Året är 1914. Rose Sayer (Katharine Hepburn) bor i en utpost i Tyska Östafrika tillsammans med sin bror, metodistpastorn Samuel (Robert Morley). De har byggt en kyrka och skapat sig en församling. Deras kontakt med omvärlden är skepparen Allnutt (Humphrey Bogart), som bland annat bringar dem nyheten att första världskriget brutit ut.
Kort efteråt märker de av kriget själva, när tyska soldater anländer för att bränna ner byn och tvångsrekrytera invånarna. Samuel dör och Rose är ensam. När Allnutt kommer tillbaka med sin båt - titelns "Afrikas drottning" - begraver de brodern och ger sig av nerför floden Ulanga. Efter att ha bekantat sig med situationen kläcker Rose en fullständigt orealistisk plan.
Det är symptomatiskt. Rose verkar till att börja med vara en ganska platt och svårspelad karaktär, men hon är filmens drivkraft: en tuff och hejdlöst optimistisk varelse. Det är Allnutt som kan båten och tekniken och området de befinner sig i, men det är Rose som gång på gång hittar utvägar som Allnutt aldrig hade kommit på.
När propellern tappar ett blad och axeln går sönder och de är mitt ute i vildmarken - ja, då bestämmer Rose att de ska improvisera en smedja. Och det gör de, och Allnutt är nog lika förvånad som vi. När Roses optimism slutligen fallerar så borde hon kanske upprätthållit den ändå.
I jämförelse är Allnutt själv en rätt simpel skapelse. Han är en ganska typisk Bogartkaraktär, en av de där charmiga, snabbpratande figurerna som man aldrig riktigt vet var man har. I Treasure of the Sierra Madre får vi ett svar, och här ett annat.
Det är tur att de två huvudpersonerna är så bra, för vi tillbringar nästan hela filmen i deras sällskap. I början och slutet, och aldrig så kortvarigt i mitten, är det några andra som får några repliker, men däremellan är det Hepburn och Bogart som bär filmen ensamma. De gör det med bravur. Medan Rose och Allnutt tar sig förbi forsar, tyska fort, flodhästar, krokodiler, blodiglar, moskiter och gyttja så manövrerar de två stjärnorna sig igenom en spirande relation.
De två historietrådarna löper sida vid sida, ingen av dem tar över, och båda når upplösningen samtidigt. Vi bryr oss lika mycket om Rose och Allnutt som om den omöjliga uppgift de föresatt sig, och vi tror på dem hela vägen. Nästan lika mycket som Rose.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar