Cool Hand Luke kan ses på flera olika sätt. Den kan ses som historien om en man född till rebell och som inte kan låta bli att slåss mot auktoriteterna, vilka de än är. Han hamnar i fängelse för att han jävlas med samhället, inte av någon särskild anledning utan bara för att han är typen som bryter mot regler. Väl där kan han inte underordna sig vakterna och inte ens fångarnas interna hierarki. Han måste bråka, och om det leder till att han betalar det yttersta priset - han hade aldrig ett val ändå. Han gör till och med uppror mot Gud själv. Han kan inte låta bli.
Den kan ses som historien om en ofrivillig messias. De andra fångarna ser upp till Luke på grund av hans oövervinneliga själsstyrka. De har för länge sen gett upp. De ber om tillåtelse innan de torkar svetten ur pannan, de lever i rädsla för bestraffning och isolering, de böjer snällt på nackarna och ordnar in sig i ledet. Luke vägrar, och därför dyrkar de honom. Han blir en mytologisk figur på samma sätt som Andy Dufresne långt senare blev för sina medfångar i The Shawshank Redemption. Men vill Luke ha den rollen? Nej. Han slåss inte för att vinna deras respekt.
Den kan ses som en metafor för samhället. Världen är full av auktoriteter som är auktoriteter för att de placerats på en plats där de har makt, basta. Männen som styr fängelset bär solglasögon och batonger, de styr efter eget gottfinnande, och antingen lyder man dem eller så ångrar man sig. Vad ska en man som Luke göra i ett sådant samhälle? Han har inget intresse av att själv vara en auktoritet och ingen förmåga att underordna sig. Hans öde var nog det enda möjliga.
Den kan ses som en samling minnesvärda citat. "What we've got here is failure to communicate", förklarar en av vakterna när Luke har ställt till med bråk. "Sometimes nothing can be a real cool hand", säger Luke efter att ha vunnit en jättepott på en ren bluff. "Stop feeding off me!", skriker Luke till fångarna som ser honom som hjälte när han bara följer sina instinkter som han kanske önskar att han inte hade. När en vacker kvinna ställer sig och tvättar sin bil inför ögonen på de hårt arbetande kedjefångarna ber en av dem till Gud: "My Lord, whatever I done, don't strike me blind for another couple of minutes". Det är den sortens film, där varje mening verkar flöda från inspirationens urkälla.
Hur man än ser den är Cool Hand Luke en välförtjänt klassiker. Ibland rolig, ibland spännande, ibland smärtsam att se. Paul Newman fyller huvudrollen med humor, sårbarhet, obändighet och en charm som gör att den egentligen outhärdliga karaktären blir tilltalande. När Newman är Luke försöker han inte roa oss, han försöker bara visa upp det han kom för att visa upp och om vi inte gillar det så kan vi dra åt helvete. Väldigt Cool Hand Luke av honom.
22/5: The Truman Show (1998)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar