Jag antar att det inte går att stoppa in så här många bra skådespelare i en film utan att den blir bra. August: Osage County handlar inte om sin handling, den handlar om karaktärer som gnids mot och reflekteras i varandra, spelade av idel talanger: Meryl Streep, Julia Roberts, Chris Cooper, Ewan McGregor, Abigail Breslin, Benedict Cumberbatch, Juliette Lewis och Dermot Mulroney, och det är bara de vars filmografier jag kan citera ur minnet. En imponerande lista.
Dess stora problem är att det knappt är någon i filmen man står ut med. Benedict Cumberbatch är kanske mest fascinerande; mest för att rollen är så annorlunda mot allt annat jag sett honom i. Hans "Little" Charles är blyg, stammande, undfallande, försiktig, räddhågsen och i avsaknad av självförtroende. Det påminner inte om Khan eller Sherlock Holmes, det är ett som är säkert. Bortsett från honom så spelar min personlige favorit Chris Cooper en fin människa, och Misty Uphams tjänsteflicka är en skapelse som växer medan vi tittar. Okej, Julianne Nicholsons karaktär är en av de mindre vidriga också.
I övrigt är det idel skitstövlar, släktingar som av allt att döma avskyr varandra och tycker om att såra varandra. Det finns nyansskillnader där, men ingen kommer undan med moralisk fördel. De tillbringar två timmar med att attackera varandra, kasta lögner och sanningar i varandras ansikten, och avslöja smärtsamma hemligheter. För det mesta är det intressant bara för att se de här skickliga människorna spela skiten ur varandra, och jag förstår verkligen varför varenda skådespelare tog sin roll - det här är godis för skådespelare som tar sin konst på allvar.
Det som verkligen räddar filmen är en mycket stark tredje akt, där vi får se hjärtan och känslor och de slutgiltiga avslöjandena, samt reaktionerna på dem. Det är då Chris Cooper har sin stora scen, det är då vi ser mänskligheten hos Meryl Streeps matriark, det är då allt flödar ihop och historien fungerar. Om resten hade varit på samma nivå i stället för att bara visa upp några riktiga svin, då hade vi haft något underbart.
Dess stora problem är att det knappt är någon i filmen man står ut med. Benedict Cumberbatch är kanske mest fascinerande; mest för att rollen är så annorlunda mot allt annat jag sett honom i. Hans "Little" Charles är blyg, stammande, undfallande, försiktig, räddhågsen och i avsaknad av självförtroende. Det påminner inte om Khan eller Sherlock Holmes, det är ett som är säkert. Bortsett från honom så spelar min personlige favorit Chris Cooper en fin människa, och Misty Uphams tjänsteflicka är en skapelse som växer medan vi tittar. Okej, Julianne Nicholsons karaktär är en av de mindre vidriga också.
I övrigt är det idel skitstövlar, släktingar som av allt att döma avskyr varandra och tycker om att såra varandra. Det finns nyansskillnader där, men ingen kommer undan med moralisk fördel. De tillbringar två timmar med att attackera varandra, kasta lögner och sanningar i varandras ansikten, och avslöja smärtsamma hemligheter. För det mesta är det intressant bara för att se de här skickliga människorna spela skiten ur varandra, och jag förstår verkligen varför varenda skådespelare tog sin roll - det här är godis för skådespelare som tar sin konst på allvar.
Det som verkligen räddar filmen är en mycket stark tredje akt, där vi får se hjärtan och känslor och de slutgiltiga avslöjandena, samt reaktionerna på dem. Det är då Chris Cooper har sin stora scen, det är då vi ser mänskligheten hos Meryl Streeps matriark, det är då allt flödar ihop och historien fungerar. Om resten hade varit på samma nivå i stället för att bara visa upp några riktiga svin, då hade vi haft något underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar