Fröken Smillas känsla för snö (orig. Smilla's Sense of Snow) (1997) - 5/6

Udda titel, märklig huvudperson, svårbeskrivlig intrig men en riktigt bra film. Den asociala, rebelliska Smilla Kaspersen (Julia Ormond) är en grönländska numera bosatt i Köpenhamn. Hon är expert på is och har mycket riktigt en känsla för snö; det här är en kvinna som kan titta på ett snöigt fotspår och berätta om den som gjorde det gillar vändstekta ägg. Typ.

Trots sin taggiga inställning har hon blivit vän med den grönländske pojken Esajas (Clipper Miano) och när hon en dag kommer hem och ser honom död på trottoaren accepterar hon inte den officiella historien, som hävdar att pojken lekte på taket och föll ner. En ren olycka. Smilla tittar på fotspåren i snön, som berättar för henne att Esajas sprang rakt mot kanten som om han vore jagad. Dessutom vet hon att pojken var höjdrädd; varför skulle han leka på taket?

Nu blir Fröken Smillas känsla för snö en spännande sorts deckare, där Smilla förvandlas till privatdetektiv som följer spår, noterar ledtrådar och förhör människor som kanske vet mer än de berättar. Hennes namnlöse granne (Gabriel Byrne), som också var vän med Esajas, hänger ständigt efter. Kanske vill han genuint ta reda på vad som hände med pojken, kanske vill han bara ligga med Smilla, och kanske finns det mer att veta om honom.

Smilla hittar och försöker få hjälp från pojkens obducent Lagermann (Jim Broadbent), den kaustiske professor Loyen (Tom Wilkinson), en pensionerad sekreterare från företaget där pojkens döde far arbetade (Vanessa Redgrave). Den vithårige doktor Tork (Richard Harris) har något med saken att göra och kanske även mellanhavanden med Byrnes karaktär. Om du inte märkt det själv än: ja, den här filmen har en ganska fantastisk rollista. Det får mig att undra varför de inte hittade en grönländska att spela Smilla; de andra grönlänningarna i filmen ser ut som grönlänningar medan Julia Ormonds nuna inte är mer grönländsk än min.

Filmen bygger effektivt upp sin stämning och lyckas göra den bitska Smilla till någon vi känner med i stället för att avsky. När hon rör sig på okända områden och gömmer sig där farliga män smyger omkring håller vi andan. Tillsammans med Smilla reder vi ut trådarna och blottar bit för bit av mysteriet, vilket - som fallet alltid är med skickligt byggda mysterier - gör historien mer intressant i stället för mindre.

Det slutliga avslöjandet, som jag naturligtvis inte ska beröra närmare, har kallats orealistiskt, otroligt, bisarrt och direkt filmförstörande. Medan jag inte räknar med att läsa något liknande i DN någon gång på den här sidan nästa millennieskifte så är det inte värre än att filmen överlever det. Mer än så, faktiskt. Den lyfts av det.

Wrecked (2011) - 1/6

En man (Adrien Brody) vaknar till liv i en kraschad bil någonstans i vildmarken. De andra i bilen är döda. Han är svårt skadad, har tydligen legat där ett tag redan, och har tappat minnet. Han försöker ta sig loss och sen tillbaka till civilisationen samtidigt som hans drabbade hjärna försöker reda ut vad det är som hänt.

Det är ungefär vad som händer i Wrecked. Sällan har jag sett en film som kan beskrivas med så få ord. Inget händer, inget händer, där är en puma, inget händer, inget händer, hund, hallucination, inget händer, inget händer, hund, inget händer, puman är tillbaka, lite mer hallucination, inget händer, upplösning och plötsligt slut.

Replikerna befinner sig på miniminivå - förstås, vem ska en ensam man prata med? Det enda vi får är oändliga sekvenser där han försöker fixa sitt brutna ben, försöker kravla åt förhoppningsvis rätt håll, umgås med djur, och interagerar med uppenbara fantasifoster, bland dem en kvinna (Caroline Dhavernas) som givetvis är nyckeln till hans minne.

Wrecked är väldigt, väldigt tråkig. Samma historia hade kunnat pressas ner till femton eller tjugo minuter och kanske bli sevärd. I stället är det en och en halv timme av att glo på en skadad man som släpar sig från ställe till ställe och håller käften så mycket det går medan en hund och en puma utgör mycket intressantare karaktärer än han.

Skyline (2010) - 1/6

När man har ett gäng karaktärer vars huvudsakliga funktion är att drabbas av allt elände manuset kan kasta på dem och i normalfallet dö en i taget tills det bara finns en eller max två kvar, har man också ett litet problem. Om man vill att publiken ska bry sig om de här människorna - och därmed bry sig när de dör - måste man ge anledning till det, och därifrån har vi uttrycket "twenty minutes with jerks". Man har kommit för att se en invasion från rymden, ett gigantiskt krossarmonster eller kanske tortyrfixerade psykopater men innan man får det måste man presenteras för deras offer medan man otåligt trummar med fingrarna.

Ett sätt att lösa problemet är att ge ett litet smakprov på vad som komma skall och hoppas att det upprätthåller spänningen under transportsträckan. Det funkar ofta dåligt då publiken i allmänhet vet vilken film den ska se. Ett annat sätt, som kräver mer skicklighet men fungerar mycket bättre när det lyckas, är att göra de inledande sekvenserna så bra att vi njuter av dem även om vi väntar på monstren.

När det greppet fungerar kan det bli väldigt bra, som i Alien (och, för den delen, Aliens). När det inte fungerar kan det bli väldigt dåligt, som i Skyline. Den klantar sig på båda fronterna och har ett av de minst intressanta persongallerier jag någonsin sett. Redan när de många bihandlingarna började dyka upp anade jag att de skulle försvinna så fort rymdvarelserna dök upp, och se på fan, det stämde.

Rymdvarelserna, ja. Det är förstås dem filmen egentligen handlar om men det var väl för dyrt att faktiskt fokusera på dem, eller så föll filmskaparna i Transformers-fällan och inbillade sig att deras ointressanta karaktärer var det som åskådarna kommit för att se. De visas i alla fall redan i inledningssekvensen i form av ett blått ljus som hypnotiserar Jarrod (Eric Balfour), till hans flickvän Elaines (Scottie Thompsons) stora förskräckelse.

Det tar dock snabbt slut, vi flyttas några timmar tillbaka i tiden och får stå ut med de där tjugo minuterna med Jarrod, Elaine, Jarrods kompis Terry (Donald Faison), Terrys flickvän Candice (Brittany Daniel), Terrys assistent Denise (Crystal Reed) och Ray (Neil Hopkins), som arbetar för Terrys specialeffektföretag. Det är anställningserbjudanden, planerade flyttar, en oplanerad graviditet och en fest som antagligen vill påminna om den i Cloverfield, och alltihop är platt och tråkigt.

Sen dyker rymdvarelserna upp, Ray dör, Jarrod håller på att knalla rakt ut i det blåa ljuset men tacklas av Terry, och så tillbringar vi en timme eller så med att se karaktärerna tjafsa, bråka och då och då dö. Ska de stanna inne, ska de försöka ta en båt, vem kommer att knäckas, gäsp. Jag väntade på en twist, något oväntat, något intressant, men ingenting dök upp. Stämningen av total global apokalyps som filmskaparna desperat försökte skapa materialiserades aldrig, och jag lät mig distraheras av precis vad som helst. Jag antar att det udda slutet var ett sista försök att göra något speciellt av den här soppan, men eftersom det bryter just när det har potential att bli intressant fungerar inte det heller.

Men jag antar att Donald Faison behövde något att göra mellan Scrubs och The Exes.

The Good Son (1993) - 5/6

The Good Son är en av de bättre "creepy child"-skräckfilmerna jag sett. Den är inte i klass med till exempel The Orphan, men den befinner sig i närheten och utmärker sig genom att vara obehagligt realistisk. Det här känns som något som skulle kunna hända, och filmen tvingar mig att tänka igenom vad jag skulle göra om det hände mig? Skulle jag göra som mamman gör i det överraskande, originella slutet? Hur skulle resten av livet te sig?

Tolvårige Mark Evans (Elijah Wood) förlorar sin mor (Ashley Crow) och hans far (David Morse) reser till Japan för en sista affärsresa som ska göra att han aldrig behöver lämna sin son igen. Under tiden ska Mark bo hos släktingar, sin farbror Wallace (Daniel Hugh Kelly) och hans fru Susan (Wendy Crewson) och deras två barn Henry (Macaulay Culkin) och Connie (Quinn Kay Culkin). I huset finns också minnet av lillebror Richard, som dog liten.

Henry är en trevlig pojke men det är något fel på honom och det är bara Mark som kan se det. Inför Mark tar Henry av sig masken och visar sitt rätta jag. Han är en sociopat som döljer det för alla, utom för Mark. Han vet att Mark inte kan göra något ändå. Henrys föräldrar kommer aldrig att tro honom, och Henry kommer med strategiska hot för att hålla Mark hjälplös.

Till att börja med är Henry bara obehaglig, men han blir snart farlig. Han tycker om döden, han tycker om att orsaka den, och Mark börjar frukta för sina näras liv. Han befinner sig i en mardröm, den ende som vet hotet som lurar på dem alla.

The Good Son är en riktig uppvisning av de två minderåriga huvudrollsinnehavarna. Att Elijah Wood var bra redan som liten visste jag om, men detta är med god marginal Macaulay Culkins bästa rollprestation. Kanske fungerar det av samma anledning som Hayden Christensen var rätt val att spela Stephen Glass; Henry låtsas vara mänsklig och även när han kör sin snäll-pojke-grej märks det att det inte är på riktigt. När han släpper masken är han i stället en halvrobot, en varelse vars enda mål i livet är att tillfredsställa sig själv. Han verkar förstå att andra har känslor och han tycker om att manipulera dem, men han bryr sig inte om dem.

Bortsett från Wood och Culkin är filmens främsta tillgång dess smidiga, intelligenta manus som långsamt bygger upp en frånstötande stämning. Mark befinner sig i helvetet, han lider av Cassandrasyndromet, han vet något och ingen kommer att tro honom. Han blir allt mer förtvivlad och vi lider med honom varenda ögonblick.

Det allra bästa i The Good Son är dock slutet. Alltför ofta längtar man efter ett slut som detta men väldigt sällan vågar filmer leverera det. The Good Son slutar ärligt, knivskarpt, och smärtsamt.

Split Second (1992) - 2/6

Split Second inleds med en miljömedveten varning för växthuseffekten, vilket är den sista smarta eller progressiva tanken den erbjuder. I dåtidens framtid 2008 har uppvärmningen resulterat i fyrtio dagars oavbrutet regn - nej, tidsperioden är inte slumpmässigt utvald - och London är översvämmat. Det har inte mycket betydelse för filmen och känns som om det slängdes in för att någon bakom scenerna hade läst en grön bok.

I praktiken är det bara en anledning att göra en mörk, dunkel och dyster film. 2008 års London är en grå, mulen plats - vilket kanske många skulle säga stämmer med verkligheten - som påminner om staden i Seven. I den filmen fanns det dock en ursäkt, eller åtminstone en orsak.

Detta är en polisfilm och i sådana brukar det finnas en gruffande veteran som paras med en gröngöling. Gröngölingen är Dick Durkin (Neil Duncan). Veteranen är Harley Stone (Rutger Hauer), som har god anledning att gruffa. Som så många filmpoliser plågas han av minnet av sin döde partner, som föll offer för en seriemördare som Stone aldrig lyckades få tag på. Han är dock inte mer förstörd än att han klarar av att ha en flickvän, Michelle (Kim Cattrall).

Stone och Durkin får ett nytt fall: en rad mord som av allt att döma begåtts av samme man som dödade Stones partner för alla de där åren sen. De jagar mördaren men deras enda ledtråd är att hans vanor verkar ha med månens fas att göra. De hittar DNA-spår som pekar på att mördaren inte är en människa, och det verkar som om han försöker dra Stone till sig...

Jag ska döda spänningen: mördaren är ett monster som absorberar sina offers genetiska material, och därmed också Stones partners. Det är antagligen därför monstret är ute efter Stone, men det görs aldrig riktigt klart.

Det är mycket som inte görs riktigt klart i den här filmen. Var kom monstret ifrån; har det något med miljöförstöringen att göra? Det vore ju tematiskt vettigt, men det nämns aldrig. Eller är det nån form av demon, något magiskt? Oklart. Hur intelligent är monstret? Troligen hyggligt då det kan manipulera Stone psykologiskt och använda lockbeten för att dra till sig offer, men det är oklart.

Framför allt: varför tittar vi på en film vars huvudsakliga syfte verkar vara att vara så grå och dyster som möjligt så att vi inte ska lägga märke till att den knappt innehåller något förutom ett par actionscener och halvusla specialeffekter? Oklart.

Nighthawks (1981) - 4/6

Ibland råkar en av de här åttiotalsactionfilmerna bli helt okej. Bland alla pistoler, hårda killar, klichéiga toughguyrepliker och invecklade actionscener med psykopatiska skurkar råkar något riktigt underhållande skapas. Nighthawks är en sådan film och den balanserar på gränsen mellan hygglig och löjlig, men den landar på rätt sida.

Mycket av det är tack vare Rutger Hauer, denne besynnerligt briljante man. Hans karriär började när han spelade titelrollen i det holländska medeltidsdramat Floris, på den tiden när det var svårt att få vettiga skådespelare till TV eftersom mediet ansågs lågtstående. Hauer rekommenderades till regissören Paul Verhoeven med vitsorden att han kanske inte var en särskilt bra skådespelare, men han gjorde precis vad som helst. Det har han fortsatt med och med sitt stålansikte och taggtrådsröst har han karvat ut sig en nisch. Ofta är det svårt att tänka sig någon annan i hans roller, och han har till och med hunnit med en och annan riktigt bra film - Sin City, Blade Runner, Batman Begins.

I sin amerikanska debut spelar han terroristen Wulfgar (tyvärr ett alias; han hade inte sån tur att få det namnet från sina föräldrar), ett riktigt psykokräk som sprider skräck med bomber och inte bryr sig om vem som kommer i vägen. Den senare egenskapen har gett honom pengaproblem då hans finansiär Mercer inte gillar att barn dödas. Efter några missöden i Europa opererar han om sitt utseende, mördar kirurgen, och flyr till New York City.

Där jobbar de hårda snutarna Deke DaSilva (Sylvester Stallone) och Matthew Fox (Billy Dee Williams). Vi träffar dem när DaSilva är utklädd till kvinna för att locka till sig illgärningsmän, något som inte låter helt och hållet legalt, men de flyttas från den tjänsten till en speciell antiterroristenhet under den brittiske experten Peter Hartman (Nigel Davenport). Givetvis är de subversiva och bråkiga; de är ju poliser i en åttiotalsactionfilm. Men de är också de bästa eleverna där och har särskilda meriter och skills och så vidare. De är ju huvudpersoner i en åttiotalsactionfilm.

Detta utmynnar i en duell mellan DaSilva och Wulfgar som blir allt personligare. Deras fejd ger upphov till några riktigt bra actionscener och ett genuint välgjort slut som knyter ihop alltihop och vi kan luta oss tillbaka, nöjda med att de goda vann. Spoiler alert.

Mean Girls (2004) - 6/6

Jag misstänker att den här filmen inte är alls lika rolig om man är - eller har varit - en tonårstjej. Framför allt skrattar man nog av andra anledningar än jag. Faktum är att det nog bara är i väldigt formell mening som Mean Girls är en komedi. Dess ämne är allvarligt, behandlat med sval lättsinnighet.

Lindsay Lohan, innan hon blev känd som sönderknarkad partytjej, spelar Cady Heron. Hennes föräldrar (Neil Flynn och Ana Gasteyer) är zoologer och har tillbringat de senaste årtiondena som forskare i Afrika. Sin dotter har de utbildat själva, på plats på savannen. Nu har de återvänt till hemlandet USA och Cady ska för första gången i sitt liv gå i en vanlig skola.

Hon träffar genast på de semiutstötta Janis (Lizzy Caplan) och Damien (Daniel Franzese) som - med ett språk som för zoologdottern måste låta bekant - förklarar för henne hur det sociala spelet på skolan går till, med de olika gängen och deras inbördes rangordning. Högst på skalan ligger de onda Plastics, ledda av drottningen Regina (Rachel McAdams). Hennes undersåtar är den sociala parasiten Gretchen (Lacey Chabert) och den blåsta Karen Smith (Amanda Seyfried).

När Plastics blir intresserade av Cady och Regina släpper in henne i gänget blir Janis förtjust. Nu har hon en spion på insidan. Janis och Cady lägger upp planer tillsammans. Regina ska störtas och förgöras. Bland vapnen finns förstås en kille, Aaron (Jonathan Bennett), som tidigare var tillsammans med Regina och som Cady nu blivit intresserad av.

Plastics skolar Cady i de sociala reglerna, invecklade, aldrig nerskrivna, och flexibla när det passar Regina. Det handlar om vilka kläder man får bära vilken dag, var man sitter i matsalen, vem man pratar med och om vad. Med Janis hjälp förvandlar Cady sig till Reginas efterträdare, men det är svårt att länge bära en mask utan att den blir ens ansikte.

Det är en fantastiskt användbar uppfinning att ha Cady som en outsider som aldrig varit i en skola förut. På samma sätt som Harry Potters uppväxt bland mugglarna gör det möjligt för andra karaktärer att förklara världen för honom - och därmed oss - så får vi via Cady se den elaka skolvärlden utifrån. Det hade aldrig kunnat fungera lika bra om vi hade behövt se det inifrån, tillsammans med dess naturliga invånare.

Och det fungerar riktigt bra. Visst, det här är en komedi, på sätt och vis. Visst skrattar vi. Men ibland är det av nervositet, för att det är det enda sättet att hantera det här. Jag känner igen alldeles för mycket av inställningen och tanken på att leva i den igen är taggig och obehaglig.

Mean Girls ger en uppfriskande klichébefriad insikt i tonårstjejers vardag. Det är svårt att förklara dess storhet utan att hemfalla till att räkna upp adjektiv som intelligent, djupsinnig, träffsäker, ärlig, och originell. Den navigerar sig igenom sin historia utan att någonsin fallera och - med god hjälp av Tina Feys roll som mattelärare - avslutar i stor stil på så bra sätt som den rimligen kunde.

Dessutom, något mer tragiskt, påminner den oss om tiden när Lindsay Lohan var en lovande ung skådespelerska. Här ser vi hur bra hon var innan det gick utför.

Hotel Transylvania (2012) - 5/6

Efter att ha förlorat sin hustru till en lynchmobb drog sig Dracula (Adam Sandler) tillbaka till sitt slott och undan från mänskligheten. Där startar han ett lyxhotell åt alla monster som också tröttnat på att hela tiden jagas av de livrädda människorna, och där uppfostrar han sin dotter Mavis (Selena Gomez). Varje år anordnar han en födelsedagsfest åt henne och fyller gästlistan med alla monster han känner.

Frankensteins monster (Kevin James) kommer med sin fru (Fran Drescher). Ett varulvspar (Steve Buscemi och Molly Shannon) tar med sig sin gigantiska familj. Den osynlige mannen (David Spade) glider omkring och en mumie (Cee Lo Green) checkar in. Bland gästerna finns håriga apmänniskor, amfibievarelser och en hydra. Det ser ut som om alla femtiotalsskräckfilmers rollistor samlats på samma ställe. Och det är likadant i personalen. Flugan (Chris Parnell) är tränare, ringaren i Notre Dame (Jon Lovitz) är kock och säkerheten sköts av kringvandrande riddarrustningar.

I år är det annorlunda. Mavis fyller 118 och äntligen ska hon få ge sig ut i världen och se hur den verkligen ser ut. Dracula har lovat, men han har inga planer på att hålla det. Världen är alldeles för farlig för monster nu för tiden. I stället arrangerar han en raffinerad bluff så att Mavis tror att hon fått komma ut och att det var alldeles för hemskt där ute. Hon återvänder nedslagen och besviken till slottet. Draculas plan har lyckats.

Men så dyker en ung tågluffare vid namn Jonathan (Andy Samberg) upp och traskar rakt in i slottet, och innan Dracula hinner kasta ut honom har han och Mavis träffats, och en gnista har tänts mellan dem. Dracula ljuger genast ihop en historia om att Jonathan är en avlägsen släkting till ett av monstren och försöker ta sig igenom festen utan att Mavis får veta sanningen.

Det här är förstås en horribelt förutsägbar berättelse, men det gör inte mycket. Hotel Transylvania erbjuder inte mycket vad gäller handlingen och dess trådar, men det är en intensivt glad och festlig film, en sprudlande lycklig historia, visuellt underhållande och musikaliskt medryckande. Den är kanske mer inriktad mot barn än de flesta animerade filmer jag recenserar och den har inte lika mycket vuxenbonus - även om det är kul att känna igen alla karaktärer som för barnen är nya - men jag har svårt att föreställa mig att någon skulle tycka riktigt illa om den. Den är bara rolig, helt enkelt.

Death Wish (1974) - 1/6

Den här filmen har ett korkat budskap som den levererar på ett klumpigt sätt. Den kan bara vara övertygande för människor som på allvar tror att det vore bra om Batman fanns i verkligheten och redan tycker att rättssamhället är lite fjolligt. Den förfäktar den vanliga men väldigt besynnerliga åsikten att om man tycker A när man lugnt och rationellt funderar igenom saker och ting men tycker B när man är knallad i skallen så är det ett argument för B, inte för A. Det finns en anledning till att vi har lagar och domstolar i stället för att bara ge alla brottsoffer varsitt automatvapen, men det förstår inte människorna bakom Death Wish. Förutom originalbokens författare Brian Garfield, som hatade filmen, just därför.

Paret Kersey, Paul (Charles Bronson) och Joanna (Hope Lange) är bildade, välbärgade, hederliga, vita människor som bor i New York. En tidig scen fastställer att han är en "bleeding-heart liberal" och redan börjar vi se filmens problem. Till att börja med - Charles Bronson som bleeding-heart liberal? Det är ungefär lika övertygande som det låter. Dessutom är scenen så uppenbart instoppad enbart för att visa denna egenskap hos Paul Kersey och stinker artificialitet.

Joanna och dottern Carol Anne (Kathleen Tolan) har handlat när tre brottslingar (bland dem en ung Jeff Goldblum i sin första filmroll) lurar sig in i lägenheten och har sig en våldtäkts-, misshandels- och vandalismfest. Joanna dör och Carol Anne blir katatonisk.

Pauls chef försöker få honom att tänka på annat genom att skicka honom till Tucson där han möts av cowboytypen Ames Jainchill som behöver hjälp med ett byggprojekt. Han tar även med Paul till en pistolklubb och blir imponerad av Pauls skicklighet med skjutvapen, trots att han enligt egen utsago inte hållit i ett vapen på åratal. Det visar sig att Pauls far var vapenentusiast men modern tyckte inte om det så när fadern dog i en jaktolycka blev det inte mer skjutande för Paul. Ser ni den subtila symboliken? Mannen kastrerad av kvinnan.

När Paul har gjort sitt jobb och åker hem till New York får han en present av Ames: en revolver. Med den i fickan går han ut på stan, råkar ut för ett rånförsök, och skjuter ihjäl rånaren. Det blir inledningen på Pauls karriär som privat rättsskipare. Han driver runt i New York, väntar på att någon ska försöka råna honom, och svarar med hett bly. Det är en reaktion på ökande brottslighet från en man som förlorat allt till moralbefriade kräk och det gör mig sugen på att läsa boken. Den verkar mycket bättre än filmen.

Death Wish vrider sig i spiral för att trycka fram sitt budskap. När Paul har varit igång ett litet tag så har rånförsöken i New York minskat med 50%, och han inspirerar imitatörer som naturligtvis också är framgångsrika. En molekyl kritik dyker upp när det antyds att en del av dem är överdrivet våldsamma, men hur mycket våldsammare kan man vara än Paul redan är?

Men låt oss försöka ignorera budskapet och bedöma filmen på dess egna meriter. Birth of a Nation anses allmänt vara ett klassiskt mästerverk, och den är en historierevisionistisk pro-Ku Klux Klan-predikan. Filmens kvalitet är - i princip - skild från dess budskap. Tyvärr så ger Death Wish oss inte mycket att njuta av, ens då.

Bland annat så är filmens värld helt otrolig. Med tanke på hur ofta någon försöker råna Paul Kersey så är det ett mirakel att han överlevt så här länge. Filmens version av det tidiga sjuttiotalets New York är en plats där man knappt kan ta två steg utan att få en pistol uppkörd i nyllet. Visst, ibland försöker Paul aktivt dra till sig rånare genom att flasha kontanter eller sitta på en tunnelbana med en stor papperspåse full med matvaror. Ändå: så här illa kan det aldrig ha varit. Då hade ingen bott kvar i staden och rånarna hade bara haft varandra att råna.

Vidare - och detta är mycket märkligt för en film som gör klart att Paul gör det han gör för att polisen inte kan skydda vanligt folk - så är poliserna övermänskliga. Efter Pauls två första mord, som borde försvinna i strömmen i en stad som har 15-25 mord i veckan, har polisen redan kopplat ihop dem och dragit slutsatsen att det är en hämnare, en stridsveteran (Paul var i Korea som sjukvårdare) och en man vars familj drabbats av brott. Ganska snygg slutsatsdragning där, på väldigt knappa indicier. Men handlingen kräver att polisen kommer Paul på spåret, så det gör de.

Detta gäller rätt genomgående. Skådespelet är taffligt, manuset hopspikat för att fungera så hjälpligt som möjligt, och det bästa i filmen är de vidriga små kräk som är skurkarna. De är sällan med särskilt länge.

Människorna bakom Death Wish förstår inte att man kan hata mördare, rånare och våldtäktsmän och ändå tycka att det finns bättre lösningar än att skjuta dem eller, som en av Pauls arbetskamrater föreslår, sätta dem i koncentrationsläger. De förstår inte att man kan ha förståelse och sympati för Paul, och ändå tycka att han gör fullständigt fel.

Tre solar (2004) - 2/6

Det snällaste jag kan säga om den här filmen är att den inte är lika dålig som sitt rykte. Den kallas kalkon och en av Sveriges sämsta filmer, och så illa är det verkligen inte. Men den är inte bra. Gud nej, den är inte bra. Faktum är att det ibland känns som om den anstränger sig för att inte vara bra.

Den utspelar sig på medeltiden. Hanna (Lena Endre) har i fyra år levt ensam med sina två barn då hennes man Ulf (Mikael Persbrandt) har varit ute på korståg. Just som hon håller på att ge upp hoppet får hon bud om att Ulf är på väg hem och då ger hon sig genast av för att möta honom. Hon ska stå på stranden och ta emot honom precis som hon stod på stranden när han gav sig av fyra år tidigare.

Svärfadern Olof (Sven-Bertil Taube) envisas - trots att Hanna är en badassbrud med pilbåge - med att skicka med två ynglingar som skydd och hjälp. De är inte till mycken nytta; hon hinner knappt komma iväg förrän det dyker upp en mystisk mörk dimma, ett gäng oförklarade vandrare, och sen är pojkarna försvunna och utan mankemang borta ur berättelsen. Hanna tar det hela med sådan ro att man skulle kunna tro att det var hennes plan hela tiden.

I stället lierar hon sig med vännen Joel (Kjell Bergqvist), som försöker begå självmord efter att ha förlorat såväl fru och barn till pesten. De stöter på en namnlös stum flicka (Natalie Minnevik) som de tar under sina vingar medan de vandrar genom ett pesthärjat land för att hitta Ulf.

Tre solar har inte vad man traditionellt skulle kalla för en handling. Det är snarare småbitar som ibland hör ihop och ibland inte, ibland har en funktion för berättelsen och ibland inte. Vi träffar på en fängslad barberare (Rolf Lassgård), en judisk konstnär (Rikard Wolff) och en stad som löst pestproblemet genom att stänga sina portar och be alla utanför att dra åt helvete, vilket verkar vara symptomatiskt.

Och allt är så genomträngande hopplöst dystert. Den som inte dör i pest vill förmodligen dö och den som till äventyrs inte vill dö kommer definitivt att göra det, troligen på något obehagligt sätt. Det finns inget mål - vi förstår långt innan Hanna gör det att det här inte kommer att sluta väl - och naturligtvis serveras vi ett slut som omintetgör den film vi nyss sett.

Tänk om vi kunde ha fått se de här skådespelarna, med de här dräkterna och de här kulisserna, i en sammanhängande historia som hade ett syfte. Denna glider liksom bara iväg och slutar och vi undrar vad det var tänkt vi skulle ta med oss. Att det mänskliga livet är fundamentalt tomt och meningslöst och vi har inget annat val än att hänga i?

Oz the Great and Powerful (2012) - 4/6

Oscar Diggs (James Franco) är trollkonstnär på ett kringresande tivoli under 1900-talets första år. Han kallar sig "Oz the Great and Powerful" och det vi får se av hans föreställning är faktiskt imponerande, bortsett från att han envisas med att använda blåsta bimbos som assistenter. Han har andra planer för dem och hans vanor på det området gör att han jagas av den svartsjuke starke-mannen Vlad (Tim Holmes) och han blir tvungen att fly i luftballong. Han stöter på en tornado och innan han vet ordet av befinner han sig i det magiska landet Oz, tjugofem år innan Dorothy anländer i den kända historien.

Där stöter han på tre häxor (Mila Kunis, Rachel Weisz och Michelle Williams); en god, en ond och en som går från det ena till det andra under filmens gång. Den förre kungen av Oz mördades men innan dess kom han med en profetia om en stor trollkarl som bar landets namn och skulle störta den onda häxan och återta tronen. Efter att ha sett palatset, tronen, spiran och framför allt en skattkammare i bästa Joakim von Anka-stil bestämmer sig Oz för att försöka uppfylla profetian. Tillsammans med den bevingade apan Finley (Zach Braffs röst), som är den ende som vet hemligheten att han egentligen inte är någon trollkarl, ger han sig av för att stjäla den onda häxans trollspö och därmed besegra henne.

Det här är inte en film man ser för historiens skull. Handlingen är högst funktionell och en ursäkt för den verkliga attraktionen: specialeffekterna, världen, varelserna. Hela Oz ser overkligt ut, som en saga given liv, och filmen bjuder oss på fantastiska visioner. Levande porslinsdockor, bevingade babianer, magisk rök, bitska älvor, mångfärgade hästar, bakgrundspanoramor som liknar en blandning av verklighet och tavla. Det är en vacker resa, fylld av referenser både till L. Frank Baums böcker och till den legendariska filmen från 1939.

Effekterna når sin kulmen under slutstriden - om man nu kan kalla den det - som är en briljant utförd, sprudlande scen där regissören Sam Raimi och hans stab av specialeffektexperter bygger upp och exekverar ett spektakel, nästan lika imponerande för oss som för folkmassorna som samlats på stora torget i Smaragdstaden.

Tyvärr kan vi inte tillbringa hela tiden på resa genom det vackra, innovativa Oz. Det måste finnas en handling också, och den håller inte måttet. De scener som inte visar fantastiska syner utan bara för handlingen framåt är rätt tråkiga och man vill bara att de ska vara över så att vi kan få se mer färgglada underverk. Dessutom tappar Mila Kunis all skådespelartalang halvvägs igenom filmen; i rättvisans namn ska det sägas att det är samtidigt som hennes roll blir betydligt svårare att spela utan att sjunka ner i parodi.

Oz the Great and Powerful är sevärd för världens skull och för den härliga slutstriden där trolleri ställs mot magi. Mer än så ska man inte vänta sig av den.

Radio Flyer (1992) - 6/6 (SPOILERS)

Detta är en märklig film. Större delen av dess löptid hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om den, mycket därför att den kastade sig från ytterlighet till ytterlighet. Den försökte vara en historia om barndomens oskuldsfulla magi samtidigt som den behandlade det nattsvarta ämnet barnmisshandel. Jag fick inte ihop det och kunde inte få ihop det förrän filmen var över, och då visste jag exakt vad jag tyckte om den och varför. Slutet träffade mig i pannan som en slägga.

Jag blev förvånad när jag läste recensioner och artiklar om den. Jag tyckte att det bara fanns en tolkning, och den var uppenbar. Det visade sig att det bara var jag som tyckte det. Min tolkning sågs som en alternativ möjlighet och den allmänna uppfattningen verkade vara "så kan det vara men det räddar inte filmen". Därför kan jag inte recensera den utan att i detalj diskutera slutet. Det färgar hela filmen och är avgörande för vad man tar med sig därifrån. Så om du missade SPOILERS i titeln, här kommer en varning till: se filmen innan du läser vidare.

Mike (Tom Hanks) är på en flygplats landningsbana - oklart vad han gör där - med sina söner när de börjar bråka om ett brutet löfte. Det får Mike att berätta en historia om sin lillebror Bobby, nu när hans söner är stora nog att förstå den.

Det börjar med att Mikes (nu en tioårig Elijah Wood) och Bobbys (Joseph Mazzello) mor Mary (Lorraine Bracco) blir lämnad av deras far och bestämmer sig för att flytta sin lilla familj tvärsöver landet. Hon packar in sina söner och schäfern Shane i bilen och gör en roadtrip vars längd räknas i burkar jordnötssmör.

Väl framme slår de sig ner i ett fint litet område. De lokala ungarna gillar inte Mike och Bobby eftersom de är utbölingar, men de klarar sig genom att ha Shane som livvakt. Värre blir det när det dyker upp ett hot som Shane inte kan skydda dem mot: mammans nye man, som vill kallas The King (Adam Baldwin). I början är allt fint men det visar sig att The King inte är fullt så fluffig som mamman tror. Han dricker, och när han dricker blir han våldsam. Bara mot Bobby, aldrig mot Mike eller Mary. Bröderna svär en ed att aldrig avslöja detta för sin mamma. Hon är äntligen lycklig och det får inte fördärvas.

Nu följer den besynnerliga mittdel av filmen som gjorde mig så förvirrad. Pojkarna springer runt ute i skogen och leker och förundras över världens underverk. De lever i en halvpåhittad saga där de kan flyga, där legender vandrar mitt ibland oss, där Bobbys röda julklappsvagn av märket Radio Flyer är magisk, där det går att postorderbeställa en förtrollad dryck som skyddar mot monster.

De verkar inte se någon skillnad på sagornas monster och det mycket verkliga monster som gör Bobbys liv till ett helvete. För så fort kvällen kommer och de måste gå hem så finns risken att The King blir som tokig igen, hur försiktiga de än är för att undvika det. Och de kan inte säga något till mamma, de kan inte säga något till den snälle polisen Jim Daugherty (John Heard). De måste hålla det hemligt.

Mike och Bobby kläcker till slut en plan som de inte berättar för publiken, i alla fall inte i dess helhet. Det var bland annat det som fick filmens sista del att fungera så bra för mig; det kunde inte rimligen vara det jag trodde att det var för hur skulle filmen då sluta? Men jag förstod inte vad det annars skulle vara. Och visst var det precis vad jag trodde: de bygger om sin Radio Flyer-vagn till en flygmaskin som Bobby ska använda för att flyga därifrån och komma undan The King för alltid.

När slutet närmade sig satt jag - ursäkta klichén - som på nålar. Hur kunde detta rimligen sluta? Filmen hade hittills, bortsett från någon enstaka fantasisekvens, varit blodigt realistisk. Så när Bobby rullade sitt hemmabygge nerför kullen för att starta kunde jag inte se hur det skulle kunna sluta i något annat än olycka. Men vad är det för slut på en film? Å andra sidan, hur skulle han kunna lyfta i sin improviserade mackapär, hopbyggd av två småpojkar? Fanns det något annat slut som inte var fullständigt antiklimaktiskt?

Flygmaskinen fungerar, Bobby lyfter och flyger iväg, The King grips av polisen, och Mike växer upp och blir Tom Hanks som avslutar berättelsen för sina barn och säger "History is in the mind of the teller". Han påstår att han fick vykort från Bobby från alla möjliga ställen i världen; hans lillebror blev en globetrotter.

Och tydligen tolkar de flesta detta bokstavligt. För att citera Roger Ebert:

I was so appalled, watching this kid hurtling down the hill in his pathetic contraption, that I didn't know which ending would be worse. If he fell to his death, that would be unthinkable, but if he soared up to the moon, it would be unforgiveable - because you can't escape from child abuse in little red wagons, and even the people who made this picture should have been ashamed to suggest otherwise.

Men det är ju just poängen. Man kan inte, men barn kan tänkas tro att man kan. Så vad drar vi för slutsats när vi ser det omöjliga? Att det inte hände. Och det är så mycket som är omöjligt med det här slutet. Inte ett ord är sant från det ögonblick då Mike och Bobby lämnar huset med sin Radio Flyer, och kanske ännu längre tillbaka. Till att börja med är det förstås omöjligt att två småpojkar bygger ihop en fungerande flygmaskin. Men allt det andra?

På vägen till kullen stöter de på Fisher (Robert Munic), den lokale legend som en gång hoppade från samma kulle med sin cykel. Nu är han vuxen, och med en enda blick på deras apparat förstår han vad de tänker göra. Försöker han stoppa detta självmordsförsök? Nej då, han ger dem råd om hur man ska lyckas starta därifrån... med en flygmaskin, något han själv aldrig gjort.

När Bobby lyft och polisman Daugherty anländer hittar han en blödande The King liggande på marken och sätter genast handbojor på honom. Varför? Han har inte sett mannen göra något brottsligt, han har bara sett honom ligga skadad på marken. Om något så vore den rimliga slutsatsen att han försökte stoppa sina styvsöner från att göra något väldigt farligt.

Och när vi är tillbaka hos Tom Hanks och hans söner frågar en av dem om det var så familjen fick sin sköldpadda Samson, ett djur som Mike och Bobby hittade på tomten när de flyttade in. Den vuxne Mike tvekar lite och säger sen att det var exakt så de fick Samson. Det är bara det att Samson var ombord på Radio Flyern när den lyfte. Samson försvann med Bobby.

Jag kan inte se allt detta och dra slutsatsen att Fisher är ett bisarrskallat wunderkind, att det är kriminellt att ligga på marken och blöda, och att Mike och Bobby byggde ett flygplan i ett skjul av delar de samlade ihop. Framför allt kan jag aldrig dra slutsatsen att flygplanet fungerade och att Bobby växte upp som världsresenär. Denne åttaårige pojke som inte klarade sig utan sin storebror.

Så vad hände egentligen? Jag var först helt säker: Bobby dog. Han försökte verkligen komma undan i sin magiska flygmaskin, men det gick förstås inte. Han hoppade utför rampen, kraschade och dog. Mike hittade på historien om hur han kom undan. Kanske för att skydda sig själv, kanske bara för att ha något att berätta för sina söner. Tror han på den själv? Kanske, men med tanke på hur Hanks levererar repliken om Samson tror jag inte det. Han vet att han ljuger.

Det är fortfarande min tolkning. Det finns en annan som hävdar att Bobby aldrig fanns utan bara var ett sätt för Mike att distansera sig från misshandeln. Det är faktiskt märkligt att The King aldrig ger sig på Mike utan bara Bobby. I en halvfantasi-halvdröm undrar Mike samma sak och får svaret att det är för att Bobby inte kan kämpa emot, men vad kan Mike göra mot The King? Det går inte ihop.

Regissören Richard Donner säger att det inte finns någon dold mening med slutet utan det han visar oss är precis det som händer. Jag vill inte tala illa om mannen som gav oss Goonies, men där trodde jag att han helt enkelt inte förstått manuset han filmade. Tills jag läste att dess författare är av samma åsikt. Bobby flög verkligen iväg.

Jag bestämmer mig medvetet för att strunta i det. Med min tolkning är Radio Flyer en underbar och ljuvligt okonventionell film som fascinerade mig både på det konstnärliga planet och genom själva sin berättelse. Slutet var en smäll som fick mig att skaka stumt och till slut få ur mig orden att det här var något av det hemskaste jag någonsin sett. Det var kanske inte med flit, men det fungerar ändå. Mycket, mycket bättre än att hävda att man faktiskt kan flyga ifrån sin onde styvfar i ett hemmabygge.

Vantage Point (2008) - 4/6

Vantage Point visar oss samma händelser om och om igen ur olika synvinklar. Filmen börjar, saker händer, och sen spolas den tillbaka och så ser vi samma sak igen, men följer en annan karaktär. Och så händer det igen, och så fortsätter det. Varje gång lär vi känna någon ny och varje gång får vi lite mer information så att de sanna skeendena blir mer och mer tydliga.

Det är ett riskabelt företag. För att det ska fungera och utnyttja hela sin potential så måste historien vara konstfärdigt hopsatt, ett gytter av trådar som ändå allihop knyts ihop i slutet, helst på ett sätt som i efterhand - men absolut inte i förväg - verkar fullständigt självklart. Vantage Point lyckas väl inte helt och hållet och ett tag verkar det som om den tänker ramla i standardfallgropen att lösa alltihop med en fartfylld actionscen. Fullt så illa går det inte och resultatet är intressant och underhållande, men inte så bra som det till att börja med verkade.

Efter blodiga terroristattacker samlas världens ledare i den spanska staden Salamanca för att hålla toppmöte. USA:s president Ashton (William Hurt) är förstås på plats tillsammans med sina livvakter, bland dem Thomas Barnes (Dennis Quaid), berömd efter att han tog en kula för presidenten, och Barnes partner Taylor (Matthew Fox). Men Ashton hinner knappt upp i talarstolen förrän han träffas med två skott. Bomber detonerar och staden sjunker ner i kaos.

Bland karaktärerna genom vars ögon vi får se skeendet märks Barnes, presidenten själv, TV-producenten Rex Brooks (Sigourney Weaver) som täcker toppmötet, turisten Howard Lewis (Forest Whitaker) och den mystiske polisen Enrique (Eduardo Noriega). Varje gång får vi veta något nytt som förändrar allt vi trodde oss förstå, se händelserna ur en annan vinkel, och närma oss den slutliga upplösningen.

Det fungerar ganska bra. I början blir filmen bättre för varje nytt omtag och det finns nog med uppseendeväckande hemligheter för att hålla oss intresserade. Antalet kontinuitetsmissar - oerhört lätt att råka skapa i en film som denna - hålls på miniminivå, även om två Secret Service-agenter går upp i rök vid ett tillfälle, och pusslet blir mer spännande när det närmar sig fullbordan. Tyvärr kan inte filmen riktigt upprätthålla sitt tempo, tillbringar lite väl mycket tid med en enda actionscen, och når inte hela vägen fram.

Det är ändå en bra idé, hyggligt genomförd, och en sevärd film. Men nu ser jag fram emot nästa försök med den här strukturen. Det finns ett riktigt mästerverk här nånstans.