Året är 1899 och den unge doktor Edward Newgate (Jim Sturgess) anländer till det avlägset belägna Stonehearst-sinnessjukhuset, där han ska lära sig yrket. Han blir insläppt av Mickey (David Thewlis) och dennes underhuggare, och får träffa doktor Silas Lamb (Ben Kingsley).
Sjukhuset är fullt av patienter, psykiskt sjuka människor från fina familjer som gömt undan dessa pinsamheter. Newgate förbluffas av Lambs oortodoxa metoder - han tror inte på droger eller låsta dörrar, och han föredrar att göra sina patienter lyckliga framför att bota dem, när han får det valet.
Newgate träffar även den pianospelande hysterikern Eliza Graves (Kate Beckinsale), som han snabbt blir förtjust i. Hon håller avståndet - hon tycker inte om att bli vidrörd, och hon vet uppenbarligen något om sjukhuset som inte Newgate fått veta.
En av hemligheterna upptäcker han under en nattlig utforskningsfärd i byggnaden. I källaren hittar han inlåsta människor, bland dem Benjamin Salt (Michael Caine). De berättar en otäck historia. Vad är egentligen sanningen?
Det är kusligt på ett sätt som för tankarna till The Wicker Man, även om Stonehearst Asylum aldrig når de höjderna. Newgate rör sig genom en läskig stämning som bara blir värre av att vi inte vet vilken sida vi själva är på. Ärkefienderna Lamb och Salt har båda sina poänger, och vi har anledning att hata och frukta båda två, men vi förstår dem också. Att de spelas av dunderproffsen Kingsley och Caine gör förstås sitt till, men både Beckinsale och Sturgess glänser också. Skådespelet ger ett fullständigt naturligt intryck från alla håll, och då sjunker jag alltid in i berättelsen.
Den enda riktigt svaga punkten är filmens klimax, där all moralisk tvetydighet tillåts rasa ihop och vi avslutar med eld och action. Som tur är är det inte den sista scenen, utan vi får en sista bit kvalité innan filmen slutar. Det är det jag tänker minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar