I rymden finns inga känslor (2010) - 3/6

Simon (Bill Skarsgård) har Aspergers syndrom och kräver lugn och bergfasta rutiner. Den ende som klarar av att leva med honom är hans bror Sam (Martin Wallström), så när Sam lämnar föräldrahemmet för att flytta ihop med flickvännen Frida (Sofie Hamilton) slutar det med att Simon också måste flytta in, trots Fridas skepsis.

Frida visar sig ha helt rätt i sina misstankar. Simon har ingen aning om hur man lever normalt ihop med andra människor och trots Sams gränslösa optimism får hon nog och lämnar brödraparet. Då finns det ingen som utför de sysslor som enligt Simons noggrant uppgjorda schema är Fridas. Något måste göras, och Simon bestämmer sig för att ordna en ny tjej åt Sam.

Han angriper problemet vetenskapligt, med tretton utvalda frågor som avgör hur väl de slumpade tjejer han intervjuar passar ihop med Sam. När han hittar den perfekta tjejen (Sanne Mikaelsdotter) är Sam dock inte intresserad, vilket Simon inte kan förstå. Sam förklarar att ibland attraherar motsatser varandra, som med två magneter. Simon gör helt om och försöker hitta Sams raka motsats.

Han finner Jennifer (Cecilia Forss, känd som Cindy i reklamfilmerna med ICA-Stig) som blir Simons Manic Pixie Dream Girl, vägrar rätta sig efter hans krav och vänder hans värld upp och ner. Hon verkar också helt oförklarligt faktiskt tycka om honom, vilket bara Sam gjort hittills. Inte ens deras föräldrar (Lotta Tejle och Ingmar Virta) tycks känna något varmt för Simon och de vet verkligen inte hur man hanterar honom.

Det här låter mycket charmigare än det är, och jag tror att den här filmens stora problem är att den får mig att avsky Simon. Jag ges ingen anledning att tycka om eller känna sympati för honom. Han uppfyller varenda fördom och nidbild man kan tänkas ha om människor med Aspergers. Han har en egocentrisk världsbild och använder sin diagnos som en ursäkt för att göra precis vad han känner för. "Jag har Aspergers så jag kan inte ändra mig", säger han till Frida när han försöker övertala henne att komma tillbaka till Sam. "Du har inte Aspergers, så du kan ändra dig."

Det finns en del att tycka om hos I rymden finns inga känslor men det väger inte upp att det är så obehagligt att tillbringa en och en halv timme i Simons sällskap. Jag gillar hur grafik och effekter används för att visa hur Simon ser på världen. Han memorerar ansiktsuttryck för att avgöra hur människor mår och hans tankar får fysisk form för oss. Då och då är filmen riktigt rolig och vi får se glimtar av den varma karisma som hade kunnat göra den briljant.

Förutom Bill Skarsgård gör skådespelarna sina karaktärer trovärdiga och intagande, särskilt Sofie Hamilton och Cecilia Forss. Den senare är filmens stora behållning; hon lyckas göra Jennifer till en minnesvärd variation på ett klassiskt tema och när hon säger att hon tycker om Simon tror vi henne. Det är en fantastisk bedrift då det är praktiskt taget omöjligt att tycka om Simon. Henne hade jag gärna sett mer av.

Men det bestående intrycket är att Frida gjorde rätt som stack sin väg, att Sam har rätt när han säger att Simon inte tänker på någon annan än sig själv, och att Jennifer borde tänka på sig själv och försvinna fortast möjligt.