Nio år efter Sin City, den bästa serietidningsfilmen någonsin, kom den länge efterlängtade uppföljaren. Den ser likadan ut, den låter likadan, och den bottenmörka stämningen är likadan. Den har inte riktigt samma genomslagskraft, men jag tror att det snarare beror på att överraskningsmomentet är borta än på att denna egentligen är sämre. Sin City var - och är fortfarande, trots taffliga imitationsförsök - en unik film, och allt som är unikt ser sämre ut andra gången.
Dessutom tror jag att de bästa historierna gick till den första filmen. De här gör sitt bästa, men de kommer aldrig riktigt ikapp. Man kan bara gå otyglat balls-to-the-wall ett visst antal gånger innan det inte finns mer att ta av.
Men det är fortfarande brutalitet, ondska, mörker och enstaka ljusglimtar, enstaka goda människor som undantagslöst straffas för sin godhet. Vi klamrar oss fast vid de få ögonblick då de vinner, men vi vet att det aldrig kan vara. De lever fortfarande i Sin City.
Den här gången är det tre berättelser, med en mindre inledning om det omänskliga muskelberget Marv (Mickey Rourke) som har ihjäl fyra bortskämda snorungar och har problem med minnet. Marv är också filmens röda tråd; han dyker upp hela tiden.
Därefter får vi möta Johnny (Joseph Gordon-Levitt) som av allt att döma har dödslängtan. Han är en självsäker mästerspelare och bestämmer sig för att möta den mäktige senator Roark (Powers Boothe) på pokerbordet. Han vinner med en attityd som gör senatorn till hans fiende, och det är farligt.
Historien som filmen är döpt efter handlar om privatdetektiven Dwight McCarthy (Josh Brolin) och hans affärer med Ava Lord (Eva Green), ett gammalt ex som numera är gift med den stenrike Damian Lord (Marton Csokas) och dyker upp med historier om tortyr. I bakgrunden finns Manute (Dennis Haysbert), ett monster både fysiskt och mentalt.
Slutligen träffar vi Nancy Callahan (Jessica Alba), som i den förra filmen räddades av Hartigan (Bruce Willis). Bitter och alkoholiserad planerar hon att döda senator Roark, som hon beskyller för sina egna trauman och Hartigans död, men hon är en nolla i korruptionens stad.
Allting fungerar. Det är samma hämningslösa kompromissvägran som i den första filmen. Roark är ett kräk utan försonande drag; hans kärlek till sin son gör honom på något sätt värre. Ava är den fatalaste femme fatale som någonsin skådats. Marv är en grottman som längtar efter en ursäkt att krossa ansikten. Nancy har glömt varför hon lever, om det nu inte är för hämnden. Och staden är samma helveteshål, en plats där goda människor kvävs och dör. Jag besöker den gärna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar