Mr. Nobody är en av de mest desorienterande filmer jag sett som inte ger intryck av att vara desorienterande för sakens skull. Det är inte slumpmässiga, skiftande sekvenser som kastas över tittaren för att förvirra och låta filmen vifta med stora kultflaggan, utan i Mr. Nobody känns det hela tiden som om det finns en sann historia bakom, en logisk lösning, och om jag bara vore lite smartare skulle jag kunna räkna ut vad det är.
Handlingen vägrar låta sig sammanfattas kort, särskilt som det inte finns någon naturlig startpunkt. Jag väljer - mer eller mindre godtyckligt - att börja år 2092 när den 118 år gamle Nemo Nobody är den siste dödlige i en värld som genom tekniska mirakel besegrat åldrandet. För de odödliga människorna är allt han kan komma ihåg fascinerande, men hans minne fungerar inte längre och när han berättar om sitt liv kan han inte hålla sig till en version.
Jag försökte hålla koll på de olika historier som berättas i Mr. Nobody men tappade räkningen nånstans kring tio. Ibland är han barn, ibland är han tonåring, ibland är han vuxen. Han har tre olika hustrur, bor på olika ställen och har olika jobb. Han träffar olika människor, blir kär i dem och förlorar dem. Ibland har han barn, ibland inte. Ibland skriver han om ett rymdskepp på väg till Mars, ibland befinner han sig ombord på det. Vissa teman återkommer - vatten, löv, tåg - men deras betydelse antyds bara. För det mesta är historierna åtskilda men ibland flyter de in i varandra och de olika Nemo existerar parallellt.
Tittaren sugs in i Nemos plastiska verklighet och bryr sig om alla versionerna av honom, var och en med sina egna önskningar, begär och problem. Man känner med honom och vill veta svaret på allt detta kaos, samtidigt som man är nöjd om man aldrig får det. Filmen levererar till slut ett svar, men jag är inte säker på att jag accepterar det. Det är den sortens film.
Filmens röda tråd rör slumpen och den ofta omtalade kaosteorin som säger att en fjärils flaxande kan orsaka en storm på andra sidan jordklotet. De olika versionerna av Nemo började likadant men genom olika beslut, olika slumpartade möten, olika okontrollerbara händelser skildes de åt och utvecklades åt helt olika håll. Den gamle Nemo ser alla möjligheterna från andra sidan och när den intervjuande journalisten frustrerat säger att han säger emot sig själv hela tiden skrattar han bara. Vad hände egentligen, i deras verklighet? Alltihop? Inget av det? Spelar det längre någon roll, 2092?
En recension av Kurt Vonneguts Sirens of Titan lär ha innehållit meningen "I loved Sirens of Titan and I wish someone would tell me why". Det sammanfattar väl hur jag känner inför Mr. Nobody. Jag hade för det mesta ingen aning om vad det var jag såg, men jag tyckte om varenda minut. Mr. Nobody är förvirrande men aldrig frustrerande, känslig men aldrig påträngande, svårförståelig men aldrig pretentiös, och ständigt fascinerande och berörande. Den är något så ovanligt som en riktigt besynnerlig film som ändå serverar ett fullständigt tillfredsställande slut, till och med om man som jag väljer att tro att det inte berättar hela sanningen.
6/6: Where the Wild Things Are (2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar