Jason Statham är nån sorts geni. Han tog sin roll i Lock, Stock and Two Smoking Barrels och byggde en karriär på den, huvudsakligen genom att ta varenda actionfilmsroll som dök upp, oavsett filmens kvalité, och spela skiten ur sig varje gång. Det gör att han ibland hamnar i Death Race eller In the Name of the King, men ofta nog blir det något bra, som Hummingbird eller Homefront.
Den här filmen ser ut som vilken snabbt utspydd actionfilm som helst, men det står tidigt klart att den faktiskt är något helt annat. Phil Broker (Statham) är en före detta narkotikaagent som drar sig tillbaka till landsbygden med sin nioåriga dotter Maddy (Izabela Vidovic) och vill ta det lugnt. Maddy hamnar i bråk med en översittare (Austin Craig), försvarar sig väl, och det blir trubbel med killens föräldrar Cassie (Kate Bosworth) och Jimmy (Marcus Hester).
Cassie är inte den som tar en förolämpning, oavsett vems fel det var. När Phil vägrar lägga sig för henne kontaktar hon sin bror Gator (James Franco), som visar sig vara en lokal gangster. Hon vill att han ska skrämma upp Phil, jävlas lite med honom. Men det eskalerar fort när Gator inser vem Phil är - mannen som krossade en knarkliga genom att gå undercover.
Det som får Homefront att fungera så bra är skurkarna. Alldeles för ofta nöjer actionfilmer sig med att ge oss omotiverat onda människor till skurkar. Har vi tur görs de charmiga eller roliga, men de är sällan något mer än pappfigurer. Skurkarna i Homefront - från den tjocke mobbaren som startar allt till storgangstern som kommer in från stan - är alla riktiga människor, människor vi känner igen från våra egna liv. Det gör att vi både kan hata dem mer än vi nånsin hatar alla klichéskurkar, men det gör också att vi får en gnutta sympati för dem ibland.
James Franco drar sitt strå till stacken med en riktigt bra prestation som inte liknar det han brukar göra. Gator är en lokal tuffing, men han vet att han inte är lika hård som de riktiga hårdingarna. Han är en stor fisk i en liten damm, och när situationen glider honom ur händerna kan man se den spirande paniken lysa ur ögonen på honom.
Om något sviker Homefront så är det att actionscenerna faller i den moderna fällan och blir svåra att följa. Riktigt bra actionscener är fartfyllda och hisnande utan att vi någonsin tappar greppet om vad det är som händer. I Homefront förstår jag ibland inte vem det är som skjuter och vem som blir skjuten, eller vilken bil det är som kraschar och snurrar. Det är förstås synd, men det bra med Homefront är så bra att det inte gör något. Det är en uppfriskande actionfilm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar