När jag såg den här filmen för första gången var jag yngre än huvudrollsinnehavarna och befann mig ungefär på samma ställe som deras karaktärer vad gällde sexuellt uppvaknande och utforskning. Scenerna där de pratar om sina kroppars förändringar och steg för steg upptäcker vad man kan ha mognande kroppar till, liksom scenerna där en naken tonårig Brooke Shields simmar genom tropiska vatten orsakade mycket kittlande magpirr. Tyvärr är det nog det enda man kan få ut av The Blue Lagoon.
Historien är simpel och inte vidare smart. Nån gång kring sekelskiftet (1800-1900, inte det mer nyligen inträffade) går ett skepp under i Söderhavet och tre överlevande tar sig till en öde ö. Den ende vuxne bland dem är kocken Paddy (Leo McKern), som lyckades få med sig tillräckligt med sprit för att efter kort tid supa ihjäl sig. Scenen där en liten krabbas otäcka uppdykande övertygar oss om att han är död är etsad i skallen på mig. De andra två överlevande är barnen Emmeline och Richard som växer upp till att spelas av Brooke Shields och Christopher Atkins.
De lever i ett tropiskt paradis, i ett hus som en vuxen professionell byggare hade haft svårt att konstruera men som Richard lyckas klämma ihop ensam. Dagarna tillbringar de med att fiska och simma och de har aldrig svårt att få mat eller vatten. Därför har de gott om tid att lägga märke till förändringarna hos varandra, bli allt nyfiknare, experimentera sig fram och till slut producera ett barn.
Den processen är förstås ett mysterium för dem. Emmelines mage växer men de har ingen aning om varför. Förlossningsscenen borde vara något av det mest fruktansvärda som fångats på film; en utdragen smärtsam mardröm då en totalt oförstående, intill vansinnet uppskrämd flicka måste pressa ut ett spädbarn hon inte visste fanns. Hon visste inte ens att det var därifrån man fick spädbarn. Om scenen hade gjorts på ett sätt som ens närmade sig realism hade den varit fullständigt malplacerad i en film som huvudsakligen handlar om att visa upp vackra kroppar i vackra miljöer, men den hade också gjort filmen betydligt mindre feg.
Feg är just vad The Blue Lagoon är. Den vill visa Emmeline och Richard i paradiset och den vill samtidigt behålla realismen men vägrar möta följderna av det. Den introducerar farliga infödingar som sen inte spelar någon roll för handlingen. Den vill ge sin lyckliga lilla familj ett gulligt barn men ryggar tillbaka inför att visa hur det verkligen hade sett ut. Och den vågar inte ens ta ansvar för sitt eget slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar