William Somerset (Morgan Freeman) är en gammal kriminalare med en vecka kvar till pensionen. Han har tillbringat en lång karriär som mordutredare i ett brottsdrabbat distrikt, ett av stadens värsta. Det har gjort honom desillusionerad men han har vägrat bli cynisk, även om han själv tror annorlunda. Somerset är lugn, metodisk, tålmodig, erfaren, smart och behärskad. Han har tvingat sig själv att distansera sig.
David Mills (Brad Pitt) är en ung, hungrig mordutredare som begärt förflyttning till Somersets distrikt. Han brinner av den entusiasm som hos Somerset har mildrats av erfarenhet. Mills är en impulsiv hetsporre som bryr sig intensivt och personligt. Tillsammans med Somerset börjar han utreda det fall som ska bli Somersets sista: en sjukligt fet man har hittats död, lutad över sitt köksbord med ansiktet i en skål spaghetti.
Den fete mannen är bara det första offret; obduktionen visar att han tvingats äta sig till döds och på väggen står ordet "frosseri" skrivet. En annan man hittas död efter att ha tvingats skära ett skålpund kött ur sin egen kropp och på golvet står det "girighet". Sju dödssynder, sju sätt att dö. Somerset inser snabbt att det här fallet är större än väntat och han vill skjuta det ifrån sig. Hans sista fall ska inte vara ett som aldrig tar slut. Men nyfikenheten tar över, han ger Mills tips och blandar in sig själv tills det är lika mycket hans fall som Mills.
Somerset och Mills rör sig genom en dunkel, skuggfylld värld där det ständigt regnar. Seven har lånat sin estetik från noirfilmerna och ofta ser vi inget annat ljus än det som polisernas ficklampor sänder ut när de trevar sig fram på ännu en mordplats. Även inom människorna härskar mörkret; offren är inga goda människor och mördaren är en odefinierad närvaro av fullständig ondska. Mills kämpar för att hålla sitt eget ljus brinnande och därtill får han hjälp av sin fru Tracy (Gwyneth Paltrow), den enda som tycks immun mot den onda värld hon lever i.
Somerset och Mills gnids mot varandra. När Somerset vill tänka efter före vill Mills kasta sig in med huvudet först. När Somerset vill att de ska följa reglerna är det inte av moraliska skäl; det är för att annars kan man fördärva fallet. Han är realist. Mills, däremot, vill ta varenda chans, lyda varenda impuls, och hoppas nå resultat genom ren brinnande vilja. Han är idealist. Freeman och Pitt förvandlar sig till varandras jämlikar och motsatser och hittar perfekta toner att spela i sina roller.
Mördaren själv, vars skådespelares identitet var en väl bevarad hemlighet när filmen släpptes, visar sig långsamt vara en gudabenådad manipulatör och plansmidare, en man med övermänskligt tålamod, viljestyrka av järn, gedigen bildning och hög intelligens. Allt går inte hans väg, men när han stöter på ett nederlag vet han att improvisera och vända det till sin fördel.
Det blotta faktum att de två poliserna lyckas göra något han inte väntade sig tänder en beundran inom honom och leder till den ostoppbara slutscenen i en solbelyst öken som bildar en stark kontrast mot det tidigare ständiga grådasket. Somerset, Mills och mördaren sitter i en bil tillsammans och de två senare käftar och bråkar medan Somerset försöker hålla sig utanför. Han kanske misstänker att mördaren har större planer än de avslöjat.
Slutet är chockerande, oväntat, och kanske det allra mest obehagliga i en film som gör en grej av att pressa våra äckelgränser. "Lättja" är vidrigt, men jag kommer aldrig att glömma iskylan i magen när jag insåg vad som hade hänt under "lusta".
Seven är en spännande, tät thriller med intagande regi från den fortfarande unge David Fincher (Fight Club), ett slipat manus som ger trovärdiga röster åt Somerset och Mills, och skådespelarinsatser i toppklass. När jag såg den första gången visste jag att det här var en av dem som skulle fastna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar