Zwartboek (2006) - 5/6

Ända sen andra världskriget tog slut och den fulla vidden av det nazisterna hade gjort gick upp för mänskligheten har vi undrat hur det kunde vara möjligt. Hur kunde så många människor göra och tolerera så mycket ondska under så lång tid? Hur kunde det ske mitt i det civiliserade upplysta Europa? Det har skrivits och filmats oändliga mängder material för att förklara detta till synes oförklarliga.

De simplaste och ofta populäraste förklaringarna går mer eller mindre tydligt ut på att det helt enkelt var något vidrigt fel på varenda nazist och att Hitler hade en nästintill magisk makt; att han var en verklighetens Saruman som kunde förtrolla med rösten och förvrida sinnet på vem som helst. De bästa och sannaste förklaringarna accepterar att nazisterna inte var demoner och motståndsmännen inte var helgon utan att båda sidorna utgjordes av människor med goda och onda sidor, egna motiv, planer, begär och önskningar. Det är en insikt vi måste nå om vi ska lära oss av det förflutna och förhindra att det upprepas.

Zwartboek är Paul Verhoevens försök att förmedla just den insikten. Han är mest känd som upphovsman till filmer som Showgirls, Robocop, Total Recall, Basic Instinct och Hollow Man, men i Zwartboek gör han ett brott med sin offentliga image och skapar något helt nytt.

Rachel Stein (Carice van Houten, en för mig okänd skådespelerska som bär Zwartboek på sina kapabla axlar) är en holländsk judinna som 1944 gömmer sig undan nazisterna hos en kristen familj. Gömstället avslöjas och huset sprängs av tyskarna, men själv kommer hon undan och får kontakt med motståndsrörelsen. För att undgå upptäckt blonderar hon sig och byter namn till det helylleholländska Ellis de Vries.

På uppdrag från motståndsrörelsen nästlar hon sig in i tyska underrättelsetjänstens högkvarter och förför officeren Ludwig Müntze (Sebastian Koch). Hon lär känna Ronnie (Halina Reijn) som också arbetar på högkvarteret och är älskarinna åt en annan tysk officer, Günther Franken (Waldemar Kobus) som i Steins ögon är ett riktigt svin. Müntze, han är annorlunda. Halvt motvilligt tvingas Stein inse att hon har känslor för honom, känslor som inte passar ihop med hennes etnicitet, hennes lojalitet eller hennes uppdrag.

Intrigen är tät och snårig, omöjlig att förutsäga men lätt att följa. Zwartboek har inga onda skurkar och inga goda hjältar, utan alla karaktärerna är riktiga människor som tar under omständigheterna förståeliga beslut. När vi får lära oss varje karaktärs bakomliggande motivation blir mer och mer av intrigen tydlig och i slutet har varje tråd nystats upp. Handlingen följer logiskt, steg på steg på steg, och vi måste inse att få människor står särskilt långt från en moralisk avgrund.

Det är den viktiga lärdomen från Zwartboek och från hela nazisttiden. Om nazismen hade rest sig i Holland i stället hade holländarna varit filmskurkar och tyskarna filmhjältar, och det hade varit Amsterdam som för all framtid sammankopplades med institutionaliserat folkmord. Det var inte Tyskland som hade en ovanligt ondskefull befolkning; det var bara där det hände.

12/5: Låt den rätte komma in (2008)