Transformers (2007) - 2/6

Det finns många frågor att ställa om Michael Bays karriär. Han gjorde The Rock, som i princip är en manual i konsten att göra en bra actionfilm. Sen dess har han av allt att döma inte gjort en enda sevärd film (jag har ännu inte sett The Island som ska vara väldigt olik hans andra verk; det är möjligt att den ändrar min åsikt).

Armageddon var en actionfilm som vred upp dumratten så hårt det bara gick. Jag har inte hört ett positivt ord sägas om Pearl Harbor. Bay fyller sina filmer med explosioner, effekter och våld, tydligen i brist på något annat att fylla dem med. Samtidigt har han uppenbarligen både humor och självdistans.

Och så kom Transformers. Var det någon som väntade sig en fantastisk film? Troligen inte. Det vi väntade oss var gigantiska CGI-robotar som slogs mot varandra, och det fick vi också. Vi hade bara hoppats på att utfyllnaden mellan robotstriderna skulle vara bättre.

Från den förintade planeten Cybertron kommer två robotarméer, de goda Autobots och de onda Decepticons. Autobots leds av Optimus Prime (Peter Cullen) och Decepticons av Megatron (Hugo Weaving). Striden gäller All Spark, en maskin som kan besjäla andra maskiner och som är det enda sättet att skapa nya levande robotar. All Spark har naturligtvis landat på Jorden och nu kommer båda sidorna hit för att slåss om den. De passar på att bygga om sig så de i förklädnadssyfte kan förvandla sig till bilar och andra maskiner som kan smälta in i omgivningarna.

Det är en berättelse som givit upphov till oräkneliga framgångsrika tecknade TV-serier och serietidningar. Den stora skillnaden är att serierna litade på sina karaktärer. De gigantiska talande robotarna hade personligheter, tankar, känslor, tvivel och planer. Det fanns människor i serierna också, men det var robotarna som spelade huvudrollerna.

Det är en risk som filmen inte vågar ta. Diverse människor stoppas in i handlingen och Transformers handlar till mycket större del om dem än om robotarna. Man ser Transformers för att se gigantiska CGI-robotar slåss mot varandra och blir i stället serverad en tam och ogenomtänkt historia om människorna som råkar bli inblandade. En del av robotarna har knappt några repliker alls och lyckas ändå vara intressantare än Sam Witwicky (Shia LaBeouf) och Mikaela Banes (Megan Fox).

De scener där människorna interagerar med robotarna förfaller lätt i misslyckade försök till humor. Scenen där Sam Witwicky försöker dölja för föräldrarna att han har en sex meter hög robot i trädgården är tråkig och genant, och det blir inte mycket bättre därifrån.

Transformers hade aldrig blivit ett mästerverk, men den kunde i alla fall ha varit en rolig, hisnande, medryckande actionfest om dess upphovsmän bara vågat lita på att de kunde skapa en sådan med sitt material. Nu försvinner de få goda idéer den faktiskt har i en medioker soppa.