The Fall of the House of Usher (1928) - 5/6

Varför gör vi inte såna här filmer längre? Bortsett från den uppenbara anledningen att de skulle gå massivt back, förstås. Ändå, jag saknar dem. Och jag pratar inte om svartvitt eller dialoglöshet - inte så mycket som en replikskylt syns till - utan om designen.

Det är väl för att designen inte behövs längre. Nu är specialeffekter så avancerade att det inte finns någon anledning att dölja dem bakom svarta dimmor och dubbelexponeringar. Men en stämning går förlorad samtidigt. 1928 levde fortfarande arvet från teatern kvar inom filmen, och nu är det nog helt dött. På teatern accepterar vi att allt inte ser ut som det skulle i en idealiserad verklighet, men på film ska det vara benhårt.

Så är det inte i The Fall of the House of Usher. Symboliska element regnar och trängs på ett sätt som filmpublik bara inte går med på i dag. Om det ska vara symbolisk miljö så måste det göras som i Dogville, så att till och med den trögaste tittaren inser att det inte är tänkt att representera hur det faktiskt ser ut.

Men här fungerar det. Berättelsen är obegriplig och endast tangentiellt relaterad till Edgar Allan Poes litterära förlaga. Jag har läst den och hade ändå sällan klart för mig vad som pågick. Det vi ser är filmat vansinne, människors nedfall i galenskap och plåga. Roderick (Herbert Stern), Madeline (Hildegarde Watson) och en namnlös ryttare (Melville Webber) rör sig i en värld som bildligt faller samman tills vi i de sista sekunderna får se den falla samman bokstavligt också.

Det är inte en film som någonsin skulle göras i dag, men det är tolv fascinerande minuter. Ingen är för upptagen för att klämma in en tittning på The Fall of the House of Usher.

The Double (2013) - 6/6

Den här filmen fick mig att vilja läsa Dostojevskij. Hade jag inte vetat bättre hade jag svurit att den byggde på en bok av Kafka, för det är samma vaga existentiella ångest, samma känsla av att vara ensam i en galen värld, samma obstinata hopplöshet som man kämpar mot utan att någonsin nå framsteg.

Stackaren i mitten av detta är Simon James (Jesse Eisenberg), en oklar sorts tjänsteman på ett byråkratiskt företag med oklar affärsmodell, styrt av Översten (James Fox).

Simon James är en sorglig figur, på avstånd förälskad i Hannah (Mia Wasikowska) men för blyg för att närma sig. Han är flitig och duktig men ingen märker det utom möjligen chefens dotter Melanie (Yasmin Paige) som inte skulle kunna bry sig mindre; hon är en trulig tonåring som snarare undrar hur man kan vara Simon och inte ta livet av sig. De andra på företaget känner knappt igen honom om han inte påminner dem eller har gjort något dumt, och efter sju års arbete behöver han fortfarande visa leg för att få komma in.

Än värre blir det när James Simon dyker upp. Han är till det yttre en kopia av Simon, men det verkar ingen heller märka. Till personligheten är han allt Simon vill vara: självsäker, charmig, omtyckt, framgångsrik hos kvinnor. James tar all ära som borde tillfalla Simon, manipulerar både honom, cheferna och arbetskamraterna, och Simons tillvaro faller ihop runt honom. Sådan den nu var, till att börja med.

Visst, detta är en komedi, men bland de svartare. Simons liv börjar som en av de där obehagliga drömmarna som man inte kan kalla för mardrömmar men bara för att de inte faktiskt innehåller mordiska kålrötter i garderoben, och disintegrerar långsamt tills ordet "mardröm" blir lämpligt. Man skrattar för att det inte händer en själv.

The Double är Jesse Eisenbergs film, den bästa prestation jag sett från honom. Han övertygar både som Simon och James, men framför allt räddar han filmen genom att trovärdigt visa Simons sönderfall och desperation. Man kan inte undgå att tänka sig in i hans situation, som är främmande samtidigt som den är smärtsamt välbekant, och skratta åt den för att det är det minst otäcka alternativet.

Moonwalker (1988) - 2/6

Michael Jackson var extremt talangfull men också extremt knepig. Båda delarna syns tydligt i Moonwalker, den nästan bisarrt självcentrerade film han skapade vid sin karriärs zenit. Vi får se honom dansa, sjunga, showa, allt det han var bra på. Vi får oss också en titt in i hans huvud, och det lämnar oss förundrade. Kanske skrämda.

Filmen börjar med scener från liveframträdanden med Man in the Mirror. Michael sjunger, fans svimmar och måste bäras ut, och inklippta är bitar med Gandhi, Martin Luther King, moder Teresa och barn i Afrika. Vad är det Jackson försöker säga här? Att han är en Gandhi eller King vars vapen är musiken? Att med sång framkalla hysteri och extatisk medvetslöshet är ungefär samma sak som att befria Indien eller kämpa för rasintegration?

Sen följer ett medley som börjar i Jacksons barndom som en i Jackson 5 och slutar i dåtidens nutid med Bad. Under tiden hör vi citat som hyllar honom och ett och annat uttalande om hans spirande galenskap. Jag anstränger mig för att hitta meningen.

Och så, just när jag tror att filmen kommer att bestå av surrealistiska musikvideor, så får vi en lång sammanhängande sekvens med riktig handling, om än en ogenomtränglig en. Jackson kämpar mot en knarksmugglande spindelkult ledd av Joe Pesci, och med hjälp av sin lyckliga stjärna kan han förvandla sig till en sportbil, en silverrobot och ett rymdskepp.

Det är svårt för mig att se Moonwalker som något annat än ett monument över den fundamentalt besynnerliga människa Michael Jackson var. Här öste han ut sitt jag, visade oss sitt hjärta, och räknade med att alla skulle förstå honom. Tjugofem år senare undrar vi fortfarande.

The Man Who Fell to Earth (1976) - 2/6

En mystisk främling (David Bowie) anländer som från ingenstans till en liten småstad där han i en pantbank byter en ring mot tjugo dollar. Från den blygsamma början blir han snabbt något mycket större. Under namnet Thomas Jerome Newton kontaktar han en patentadvokat (Buck Henry) som hjälper honom med flera högteknologiska patent som inbringar miljoner dollar. Newton blir kändis, en man som från ingenstans blev en av världens rikaste företagsledare. Han skaffar sig en älskarinna, Mary-Lou (Candy Clark), och hon lär honom om världen och livet genom sex och alkohol.

Han verkade inte ha mycket att lära. Trots att Newton är en besynnerlig man - som förmodligen inte kunde fått en bättre skådespelare än den då kokainberoende Bowie - känner han till världen och dess seder. Han ger intryck av att vara apart och ständigt halvt närvarande, vare sig han gör affärer, har sex, super eller pysslar med sitt hemliga projekt som förmodligen är själva syftet med allt det andra han gör.

Varenda sammanfattning, recension och artikel om The Man Who Fell to Earth avslöjar sanningen om Newton i den första meningen, som om den vore en från början klargjord premiss. I själva verket dröjer det tills mer än halva filmen har gått innan vi får veta vem Newton egentligen är och vad det är han försöker bygga, så jag ska inte säga något om den saken. Tyvärr gör det det svårt att prata om filmen alls, för det händer inte så hemskt mycket annat i den.

The Man Who Fell to Earth är långsam, lågmäld, blodigt allvarlig, högtidlig, ofta vacker och lätt hallucinatorisk i sin stämning. Tyvärr är den också hoppig, svårföljd och tråkig, till och med - eller kanske särskilt - i de psykedeliska sekvenserna som borde vara åtminstone visuellt spännande. Handlingen anstränger sig för att inte komma någon vart och när eftertexterna slutligen rullar känns det hela poänglöst. Vad är det egentligen vi har sett? Vad var meningen?

The Man Who Fell to Earth har blivit en kultklassiker, något som helt kan skyllas på Bowies prestation. Själv säger han att han bara tryckte in sig själv i rollen; han tog tio gram kokain om dagen och kände sig precis lika alienerad som Newton. På så vis skapade han en oförglömlig karaktär, en drivande ande och konstant avvikande sökare.

Den här filmen fick för övrigt den svenska titeln Mannen utan ansikte. Jag har ingen aning om varför; Newton har ett ansikte och det har alla andra män - och kvinnor - i filmen också. Det kan ju inte bara ha varit för att man sjutton år senare skulle blanda ihop den med en Mel Gibson-film.

Blue Velvet (1986) - 5/6

Även när David Lynchs karaktärer beter sig som helt normala människor - kommer tillbaka till sina hemstäder eftersom deras fäder blivit sjuka, flirtar med söta flickor eller sjunger Blue Velvet - finns det en odefinierbar men högst närvarande känsla av att något är fundamentalt fel. I Lynchs filmer finns inga normala människor, inga vanliga handlingar. Precis som man i en mardröm vet att något otäckt gömmer sig bakom garderobsdörren vet man att något pågår precis under ytan och om man bara kunde lyfta på locket skulle man stirra ner i en klump krälande maskar.

Denna obehagliga stämning är konstant närvarande i Blue Velvet. Filmen börjar som en oremarkabel historia om collegestudenten Jeffrey Beaumont (Kyle Maclachlan) vars far (Jack Harvey) drabbats av en stroke. Jeffrey åker hem till den lilla staden Lumberton för att hälsa på fadern och när han är på väg över ett fält stöter han på ett avhugget människoöra.

Vad skulle du göra i hans situation? Låta örat vara och kontakta polisen, kanske? Låta dem undersöka örat och platsen? Det är inte så Jeffrey jobbar. Han plockar upp örat, lägger det i en påse och knallar iväg till polisstationen där han ber att få tala med John Williams (George Dickerson), en vän till hans far. Han berättar att han hittat ett öra som han har med sig och Williams skäller inte ut honom för att han betett sig som ett pucko; han bara ber att få se örat. I Lynchs värld är detta helt normalt.

Williams har en dotter, Sandy (Laura Dern). Hon hör saker hemma hos sin far, saker om fallet med örat, saker som Jeffrey är intresserad av. Tillsammans börjar de undersöka saken och spåren leder till sångerskan Dorothy Vallens (Isabella Rossellini) som har ett ärrat psyke, en störd sexualitet, och ett skadligt förhållande till den sociopatiske, gasknarkande Frank (Dennis Hopper). Frank håller Dorothys son som gisslan och använder det som påtrycksmedel för att Dorothy ska låta sig utnyttjas av honom.

Jeffrey och Dorothy skapar en relation, Jeffrey och Sandy en annan. Jeffrey rotar vidare i mysteriet och hittar perversioner, knark, brott och korruption. Under Lumbertons idylliska yta lurar en ruttnande sanning, belyst genom upprepad symbolik och Jeffreys nedglidning i den mörka verklighet han upptäcker.

Blue Velvet vägrar låta sig beskrivas enkelt. Det är lätt att hylla skådespelarprestationerna (Dennis Hoppers porträtt av den bindgalne, grymme, våldsamme, kallhjärtade Frank är svårt att glömma) eller Lynchs uppenbara skicklighet (långt innan Jeffrey förstår vad som pågår vet vi att det finns något mörkt och ruttet att upptäcka, utan att veta hur vi vet det) och tolkningarna av filmen är många och befinner sig längs hela skalan från det uppenbara till det obskyra. Det är svårare att förklara hur denna röra av sjuka människor och sjukare omständigheter lyckas bli ett konstverk som vägrar lämna hjärnan.

När Blue Velvet kom fick den blandad kritik; vissa älskade den och andra hatade den. Numera ses den allmänt som en klassiker, Lynchs bästa film och ett lysande exempel på bisarr neo-noir. Den är i alla fall egen, ingen kopia, och jag kan inte föreställa mig en filmtittare som inte reagerar på den. Man kanske störs eller chockas av den, man kanske dyrkar den från första stund, men den är omöjlig att förhålla sig neutral till.

The Cube (1969) - 5/6

En oklanderligt klädd man (Richard Schaal) stirrar in i kameran och ropar efter någon, vem som helst, som kan höra honom. Han befinner sig i ett kubiskt rum med vit interiör. Det finns inga fönster, inga dörrar, bara svarta linjer som delar upp väggar, golv och tak i mindre kvadrater. Han är ensam och hör bara insektslik musik.

En bit av väggen öppnas som en dörr och en man kommer in för att leverera en pall, men försvinner lika fort igen. Schaals karaktär kan inte få upp dörren han använde, och är ensam igen. Fler människor dyker upp, de går in och ut som de vill, men mannen i kuben kan bara lämna den genom sin egen dörr, som han inte kan hitta. Han pendlar mellan hopp, förtvivlan, vrede, nyfikenhet, frustration. Alla han träffar verkar veta mer om hans situation än han, så mycket att de tar den för given och utgår ifrån att han förstår precis vad som pågår. Med vissa undantag.

Bakom detta står Jim "Mupparna" Henson, som producerade detta timslånga TV-program som bara sändes två gånger och sen föll i glömska, utom hos dem som råkade se det och fann att det fastnade i hjärnan. Sen kom internet och alla dessa människor kunde nå varandra. The Cube grävdes upp och finns nu att se på Google Videos.

Jag kan inte nog rekommendera att du tittar på den, för The Cube är en besynnerlig liten pärla. Liksom när man läser Franz Kafka eller Terry Pratchett (och det är nog första gången de två författarna nämnts i samma mening) får man en känsla av att man ser en liten bit av något större, kanske något allomfattande.

Mannen i kuben är med om något obegripligt och fruktansvärt men ändå något man känner igen sig i. Henson skapar en metafor för det mänskliga livet i stort men också för TV-mediet. Han bryter fjärde väggen när "professorn" (Don McGill) bestämt hävdar att mannen i kuben befinner sig i en TV-pjäs. Mannen försöker desperat fly men varför misslyckas han? Är det för att han stoppas eller för att han stoppar sig själv?

Jag stötte på The Cube av en slump och liksom alla de som råkade se den på TV 1969 fascinerades jag av den. Den talar till något väldigt djupt, en grundläggande rädsla. Kanske något vi burit med oss sen vi var jägare och samlare, kanske något som skapats av den moderna världen. The Cube riktar sig till oss som lever i den industrialiserade, välbärgade västvärlden men ändå känner oss berövade och inspärrade. Liksom mannen i kuben söker vi efter vår egen dörr men lyckas inte finna den. Kanske saknar vi modet, kanske finns den inte. Vi fylls av frågor men ingen vill besvara dem; ingen förstår ens att det finns frågor att ställa. Liksom mannen i kuben är vi alla, till slut, ensamma.

Antichrist (2009) - 1/6

Lars von Trier har ofta anklagats för misogyni, och det är inte svårt att inse varför. Alltför många av hans filmer verkar gå ut på att plåga, tortera, våldta och förnedra den kvinnliga huvudpersonen, vare sig konstnärlig täckning finns eller inte. I en film som Dogville fungerar det; våldet känns inte slumpmässigt eller malplacerat. I en film som Breaking the Waves fungerar det sämre; till slut verkar våldet vara sitt eget syfte. Och i Antichrist går han över alla gränser och producerar den förmodligen mest misogyna mainstreamfilm jag haft oturen att se.

Därmed inte sagt att den inte är skickligt gjord, för det är den. von Trier kan sin konst och har gjort Antichrist till en surrealistisk symfoni, visuellt originell, omväxlande frånstötande och skrämmande. Antichrists värld är otrygg och mardrömslik, mörk och påträngande farlig. Det är en perfekt miljö för en fasansfull historia och det är precis vad vi serveras.

De två karaktärerna är symboler för sina kön och kallas enbart He och She i rollistan. Mannen spelas av Willem Defoe och kvinnan av Charlotte Gainsbourg. De förlorade sin lille son när han kröp ut genom ett öppet fönster och föll till sin död. Kvinnan lider av svåra skuldkänslor som tar ifrån henne medvetandet och gör henne förvirrad. Mannen, som är psykoterapeut, litar inte på vården hon får utan bestämmer sig för att ta hand om saken själv. Han tar med henne ut till en stuga i en skog som verkar ryckt ur en ond och förvriden Grimmsaga.

Kvinnan börjar med att plåga sig själv. Hon studerar mordisk misogyni i historien och börjar anamma de åsikter hon undersöker. Hon försöker ta sig ur sin psykiska smärta genom att åsamka sig fysisk smärta och idka oändligt sex, en aktivitet hon är intill vanvett besatt av.

Samtidigt plågar de varandra. Han torterar henne psykiskt, hon torterar honom fysiskt, och emedan jag inte är den som försöker hålla fast vid stereotyper tror jag att jag utan oro kan säga att det brukar vara precis tvärtom, och det är inte det enda i Antichrist som är tvärtom. Hennes våld blir allt mer avancerat och sexuellt. Allt du hört om de explicita vålds- och sexscenerna i Antichrist är sant. Förmodligen är de värre än du hört.

Antichrists symbol för kvinnosläktet är en hemsk varelse. Hon är korkad, impulsiv, tvångsmässigt sexuell, våldsam, nyckfull, irrationell och moraliskt rutten och representerar ett syndigt kön som, hjälplöst inför sin egen sexdrift, lockas bort från den smala vägen och förtjänar att straffas brutalt. Manssymbolens enda fel är en dålig förmåga att uttrycka känslor och ett kontrollbehov. Åtminstone det senare förefaller i den värld von Trier ger oss vara en dygd snarare än en synd. Någon måste ju hålla ordning på de opålitliga kvinnorna.

Antichrist är en vidrig, motbjudande film som i Cannes fick ett välförtjänt antipris för "the most misogynist movie from the self-proclaimed biggest director in the world". Jag beundrar den tekniska sidan hos den, och hatar allting annat.

Un chien andalou (1929) - 1/6

Inom varje konstform finns det verk som kan kallas för konspirationsuppskattade. En samlad kritikerkår har kommit överens om att de är fantastiska och det budskapet tänker man inte sluta tuta ut så ofta man kommer åt, oavsett deras faktiska kvalité. Flera av Lars von Triers filmer faller till exempel i den kategorin; han har gjort en del genialiskt så allt han gör är genialiskt och därmed basta.

Ett annat exempel är Un chien andalou. Vi pratar om en film vars uttalade syfte var att samla ihop så många märkligheter som möjligt, vars enda regel var att ingen bild skulle tillåta en rationell förklaring. Den är ett försök till ren symbolism vars symboler inte symboliserar något särskilt; de är bara symboler i allmänhet.

På det planet lyckades upphovsmännen Luis Buñuel och Salvador Dalí alldeles utmärkt. Det är sexton minuter av några av de mest bisarra sekvenser jag sett på film. Transvestiter som petar på avhuggna händer, böcker som förvandlas till skjutvapen, myror som krälar ut ur människohud, telekinetiskt kontrollerat hår och givetvis den berömda scenen med ögat som skärs i två delar med rakkniv.

Bildserierna är inte helt bortkopplade från varandra. Textskyltar markerar tidens gång (både framåt och bakåt) och karaktärer återkommer. Däremot finns det inte någon fastställd handling, i alla fall ingen avsiktlig sådan, om Buñuel och Dalí är att lita på. Det är inte svårt att inbilla sig en, dock; eftersom filmen lämnar allting öppet kan man fylla hålen med vad man vill.

Om en modern filmkritiker fick se Un chien andalou utan att i förväg veta att den betraktas som en surrealismens klassiker skapad av två genier skulle han såga den som ett pretentiöst och meningsfattigt slöseri med tid, skapt enbart för att vara konstig för konstighetens egen skull.

Un chien andalou må inte likna något annat men det gör den bara udda, inte bra. Vissa saker - handling och mening, till exempel - stoppas in i varenda film av en anledning och det är inte automatiskt en merit att utesluta dem. Alla borde se Un chien andalou en gång, men bara för att vara bekant med ett så vida känt konstverk, inte för att det är en bra film.

9/5: Citizen X (1995)

Eraserhead (1977) - 2/6

Jag ville så gärna tycka om den här filmen. David Lynch har gjort så mycket bra - Twin Peaks, The Elephant Man, Mulholland Drive, Lost Highway - och Eraserhead är ett legendariskt alster som denne märklige man tillbringade sex år på, utifrån ett manus han skrev som student. Med andra ord, en direktlänk rakt in i David Lynchs hjärna.

David Lynchs hjärna är ett otäckt ställe.

Jag tänker inte berätta vad filmen handlar om. Inte för att undvika att förstöra den för er och inte för att jag inte vill prata om det utan för att jag svär vid skaparen att jag inte har en aning. Det är 89 bisarra minuter fulla av några av de mest besynnerliga bilder som fångats på film. Det är sångerskor i värmeelement och muterade spädbarn, mystiska gudomligheter och människoförtärande suddgummifabriker.

Det sägs att det finns en fråga som man aldrig får ställa till David Lynch: Hur gjorde du babyn? Jag önskar att det inte vore så. Mutantbabyn är verklighetstrogen samtidigt som den inte liknar något levande jag sett. Den beskrivs bäst som en ond, deformerad spädbarnsversion av ET. Den rör sig och låter. Vad Lynch än gjorde för att med sin minimala budget skapa detta monstrum så förtjänar han en medalj. Det är en bild jag aldrig kommer att glömma.

Lynch kallar Eraserhead för sin mest andliga film. Han säger att han satt och läste bibeln när han stötte på en vers som uppfyllde hans vision för filmen och knöt ihop allt till en helhet. Han tänker aldrig avslöja vilken vers det var.

Är det strunt alltihop? Är hemligheten bakom babyn simpel och mondän, och finns den hemliga bibelversen inte alls? Det är mycket möjligt och om det hade gällt nån annan än David Lynch hade jag nog trott det. Men i hans fall kan man aldrig veta.

Om jag hade förstått ett dugg av Eraserhead hade jag säkert älskat den, men om Lynch försökte säga något annat än att hans huvudperson var extremt stressad, förmodligen psykiskt störd och drabbad av hallucinationer så missade jag det. Därför är jag tvungen att ge Eraserhead ett dåligt betyg fast jag tycker att alla som gillar film borde se den minst en gång. Om inte annat så är den en unik upplevelse och sådana finns det inte för många av.

14/4: Insignificance (1985)