Dog Bite Dog (orig. Gau Ngao Gau) (2006) - 5/6

En man (Edison Chen) som verkar ha bara rudimentära kopplingar till mänsklighet färdas med båt till Hong Kong. Där hamnar han på en restaurang, en plats vars normer tydligen är helt främmande för honom, och mördar kallblodigt en advokat.

Han flyr från platsen och jagas av den brutale och oskötsamme polisen Wai (Sam Lee) och hans kollega Lam (Suet Lam). Under en våldsam konfrontation dödas Lam och då blir det personligt för Wai, som jagar mördaren med psykotisk målmedvetenhet.

Det visar sig att mördaren växte upp som kambodjanskt gatubarn och överlevde genom att besegra andra barn i blodiga, illegala boxningsmatcher som var föremål för vild satsning. Poliserna konstaterar att om det var hans barndom så har han inte mycket mänsklighet kvar.

Av en slump träffar den flyende mördaren på en ung kvinna (Weiying Pei) som väcker känslor i honom, och vi börjar ana att poliserna har fel. Under jakten mjuknar mördaren medan Wai hårdnar och de kommer kanske att hinna passera varandra innan den slutliga uppgörelsen.

Dog Bite Dog är en mycket våldsam, brutal, hänsynslös film, men det kalla våldet glorifieras inte och det upplevs aldrig som spekulativt. Liksom i Korpen flyger och A Clockwork Orange används det för att dra in oss i karaktärernas värld, en värld som - tacknämligen - är de flesta av oss helt främmande.

Filmens stora nackdel är en onödig undertråd som involverar Wais far (Ka Wah Lam), en aktad polis som ligger i koma efter att ha skjutits, och misstänks för droghandel. Den behövs inte för att förklara Wais motivation - om något så stör den det syftet - och den har få beröringspunkter med resten av berättelsen.

När slutet väl kommer är det dock glömt. Slutscenen i Dog Bite Dog är ett litet mästerverk, en avskalad, stiliserad, koreograferad historia där ord är överflödiga och gester är allt. Tre människor möts och deras linjer löper till sina oundvikliga slutpunkter i en blodig, känslosam dans. Sällan har något så våldsamt och så sorgligt varit så vackert.

The American (2010) - 3/6

Den mystiske amerikanen Jack (George Clooney) lever ett till synes idylliskt liv i svenska Dalarna med Ingrid (Irina Björklund). När de är ute på en promenad blir de angripna av en krypskytt. Jack dödar honom, sen Ingrid, och ger sig av till Rom.

Där kontaktar han Pavel (Johan Leysen) som säger åt honom att ligga lågt medan Pavel kollar upp vad som pågår. Under tiden fixar Pavel ett uppdrag åt Jack; han ska bygga ett specialgjort prickskyttegevär åt Mathilde (Thekla Reuten). Jack är tydligen nån sorts specialiserad vapensmed och lönnmördare som drog sig tillbaka till Dalarna för att ligga med en svenska. Nu slår han sig i stället ner på den italienska landsbygden, har djupa samtal med prästen Benedetto (Paolo Bonacelli) och köper sex av Clara (Violante Placido).

Här saktar filmen ner och blir väldigt långsam, vilket inte nödvändigtvis är något dåligt. Men i det här sammanhanget bygger det på att jag intresserar mig för Jack. Spänningen måste vara att lära mig mer om honom och det fungerar bara om jag vet mycket nog för att vilja lära mig mer.

Jack är för mystisk, det finns för lite där, och resten serveras för långsamt. Dessutom utgör han något av en kliché: yrkesmördaren som försöker sluta men inte tillåts göra det. Till och med det faktiskt vackert skötta förhållandet med Clara blir till kliché: den känslolöse mannen som upptäcker att han faktiskt kan känna något. Vilket jag trodde att han gjorde redan i inledningsscenen, med Ingrid.

The American hämtar upp sig markant i slutminuterna och tillsammans med välstämda, lågmälda skådespelarprestationer och en engagerande regi är det nästan tillräckligt för att trycka upp den till en bra film. Men inte riktigt.

Ex Machina (2015) - 6/6

När den här filmen fick en Oscar för bästa effekter över Star Wars VII och Mad Max: Fury Road visste jag att jag måste se den. Jag är glad att jag gjorde det, och effekterna är väldigt bra, men det är inte effekterna som gör Ex Machina bra. Man hade kunnat göra samma film med femtiotalsteknologi och den hade varit lika fantastisk.

I filmens nutid är den genialiske Nathan (Oscar Isaac) grundare och ägare av sökmotorn Blue Book, som handhar 94% av all internetsökning. En av hans anställda är programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson), som vinner ett företagslotteri där priset är en vecka med Nathan på hans luxuösa residens på vidsträckta ägor.

När Caleb anländer berättar Nathan den egentliga orsaken till hans närvaro: Nathan tror sig ha skapat artificiell intelligens och han vill att Caleb umgås med den för att avgöra om den faktiskt är intelligent eller bara följer ett avancerat program. Det rör sig om en till synes kvinnlig robot vid namn Ava (Alicia Vikander). Caleb tillbringar sina dagar med henne och sina kvällar med att dricka med Nathan medan Kyoko (Sonoya Mizuno) passar upp på dem.

Nathan, och Oscar Isaacs prestation i rollen, är det som först skapar intresset för Ex Machina. Nathan är en väldigt smart man - han skrev grundkoden till Blue Book när han var tretton - och smarta karaktärer är nästan omöjliga att skriva. Det är därför dr House alltid får en genialisk metaforisk insikt under avsnittets sista minuter.

Nathan är annorlunda. Han är trovärdigt smart och märkt av att ha tillbringat ett helt liv som den smartaste i rummet. Han är otåligt intolerant mot skitsnack och skär in till pudelns kärna så fort han kan, varenda gång. Han genomskådar alla försvarsmekanismer och slänger dem hänsynslöst åt sidan. Samtidigt är han intagande och charmig - i alla fall i början. Han blir mindre behaglig men mer intressant allt eftersom filmen fortgår.

Nathan är en kraftigt bidragande faktor till den påtagliga stämning som löper genom Ex Machina. Det här är i sig en intelligent film på samma sätt som Gone Baby Gone; en film där det går att räkna ut saker i förväg eftersom de flödar logiskt från det vi sett, och det gör ingenting att vi kan det.

Filmens sanna värde ligger ändå annorstädes. Den tar upp frågor som har bubblat runt i min egen hjärna väldigt intensivt på sista tiden. Var går gränsen mellan maskin och människa? Är våra hjärnor sant intelligenta eller bara väldigt väl programmerade, och om det är det senare, är sann intelligens en chimär? Om inte, har vi moralisk rätt att skapa artificiell intelligens?

Det fortsätter med den väldigt aktuella frågan om det allt mer oundvikliga övervakningssamhället. Vad får det som på nittiotalet kallades för IT-samhället för följder, när den personligaste av information samlas och registreras? Någon som Nathan ser inga hinder mellan sig och all kunskap i världen.

Safe House (2012) - 2/6

Tobin Frost (Denzel Washington) var en halvt legendarisk CIA-agent, känd för sin förmåga att omvända fienden till att bli dubbelagenter, innan han blev frilansare och sålde ut sitt land till alla som ville köpa. Efter nio år i den branschen promenerar han plötsligt in på amerikanska konsulatet i Kapstaden och presenterar sig.

Han förs till det safe house (det finns säkert en svensk term men SÄPO har slutat svara när jag ringer) som drivs av den uttråkade Matt Weston (Ryan Reynolds), som drömmer om en mer spännande postering än att sköta en lägenhet som aldrig har en gäst. När Frost anländer är det dock slut med tristessen; först får Weston bevittna waterboarding och sen blir stället attackerat av Vargas (Fares Fares) och hans tungt beväpnade underhuggare.

Det är bara Weston och Frost som undkommer. Med hjälp av sina bossar David Barlow (Brendan Gleeson, varför nu en irländare är CIA-chef) och Catherine Linklater (Vera Farmiga) försöker han komma fram till vad han ska göra härnäst. Vilket naturligtvis involverar åtskilliga eldstrider.

Det finns en tämligen svårgenomtränglig intrig - jag vet fortfarande inte varför Keller (Joel Kinnaman) gjorde som han gjorde - men huvudattraktionen ska ligga i Denzel Washingtons spel som Tobin Frost. Han lanseras som en blandning av Jokern och Hannibal the Cannibal, ett psykologiskt geni som kan snacka sig in i hjärnan på vem som helst.

Verkligheten visar sig betydligt mer mondän, och ingenting vi inte har sett förut. Det är bara det bättre spelet från Ryan Reynolds som gör att det blir så pass trovärdigt som det är, men Tobin Frost förefaller inte vara någon genialisk dubbelagentskapare.

De intressantaste bitarna är i stället de som är helt befriade från både action och halvtaskigt psykologspel, där vi ser ärrade underrättelseveteraner utöva sin konst. Sånt är alltid intressant när det görs bra, även om jag är övertygad om att det är en högst fiktiv version vi ser. Ändå mindre fiktiv än de träiga eldstriderna.

Zero Dark Thirty (2012) - 2/6

Jag har ett komplicerat förhållande till filmer som bygger på verkligheten, särskilt när den verkligheten är viktig. Det spelar inte enorm roll att Braveheart fifflar lite med vad som verkligen hände, men att In the Name of the Father ljuger om i stort sett allting är politiskt viktigt. Den konflikten är fortfarande igång.

Men ska det påverka hur man bedömer en film? Ska en film bara värderas efter sina egna kvalitéer, i ett vacuum, eller ska den bemötas som ett meningsfullt verk? Är von Triers filmer sämre därför att de förespråkar vidriga värderingar, är Birth of a Nation inget mästerverk därför att det den visar är den vite mannen som äntligen reser sig mot de svarta förtryckarna i USA på 1800-talet? Jag tror att det beror på vilka känslor filmen väcker, och huruvida den överlever att jämföras med verkligheten.

Som tur är behöver jag inte lösa det problemet just i dag, för jag tycker inte om Zero Dark Thirty ändå. Men det hjälper verkligen inte att den framställer jakten på Usama bin Laden som en enda CIA-agents verk, som hon utförde trots att hon motarbetades av precis alla. Det hjälper inte att den framställer tortyr som ett effektivt underrättelseredskap som ledde till bin Ladens död. Det hjälper inte att Barack Obamas enda roll i filmen är att hindra hjältarna genom att ta ifrån dem deras möjlighet att tortera. Det hjälper inte att jakten på bin Laden framställs som något ädelt när det i själva verket handlade om vedergällning.

Om vi bortser från det så undrar jag vad det är med mig och Kathryn Bigelow. Hennes förra film, The Hurt Locker, hyllades och prisades av i princip alla utom mig, och nu är det likadant med Zero Dark Thirty. Hon gjorde även Strange Days och Point Break, så det är inte som om jag har något personligt emot henne, men den här döda stilen hon har lagt sig till med får mig att undra vad det är alla andra ser i hennes filmer.

Det är en lång historia om den nybakade CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) som kastas rakt in i en tortyrsession med agenten Dan (Jason Clarke) och offret Ammar (Reda Kateb). Först tycker hon det är otäckt, men hon hämtar sig snart och hennes initiala motvilja framställs som något hon måste komma över för att bli en effektiv agent. Sen tillbringar hon större delen av ett årtionde med att följa ett spår som hon är ensam att tro på, i en typisk Hollywood-dramaturgi.

När det handlar om riktigt underrättelsearbete är Zero Dark Thirty fängslande. Men det är en väldigt liten del av löptiden som ägnas åt det. För det mesta slåss Maya mot andra agenter och överordnade, eller så torterar hon människor, eller så blir hon angripen, eller så är det besvikelser och bomber som exploderar.

Zero Dark Thirty förvrider ett verkligt skeende som spelar stor roll för vår nutida värld; det här är versionen som kommer att fastna i det kollektiva medvetandet. Det är nog för att jag ska tycka illa om att den finns, men det är det mediokra sättet den gör det på som gör den till en dålig film.

Nightcrawler (2014) - 6/6

Lou Bloom (Jake Gyllenhaal) är en av de mest speciella filmkaraktärer jag sett. Till att börja med verkar han bara vara en överdrivet framgångstörstande ung man som internaliserat varenda slagord från skitskyfflande livscoacher och gör allt för att verka ambitiös och kompetent, men varenda ord ur hans mun bär en störande stelhet och hans meningar är alldeles för välsnickrade för att vara sanna. Redan från början gnager han i oss. Det finns något riktigt mörkt där inne.

Den framgångsväg han väljer är den som i Sverige brukade kallas blåljusjunkie; frilansare som åker runt på nätterna med en kamera och en bilradio och filmar olyckor och brottsplatser, och säljer bilderna till TV eller tidningar. Det är ett stressigt liv, men Lou faller rätt in i det. Redan när han bara är en kille med en handhållen kamera beskriver han sin verksamhet som en firma, kanske bara för att lura in sin assistent Rick Carey (Riz Ahmed), kanske för att han tror på det. Eller för att han har fallit för ännu ett slagord, ett av dem som handlar om att om man låtsas något så blir det sant.

Han säljer sina verk till TV-redaktören Nina Romino (Rene Russo). Hon ser i honom en karriärräddande ängel. Han verkar helt sakna gränser; han kör upp sin kamera i ansiktet på poliser, brandmän och blödande brottsoffer. Hon lär honom nyhetssändningarnas iskalla logik. Hon vill ha blod och våld, hon vill ha rika vita offer och fattiga svarta brottslingar. Hon vill sprida rädsla, för det är det som får hennes publik att klistras vid TV-apparaterna.

Lou har inga problem med det, men Nina får snart anledning att ångra sig. Hon ser sig som en hård affärskvinna, men Lou är mer cynisk och mer iskall än hon kunde föreställa sig. Hans framgångstörst går långt bortom det normala, eller ens det friska.

Det som knuffar upp Nightcrawler till toppnivå är en slipad cinematografi och tight regi som färgar hela filmen till samma mörker som råder i historien och inne i Lous huvud. Men det är Gyllenhaal som får oss att fortsätta titta. Lou Bloom är en genuint skrämmande skapelse, en människa man aldrig skulle vilja träffa i verkligheten. Han är någon som smyger sig in i ens liv tills man aldrig blir av med honom igen, ett vandrande djävulskontrakt. Och samtidigt är han den logiska förlängningen av den allt kortare nyhetscykeln, den allt tuffare situationen för media, den aldrig pausande jakten på sensationer. Samhällen får det de ber om, och kanske har vi bett om Lou Bloom.

Tracers (2015) - 1/6

När parkour först gick mainstream var det väldigt coolt; de böljande karakteristiska rörelsemönstren liknade inget vi sett innan. Hypen dog fort, det blev uttjatat, och nu himlar jag med ögonen så fort jag ser en traceur på film. Så Tracers hade ingen bra början - det första som händer är att cykelbudet Cam (Taylor Lautner) korsar vägar med ett gäng traceurer och det slutar med att gängets snygga tjej Nikki (Marie Avgeropoulos) orsakar en olycka som sabbar Cams cykel.

Det är bara ett av hans problem. Han försöker reparera sin bil men har inte råd med reservdelar, han är skyldig kinesiska gangsters ett femsiffrigt dollarbelopp, han kan inte tjäna nog med pengar ens när hans cykel inte är sönder, och han ligger efter med hyran.

Besatt av Nikki börjar han leta efter traceurerna men hon verkar inte vilja ha med honom att göra. Han börjar träna parkour på egen hand - eftersom han uppenbarligen har mycket fritid och inga andra åtaganden - tills han lyckas hoppa och volta in i Nikkis gäng. Det är det sedvanliga pseudofilosoferandet och mötet med kvasi-Miyagin Miller (Adam Rayner). Det visar sig att gänget - under Millers ledning - gör vagt definierade jobb för att tjäna pengar, och Cam vill vara med.

Det är rätt tråkigt, alltihop. Parkour har vi sett förr, killen som drygar in sig hos den snygga tjejen som inte vill ha med honom att göra har vi sett förr, mentorn som visar sig vara något annat har vi sett förr, och huvudpersonen som slutligen vänder på steken har vi också sett förr. Om detta är Taylor Lautners efter-Twilight-plan så ser det inte för lovande ut för hans karriär.

Taken 3 (2014) - 4/6

Jag är förbluffad. Den här filmen har nästan konsekvent sågats av kritikerna, även av dem som hyllade de två första delarna i serien. Och visst, Taken 3 är ingen Taken, inte ens en Taken 2. Den utnyttjar sin fascinerande huvudkaraktär alldeles för lite och kvinnorollerna har i princip reducerats till motivation åt de manliga karaktärerna. Men hur man kan avsky Taken 3 och gilla de första två, det är obegripligt.

Den har till och med en något mognare story än sina föregångare, även om det tar ett tag för det att bli uppenbart. Ex-hårdingen Bryan Mills (Liam Neeson) har efter sina tidigare äventyr fått ett gott förhållande med dottern Kim (Maggie Grace), exfrun Lenore (Famke Janssen) och till och med Lenores nye man Stuart (Dougray Scott). Lenore och Stuart har problem och båda pratar var för sig med Bryan om det. Lenores känslor för Bryan verkar vara tillbaka, och hans känslor för henne var väl aldrig borta.

Det hela tar en otäck vändning när Bryan kommer hem och hittar Lenore död i hans sovrum. Polisen dyker upp, Bryan tar ett snabbt beslut och flyr. Nu är han på flykt undan polisen och mannen som leder jakten är Frank Dotzler (Forest Whitaker som normalt är bra men här tycks ha glömt all inspiration hemma), en slipad polis som blir en värdig motståndare till Bryan.

En stor del av det roliga med Taken och Taken 2 var att se Bryan Mills använda sin väldigt speciella uppsättning färdigheter. De kommer inte alls till sin rätt i den här delen och hans mästerliga plan verkar alldeles för ofta kretsa runt att helt enkelt spöa upp ett godtyckligt antal motståndare. Därför är Taken 3 mer av en actionfest, med stridsscen efter stridsscen. Bra stridsscener, absolut, men inte mer än så.

Framför allt slösar manuset helt bort en potentiellt fantastisk konfrontation mellan Bryan och en karaktär som borde ha fått vara hans mörka spegel. Två stenhårda män med likadana bakgrunder, den ene god, den andre ond, av natur och öde placerade på olika sidor av konflikten. Taken 3 antyder motivet, men uttalar det aldrig. På samma sätt får Bryan be sina gamla vänner - lika tuffa män som han - om hjälp, men de underbara sekvenser som hade kunnat bli resultatet när fyra hårda gamlingar börjar bruka allvar, de får aldrig materialisera.

Ändå gör actionscenerna, Neesons oupphörligen underhållande röst och talang, och den något mer utvecklade historien att Taken 3 landar en bra bit in på den positiva sidan. Den är ett tecken på att det är dags att sluta med den här serien nu, men inte på att den borde ha slutat tidigare.

John Wick (2014) - 2/6

I verkligheten är yrkesmördare något som knappt finns, i alla fall de Scaramanga-Leon-Martin Blank-karaktärer som är så vanliga på film. I John Wick är branschen så stor att de har ett eget hotell med dygnetruntläkare och särskilda regler - inga affärsuppgörelser på området. De här människorna jobbar för flera miljoner dollar per mord. Ekonomin går bara inte ihop.

Det är inte det enda sättet på vilket John Wick inte går ihop. Filmen tillbringar mycket tid med att berätta för oss och visa oss att titelkaraktären är en övermänsklig superninja som fäller människor som grässtrån, mannen som de andra superninjorna är rädda för. Den tillbringar inte en sekund med att förklara hur han blev sån, eller varför folk gladeligen slåss mot honom ändå. Och sen avslutar den med en slutstrid mellan nämnde superninja och en plufsig gubbe, och försöker göra det spännande.

Jag sitter och tänker på sånt genom hela filmen, och det gör att det inte går att njuta av bitarna som faktiskt är bra. Den börjar lovande, med John Wick (Keanu Reeves) som en gift man vars fru Helen (Bridget Moynahan) är svårt sjuk. När hon till slut avlider bor han ensam i ett stort hus med bara två kärlekar: sin Mustang från 1970, och en hundvalp som frun köpte åt honom så att han skulle ha någon när hon var borta.

Den ryske gangstern Josef Tarasov (Alfie Allen) får ett gott öga till Johns bil och när han vägrar sälja blir det besök av ett halvdussin gangstrar. De spöar upp John, slår sönder hans hem, dödar hans hund och stjäl hans bil.

John reser sig, städar upp, och plockar fram sina gamla vapen. Under tiden förklarar Josefs far, gangsterbossen Viggo (Michael Nyqvist), för sin puckade son vem det är han har gett sig på. En numera pensionerad yrkesmördare, en ostoppbar dödsmaskin.

Därifrån förvandlas John Wick till en hämndaction av standardsnitt. Det måste fortfarande finnas nya saker att göra med biljakter, eldstrider och slagsmål, men John Wick är inte intresserad av att prova. Den försöker vinna alla sina coolhetspoäng på relationerna mellan sina iskalla karaktärer - och det ska erkännas att det fungerar ibland - och nöjer sig resten av tiden med att spruta adrenalin.

Jag brukar försvara Keanu Reeves när han beskylls för att vara en usel skådespelare, men jag erkänner att han inte är vidare mångsidig. Han har helt enkelt inte mycket till bredd. När det funkar så funkar det bra, och för det mesta funkar det i John Wick. Men så fort rustningen spricker och John visar sina undertryckta känslor, då spricker också Reeves talang.

Det sammanlagda resultatet är en tretton-på-dussinet-actionfilm, med föga emotionell tyngd och ooriginella actionscener, irriterande oförklarligheter (varför skrattar folk när de inte har någon anledning?) och ett antiklimaktiskt avslut.

A Walk Among the Tombstones (2014) - 4/6

Ännu en actionthriller med Liam Neeson. Okej, den här liknar Taken mindre än de flesta men den hade likväl inte existerat i denna form om inte Taken hade funnits. Neeson är fortfarande en f.d. professionell hårding, numera frilansare, som opererar utanför lagen och löser problem med hjärna och nävar.

Den här gången heter karaktären Matthew Scudder och är hjälten i en lång bokserie av Lawrence Block. Matthew är en expolis och exalkoholist som numera jobbar som olicensierad privatdetektiv. Han går på AA-möten och där träffar han knarkaren Peter (Boyd Holbrook) som har ett jobb till honom. Peters bror Kenny (Dan Stevens) vill att Matthew letar reda på männen som kidnappade hans fru.

Matthews sidekick blir den hemlöse TJ (Brian Bradley, rapparen Astro), som pratar slang och kan datorer, och på superhjältars vis har en svag punkt. Jag har aldrig sett att det varit sicklecellanemi tidigare, dock.

A Walk Among the Tombstones är en kompetent men oremarkabel thriller. Skurkarna är nattsvart onda, Matthew är en tuffing med hjärta av guld, och hans uppdragsgivare spelar som bäst i gråzonerna. Vi varvar våld och jakter med scener där Neeson får lägga pannan i djupa veck och följa ledtrådar. Det funkar, till nittio procent för att det aldrig slutar vara roligt att titta på den genomprofessionelle Neeson, som ger allt i varenda roll.

Transcendence (2014) - 5/6

Den teknologiska singulariteten är den tidpunkt - förhoppningsvis nära förestående, jag håller tummarna för "inom min livstid" - när mänskligheten uppfinner sann artificiell intelligens som är smartare än vi själva. Efter det finns det ingen anledning för den tekniska utvecklingen att stanna av eller sakta ner eller ens göra något annat än att accelerera exponentiellt, för om vi kan skapa något smartare än vi är så kan det skapa något smartare än det är, och på den vägen är det. Sen blir det kall fusion och nanoteknologi och därmed i praktiken oändligt med energi och produktionskapacitet, och så har vi ingen anledning att ha en ekonomi och världen blir en utopi.

Det är i alla fall teorin. Det är förstås rätt svårt att visa på film - utopier är tråkiga och det är svårt att porträttera den utvecklingen - även om Transcendence i alla fall gör ett bra försök att visa hur världens förändring skulle kunna arta sig. Tekniken vi ser här skulle verkligen skapa en ny värld, och den utvecklingen visas upp gradvis, accelererande, med en hälsosam dos av tvivel insprängd.

Dr Will Caster (Johnny Depp) är en av de främsta forskarna på den artificiella intelligensens område. Det enda han bryr sig om förutom det är sin fru Evelyn (Rebecca Hall), hans koppling till världen.

När den teknikfientliga terroristgruppen R.I.F.T. attackerar AI-laboratorier runt om i världen är det bara Wills kvar som har en chans att nå några resultat inom de närmaste decennierna. Själv blir han utsatt för ett mordförsök men överlever, tills det visar sig att kulan var poloniumförgiftad. Han har dagar kvar att leva.

Det är Evelyn som kommer på lösningen och presenterar den för deras forskarvän Max (Paul Bettany). Det närmaste någon kommit sann AI var när de kopierade en apas sinne och laddade upp det till en dator. Evelyn vill prova samma sak med Will. Max invänder att det är omöjligt, om de missar minsta lilla grej är det inte Will längre. Är Evelyn förblindad av kärlek eller är Max trångsynt?

De försöker, och de lyckas. Wills kropp dör men hans medvetande lever vidar i en kvantdator. R.I.F.T. anfaller och försöker förstöra datorn men Evelyn lyckas kopiera Will till internet och själv fly. Tillsammans med Will börjar hon förändra världen.

Det finns så mycket härligt med Transcendence. Till att börja med är den både smart och rent visuellt vacker, vilket man kan vänta sig när regissören är Christopher Nolans favoritfotograf Wally Pfister. Johnny Depp, alltjämt en av mina favoritskådespelare, har hittat tillbaka från sina Jack Sparrow-karaktärer till något mjukt och genuint, men han gör det ändå tvetydigt och det är där vi hittar det riktigt bra.

Transcendence får mig hela tiden att fortsätta gissa. Är Will fortfarande Will? Är R.I.F.T. på rätt eller fel sida? Kommer det här att visa sig vara mänsklighetens välsignelse eller dess förbannelse? Kan man lita på FBI-agenten Donald Buchanan (Cillian Murphy) eller på den gamle vännen Joseph Tagger (Morgan Freeman)? Hur hamnar vi i den förstörda värld som visas under de första minuterna? Vi förstår alla sidor i konflikten, alla gruppers motiv, och vi vet inte vilken sida vi själva borde stå på. Fler filmer borde fungera så här.

Man of the Year (2006) - 2/6

En sund idé som förstörs så grundligt att jag börjar tro att det var med flit. Annars begriper jag inte varför man låter Robin Williams spela komiker och sen ger honom sämre skämt än han skulle kunna improvisera på stället, eller varför man blandar tre-fyra olika genrer och berättelser utan att fundera på vad publiken kan tänkas vilja ha, eller varför man lämnar öppna hål som får mig att klia mig i huvudet, och framför allt inte varför man gör ett så kraftigt skifte halvvägs igenom att vi ser två filmer, en utan slut och en som är rätt ointressant.

Williams spelar Tom Dobbs, en politisk TV-komiker i Jon Stewart-stil som mer eller mindre av en slump bestämmer sig för att sluta skoja och bli presidentkandidat. Han blir en frisk fläkt och får anhängare bara av den anledningen, han lyckas ta sig in i TV-debatterna och bryter mot all etikett. Han erkänner marijuanabruk, sexköp, alla sina gamla synder och karaktärsfel. Och det fungerar.

Samtidigt ska ett nytt röstningssystem införas, helt datoriserat och ypperligt effektivt. Dess upphovskvinna är Eleanor Green (Laura Linney) som kort innan valet upptäcker en otäck bugg som mycket väl kan ändra valets utfall. Hon försöker berätta det för sina chefer på företaget Delacroy, men Stewart (Jeff Goldblum) informerar henne om att ingenting ska göras. Förbättra systemet, men gör det efter valet. Rädda företaget. Spelar det egentligen någon roll hur många som röstade på vinnaren?

Dobbs vinner - till allas förvåning - och måste fundera på att bilda en regering, stå ut med livvakter, och vad i helsike han ska göra med den här nya situationen som han aldrig egentligen väntade sig.

Vad vill man se nu? Jag vet inte vad du tänker, men jag ville se Dobbs börja arbeta i det politiska systemet. Kan han behålla sina ideal eller kommer han att smulas sönder av det traditionsbundna maskineriet? Vad händer när det inte bara handlar om att se bra ut i TV och säga roliga saker?

Det är förstås inte den historien vi får. I stället fokuserar resten av filmen på datorbuggen och Delacroys försök att tysta Eleanor Green. Det blir thrillerstämning och actionscener och allt politiskt djup som byggts upp slängs bort. Dessutom blir det en söt liten kärlekshistoria mellan Tom Dobbs och Eleanor Green, som om det den här filmen behövde var ännu en meningslös undertråd.

Man of the Year är två (minst) filmer i en, och ingen av dem fungerar riktigt bra. Robin Williams har sällan varit mindre rolig, en bragd med tanke på att han spelar en komiker, och medan Laura Linney gör ett bra jobb med att förmedla sin växande paranoida skräck så är det här inte filmen för den prestationen.

Kan vi inte få en ny film som den här, där vi helt enkelt hoppar över biten med valbuggen och går vidare med alla de lovande politiska trådarna i stället? Det finns många bra repliker i Man of the Year. Jag hade velat höra dem i sin rätta miljö.

Dawn of the Planet of the Apes (2014) - 6/6

Den förra Apornas planet-filmen var en enormt felbemängd film som på något sätt lyckades bli fantastisk ändå, främst genom sin otäckt verklighetstrogna CGI som användes till att skapa scener som inte liknade något jag sett förut, en huvudperson som var en av de trovärdigaste ickemänskliga karaktärerna någonsin, och en välsmidd historia som slutade med ett kraftfullt känslomässigt klimax.

Jag hade inga större förhoppningar om uppföljaren, men den överraskade mig. Den har färre uppenbara fel än föregångaren men kanske inte lika mäktig berättelse, men där föregångaren gav oss enstaka ickemänskliga karaktärer får vi här ett helt ickemänskligt samhälle. Liksom Caesar i Rise of the Planet of the Apes är aporna i Dawn of the Planet of the Apes inte människor i apmasker, de är intelligenta apor. De har byggt sin egen värld, formad av deras tankar, instinkter och erfarenheter. De har hus, eld, spjut, skolor, lagar.

Under tiden har människornas värld gått under. Viruset som gav Caesar intelligens och skulle bota Alzheimers visade sig vara en dödlig farsot och när filmen börjar har det gått två år sedan aporna såg minsta tecken på mänskligt liv. De utgår ifrån att de är utrotade. Chimpansen Caesar (Andy Serkis) sörjer dem, medan orangutangen Maurice (Karin Konoval) säger att han aldrig kände dem som Caesar gjorde. Han såg bara deras dåliga sidor.

Men en dag så dyker en människa upp i skogen. Det är Carver (Kirk Acevedo), som skräckslagen skjuter en av aporna och ropar på sina vänner, en liten grupp människor ledda av Malcolm (Jason Clarke). Aporna samlas, ledda av Caesar som beordrar människorna att ge sig av. De flyr tillbaka till San Francisco, där de människor som visat sig immuna mot viruset försöker återuppbygga civilisationen under Dreyfus (Gary Oldman).

Deras rapporter om apor som bär vapen och kommunicerar tas först inte på allvar. Sen dyker Caesar och andra apor upp till häst för att förklara att de vill ha fred men kommer att slåss för att försvara sitt hem om det behövs, och då splittras överlevarna i tjabbande falanger. En del vill attackera. Andra vill isolera sig. Men bränslet håller på att ta slut, och Malcolms gäng var i apornas skogar för att se om en gammal damm gick att använda så att San Francisco fick ström igen. Det var Dreyfus plan hela tiden; strömmen skulle hålla igång civilisationen.

Det är här filmen blir riktigt bra. Det är inte apor mot människor. Båda sidor har sina aggressiva och välvilliga falanger. Hos människorna skyller Carver aporna för allting och vill helst skjuta av dem. Hos aporna är Koba (Toby Kebbell) en aggressiv människohatare. Dreyfus vill plundra de gamla arsenalerna och starta krig mot aporna. Malcolm får tre dagar på sig att hitta en fredlig lösning, men hur intelligent Caesar än är så är han ändå en främmande varelse och hans värld en främmande plats. Det är fantastiskt välbalanserat.

Visst finns det saker som hade kunnat förbättras, precis som i föregångaren. I början använder aporna teckenspråk och när de någon enstaka gång pratar, med ord som trycks fram genom illa lämpade stämband, är det för att ge extra tyngd till sina ord eller för att det är enda sättet att nå fram till människorna. Mot slutet häver de ur sig hela konversationer, även när det bara är apor närvarande.

Ett ögonblick gjorde mig genuint förbluffad, jag hade aldrig gissat att det skulle hända, och trist nog så följdes det av ett ögonblick som fick mig att skrika "nej!" rätt ut. Det var en fruktansvärt lam uppföljning som stal mycket av filmens känslomässiga kraft.

Men det är faktiskt småsaker. Dawn of the Planet of the Apes innehåller trovärdiga karaktärer på alla sidor av konflikten, en fängslande historia, och effekter så briljanta att de inte ens märks. Jag ser fram emot nästa del i serien - och detta kommer från någon som aldrig hade sett en bra Apornas planet-film före 2012.

Kill the Messenger (2014) - 4/6

Kill the Messenger har samma problem som många filmer som bygger på en sann historia: verkligheten har ingen dramaturgi. Antingen ändrar man på historien - ibland så mycket att det knappt finns nåt kvar - eller så står man ut med en film som är dramatiskt svag, helt enkelt därför att den bara tar slut utan klimax eller upprättelse. Kill the Messenger valde det senare alternativet, vilket jag tycker är helt rätt - om inte annat så för att det här är politiskt sprängstoff. Den här historien spelar roll.

Det dödar inte heller filmen, men den börjar mycket starkare än den kan avsluta, och de traditionella "vad hände sen?"-texterna är direkt nedbrytande. Då tycker vi nämligen rätt bra om journalisten Gary Webb (Jeremy Renner), en grävare på en liten lokaltidning. Han skriver om hur den amerikanska staten konfiskerar egendom från misstänkta knarklangare och sen behåller alltihopa även om den misstänkte frias.

Då får han ett samtal från Coral Baca (Paz Vega) som har en historia att berätta om sin pojkvän Raffie (Aaron Farb). Hon påstår att Raffie sålde knark på statligt uppdrag, något som får Gary Webb att höja på ögonbrynen och lyssna. Hon har dessutom kopior på viktiga dokument, och Gary plockar fram spaden.

Det leder honom till en fantastisk historia. Det verkar som om CIA finansierade nicaraguanska frihetskämpar genom att sälja crack i USA. De förvandlade South Central Los Angeles - och oräkneliga andra platser - till helveteshål för att stödja den nicaraguanska revolutionen. Det är förstås explosiva uppgifter, och när de är publicerade blir Gary själv en måltavla. Hårda män i mörka kostymer sätter press på honom, och hans allierade blir färre och färre.

Såvitt jag kan utröna följer Kill the Messenger verkligheten väldigt nära. Frågan som fortfarande surrar i huvudet är hur mycket av Gary Webbs artikelserie "Dark Alliance" som faktiskt var sann. Hur inblandade var CIA? Vem visste vad och hur tänkte de? De frågorna finns hela tiden i bakgrunden under Kill the Messenger, som drivs framåt av sin huvudpersons vrede. Först är det journalistisk nit, sen är det ambition, sen är det ilska, och slutligen blodröd aggression, och vi står bakom varje skifte.

Det fungerar för att vi tycker om Gary Webb och vill att det ska gå bra för honom. Han är modig och hederlig och vinner vår sympati, och när hans liv rasar samman för att han gjort det rätta står vi på hans sida när knappt någon annan gör det. Men det är också därför den sista biten av Kill the Messenger inte fungerar särskilt väl. Då tar verkligheten vid, och den är brutal och kall.

The Guest (2014) - 5/6

Familjen Peterson förlorade sin son Caleb i kriget i Afghanistan. En dag knackar David Collins (Dan Stevens) på dörren. Han berättar att han tjänstgjorde tillsammans med Caleb. Han är artig och trevlig, och Calebs mamma Laura (Sheila Kelley) bjuder gärna in honom. När det visar sig att han inte har nånstans att bli av så erbjuder hon honom gästrum. Pappa Spencer (Leland Orser) och barnen Luke (Brendan Meyer) och Anna (Maika Monroe) är mer skeptiska men David vinner över dem.

Av denna korta inledning, titeln på filmen och det faktum att det är en thriller så tror du dig kunna ana resten. Och ja, i stora stycken har du rätt. Naturligtvis har David hemligheter. Naturligtvis är han inte den gode, vänlige man han verkar vara. Han löser familjens problem på våldsamma sätt och för in lite hårt kaos i barnens liv, men på ett sätt som gör att de vill ha honom kvar. Och det kan inte sluta väl.

Men samtidigt är The Guest inte fullt så enkel. David bär på ytterligare en nivå av hemligheter och hans handlingsmönster följer inte det fullt uppenbara. Det visar sig att det är något riktigt stort på gång, något som familjen Peterson inte ens kan ana och som David själv kanske inte ens kan uttrycka i ord.

The Guest faller in i sin genres mönster när det passar den och gör precis lagom mycket för att inte fastna helt och hållet i dem. Som jag brukar tjata om så finns klichéer av en anledning och det går att göra något underhållande och värdefullt av dem, vilket The Guest visar.

Det filmen verkligen saknar är de scener som klipptes bort på teststadiet, där vi får veta Davids hela bakgrund och vad det egentligen är som pågår. Vi får veta lite grann, skärvor av information, men sitter hela tiden och väntar på att få hela svaret.

De klipptes bort därför att både filmskaparna och testpubliken tyckte att det blev för mycket information. Okej, men då borde det ha klippts mer, så att vi aldrig börjar ställa frågorna som de scenerna hade besvarat. Nu är jag tokigt nyfiken när filmen slutar - och inte hjälper det att den traditionsenligt avslutas med en våldsorgie och en tvetydig sistascen.

Det ändrar dock inte att The Guest är en riktigt bra film, hjälpt av en mycket stark huvudrollsprestation från den för mig okände Dan Stevens. Hans David är en snygg, charmig, lågmäld varelse som väcker våra misstankar samtidigt som vi förstår precis varför alla tycker om honom. För den här filmen är han perfekt.

Non-Stop (2014) - 4/6

Sen Takens välförtjänta framgång kan Liam Neeson bara kassera in de här rollerna. Japp, än en gång är han en medelålders hårding som löser problem med hjärna, muskler och pistol. Att karaktärens namn, Bill Marks, inte ligger alldeles för långt ifrån Takens Bryan Mills är nog ingen slump.

Nu kommer Non-Stop aldrig i närheten av Taken, och Bill Marks är ingen Bryan Mills heller. Han är flygpolis, en man vars jobb det är att sitta beväpnad i första klass och vänta på att något ska gå åt helvete - ett bombhot, en kapning, vad som helst. Normalt händer förstås ingenting.

Men detta är ingen normal flygning. Han stiger på Londonplanet i New York, tar sig en cigg på toaletten, och får sms som berättar att en av passagerarna kommer att dö var tjugonde minut om inte 150 miljoner dollar förs över till ett schweiziskt konto.

Att gå igenom resten av handlingen, eller ens några detaljer, är dumt och meningslöst. Hela poängen är att se Bill Marks försöka reda upp situationen, tänka snabbt, använda nävarna, ta kommandot och råka ut för elände - något han är väldigt bra på.

Det är underhållande. Liam Neeson har bekvämt sjunkit ner i sitt fack och tänker nog tillbringa tio år med att göra precis det här, och göra det bra. Filmens stora problem kommer i upplösningen, när mysteriet ska få sin lösning.

Riktigt bra filmmysterier finns i två versioner: de som man själva räknar ut svaret på två sekunder innan filmen avslöjar det, och de som man inte lyckas lösa men så fort man får veta lösningen undrar man hur man inte kunde fatta det själv. 

Non-Stops mysterium tillhör inte någon av de kategorierna. När vi får veta lösningen så funkar den, visst, men det hade precis lika gärna kunnat vara något annat. Inget har pekat på just det här svaret över alla andra möjliga. Det är också här nånstans som filmens logik brakar ihop och vi avslutar med en actionfest.

Med en bättre tredje akt hade Non-Stop varit en riktigt bra thriller. Nu fungerar den för stunden, främst för att Liam Neeson tröskar på i sin bästa stil, men är väldigt lätt att glömma efteråt.

Divergent (2014) - 2/6

Jag tyckte om de första sekunderna av Divergent. Sen började handlingen. Det är kanske lite orättvist; jag hade nog gillat den här filmen när jag var femton. Nu är det bara en samling saker jag har sett förut. Det strandade fartyget som genast fastställer att vi befinner oss i en postapokalyptisk framtidsvärld är det enda smarta inslaget.

I just det här framtidssamhället är befolkningen indelad i fem falanger: Erudite, som är lärda och forskare, Dauntless, som är krigare och poliser, Amity, som är bönder, Candor, som är ärliga, och Abnegation, som är filantroper. Man föds in i en falang, i tonåren gör man ett test som avgör vilken falang man borde tillhöra, och sen väljer man en falang - oftast den man föddes in i vilket normalt är det testet säger, men man kan välja fritt.

Redan nu förefaller det här vara ett väldigt skumt samhälle. Vad pysslar Candor med, till exempel? Det enda vi får veta om dem är att de aldrig någonsin ljuger. Vilken funktion fyller de? Samma med Abnegation; de har visserligen den politiska makten men verkar tillbringa större delen av sin tid med att vara snälla och ge mat till de falanglösa, som lever som uteliggare.

De frågorna återkommer gång på gång. Matematiken går bara inte ihop, och det är innan vi ens får veta något om samhällsproblemen som gör att det finns en historia här över huvud taget. Den rör sig runt Beatrice Prior (Shailene Woodley) som fötts in i Abnegation och nu närmar hon sig dagen då hon ska välja vilken falang hon vill tillbringa resten av livet i.

Hon gör testet med en testledare (Maggie Q), som sedermera dyker upp som tatuerare och laboratorieassistent. Vilken falang tillhör hon? Mångsysslarna, tydligen. Beatrice går i alla fall igenom en hallucination med speglar och vargar och när hon kommer ut har testledaren fått flipp. Beatrices test var oklart; hon är Divergent, en som inte passar in i någon falang. Testledaren säger åt henne att hålla det hemligt och schasar iväg henne innan hennes överordnade dyker upp.

Vid valceremonin väljer Beatrice att bli Dauntless medan hennes bror Caleb (Ansel Elgort) väljer Erudite. Det här med att byta falang verkar rätt vanligt; Beatrice tränar tillsammans med en hel hög falangbytare hos Dauntless. Ändå är det hett nyhetsstoff att både Beatrice och Caleb bytte falang. Beatrice passar på att byta namn till Tris.

En klassisk träning-från-helvetet följer under den snälle Four (Theo James) och den elake Eric (Jai Courtney), tillsammans med nyfunna kompisen Christina (Zoë Kravitz). Man måste ligga bra till i poängräkningen för att få fortsätta träningen, annars blir man falanglös. Att döma av poängtavlan finns det 33 elever, varav 12 åker ut under första träningsfasen och därmed alltså blir lodisar. Hur kan ett samhälle fungera under de omständigheterna? Matematiken var aldrig solid, men nu har den rasat ihop fullständigt.

Att sen en från samhällets polis kan begå mordförsök på en annan, till synes helt påföljdsfritt... det verkar inte som om Dauntless har en avdelning för internutredningar. Divergents är till att börja med en hemlighet men bara lite senare är de allmän kunskap. Allt detta gnager i huvudet på mig hela tiden och jag kan inte njuta av en film som faktiskt ser snygg ut och har hyggliga actionscener.

Det ändrar dock inte att den sista halvtimmen eller så är riktigt tråkig och att den allra sista scenen är helt ologisk. Det är så att jag blir sugen på att läsa boken bara för att få veta om allt det här dök upp i filmversionen eller om det fanns med från början.

Stonehearst Asylum (2014) - 5/6

Året är 1899 och den unge doktor Edward Newgate (Jim Sturgess) anländer till det avlägset belägna Stonehearst-sinnessjukhuset, där han ska lära sig yrket. Han blir insläppt av Mickey (David Thewlis) och dennes underhuggare, och får träffa doktor Silas Lamb (Ben Kingsley).

Sjukhuset är fullt av patienter, psykiskt sjuka människor från fina familjer som gömt undan dessa pinsamheter. Newgate förbluffas av Lambs oortodoxa metoder - han tror inte på droger eller låsta dörrar, och han föredrar att göra sina patienter lyckliga framför att bota dem, när han får det valet.

Newgate träffar även den pianospelande hysterikern Eliza Graves (Kate Beckinsale), som han snabbt blir förtjust i. Hon håller avståndet - hon tycker inte om att bli vidrörd, och hon vet uppenbarligen något om sjukhuset som inte Newgate fått veta.

En av hemligheterna upptäcker han under en nattlig utforskningsfärd i byggnaden. I källaren hittar han inlåsta människor, bland dem Benjamin Salt (Michael Caine). De berättar en otäck historia. Vad är egentligen sanningen?

Det är kusligt på ett sätt som för tankarna till The Wicker Man, även om Stonehearst Asylum aldrig når de höjderna. Newgate rör sig genom en läskig stämning som bara blir värre av att vi inte vet vilken sida vi själva är på. Ärkefienderna Lamb och Salt har båda sina poänger, och vi har anledning att hata och frukta båda två, men vi förstår dem också. Att de spelas av dunderproffsen Kingsley och Caine gör förstås sitt till, men både Beckinsale och Sturgess glänser också. Skådespelet ger ett fullständigt naturligt intryck från alla håll, och då sjunker jag alltid in i berättelsen.

Den enda riktigt svaga punkten är filmens klimax, där all moralisk tvetydighet tillåts rasa ihop och vi avslutar med eld och action. Som tur är är det inte den sista scenen, utan vi får en sista bit kvalité innan filmen slutar. Det är det jag tänker minnas.

The Black Dahlia (2006) - 5/6

Jag kände för att se en fyrtiotalsfilm men hade ingen hemma så jag tog det närmaste jag hade: The Black Dahlia. Det räckte. Den här filmen låter som en fyrtiotalsfilm, beter sig som en fyrtiotalsfilm, och ser ut som en fyrtiotalsfilm - bortsett från färgen och allt tydligt sex och våld.

Kvinnorna bär långa klänningar och har farliga hemligheter. Männen bär rock och hatt och har hårda nävar. Revolvrar, whiskyglas, skumma klubbar, luttrade poliser, rika och mäktiga, utpressning, sex, slagsmål, en melankolisk berättarröst och ett mystiskt mord i centrum av en komplicerad intrig som jag är förvånad att jag till slut förstod.

Bucky "Mr Ice" Bleichert (Josh Hartnett) och Lee "Mr Fire" Blanchard (Aaron Eckhart) är poliser och boxare. De möts i en match för att skapa PR för polisen - och göra en kommande lagändring populär - och blir sedan kollegor. Bucky, Lee och Lees flickvän Kay (Scarlett Johansson) blir vänner som äter middag varje onsdag. Det är genom Bucky vi följer händelseförloppet, och han är nog den ende i hela filmen som inte har en mörk hemlighet.

När Elizabeth Short (Mia Kirshner) hittas mördad och vanställd blir Lee så besatt av fallet att han släpper allt annat. Bucky försöker få radarparet att sköta sina egna jobb och lämna mordet åt mordroteln men dras med i Lees utredning och in i en korrumperad värld.

The Black Dahlia består av en Big Scene efter en annan. En bravurprestation i en marmortrappa, en mångfacetterad eldstrid, en paranoid familjemiddag. På så vis slingrar sig intrigen fram, med nivå efter nivå tills jag inte tror att det nånsin kommer att knytas ihop. Men det gör det.

Regissören Brian De Palma har gjort många mediokra och dåliga filmer, men på det visuella planet sätter han alltid sin signatur. The Black Dahlia har samma stil och är dessutom välsignad med en slipad handling. Den förvaltar arvet från noir väl, och gör det till något modernt.

A Good Marriage (2014) - 3/6

Darcy (Joan Allen) verkar leva det perfekta livet. Hon har tre vuxna barn som älskar sina föräldrar och ett gott äktenskap med den fine och framgångsrike Bob (Anthony LaPaglia). Deras liv är skönt, lyckligt, tillrättalagt. Darcy kan nog inte föreställa sig att det kan ta slut.

Efter nästan tre årtiondens äktenskap gör hon upptäckter som tyder på att Bob har en mörk hemlighet. Hon inser nog sanningen mer eller mindre genast men måste göra efterforskningar för att övertyga sig själv. Slutsatsen står klar: Bob är inte den hon trodde att han var.

A Good Marriage bygger på en bok av Stephen King och som så många av hans historier börjar den lovande och bygger upp en situation som fastnar i huvudet, för att därefter inte ha någonstans att ta vägen och inget sätt att avsluta. Det är Kings problem; han får en bra idé och kan sällan följa upp den; i stället låter han historien flyga ut i besynnerligheter.

Den här gången går han åt andra hållet och berättelsen blir snarare mer och mer vanlig för att sluta tämligen antiklimaktiskt. Den hade kunnat sluta efter halva och det hade inte spelat någon större roll.