Taxi Driver (1976) - 6/6

Travis Bickle (Robert De Niro) är en före detta marinsoldat, troligen Vietnamveteran även om det aldrig sägs rätt ut, som sömnlösheten driver till att bli taxichaufför på nätterna. Han har vänner - nästan i alla fall - men är ändå desperat ensam. Han ljuger för sina föräldrar för att inte behöva träffa dem och berätta sanningen om sitt liv efter det militära. Han får syn på kvinnor och blir besatt av dem, men är inte förmögen att närma sig dem utan att stöta bort dem.

Han försöker med den, tycker han, änglalika Betsy (Cybill Shepherd), men när deras biodejt visar sig vara Kärlekens språk reser hon sig upp och lämnar bion. Bickle försöker sluta klyftan mellan dem, men det är omöjligt.

Nästa mål blir den tolvåriga prostituerade Iris (Jodie Foster) som hamnar i hans taxi när hon försöker undkomma sin hallick Sport (Harvey Keitel). Bickle bestämmer sig för att rädda henne, och blir förvirrad när det visar sig att hon inte vill bli räddad.

Bickles värld är dimmig, smutsig och kall. För det mesta verkar han fundamentalt aningslös, helt ovetande om vilket intryck han ger. Han försöker snacka in sig hos senator Palantine (Leonard Harris) när denne sätter sig i hans taxi, men märker inte att den skicklige politikern bara pratar för att göra honom till lags. Och just när vi tror att han inte har en aning så visar han sig betydligt smartare än vi väntade oss att han kunde vara.

Han vet nog inte själv vad han söker efter. Han hatar det skitiga New York, med knark och horor och gangstrar, men själv super han och hänger på porrbio. Några bilder antyder en rasistisk kärna, men han uttrycker den aldrig. Det enda som är säkert är våldet - han köper skjutvapen och gömmer dem under sina kläder, han tejpar fast en kniv innanför byxbenet. Vad tänker han göra med dem? De ska riktas mot männen som han anser fjättrar kvinnorna han vill rädda.

Vi dras in i Travis Bickle. Vi följer med i hans planer, i hans dagbok, i hans förändring, och till slut drar han in oss i sin galenskap, vi följer med in i hans huvud, och ser hans hopp och drömmar. Taxi Driver suddar ut gränsen mellan oss och en våldsam galning och vi vet till slut vad han sökte efter.

Sister Act 2: Back in the Habit (1993) - 1/6

Efter att den förra filmen gjort ohemult med pengar var det väl oundvikligt att det skulle komma en uppföljare, och lika oundvikligt att den skulle vara värdelös. Efter att ha räddat ett kloster från nedläggning har Deloris Van Cartier (Whoopi Goldberg) återgått till att sjunga i Las Vegas. En dag dyker hennes gamla nunnekompisar upp och ber om hjälp.

De driver en gammal katolsk skola vid namn St Francis, som håller på att gå åt helvete. Exakt vad de inbillar sig att Deloris ska kunna göra åt saken (eller varför hon skulle vilja) är oklart men som tur är har de manuset på sin sida, så det ska nog gå bra. Deloris är naturligtvis fullständigt motvillig, men storyn kräver att hon ska ändra sig så det gör hon på under minuten. Vem har tid att hitta på något trovärdigt?

Väl på skolan får hon hand om musiklektionerna och naturligtvis visar sig hennes slappa snorungar till elever (bland dem en ung Lauryn Hill) vara enorma musiktalanger så att vi får samma misslyckade budskap som i den - i och för sig enormt överlägsna - Precious. Vad exakt hade de här fattiga slumkidsen gjort om de inte hade visat sig duktiga på att sjunga?

Vi återvinner en uttjatad gammal handling när skolan måste stängas och den stygge kostymsnubben Mr Crisp (James Coburn) gör vad han kan för att det ska bli så, medan han låtsas att han tycker det är jättesynd. Stackars Coburn går omkring och beter sig som den träfigur till klichéskurk som manuset kräver. Han gör det bättre än de flesta hade klarat, men vad han slösar med sin talang. Det blir mer upprepningar med en stor musiktävling som ska fixa alla problemen och så Deloris sedvanliga regelbrytande - med hederliga katolska nunnors goda minne - för att visa hur allt blir bättre om man bara är lite annorlunda.

Den här onödiga uppföljaren till en onödig film har inte en idé, inte en karaktär, knappt en replik värd namnet. Hela historien dikteras av manusets behov att passa in i en förstöpt mall, och karaktärerna är bara där för att följa den. Snabbt utspydd, lätt förglömd.

Sister Act (1992) - 2/6

Whoopi Goldberg är Deloris Van Cartier (född Wilson), barsångerska i Las Vegas och flickvän till gangstern Vince LaRocca (Harvey Keitel). Hur mycket hon visste om sin pojkväns affärer innan hon råkade få se honom avrätta sin chaufför (Max Grodénchik) är oklart men han litar uppenbarligen inte på henne då hans underhuggare genast får order om att skjuta henne också. Hon flyr raka vägen till polisen som placerar henne under vittnesskydd. I ett nunnekloster.

Den enda som vet vem hon är är abbedissan (Maggie Smith), som motvilligt går med på att blåljuga för att hålla henne trygg. Deloris låtsas vara nunna under namnet Mary Clarence och så börjar den här filmens blandning av två av mina hatgenrer: fisk-på-torra-land-komedi och de där bedrövliga filmerna där en nykommen utböling löser alla problem bara genom att vara vild och annorlunda och hundraprocentigt clueless.

Den första biten är lätt förutsägbar: Deloris tycker inte det är så festligt att leva asketiskt och knappt äta. Hihi. Den andra är lika illa: naturligtvis har klostret problem med sin kör, och som fullständigt framgångsbefriad musiker är naturligtvis Deloris helt rätt person att få ordning på det.

Kören rockar kvarteret, klostret blir vansinnigt populärt, och så dyker gangstrarna upp så att alla problem kan lösas i slutet. Naturligtvis inkluderas den klassiska tokviktig-konsert-scenen också, och Deloris får visa att hon har förändrats som människa och bla bla bla, hur många gånger ska vi behöva se variationer på det här?

Återigen får vi lära oss att vägen till framgång är att vara okunnig och irrationell, att kaos bringar lycka, och att man kan tjäna precis hur mycket pengar som helst på att stoppa Whoopi i ett nunnedok. Okej, det sista var nytt.

Afrikas drottning (orig. The African Queen) (1951) - 5/6

Året är 1914. Rose Sayer (Katharine Hepburn) bor i en utpost i Tyska Östafrika tillsammans med sin bror, metodistpastorn Samuel (Robert Morley). De har byggt en kyrka och skapat sig en församling. Deras kontakt med omvärlden är skepparen Allnutt (Humphrey Bogart), som bland annat bringar dem nyheten att första världskriget brutit ut.

Kort efteråt märker de av kriget själva, när tyska soldater anländer för att bränna ner byn och tvångsrekrytera invånarna. Samuel dör och Rose är ensam. När Allnutt kommer tillbaka med sin båt - titelns "Afrikas drottning" - begraver de brodern och ger sig av nerför floden Ulanga. Efter att ha bekantat sig med situationen kläcker Rose en fullständigt orealistisk plan.

Det är symptomatiskt. Rose verkar till att börja med vara en ganska platt och svårspelad karaktär, men hon är filmens drivkraft: en tuff och hejdlöst optimistisk varelse. Det är Allnutt som kan båten och tekniken och området de befinner sig i, men det är Rose som gång på gång hittar utvägar som Allnutt aldrig hade kommit på.

När propellern tappar ett blad och axeln går sönder och de är mitt ute i vildmarken - ja, då bestämmer Rose att de ska improvisera en smedja. Och det gör de, och Allnutt är nog lika förvånad som vi. När Roses optimism slutligen fallerar så borde hon kanske upprätthållit den ändå.

I jämförelse är Allnutt själv en rätt simpel skapelse. Han är en ganska typisk Bogartkaraktär, en av de där charmiga, snabbpratande figurerna som man aldrig riktigt vet var man har. I Treasure of the Sierra Madre får vi ett svar, och här ett annat.

Det är tur att de två huvudpersonerna är så bra, för vi tillbringar nästan hela filmen i deras sällskap. I början och slutet, och aldrig så kortvarigt i mitten, är det några andra som får några repliker, men däremellan är det Hepburn och Bogart som bär filmen ensamma. De gör det med bravur. Medan Rose och Allnutt tar sig förbi forsar, tyska fort, flodhästar, krokodiler, blodiglar, moskiter och gyttja så manövrerar de två stjärnorna sig igenom en spirande relation.

De två historietrådarna löper sida vid sida, ingen av dem tar över, och båda når upplösningen samtidigt. Vi bryr oss lika mycket om Rose och Allnutt som om den omöjliga uppgift de föresatt sig, och vi tror på dem hela vägen. Nästan lika mycket som Rose.

Den som söker (2013) - 3/6

Ett äldre par dör i en bilolycka. Kvar blir deras vuxna dotter Tuva (Josephine Bornebusch) och hennes egen dotter Saga (Tyra Olin). Föräldrarnas plötsliga bortgång ger Tuva mycket att ta hand om, och när hon går igenom det de har lämnat efter sig hittar hon en gammal mapp med papper. Adoptionspapper, där båda föräldrarna står som "okänd" och barnet var Tuva själv.

Efter att ha pratat med en av föräldrarnas gamla vänner (Chatarina Larsson) och göra efterforskningar hos socialnämnden hittar Tuva en enda ledtråd: tydligen kom hon från lilla Kolbäck i närheten av Västerås, och den ende som kan tänkas veta vad som hände är prästen Olof Johanssen (Claes Ljungmark). Hon tar Saga med sig och reser ut i skogen, men prästen vet ingenting. Tuva bara lämnades där en dag.

Hon ger inte upp. Hon checkar in på ett pensionat som drivs av Sofia (Ingela Olsson) och hennes hjärnskadade syster Maria (Ingela Olsson) och lär känna lokala karaktärer som Eskil (Björn Granath) och hans son Marius (Erik Johansson). Hon rotar med hjälp av det lilla hon vet, men många verkar veta mer än de berättar och ingen verkar vilja att hon ska få veta sanningen.

Den som söker gör ett bra jobb med att bygga upp sitt mysterium, så att vi sitter och undrar hur allt hänger ihop. Vad kan det vara för hemlighet som ruvar i Tuvas bakgrund? Hur kommer hon till slut att få veta svaret, och varför är det så viktigt att hålla det hemligt efter över tjugofem år? Alla små märkliga detaljer runt Kolbäck, spelar de roll allihop?

Men när vi till slut får veta svaret matchar det inte våra förväntningar, och sättet vi får veta det på är fullständigt antiklimaktiskt. Filmen försöker få till en slutgiltig spänningstwist men det sätts upp och avslutas för snabbt, och vi får egentligen aldrig veta upplösningen. En påklistrad slutscen ställer fler frågor än den besvarar, och den bra förstahalvan bleknar i minnet.

Miss Congeniality 2: Armed and Fabulous (2005) - 5/6

Ibland förstår jag verkligen inte varför en film hyllas eller sågas. Den här filmen har fått genomgående dåliga recensioner och är inte populär bland publiken, och jag kan inte för mitt liv begripa varför. Som allra sämst är den en harmlös actionkomedi, definitivt inte sämre än de oändliga raderna sådana vi sett. Ingenting att spy etter över.

Men den är mycket bättre än så. Faktum är att den är något väldigt ovanligt och precis vad Sandra Bullock sa att hon göra: en buddy cop movie där våra två buddy cops är kvinnor i stället för män. Dessutom är den ett klart överlägset exemplar i genren. Visst följer den formeln: de två omaka poliserna tussas ihop, avskyr varandra, tvingas arbeta ihop och det slutar med att de tycker om varandra.

Men sällan har väl formeln gjorts så här bra. De här två har anledning att avsky varandra och sedan anledning att tycka om varandra. Resan görs inte bara för att manus kräver det och den är inte spikrak heller; den har krökar och återvändsgränder och är trovärdig.

Däremellan hinner filmen med att ta sig en titt på kändisskap och hur den som länge bär en påtagen mask riskerar att förvandlas till den. Dessutom har den en viktig kvinnlig karaktär som inte är filmstjärnesnygg, som är kortvuxen och arg och våldsam, och det slutar varken med att hon får ligga eller med att hon blir snäll. Den här filmen lyckas med precis det den föresatte sig, och sågades. Förmodligen bara därför att den är en uppföljare till en rätt lättglömd oförarglig komedi, och när har en sådan någonsin varit bra?

Efter den förra filmen är Sandra Bullocks karaktär, FBI-agenten Gracie Hart, hur som helst för känd för att vara fältagent (hon räddade trots allt miss USA i direktsändning) och blir i stället erbjuden att bli FBI:s nya ansikte utåt. Det är inte ett jobb hon vill ha men det spöar pappersarbete så hon tar det. Det innebär kändisliv, kläder och smink, boksigneringar, och att ha en livvakt: agent Sam Fuller (Regina King).

Sam tyckte illa om Gracie innan de ens träffades, men hon verkar å andra sidan tycka illa om alla, och det blir inte bättre när de tvingas umgås hela tiden och Sam ser hur Gracie har blivit av kändisskapet. Hon såg inte Gracie innan och tror att hon alltid varit den här ytliga, utseendefixerade kvinnan som beter sig som en Hollywoodstjärna och svartsjukt vårdar sin image.

När Gracies vän Cheryl (Heather Burns), ovan nämnda miss USA, och miss USA-arrangören Stan Fields (William Shatner) blir kidnappade så är Gracies jobb att se snygg ut och hålla presskonferenser men nu kan hon inte hålla sig utanför fältarbetet. Det innebär kamp mot chefer, andra agenter, Sam, klockan och inte minst skurkarna.

Jag ser allt det här och väntar mig att det ska vara dåligt men blir förvånad över hur bra det är, och framför allt hur ovanligt det är. Det fungerar på sin nivå och överskrider den då och då. Mer kan man inte begära.

Saving Mr. Banks (2013) - 6/6

Jag är rädd att jag inte kommer att kunna göra den här filmen rättvisa, vad jag än skriver. Den är underbart vacker, på ett sätt så ouppenbart att det är svårt att beskriva. I samspelet mellan några av vår tids skickligaste skådespelare föds en historia som är både rolig och gripande och smidigt rör sig mellan de två. De svagheter den till att börja med verkar ha suddas ut och om det lyckliga slutet är något förbättrat och finslipat - vad väntar vi oss? Det är fantastiskt att något så här fint kan skapas ur en historia som i princip är "the making of Mary Poppins".

Låt oss först prata om Emma Thompson, filmens stjärna och en fullständigt briljant skådespelerska. Det är populärt att anklaga skådespelare för att spela samma roll i varenda film men om någon säger det om Emma Thompson ska jag jaga ner och lemlästa det puckot. Hennes livfulla miss Kenton i The Remains of the Day är mil ifrån hennes roll i den här filmen, och att hon lyckas lägga lika mycket känsla och värme i båda två är det sanna tecknet på hennes talang.

Jag vet inte mycket om hurdan P.L. Travers, författarinnan som skapade Mary Poppins, var i verkligheten men i Thompsons gestaltning är hon en sorgsen dam, ensam, utåt kylig och trots sin australiensiska bakgrund strikt engelskt proper, men fylld av känslor hon aldrig visar. Det vore bara inte lämpligt. Det är i hennes motvilliga möte med Walt Disney (Tom Hanks) som filmisk storhet skapas. Disney är lika amerikansk som Travers är engelsk. Han är sprudlande, högljudd, karismatisk, en man som är van vid en viss sorts liv och en viss sorts människor. Travers passar inte in i hans värld och hon är inte intresserad av att se Disney i sin. Men hon vill inte skriva mer, pengarna börjar sina, och hon blir tvungen att åtminstone försöka gå med på att göra film av sina böcker, Disneys stora önskan.

Den alltid sevärde Paul Giamatti dyker upp i en mindre men både viktig och charmig roll som Travers chaufför under tiden i Hollywood. Det är ingen scenstjälande prestation, bara en av de där perfekta kuggarna som en så här bra film inte klarar sig utan. Han kommer kanske Travers närmare än någon annan av amerikanerna, mest genom att knappt ens försöka.

Samtidigt som vi får se Travers hårda förhandlingar med Disneys män - hon vägrar musik, animationer, magi, mr Banks mustasch... nästan allt vi känner igen från den faktiska filmen - följer vi Travers som liten när hon hette Helen Goff och levde med en allvarlig, plikttrogen mor (Ruth Wilson) och en vild, fantasifull far (Colin Farrell). Båda kärleksfulla men ofullkomliga. Till att börja med verkade de här sekvenserna nästan onödiga och definitivt mindre intressanta än resten, men det blir uppenbart att den här tråden är helt essentiell för filmen. P.L. Travers hade ingen sagobarndom, och kopplingarna till hennes liv och karriär blir långsamt tydliga, särskilt när moster Ellie (Rachel Griffiths) dyker upp i en sekvens som man inte kan låta bli att le åt om man någonsin sett Mary Poppins.

Det bör man ha gjort, för övrigt. Den här filmen är bra oavsett vilket, men den blir mångdubbelt bättre om man sett den slutliga produkten av alla diskussioner och än mer så om man sett den så många gånger att man spontant börjar sjunga med i låtarna.

Saving Mr. Banks spelar på hela känsloregistret, men så försiktigt att vi knappt märker det - i alla fall inte förrän i slutet när den kanske blir en smula amerikanskt svulstig. Men innan dess har vi skrattat och sörjt, blivit glada och ledsna, känt med Travers för att hon var en riktig tokbitch och sedan med henne för att vi förstår varför. Jag försöker komma på när jag sist såg en ny film som var så här bra, och misslyckas.

Private Valentine: Blonde & Dangerous (2008) - 1/6

När jag ser den här filmen surrar en fråga i huvudet: vad var Jessica Simpson egentligen berömd för, i början? Jag vet att hon hade nån dokusåpa där hon trodde att tonfisk var kyckling eller hur det var, och uppenbarligen har hon haft en skådespelarkarriär eftersom jag ser henne på film, men inte var det som skådespelerska hon ursprungligen blev känd? Och inte var hon väl känd för att vara känd, heller? Jag har lite vagt för mig att hon var sångerska men Gud hjälpe mig om jag kan nämna en enda av hennes låtar.

Att jag tänker på det beror på att det är fan så mycket trevligare än att behöva tänka på det här eländet till film. Den tar bitar från Tjejen som gjorde lumpen - som inte var en bra film till att börja med - och gör dem sämre, fyller på med de mest uttjatade och förutsägbara element man kan tänka sig, klistrar på en falsk sensmoral och låtsas att det är meningsfullt. Resultatet är direkt frånstötande, en film man ångrar att man led sig igenom.

Grundidén är praktiskt taget stulen från Tjejen som gjorde lumpen, om än något omsnickrad. Simpson spelar Hollywoodstjärnan Megan Valentine, ett trimmat och blonderat dundervåp som gör korkade komedier. Just som hennes senaste film haft premiär går allting åt helvete samtidigt: killen som haft hand om hennes pengar stjäl dem och sticker, och hennes manager har sex med hennes pojkvän. Efter en ordentlig bläcka hamnar hon på ett rekryteringskontor och hamnar i armén.

Du kan skriva resten av recensionen själv. Givetvis är Valentine obegripligt naiv och orimligt bortskämd. Givetvis hatar hon armén och armén henne, och givetvis lyckas hon använda några låtsasfärdigheter för att bli omtyckt, och givetvis blir det en twist när hennes vänner vänder sig mot henne så hon måste pressa sig in igen. Givetvis finns det en stridis som hatar henne extra mycket och en sergeant som är på henne. Givetvis finns det en snygg manlig soldat så Valentine har någon att kyssa i en helt onödig slutscen. Givetvis visar hon sig i slutändan bäst på att vara militär, trots sitt liv av urblåst lyx, och givetvis vinner hon stridisens respekt. Jag kan fortsätta rada upp meningar som börjar med "givetvis" ett bra tag till.

Det är inte bara tråkigt, det är aktivt irriterande. Det görs än värre av lite lätt homofobi, en "alla kvinnor är galna i choklad"-scen, diverse sexism och att de två "skurkarna" är människor som det inte är något fel på - och ändå ska vi hurra när de förlorar och förnedras. Att Jessica Simpson har samma skådespelartalang som en trasig tegelsten hjälper inte, men varken Jennifer Lawrence eller Ellen Page hade kunnat rädda den här filmen.

När jag ser en så här dålig film gillar jag att titta in på IMDb och se hur folk har röstat. I skrivande stund har 245 människor, 9,8% av de röstande, gett den här filmen betyget 10. För nästan tio procent är detta så bra som det någonsin blir. Det är mer skrämmande än något som Jessica Simpson gjort på film.

Officer Down (2011) - 4/6

Officer Down har en väldigt insnärjd intrig som inte blir mer lättförståelig av att manuset vägrar ge oss mycket till ledtråd om bakgrundshistorien förrän vi redan tillbringat en massa tid med att försöka reda ut den själva. För att göra det något lättare för mina läsare: Stephen Dorff spelar David Callahan, en polis som förr i tiden var en supande, knarkande, strippbarbesökande odåga men sedan blev skjuten i magen och därefter blev en ny människa. Numera knarkar han inte och dricker inte - även om han gärna beställer ett glas som han sen inte rör - och han besöker bara strippbarer i tjänsten. Han försöker vara en god make till Alexandra (Elisabeth Röhm) och en god far till Lanie (Beatrice Miller).

Att veta det redan från början kan bara göra filmen bättre. Den hoppar i tiden på ett sätt som gör det svårt att följa med och introducerar ständigt nya twistar, ofta utan att markera att det är en twist utom genom att visa ett ansikte som påminner ganska mycket om någon annans ansikte. Man måste, helt enkelt, hålla sig vaken när man ser Officer Down.

Gör man det så levererar den, måste jag erkänna. Flera av twistarna - när jag förstod att de var twistar - var överraskningar för mig, och jag gillar trots allt när filmer gör sina poänger subtilt i stället för att plocka fram den stora hinthammaren och drämma till. Fördelen med en insnärjd intrig är att man inte rimligen kan se den komma, vilket är en ganska ovanlig företeelse.

Att den inte klättrar högre än den gör beror på ärligt talat mediokra skådespelarinsatser, ibland udda regi, och att den efter en hel films smart intrigerande väljer att avsluta på klichéigast möjliga sätt. Men berättelsen är bra nog för att bära filmen genom de problemen och sluta på plussidan av strecket.

Murderball (2005) - 5/6

Murderball var originalnamnet på rullstolsrugby, en rätt våldsam och brutal sport mellan män som inte kan använda sina ben. En del av dem var med om olyckor, andra blev sjuka, andra var i slagsmål. Nu sitter de i specialbyggda rullstolar, konstruerade för att överleva häftiga kollisioner och föra bollen över mållinjen. Spelarna har poäng från 1 till 3½, utifrån hur mycket rörlighet de har, och varje lag får ha 8 poäng på plan i taget. Den tatuerade badboyen Mark Zupan måste vara riktigt bra för att förtjäna sina 3 poäng.

Som alla sporter är rullstolsrugby en egen liten värld och som alla egna små världar innehåller den drama. Joe Soares var på nittiotalet den störste rullstolsrugbyspelaren någonsin, men när han blev gammal och petades från amerikanska landslaget blev han förbannad och började coacha det kanadensiska laget i stället. Amerikanerna han lämnade bakom sig ser honom som landsförrädare och särskilt Zupan verkar hata honom.

I VM i Göteborg 2002 förlorade USA mot Kanada i finalen - det var första gången de dominanta amerikanerna inte vann en internationell turnering i sporten - och nu närmar sig 2004 års Paralympics i Peking. Allt handlar om att vinna guldmedaljen. För amerikanerna handlar det om att slå Soares, för Soares handlar det om att slå amerikanerna.

Utstrött i den här historien ser vi intervjuer med spelarna, scener där de möter frågvisa barn, demonstrerar sporten för krigsskadade veteraner, samtal med spelarnas vänner och släktingar - Soares familj får en ingående titt - och till och med Zupans återförening med skolan. Jag lärde mig mycket om vad det innebär att sitta i rullstol. Till exempel att de allra flesta av dem kan ha sex. För en del av dem är rullstolen en brudmagnet; tjejerna är nyfikna på om det går.

Dessutom får vi följa Keith Cavill, som precis skadats och lär sig hantera sitt nya liv. Han får se Mark Zupan visa rullstolsrugby och faller för sporten. Han har kanske hittat något nytt att leva för.

Det enda jag saknar i Murderball är fler människor att följa på nära håll. Bortsett från Soares, Zupan och Cavill blixtrar de flesta förbi för snabbt för att vi ska lära känna dem. Om vi får veta namnet på en enda kanadensisk spelare minns jag det inte; de är bara där som Soares grabbar. Och utan fler inblandade blir dramat aldrig så stort som det skulle kunna vara.

Men det ändrar inte att Murderball är en ytterst välgjord dokumentär om en sport som inte blinkar till på de flesta människors radar, om människor som vi knappt vet finns, och om känslor som ingen skada kan döda.

August: Osage County (2013) - 4/6

Jag antar att det inte går att stoppa in så här många bra skådespelare i en film utan att den blir bra. August: Osage County handlar inte om sin handling, den handlar om karaktärer som gnids mot och reflekteras i varandra, spelade av idel talanger: Meryl Streep, Julia Roberts, Chris Cooper, Ewan McGregor, Abigail Breslin, Benedict Cumberbatch, Juliette Lewis och Dermot Mulroney, och det är bara de vars filmografier jag kan citera ur minnet. En imponerande lista.

Dess stora problem är att det knappt är någon i filmen man står ut med. Benedict Cumberbatch är kanske mest fascinerande; mest för att rollen är så annorlunda mot allt annat jag sett honom i. Hans "Little" Charles är blyg, stammande, undfallande, försiktig, räddhågsen och i avsaknad av självförtroende. Det påminner inte om Khan eller Sherlock Holmes, det är ett som är säkert. Bortsett från honom så spelar min personlige favorit Chris Cooper en fin människa, och Misty Uphams tjänsteflicka är en skapelse som växer medan vi tittar. Okej, Julianne Nicholsons karaktär är en av de mindre vidriga också.

I övrigt är det idel skitstövlar, släktingar som av allt att döma avskyr varandra och tycker om att såra varandra. Det finns nyansskillnader där, men ingen kommer undan med moralisk fördel. De tillbringar två timmar med att attackera varandra, kasta lögner och sanningar i varandras ansikten, och avslöja smärtsamma hemligheter. För det mesta är det intressant bara för att se de här skickliga människorna spela skiten ur varandra, och jag förstår verkligen varför varenda skådespelare tog sin roll - det här är godis för skådespelare som tar sin konst på allvar.

Det som verkligen räddar filmen är en mycket stark tredje akt, där vi får se hjärtan och känslor och de slutgiltiga avslöjandena, samt reaktionerna på dem. Det är då Chris Cooper har sin stora scen, det är då vi ser mänskligheten hos Meryl Streeps matriark, det är då allt flödar ihop och historien fungerar. Om resten hade varit på samma nivå i stället för att bara visa upp några riktiga svin, då hade vi haft något underbart.

Tango & Cash (1989) - 2/6

Den här filmen släpptes i grevens tid för jag har väl sällan sett något mer åttio. Den har allt: två vilda superpoliser som först hatar varandra men tvingas jobba ihop och till slut tycker om varandra så mycket att de till och med highfivear, den åttioheta kvinnan som kommer emellan dem och måste räddas, den iskalle storskurken med mystisk accent, hans två etniska stereotyper till minibossar, manickerna, bilen, de oändliga eldstriderna, feta stunts och avslutningen som innehåller både en bomb med stor röd digital nedräknare och den fysiskt omöjliga spegelhallsklichén. De har till och med klämt in att den ene superpolisen är ett Armaniklätt börsproffs och den andre en slafsig badboy. Med hockeyfrilla.

Börsproffset Ray Tango (som är polis för att han gillar det; han behöver inte pengarna) spelas av Sylvester Stallone i ovanligt välfixad frisyr och snofsiga glasögon. Han står för den klassiska inledande actionscenen, där han lyckas stressa en tankbilsförare till att bromsa så hårt att han och passageraren slungas ut genom vindrutan.

Badboyen Gabriel Cash, en tokig snut från fel sida av stan, spelas av Kurt Russell som en tuffing som gärna torterar misstänkta och kan ta en kula i västen utan att stanna till. Han får sin actionscen han också när en gangster försöker mörda honom och han måste ge sig ut på skurkjakt till fots.

De här två har på varsitt håll blivit så besvärliga för knarkbaronen Perret (Jack Palance) att han bara måste göra något åt saken. Hans två underhuggare Quan (James Hong) och Lopez (Marc Alaimo) tycker de bara ska döda snutarna, men Perret har en bättre idé. Han sätter dit dem för mord och korruption och sen rycker han i trådar så att de hamnar på ett hårt fängelse där två superpoliser inte överlever länge. Tango och Cash blir tvungna att rymma och jobba ihop för att besegra Perret.

Det hela är väldigt formulaiskt och förutsägbart. Ibland skrattar man till, actionscenerna är inte dåliga men inte heller nyskapande, och historien är en gäspning. Jag förstod aldrig riktigt varför Perret höll på med sina komplicerade lekar - Cash ställer frågan men den besvaras aldrig - och framför allt vet jag inte vilken plan han hade för att komma undan den tidsinställda bomben han själv satt igång. När skurken är död måste hjältarna rusa för att hinna undan innan det smäller, så vad hade skurken tänkt göra?

Det som gör Tango & Cash uthärdlig är att Stallone och Russell faktiskt är rätt roliga i sina platta roller, och att det ibland kommer några bra repliker innan det är dags att börja skjuta igen - jag gillade diskussionen om elektricitet när de ska fly från fängelset. Men uthärdlig har aldrig betytt bra.

Hyde Park on Hudson (2012) - 2/6

Våren 1939 sitter den hårt arbetande amerikanske presidenten Franklin Roosevelt (Bill Murray) i sin mors hus på landet. Modern (Elizabeth Wilson) bestämmer sig för att hennes son behöver sällskap och skickar efter en avlägsen släkting, Daisy Suckley (Laura Linney). Daisy tror att hon ska prata lite med presidenten och sen åka hem till sitt vanliga liv, men så blir det inte. De blir vänner, och sedan mer än så, trots att presidenten är gift med Eleanor (Olivia Williams).

Daisy blir ett stående inslag i kretsen kring presidenten, lär känna hans närmaste, och ifrågasätts aldrig. Hon får till och med vara närvarande när den brittiske kungen George VI (Samuel West) och drottning Elizabeth (Olivia Colman) kommer på besök för att försöka övertyga presidenten att delta i det stundande kriget i Europa, och lyckas skapa det "special relationship" mellan länderna som består än i dag.

Bill Murray är fantastisk, som han ofta är. Här har han lämnat sig själv bakom sig och blivit president Roosevelt. Jag trodde ibland inte på att det faktiskt var Murray jag såg och - särskilt - lyssnade på. Inget av det vi är vana att se hos honom finns kvar och han levererar en bravurprestation.

Men resten av filmen lever inte upp till hans exempel. Den är seg, har en besynnerlig struktur, och får mig att undra vad det är tänkt vi ska ta med oss från den. Framför allt berättar den två olika historier, och den om kungen och drottningen är så oändligt mer intressant än den om Daisy att jag har svårt att koncentrera mig på den senare. Jag ville bara se mer om Roosevelt och George VI, två personer från diametralt olika bakgrunder som finner sig i liknande positioner. En scen mellan bara de två, kungen och presidenten ensamma, är en riktig pärla.

Men den historien är bara ett stickspår, och alldeles för mycket uppmärksamhet läggs på den jag inte förmår bry mig om, går alldeles för långsamt, och lämnar en märklig eftersmak.