Det fanns en period när Tom Cruise spelade samma karaktär i en rad filmer. En gränslöst självsäker kvinnoförförare, specifik expert, som tog sig igenom livet på sitt vackra leende och ett självförtroende i stålväggsklass. På så sätt etablerade han sig som filmstjärna med Top Gun (stridspilot), Color of Money (biljardspelare), och Cocktail (bartender).
I den senare spelar han Brian Flanagan, en ung man som just avslutat militärtjänsten och kommer hem till sin farbrors bar. Flanagan har stora planer; han ska läsa företagsekonomi, arbeta inom marknadsföring och sluta som stenrik magnat. Under tiden tar han jobb som bartender under den improviserade mentorn och självutnämnde nutidsfilosofen Doug Coughlin (Bryan Brown).
Flanagan är en stjärnögd, ambitiös yngling och Coughlin är en cynisk man med alldeles för många år bakom sig för att dela Flanagans entusiasm. Han kan dock inte undvika att charmas av Flanagans oändliga framåtanda och när den unge mannen självmant når insikten att det inte finns ett dugg han kan lära sig i skolan som han inte kan lära sig bakom bardisken tror Coughlin att det kanske kan bli något av pojken, trots allt. Han lär honom jonglera med flaskor och maximera en kvälls spritprofit, och de pratar om att starta en egen bar tillsammans.
Cocktail berättar en tämligen omfattande och varierande historia om utvecklande relationer och de eviga försöken att nå jämviktspunkten mellan dröm och verklighet. Kvinnorna paraderar förbi - Gina Gershon, Lisa Banes, Kelly Lynch, Elizabeth Shue. Coughlin och Flanagan förlorar och återfinner varandra. Cocktail hinner med en imponerande mängd händelser på en timme och tre kvart, och det utan att det känns hoptryckt eller slarvigt. Efteråt har man en känsla av att man på denna korta tid sett ett litet epos.
Filmer som Cocktail var typiska för åttiotalet och Tom Cruise var den perfekte huvudrollsinnehavaren i dem. Snygg så att kvinnoknän viker sig, tuff och smart så att män vill efterlikna honom, en historia vars grundelement förmodligen är lika gamla som mänskligheten och ett slut som effektivt knyter ihop det vi sett. Musik som skriker "åttiotalsfilm" och fastnar i huvudet. En bagatell, men en charmig bagatell som jag sett fler gånger än jag kan räkna och förmodligen kommer att se om nästa gång den dyker upp på TV.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar