Ibland får någon en så bra idé att den bara måste bli en bra film. Nästan alltid får någon annan lägga vantarna på idén och förvandlar den till något helt annat, för man kan ju inte låta en bra idé komma hela vägen fram till vita duken.
Precis det måste ha hänt Disclosure. Enligt marknadsföringen handlade den om sexuella trakasserier på arbetsplatsen men med en vild twist: det är en kvinna som trakasserar en man. Numera kanske inte det galnaste man kan tänka sig, men vi glömmer lätt hur mycket som faktiskt hänt de senaste två årtiondena. 1994 var världen faktiskt mer annorlunda än vi minns, och Disclosure var riktigt uppseendeväckande.
Den trakasserade mannen heter Tom Sanders och spelas av Michael Douglas. Hans nye chef (ett jobb han för övrigt hoppades på att få själv) visar sig vara Meredith Johnson (Demi Moore), en före detta flickvän till honom, vilket enligt hans fru är en lika exklusiv klubb som telefonkatalogen. Under ett kvällsmöte försöker hon tämligen aggressivt förföra honom. Han gör först motstånd, sen ger han efter och sen hämtar han sig och lämnar kontoret medan hon skriker efter honom att han ska få betala för det här. Detta är inte en könsreverserad sextrakasserisituation, detta är en kvinna som misslyckas med att förföra en gift man.
Johnson gör allvar av sitt hot och anklagar Sanders för sexuella trakasserier, och så tar en sedvanlig företagsthriller vid där Sanders försöker hitta bevis för att han talar sanning och Johnson försöker förstöra dem, kryddat med tidstypiska inslag av högteknologi. Men även sådana filmer kan vara underhållande och det hade Disclosure kanske också kunnat bli om den dels inte hade fortsatt låtsas att den handlar om sextrakasserier och dels inte innehållit en ganska larvig deus ex machina som förklaras bort med en enda mening. Som brukligt är ställer den meningen fler frågor än den besvarar.
Mitt mest ihållande minne av Disclosure kommer ändå från en recension jag läste innan jag såg filmen. Den tyckte det var hemskt orealistiskt att en brudjägare som Tom Sanders skulle säga nej till ett nyligg med en gammal flamma som ser ut som Demi Moore. Jo, de tankarna hade jag nog också haft... om det inte vore för att Sanders är gift och därmed har all anledning att tacka nej. Nu undrar jag bara vad som gett den recensenten en så otäck manssyn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar