Lars von Trier har ofta anklagats för misogyni, och det är inte svårt att inse varför. Alltför många av hans filmer verkar gå ut på att plåga, tortera, våldta och förnedra den kvinnliga huvudpersonen, vare sig konstnärlig täckning finns eller inte. I en film som Dogville fungerar det; våldet känns inte slumpmässigt eller malplacerat. I en film som Breaking the Waves fungerar det sämre; till slut verkar våldet vara sitt eget syfte. Och i Antichrist går han över alla gränser och producerar den förmodligen mest misogyna mainstreamfilm jag haft oturen att se.
Därmed inte sagt att den inte är skickligt gjord, för det är den. von Trier kan sin konst och har gjort Antichrist till en surrealistisk symfoni, visuellt originell, omväxlande frånstötande och skrämmande. Antichrists värld är otrygg och mardrömslik, mörk och påträngande farlig. Det är en perfekt miljö för en fasansfull historia och det är precis vad vi serveras.
De två karaktärerna är symboler för sina kön och kallas enbart He och She i rollistan. Mannen spelas av Willem Defoe och kvinnan av Charlotte Gainsbourg. De förlorade sin lille son när han kröp ut genom ett öppet fönster och föll till sin död. Kvinnan lider av svåra skuldkänslor som tar ifrån henne medvetandet och gör henne förvirrad. Mannen, som är psykoterapeut, litar inte på vården hon får utan bestämmer sig för att ta hand om saken själv. Han tar med henne ut till en stuga i en skog som verkar ryckt ur en ond och förvriden Grimmsaga.
Kvinnan börjar med att plåga sig själv. Hon studerar mordisk misogyni i historien och börjar anamma de åsikter hon undersöker. Hon försöker ta sig ur sin psykiska smärta genom att åsamka sig fysisk smärta och idka oändligt sex, en aktivitet hon är intill vanvett besatt av.
Samtidigt plågar de varandra. Han torterar henne psykiskt, hon torterar honom fysiskt, och emedan jag inte är den som försöker hålla fast vid stereotyper tror jag att jag utan oro kan säga att det brukar vara precis tvärtom, och det är inte det enda i Antichrist som är tvärtom. Hennes våld blir allt mer avancerat och sexuellt. Allt du hört om de explicita vålds- och sexscenerna i Antichrist är sant. Förmodligen är de värre än du hört.
Antichrists symbol för kvinnosläktet är en hemsk varelse. Hon är korkad, impulsiv, tvångsmässigt sexuell, våldsam, nyckfull, irrationell och moraliskt rutten och representerar ett syndigt kön som, hjälplöst inför sin egen sexdrift, lockas bort från den smala vägen och förtjänar att straffas brutalt. Manssymbolens enda fel är en dålig förmåga att uttrycka känslor och ett kontrollbehov. Åtminstone det senare förefaller i den värld von Trier ger oss vara en dygd snarare än en synd. Någon måste ju hålla ordning på de opålitliga kvinnorna.
Antichrist är en vidrig, motbjudande film som i Cannes fick ett välförtjänt antipris för "the most misogynist movie from the self-proclaimed biggest director in the world". Jag beundrar den tekniska sidan hos den, och hatar allting annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar