1989 var Batmans år. Man kunde knappt gå utomhus utan att se den gulsvarta Batmansymbolen. Mer än så var ingen intresserad av att förmedla; det var en Batmanfilm och ingenting annat. De informationsbitar vi fick på den internetfattiga tiden inspirerade inte förtroende. Tim Burton var då mest känd för Beetlejuice, inte en film som ser bra ut på meritlistan för en Batmanregissör, och hans huvudrollsinnehavare Michael Keaton kunde nog ingen tänka sig i Batmans dräkt.
Det blev inte så illa som vi fruktade. Tim Burton gjorde ett bra jobb med att framställa Gotham City som en mörk stad av metall och glas medan Michael Keaton kanske inte såg ut som Bruce Wayne eller Batman men lät precis som han borde. När han väl var i dräkten kunde man tro på att han var en svart hämnare och när han var i sin kostym talade han som en stenrik arvtagare.
Som Batman ingriper han vid ett rånförsök mot en kemisk fabrik. Gangstern Jack Napier (Jack Nicholson) inser att han blivit lurad av sin chef Carl Grissom (Jack Palance). En eldstrid utbryter och det slutar med att Napier faller ner i ett kar fullt med kemikalier. Efter diverse plastikkirurgi har han grönt hår, vit hud, röda läppar och ett otäckt, permanent leende. Han har blivit Jokern.
Jokern tar över Gotham Citys organiserade brottslighet och börjar förgifta stadens befolkning med sitt klassiska gift som får offren att skratta ihjäl sig; liken hittas med stelfrusna leenden som liknar Jokerns eget. Han kallar sig konstnär och hans plan är massmord.
Det finns mycket att beundra i Batman. Filmen försöker efter den komiska TV-serien ta sig tillbaka till karaktärens serietidningsrötter, och dess version av Gotham City är fängslande; en rutten och farlig plats som inte ens vågar fira sin egen tvåhundraårsdag eftersom brottsligheten löper amok. Jokern är ett typiskt exempel på det Jack Nicholson gör bäst och här slår han aldrig på bromsen. Som Jokern kan han gå hela vägen och bli den totale galning vi alla misstänkt att han har inom sig.
Filmen fick kritik för att Jokern var en intressantare karaktär än Batman och Bruce Wayne, särskilt för Burton själv. Det är inte nödvändigtvis en nackdel. Det är ofta skurkarna snarare än hjältarna som gör en historia. Nu är inte Batman precis trist här; han är den skadade, ärrade varelse vi känner från serietidningarna och han måste anstränga sig för att inte döda. Keatons och Burtons Batman gillar våld, han gillar att spöa upp dem som ska ha det, och det är inte lätt för honom att förbli på det han anser vara rätt sida.
Batman är vackert gjord, mörk och allvarlig, och bilderna fastnar i huvudet. Jokern är en vidrig skapelse, precis som han ska vara, och filmen består av kampen mellan honom och Batman. Vi fick vänta tjugo år på en bättre version av den konflikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar