennes prestation i den här filmen tyder på att hon är fantastisk eller värdelös. Antingen hittade hon en unik not för Selma eller så hade hon inte en aning om vad hon höll på med. Jag borde inte behöva undra.

Men det är inte det enda jag undrar angående Dancer in the Dark. Framför allt vill jag veta vad det var tänkt att vi skulle dra för slutsats av allt det här. Finns det ett budskap? En sensmoral? Om inte, varför led jag mig igenom detta elände till film?

von Trier är genuint talangfull, en briljant filmskapare. Han är också en mycket besynnerlig människa som envisas med att skapa sådant som Dancer in the Dark när han har visat att han kan så mycket bättre. Kanske vill han bara provocera, kanske är han lycklig över att han kan komma undan med att leva på att göra det här. Det, får jag erkänna, är faktiskt imponerande.

Fyra år till (2010) - 5/6

David Holst (Björn Kjellman) är folkpartiledare med konservativt kristen bakgrund och hade blivit statsminister om inte kristdemokraternas "småkristna, aborthatande jävla homofober" hade hamnat på 3,9%, åkt ur riksdagen och därmed gjort vänsterns koalition större än högerns. Han arbetar tätt ihop med sin fru Fia (Tova Magnusson, även filmens regissör) och sin närmaste man Jörgen (André Wickström) för att komma tillbaka i politiken och hindra sin en gång så starkt lysande stjärna från att dala ytterligare.

En dag stöter han på Martin Kovac (Eric Ericson), socialdemokrat på väg uppåt och närmaste man till den regerande statsministern (Jacob Nordenson) i riksdagshusets hiss och något får den yngre mannen att fastna i huvudet på honom. Han vet nog inte själv varför han går på miljöpartiets fest bara för att Martin kommer att vara där eller varför han går hem till Martin för att lyssna på musik och dricka vin. Han blir i alla fall förvånad när Martin kysser honom, och förmodligen ännu mer förvånad över att vakna hemma hos Martin morgonen efter.

Davids värld rasar samman. Han har en fru, en konservativ baptistfamilj, och sin politiska karriär inom högerblocket, och så har han plötsligt blivit förälskad i en vänsterman. En vänsterman som för övrigt har sin egen karriär att tänka på; statsministern vill ha honom till partisekreterare men då kan han inte gå omkring och sätta på folkpartister.

Trots allt detta inleder David och Martin en romans, en av de ärligaste som skildrats på svensk film, trots att skildringen sker ytterst sparsamt. Det är ingen filmkärlek, ingen perfekt flört, men ingen katastrof heller. Det är bara två människor som tycker om varandra och tillsammans upptäcker precis hur mycket, och hur mycket de är beredda att offra.

Det låter hemskt allvarligt, men det är det inte. Fyra år till är i grunden en komedi och det den försöker få oss att göra är först och främst att skratta, vilket den lyckas med. Wilhelm Behrmans manus är smidigt och charmigt och lyckas skapa komik utan att förråda den varma kärlekshistorien. Det som händer mellan David och Martin är på allvar och vi bryr oss om det. Vi lyckas bara ha roligt samtidigt.

Cobra (1986) - 1/6

Det finns gott om genrer som har en färdigbestämd formel. Man kan avvika lite grann, man kan variera detaljerna, men om man bara följer receptet så är man hyggligt säker på att göra tillräckligt med pengar för att få göra ännu en film, och ännu en film, och ännu en. Därför kan man alltid räkna med att det kommer att dyka upp ännu en dum actionfilm, och ännu en, och ännu en. Filmer som ersätter handling med specialeffekter, personligheter med enstaka egenheter, och känslor med kalla repliker.

De flesta av de där filmerna är faktiskt inte vansinnigt dåliga. De är, om inget annat, i alla fall hygglig underhållning för stunden. De är sällan tråkiga. Människorna bakom dem vet vad de gör och de skulle inte få fortsätta göra film om de inte lyckades producera något som slog i alla fall lite grann. Siffrorna talar sitt tydliga språk: någon gillar Michael Bay.

Men det finns en gräns för hur mycket man kan utarma en film innan man går över gränsen och skapar något som knappt borde få lov att kallas skapelse. En film som stapplar fram som en zombie, hopsatt av delar av döda filmer till något som rör sig och talar men inte lever.

Den gränsen korsas i Cobra, som tillhör det absoluta bottenskrapet i den redan inte särskilt imponerande genren "åttiotalsactionfilm". I stället för handling har den män som står i en källare och slår ihop yxor. I stället för personlighet har hjälten ett flicknamn. I stället för relationer har den en blank modell med totalt manusskydd.

Sylvester Stallone är Marion "Cobra" Cobretti, en mordisk superpolis som aldrig är sen att dra vapen. I en standard-actionfilm-öppningsscen dödar han en skurk som viskar något om en hemlig organisation som vill ta över världen, tydligen genom att stå i en källare och slå ihop yxor. Cobretti får sin standard-utskällning från chefen, för han är en vild snut som bryter mot reglerna men visar resultat.

Cobrettis nästa jobb är att skydda Ingrid Knudsen (Brigitte Nielsen), en modell som bevittnat skurkarnas mord. Han skyddar henne från dem, inklusive deras gigantiske ledare Night Slasher (Brian Thompson), och så blir det slutstrid och ni kan gissa resten, precis som ni kunde gissa det föregående.

Cobra är det som händer när man inte bryr sig ett enda dugg om att göra något annat än en serie actionscener och bara fyller utrymmet mellan dem på grund av en vag pliktkänsla. Ingen i filmen har tillstymmelse till personlighet, hotet från skurkarna är minimalt jämfört med hur det framställs, och om vi bryr oss är det för att vi informerats om att vi borde. Vilket vi inte borde.

The Iron Lady (2011) - 3/6

Margaret Thatcher var Storbritanniens - och västvärldens - första kvinnliga premiärminister, den brittiska premiärminister som suttit längst i modern tid, och förblir en nästan obegripligt splittrande politisk figur. För sina anhängare är hon legendarisk, typexemplet på den principfaste konservative ledaren. För sina motståndare är hon praktiskt taget djävulen själv och de kan i mainstream-TV skoja om att hennes grav kommer att vara en kombinerad urinoar och danshall. Jag är övertygad om att hon levt ett fascinerande liv som skulle kunna bli en fantastisk film. Efter att ha sett The Iron Lady är jag fortfarande övertygad om det, men jag har inte sett det än.

Meryl Streep är i huvudrollen lika fantastisk som hon alltid är. Hon är en genialisk skådespelerska, en av de största och kanske den allra största i sin generation, och när hon spelar verkliga människor går hennes tolkning så nära in på livet att den gränsar till parodi. Så även här. Jag glömde bort att det inte var fru Thatcher jag satt och tittade på utan någon som förmodligen tillbringat oändliga timmar med att studera gammal film av henne. Meryl Streep gjorde sitt jobb, och troligen bättre än någon annan nu levande hade kunnat göra.

Filmen använder Thatchers senila ålderdom som ramberättelse. Hon lever ensam, skyddad av tungt beväpnade poliser och omhändertagen av troget tjänstefolk, medan hon jagar bort ensamheten genom samtal med sin hallucinerade, sedan länge döde make Denis (Jim Broadbent, perfekt i rollen). Det hade kunnat bli en egen historia, berättelsen om den gamla vars glansdagar ligger långt bakom henne. I stället blir det utdragna och ointressanta sekvenser som bara gör oss frustrerade medan vi väntar på att få se mer om den tid i Thatchers liv som gör det värt att göra film om henne.

Den tiden får vi visserligen se, men i kraftigt uppskruvad hastighet. När hon vid ett tillfälle säger att hon slagits varenda dag i hela sitt liv tror vi henne, men vi undrar också varför vi inte fick se det. Hon var en ung kvinna som kämpade sig fram till en plats i parlamentet, som klättrade upp inom det konservativa partiet, som tillskansade sig ledarplatsen och som sen höll premiärministerposten i över elva år; hon har säkert slagits.

Men det visas inte. Hon vill bli parlamentsledamot, hon blir parlamentsledamot. Det faktum att hon är kvinna avhandlas med en nedlåtande tirad från en politisk motståndare, därefter försvinner det. Hennes väg till det konservativa partiets ledarpost inleds genom förslag från hennes manliga partikamrater - själv tror hon inte att hon kommer att få se en kvinnlig premiärminister i sin livstid - och sen är hon efter ett kort träningsmontage plötsligt där. Jag tror inte att verklighetens lady Thatcher behövde ledas och knuffas till posten; jag tror att hon marscherade dit och ve dem som kom i vägen.

Hennes karriärs stora ögonblick avhandlas med samma brådska. Hon blir premiärminister, hon blir hatad, hon blir älskad, hon blir hatad igen. Lite Falklandskrig, lite poll tax, lite högkonjunktur, lite IRA, lite kalla kriget, lite Ronald Reagan, historien flödar vidare utan att stanna upp. Jag lär mig ingenting och framför allt får jag inget djup. Hur kände lady Thatcher när arga gruvarbetare anföll hennes bil och kallade henne monster? Vad rörde sig i hennes hjärta när hennes partikamrater började konspirera mot henne? Vi får glimtar av vad hon känner för de fallna soldaterna i Falklandskriget, men det är hastigt förbi.

The Iron Lady har väldigt bråttom och rör sig sällan bortom ytan. Den berättar att det fanns en järnlady, men ingenting om hur det var att vara järnladyn. Det kanske är svårt - lady Thatcher var nog inte typen som skriver smäktande dagböcker utan att bränna upp dem efteråt - men filmen har inga problem med att spekulera om att hon i sin demens hade långa hallucinatoriska samtal med sin man. Vi får lite om kvinnan som triumferade mot omöjliga odds, lite om den oböjligt principfasta politikern, lite om krigsledaren, lite om människan som splittrade sitt land i två läger som fortfarande hatar varandra, och ingenting om hennes djup. I slutändan hade jag fått ut mer av att se en annan film med Meryl Streep - Doubt, till exempel - och sen läst en kort artikel om Margaret Thatchers liv.

Snake Eyes (1998) - 3/6

Brian De Palma gillar att använda splitscreens och andra tricks för att visa oss flera händelser samtidigt. Oftast fungerar det och han har haft en hel del framgång i filmvärlden. Kanske var det det som fick honom att göra Snake Eyes, filmen där han drog det så långt han kunde. Vi ser samma händelse ur flera olika synvinklar och vid olika tillfällen, olika händelser som sker samtidigt, och relaterade scener som inte sker tillsammans. Det är ett grepp som kan göra en film fantastisk, men det kan också slå helt fel och bli eländigt, som med alla okonventionella tekniker.

Han hittade bra skådespelare till huvudrollerna. Nicolas Cage, som verkligen borde se till att använda sin talang till bättre filmer än det han brukar göra, spelar Rick Santoro, en polis med föga moral och en lång historia av att ta mutor och titta åt andra hållet. Gary Sinise, en fortfarande underskattad skådespelare, spelar Santoros vän, den genomärlige och laglydige officeren Kevin Dunne.

Dunne och Santoro befinner sig på en boxningsmatch, Santoro för att se matchen och Dunne för att han sköter säkerheten åt försvarsminister Charles Kirkland (Joel Fabiano). Ett mordförsök sker, Dunne skjuter gärningsmannen, och boxningsarenan stängs tills allt är utrett. Santoro misstänker Julia Costello (Carla Gugino) och medan han rotar i det som hänt upptäcker han en konspiration, men han anar inte dess sanna utsträckning förrän det är för sent.

Och det är här filmen faller ihop. Dittills har den fungerat bra om än inte fantastiskt. De Palmas förkärlek för multipla kameror har fallit ut väl. Det skapar atmosfär i den överbefolkade boxningsarenan, det är möjligt att följa händelseförloppet och här och var ger det oss information som vi inte hade kunnat få annars.

Men inga tekniker i världen kan rädda ett dåligt manus. Santoro är redan känd som mutkolv, men just nu bestämmer han sig plötsligt för att ha principer. Han ges chans efter chans att komma ur situationen han har försatt sig i, att bara ta pengarna och sticka som han har gjort i hela sitt liv, men han vägrar. Varför? Den enda karaktärsutveckling han genomgått är att världen visat sig vara ett ännu smutsigare hål än han trodde. Om det hände mig skulle jag bli lättare att muta, inte svårare.

Från den punkten kravlar Snake Eyes fram och den slutar långt senare än den borde. Jag rackar ofta ner på det konventionella och använder regelbundet "klichéartad" som något negativt, men om man ska bryta mot seder och bruk ska man ha mycket klart för sig varför de finns. Man tar en risk och det gäller att se till att spelet går hem, inte bara lägga på en lång och dyster sekvens efter filmens uppenbara slut.

Dead Poets Society (1989) (SPOILERS) - 4/6

Jag gick på högstadiet första gången jag såg den här filmen, och då slog den rätt in i hjärtat. Den gjorde mig arg, upprörd, berörd, men ju äldre jag blir och ju fler gånger jag ser den desto mindre betydelse verkar den ha. Den är kompetent genomförd och väl spelad men den där massiva effekten jag minns kom nog snarare av att jag var en fjortonårig udda typ än av något verkligt värde hos filmen.

Welton Academy är en prestigefylld amerikansk internatskola av ett slag som inte existerar längre, så filmen måste vara förlagd till femtiotalet. Eleverna är privilegierade unga män som ska bli läkare och advokater. Lärarna och föräldrarna verkar överens om att individualism och initiativ är egenskaper som i möjligaste mån ska undertryckas; tänka fritt kan ungarna börja med när de är vuxna.

Till denna yrkesmannafabrik anländer John Keating (Robin Williams), en före detta Welton-elev som nu återvänder som engelsklärare. Han har passion för sitt ämne och är svår att tycka illa om. "Medicine, law, business, engineering, these are noble pursuits and necessary to sustain life. But poetry, beauty, romance, love, these are what we stay alive for". Han inleder med övningar för att visa på konformismens faror, något som inte faller i god jord hos resten av lärarkollegiet.

Några elever hittar hans gamla skolfoto och lär sig om Döda poeters sällskap, en grupp som han var med om att grunda och som gick ut på att samlas ute i skogen utanför Welton och läsa poesi för varandra. Eleverna bestämmer sig för att återuppliva sällskapet, men det verkar som en besynnerlig idé att bara sitta i en grotta och läsa poesi i förhoppningen att något magiskt ska hända av sig självt.

Keating påverkar alla eleverna, men på olika sätt. Gale Dalton (Gale Hansen) börjar kalla sig Nuwanda och förför flickor, Neil Perry (Robert Sean Leonard) blir skådespelare, Todd Anderson (Ethan Hawke) skaffar sig självförtroende, Knox Overstreet (Josh Charles) vågar närma sig en tjej han kärat ner sig i och allihop börjar i största allmänhet vända sig mot auktoriteter.

Det hela slutar i katastrof med Neils självmord som enligt filmen är hans konservative fars (Kurtwood Smith) fel men skulden läggs på Keating som måste sluta och det var den biten som gjorde mig så arg den där första gången. Syndabocksgrejen. Jag har mildrat lite på den punkten och börjat hålla med Kurtwood Smiths karaktär lite mer, funnit Keating något oansvarig, och börjat undra mer och mer varför engelsklärare verkar älska den här filmen så mycket när så väldigt få av dem - tack och lov - påminner om Keating.

Filmens budskap förefaller mer diffust nu för tiden, det uppenbara värdet i att göra sin egen grej och göra uppror för upprorets egen skull förefaller mindre uppenbart, och det är väl fortfarande inte rättvist att Keating måste lämna sin plats men jag blir i alla fall inte upprörd längre. Ändå är Dead Poets Society ingen dålig film, bara en som inte åldrats väl. Eller så är det jag som inte åldrats väl.

Ändå har jag inte förfallit till att köpa dess kritikers standardtolkning av den, som går ut på att Keating ersätter en form av auktoritarianism med en annan, att han inte alls predikar individualism utan bara en alternativ norm, lika stark som den gängse. Jag tycker att den tolkningen direkt motsäges av slutscenen, där eleverna börjar ställa sig på bänkarna för att visa sitt stöd för Keating och vi tror att de alla står bakom honom i en klassisk kliché... tills vi får en bild till och det visar sig att det bara är hälften. Resten sitter kvar med böjda huvuden och fogar sig.

The Debt (2011) - 5/6

Sarah Gold (Romi Aboulafia) har skrivit en bok om det farliga uppdrag som 1965 utfördes av tre agenter från den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Två av dem är hennes föräldrar, Rachel (Helen Mirren i nutid, Jessica Chastain på sextiotalet) och Stefan (Tom Wilkinson respektive Marton Csokas). Den tredje är David (Ciarán Hinds respektive Sam Worthington), en plågad vagabond med hemligheter.

1965 tog de sig in i Östberlin där de slog sig ner under noggrann täckmantel för att spionera på och identifiera en gynekolog som de misstänkte var Mengeleklonen Dieter Vogel (Jesper Christensen), en massmördande koncentrationslägerläkare. Rachel går till honom som patient och låtsas att hon är en ung hustru som inte lyckas bli med barn. Under tiden lever hon med de båda manliga agenterna och finner sig utveckla känslor för dem båda, dock av helt olika slag.

När Vogels identitet är fastställd är det dags för den stora operationen då han ska föras ut ur Östtyskland för att ställas inför rätta. Det går hemskt fel och det slutar med att de tre agenterna tvingas hålla Vogel fången i sin lägenhet tills de hittar ett annat sätt att få ut honom. Filmens bästa scener följer, där Vogel försöker påverka sina fångvaktare och de försöker behålla lugn och heder i hans närvaro.

The Debt är både ett relationsdrama och en intensiv thriller. Det är en tämligen lågmäld film som byter karaktär när den närmar sig slutet, men den slutar aldrig vara tät och plågsamt närliggande. Den är samtidigt logisk och oförutsägbar, en sällsynt kombination av egenskaper, och den förstklassiga rollistan (Helen Mirren har väl aldrig varit annat än magnifik?) gör sitt till för att göra The Debt till en sällsynt engagerande thriller som jag har på känn att jag inte kommer att glömma.

Home Alone (1990) - 1/6

Vi - eller i alla fall de som sätter filmers åldersgränser - oroar oss väldigt mycket över att barn ska råka se våld och sex och bli irreparabelt skadade av detta. Samtidigt är vi tydligen helt okej med en film som handlar om en åttaåring (Macaulay Culkin) som blir lämnad ensam hemma när familjen åker tvärsöver landet, som får veta att brutala brottslingar (Joe Pesci och Daniel Stern) planerar att bryta sig in i huset, och som löser det problemet genom att inte ringa polisen eller prata med någon vuxen utan genom att rigga upp livsfarliga fällor.

Sedan tillbringar han en försvarlig del av filmens löptid med att grovt misshandla de två brottslingarna, som trots att de snabbt drabbats av tillräckligt med våld för att döda fortfarande kan både stå och gå, innan de till slut kommer ifatt honom och börjar beskriva vad de tänker göra med honom som straff för allt han tvingat dem att gå igenom. Och detta är en komedi. Riktad till barn.

Jag är inte vidare orolig över att barn ska se sexscener och aldrig bli normala igen, men jag oroar mig lite för att de ska få för sig att man kan hänga upp ett strykjärn i trappuppgången och skicka ner det i pannan på en annan människa utan att orsaka något värre än ett lustigt strykjärnsformat rött märke. Våld som barn kan identifiera sig med är mycket värre än våld som sker i en uppenbar overklighet. Barn är mycket bättre på att skilja de två åt än vuxna tror.

Men låt oss bortse från detta och betrakta filmen som film. Macaulay Culkin var verkligen en begåvad barnskådespelare (jag tror inte jag har sett honom i något nyare än Richie Rich), vilket han visade i både Uncle Buck (det är inte lätt att gå oavgjort mot en komikerveteran som John Candy) och den här filmen. Han var inte ens tio när han spelade in den och lyckas faktiskt charma oss redan från början. Att ett verkligt barn hade reagerat helt annorlunda när ensamdrömmen plötsligt slog in, det är mindre viktigt. Culkin hittar sin karaktär och spelar den som han bör. Han måste bära hela filmen och det gör han.

Han är dock det enda bra i filmen. Pesci och Stern gör vad de kan med sina korkade roller, men det finns inte mycket att hämta där. En alldeles för stor del av filmen går åt till de i evighet upprepade sekvenser där skurkarna får stryk av Kevins fällor och när vi till slut ska känna sympati för den här lille modige killen är det för sent; vi betvivlar inte att han fixar detta också. Ungen blev inte ens rädd när han insåg att han skulle vara helt ensam hemma, varför skulle vi bli det?

Home Alone slog på att den tilltalar barn i Kevins ålder, barn som vrålade av skratt i biosalongerna, barn som bad Joe Pesci komma hem till dem så att de kunde spöa upp honom. Tyvärr är de också den minst lämpade publiken. De enda som gillar Home Alone bör inte se den.

Dead Calm (1989) - 4/6

Dead Calm är en tämligen minimalistisk och effektiv thriller med tre "innan de var berömda"-insatser från Sam Neill (innan Jurassic Park), Billy Zane (innan Titanic) och Nicole Kidman (innan hon skippade sin australiensiska accent). Sam Neill och Nicole Kidman är de vanliga människorna, kapten John Ingram och hans fru Rae Ingram, som försätts i en otäck situation av Billy Zane som Hughie Warriner.

Det gifta paret är ute på sin yacht för att slappna av och försöka bearbeta minnena från den bilolycka som berövade deras son livet. De får syn på en omkringdrivande båt och en man i en jolle som ror mot dem så att armarna måste värka. De tar ombord roddaren, ovan nämnde Hughie Warriner, som berättar att den andra båten håller på att sjunka och att alla hans kamrater dog av matförgiftning.

John blir misstänksam nog att ta sig över till den andra båten för att kontrollera saken själv men inte så misstänksam att han inte kan tänka sig att lämna Rae ensam med Hughie. Denne visar sig skyldig till sina medpassagerares otäcka öden och ger sig av med båten och Rae medan John är ensam på ett sjunkande skepp.

Hughie är en besynnerlig galning som verkar vilja vinna Raes ärliga tillgivenhet och växlar mellan kärvänlighet och brutalitet. Rae tvingas spela med i en otäck teater för att hålla sig vid liv medan John kämpar mot drunkningsdöden och försöker få kontakt med Rae via yachtens radio.

Det klingar riktigt rätt. Raes psykologiska kamp med Hughie väcker en obehaglig rädsla, Johns fysiska kamp och hjälplöshet skapar en känsla av taggig utsatthet. Det är tre utmärkta skådespelarprestationer som tillsammans bygger upp en otäck miljö.

Tyvärr gör Dead Calm ett klassiskt fel och tvingar sig själv att i slutscenerna gå ett steg för långt. Här, som så ofta annars, bygger det på att en av karaktärerna plötsligt blir idiot. I det här fallet är det Rae som tillbringat resten av filmen med att vara tuff och smart. Jag önskar att manuset hade litat på sig självt lite mer och nöjt sig med ett passande slut som inte fullt så desperat försökte vara överraskande.

Rampart (2011) - 3/6

Dave Brown (Woody Harrelson) är en polis i Los Angeles som kanske hade något enstaka ideal en gång i tiden men sedan länge lämnat dem bakom sig. Han är aggressiv, våldsam, brutal, hatisk och brottslig. Han lever tillsammans med två systrar, Barbara (Cynthia Nixon) och Catherine (Anne Heche), och de två döttrar han har med dem, en med varje syster. Den äldre dottern hatar honom medan den yngre fortfarande behåller lite ömhet.

På polisstationen kallas han för Date Rape Dave efter en incident som försätter honom i betydligt ljusare dager än öknamnet ger vid handen. Han var inte en date rapist, han mördade en. Påstås det. Själv säger han varken ja eller nej.

När konstapel Brown filmas medan han brutalt misshandlar en misstänkt efter en kort jakt till fots blir han föremål för massmedial uppmärksamhet och något han själv betraktar som en häxjakt. Om och om igen upprepar han frågan varför de jagar just honom, när det finns så många andra att ge sig på. Varför angriper de en polis som bara försöker göra sitt jobb?

Brown verkar genuint oförmögen att inse att han gjort något fel och han sitter så djupt inne i den korrumperade kulturen att han inte kan tänka sig ur sin situation. När han pressas och jagas förlorar han sin familj men vägrar inse det. Han förefaller förbli benhårt troende på att det kommer att lösa sig, och hur många politiker, åklagare och internutredare som än ger sig på honom ska han inte vika sig.

Rampart är fragmenterad, filmad med skakig kamera, och innehåller en av de mest obehagliga huvudpersonerna jag sett. Det är inte i sig en nackdel, men en person vi ska tillbringa 108 minuter med - han är med i varenda scen - får inte vara en person vi i verkligheten skulle vara frustrerat uttråkade på efter fem. Det är många scener fulla med tjafsande och upprepande av samma meningar om och om igen. Dave Brown - liksom många riktiga människor men få filmkaraktärer - är anhängare av tron att om man bara säger samma sak tillräckligt många gånger kommer effekten att ändras. Det är jobbigt att titta på Rampart, inte för att den är stark eller påträngande utan för att vi längtar efter att Dave Brown ska hålla käften, få på käften, och helst hamna i fängelse. Vi har ingen sympati för honom, hur många date rapists han än skjutit.

I stället ligger alla våra sympatier hos de människor som jagar honom eller skadas av honom. De är inte - som Brown tror - poängplockande politiker, veka liberaler eller kalla svikare utan riktiga människor med känslor och åsikter och en hjärna som kan fyllas med något annat än vrede och improduktivt hat.

Rampart vet inte heller vart den ska bli av. Det blir värre och värre för Brown men vi får aldrig någon upplösning utan filmen bara slutar utan mankemang. Det är en besvikelse och djupt otillfredsställande. Samtliga skådespelare - Woody Harrelson, Cynthia Nixon, Anne Heche, Ben Foster, Steve Buscemi, Ice Cube, Robin Wright och särskilt Sigourney Weaver - gör fina insatser men det räcker inte för att rädda filmen.

Dante's Peak (1997) - 1/6

Jag vet inte mycket om vulkaner. De innehåller en massa smält sten (magma), de bygger upp tryck, och sen sprutar de ut nyss nämnda smälta sten (lava) över världen och ställer till med oreda. Ibland exploderar de, vilket är ännu värre, och det händer att de begraver hela romerska städer eller gör att världen går back en sommar. Jag har kanske lite fler fakta att dra fram om jag absolut måste, men det där är huvuddelen av min kunskap i ämnet.

Så när jag tittar på en film om vulkaner och dels hickar till över att det verkligen inte är så där det funkar och dels verkar veta betydligt bättre än vulkanexperten, då är det något som har gått ganska fel. När experten i fråga tycker att det verkar vara en toppenidé att försöka korsa en frätande sjö i en eka, då är det direkt pinsamt. Tydligen ska Dante's Peak ändå ha varit bättre på det här planet än den andra stora vulkanfilmen Volcano, som helt har försvunnit ur mitt minne.

Vulkanexperten heter Harry Dalton och spelas av Pierce Brosnan, som för det mesta är en av de omistliga skådespelare som kan vara övertygande oavsett vad det är för bisarrt trams han råkar hamna i. Han är domedagsprofeten som förutspår ett förödande vulkanutbrott och därmed filmens hjälte, medan hans motståndare (Charles Hallahan) hävdar att allt är lugnt och därmed får spela skurkrollen. Nästan det enda jag gillade i Outbreak var att det gjordes klart hur många gånger Dustin Hoffmans basuntutare kommit med varningar som visade sig vara fel; det måste hända de här karaktärerna hela tiden.

Den eventuella vulkanen hotar staden Dante's Peak som precis har fått ett nästan outhärdligt lagom pris i form av "näst bästa stället att bo på i Amerika". Borgmästaren Rachel Wando (Sarah Hamilton) lyssnar på Dalton och har dessutom praktiskt nog två barn, en hund och en gammal svärmor som bor uppe på berget där faran kommer att slå till först.

För den slår förstås till. Hallahans karaktär har fel, Brosnans karaktär har rätt och en rad actionscener kastas på oss, fyllda med specialeffekter, eld och lava. Diverse fordon används för flyktförsök, massor med namnlösa statister dör, någon får osjälviskt uppoffra sig (gissa vem?) och romansen spirar mellan Wando och Dalton.

Det är inte lätt att göra en nyskapande katastroffilm. 2012 var underhållande och det finns säkert några andra exempel, men på det hela taget är det svårt att hitta något nytt i en genre som denna. Dante's Peak misslyckas och lider dessutom av en distraherande dumhet som hade kunnat uppvägas av en motsvarande humor och självdistans, men Dante's Peak är på allvar från första sekunden till den sista.

Elle s'appelait Sarah (2010) - 5/6

I juli 1942 anländer den franska polisen till en lägenhet i Paris, bebodd av den judiska familjen Starzinsky. Den lilla dottern Sarah (Mélusine Mayance) låser in sin lillebror Michel (Paul Mercier) i garderoben för att hålla honom gömd innan hon tillsammans med föräldrarna körs ut ur lägenheten och iväg till inomhusarenan Vel' d'Hiv där de tillsammans med tusentals andra hålls fångna i hög värme, knappt någon mat eller vatten, och inga toaletter. Fem dagar senare skjutsas de vidare till interneringsläger och skiljs åt. Sarah är ensam men har inte glömt sin bror, som hon är övertygad fortfarande väntar på henne. Han lovade ju att han skulle stanna.

Sextiosju år senare ska journalisten Julia Jarmond (Kristin Scott Thomas) flytta in i sin mans släkts lägenhet samtidigt som hon håller på att skriva en artikel om Vel' d'Hiv-historien, som numera är nästan bortglömd. Hon upptäcker att makens släkt tog över den tomma lägenheten efter att familjen Starzinsky körts ut därifrån. Det leder henne på en jakt efter sanningen. Var det någon av dem som överlevde? Varför finns inget av Starzinsky-barnen med på listorna över deporterade judar?

Vi följer samtidigt de båda historierna - Sarahs kamp för att komma tillbaka till sin bror och Julias försök att reda ut vad som hände med de tidigare ägarna till hennes nya bostad. Ibland vet vi lite mer än Julia men hon kommer snabbt ikapp och för det mesta får vi veta nästa bit av berättelsen samtidigt som hon. Ju längre in i filmen vi kommer desto djupare känner vi med henne, och med Sarah. När Julia hittar någon som kanske har en avgörande ledtråd, varje gång hon ska till att träffa någon med personliga band till det hon bara läst om, känner vi hennes upphetsning. Vi vill veta precis lika gärna som hon.

Tyvärr ger sig filmen också in på ett sidospår om hennes äktenskapsproblem, en bihistoria som aldrig kan tävla med Sarahs öde och Julias växande besatthet. De bitarna ville jag bara få slut på så att vi kunde komma vidare med det verkligt intressanta, den fantastiska lilla berättelse som Elle s'appelait Sarah presenterar för oss. Understödd av genomgående lysande skådespelarinsatser, särskilt från Kristin Scott Thomas själv, lilla Mélusine Mayance och Aidan Quinn, är den historien medryckande, oemotståndlig, och känslosam.

Jag har läst oräkneliga vittnesmål från förintelsen, sett oräkneliga filmer om den, sanna historier och fiktionaliserade och sådana som bara använde förintelsen som bakgrund. Jag har varit på muséer och sett dokumentärer och talat med ett fåtal överlevare. Jag minns en enda gång som det kom innanför min hud och jag verkligen kände vad det var som hade hänt, och det var när jag var i Auschwitz. Elle s'appelait Sarah lyckas inte heller göra det verkligt, inte som den gigantiska maskin det var, utan tar i stället vägen att försöka belysa det stora genom det lilla. Sarahs öde sänder chockvågor genom tid och rum, påverkar människor många decennier senare, och låter oss - om vi har tur - inse att de här upplevelserna fanns och finns i minnet hos varje människa som levde igenom den bisarra, fruktansvärda tiden i vår historia.

Crossroads (2002) - 1/6

Tänka sig att det fanns en tid när Britney Spears orsakade skandal, inte därför att hon hade femminutersäktenskap och rakade huvudet, utan för att hon var för ung för att klä sig och dansa på det där viset. Då hade hon fortfarande sin oskuldsfulla helylleflickeimage, hur artificiell och konstruerad den än var. Då kom också Crossroads, en film specifikt skapt för att ha henne som stjärna och framställa henne helt enligt skivbolagens önskemål, så att småflickorna kunde gå och se den och helst köpa ännu fler skivor. Resultatet är som man kan vänta sig.

Jag antar att den fungerade för småflickorna, kanske för att de kunde gå på det centrala konceptet. Själv hakade min verklighetsuppfattning upp sig varje gång jag försökte tänka på att Britney Spears spelade den smarta oskulden i stället för den gravida slampan. Crossroads hade nog varit marginellt bättre om det hade varit tvärtom, men jag hade i alla fall hostat till färre gånger medan jag såg den.

Den smarta oskulden i fråga heter Lucy och lever med sin far (Dan Aykroyd vars spel placerar honom i stratosfären jämfört med resten av skådespelarna) i Louisiana. Hon är något av en nörd, som om någon som såg ut så skulle bli nörd, och ska just förlora oskulden till en annan nörd när hon inser att det inte är så det ska gå till. I stället återförenas hon med två barndomsvänner: Kit (Zoë Saldana) som är balens drottning och har en fästman i Kalifornien, och Mimi (Taryn Manning) som är gravid och utstött.

När de tre tjejerna var små var de bästa vänner. Som barn gör trodde de att det skulle vara för evigt och de grävde ner en låda i skogen som de skulle gräva upp vid midnatt när de gick ut skolan. Under tiden hann de splittras och deras liv tog olika vägar, men när tidpunkten kommer är de där, var och en av dem förvånad över att de andra två kom. De är först taggiga mot varandra men när de väl får se sakerna de inte har sett på åratal mjuknar de och det slutar med att de hoppar in i samma bil för att åka västerut.

Kit vill träffa sin fästman, Mimi vill starta en sångarkarriär och Lucy vill träffa sin mor (Kim Cattrall) som övergav henne när hon var liten. Kits fästman visar sig vara en annan än hon trodde, Mimi får rampfeber (så Lucy måste ta över och ge Britney chansen att sjunga lite så inte fansen blir besvikna) men scenen mellan Lucy och modern är filmens bästa, mycket tack vare Cattralls återhållna insats. Det är inget sagoslut för Lucy och hennes mamma.

Det är den enda scenen i Crossroads som är värd att se. Resten är en utdragen och dyster historia med tveksam mening och till största delen uselt skådespel. Jag vet inte hur det kom sig att just Britney Spears blev en superstjärna, men det var inte på grund av hennes skådespelarfärdigheter i alla fall.

The Fly (1958) (SPOILERS) - 4/6

Andre Delambre (David Hedison) har hittats död, krossad i en hydraulisk press som används för att trycka ut metallplåtar av olika tjocklek och nu finns vara inställd för en tjocklek på noll. Hans fru Helene (Patricia Owens) - som dittills verkat leva i ett lyckligt äktenskap med honom - erkänner mordet men vägrar att berätta något om bakgrunden eller motivet. I stället tjatar hon om en vithövdad fluga som är lös någonstans i parets hus.

Genom att ljuga om att han hittat den vithövdade flugan lyckas den döde mannens bror Francois (Vincent Price) få Helene att berätta sin historia. I en lång återblick visar det sig att hennes man var en vetenskapsman som arbetade med teleportation, även om det ordet aldrig förekommer i filmen. Han arbetade sig upp från att teleportera små föremål till katter och marsvin.

När han trodde sig ha fått ordning på processen gjorde han en Barry Marshall och teleporterade sig själv, men något gick hemskt fel. Han låser in sig i sitt laboratorium, när han träffar sin fru har han en duk över huvudet, han pratar inte, det är något fel på hans ena hand, och via skrift begär han flytande föda och ber sin fru att försöka hitta en vithövdad fluga.

Den här biten av filmen är effektiv och stämningsfull. När jag såg The Fly visste jag redan vad det var för hemlighet som dolde sig under Andre Delambres huvudduk men filmen lyckades ändå dra in mig i en kuslig stämning. Även med total okunskap hade jag säkert börjat misstänka vad som gått fel vid teleportationen och fått den där kittlande känslan i magen när man önskar att man har fel för man vill inte se det man väntar sig.

Men när det stora avslöjandet väl kommer sviks filmen av sina åldrade effekter. Andre Delambre har fått flughuvud och flugarm, men år 1958 lyckades de inte göra det snyggare än att det ser ut som en flugmask över David Hedisons huvud. Stämningen faller pladask, skräcken ersätts med fnissningar, och det kanske fungerade bra för femtio år sen men nu är vi bortskämda.

Efter det är det en riktig bragd av The Fly att återerövra mitt hjärta, men det gör den i den berömda slutscenen där Francois och polisinspektören Charas (Herbert Marshall), efter att Helene bedömts som sinnessjuk, hittar den vithövdade flugan, fast i ett spindelnät. Med Andre Delambres huvud och arm väntar den skräckslaget på den annalkande spindeln och gnyr "Help me! Help me!". Det är en sekvens som fortfarande fungerar, hur bortskämd jag än är.

Den logiska luckan - varför har både flugmannen och manflugan Andre Delambres hjärna och medvetande? - spelar just då ingen roll. Den kommer sen, och då är filmen över.