1828 dök en pojke i sextonårsåldern upp i Nürnberg. Han hade med sig ett brev till ryttarmästaren på sjätte kavalleriregementet, ett annat brev som påstods vara från hans mor, och det enda han sa var att han ville bli kavallerist som sin far. Enligt breven hade modern lämnat över honom till en man som tagit hand om honom tills nu och sedan skickat iväg honom med breven.
Han visade sig vara läraktig och till slut kunde han berätta att han vuxit upp alldeles ensam i en fängelsehåla. En dag kom en maskerad man för att lära honom stå, gå, skriva sitt namn och säga den enda meningen han kunde. Han blev en liten celebritet i 1800-talets Europa tills han dog av ett knivhugg. Vi vet inte mycket mer om honom och den troligaste hypotesen verkar vara att han bluffade och råkade hugga för djupt när han skulle skada sig själv för att öka på sin bortbleknande berömmelse.
Spontant känns detta som en ofilmbar historia om man inte själv hittar på någon fantastisk förklaring på mysteriet. Med sin Jeder für sich und Gott gegen alle har Werner Herzog visat att spontana känslor ibland har rätt.
Till att börja med tas all spänning bort genom att de intressanta bitarna av historien berättas redan före förtexterna. Vi vet redan från början allt som Kaspar Hauser kommer att berätta. Hans fullständigt omöjliga bakgrundshistoria (vi vet vad som händer med barn som växer upp under så fattiga omständigheter som Kaspar Hauser berättade om) presenteras som sanning och vi ser den innan någon annan får veta den. Vad får vi ut av att se Kaspar Hauser snubbla runt och lära sig prata, när vi redan vet precis vad han kommer att säga? Det hjälper inte att verklighetens Kaspar var runt sexton när han hittades medan filmens förefaller vara närmare fyrtio.
Framför allt är Jeder für sich und Gott gegen alle fruktansvärt tråkig. Vid förhören med och undersökningarna av Kaspar Hauser följer en protokollförare med, för vars skull allting måste upprepas, förklaras och specificeras så att scenerna dras ut till dubbla längden utan att ett dugg innehåll tillförs.
Kaspar Hausers försök att lära sig prata, äta, sitta och gå sträcks ut i det oändliga. Montage förlöjligas ofta men det finns en anledning till att de finns, nämligen att det hade varit mördande tråkigt att se Rocky göra hundra armhävningar och sen göra hundra situps och sen springa i en halvtimme och sen slå på en sandsäck och sen göra några armhävningar till och fortsätta med det tills solen går ner och sen gå upp dagen efter och göra samma sak igen. Det är så det känns att se Jeder für sich und Gott gegen alle; Kaspar Hauser stapplar fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han säger samma ord om och om igen tills jag börjar snabbspola för att se om det kanske händer något längre fram i filmen.
Jag ska bespara er mödan: det gör det inte. Jeder für sich und Gott gegen alle kan bäst beskrivas som en film som består av enbart utfyllnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar