Det är inte lätt att göra en actionfilm som varken är på blodigt, humorlöst allvar eller en komedi som parodierar genrens konventioner. Actiongenren har så välfylld historia och så många uttjatade klichéer att man antingen måste uppfinna nya grepp från början eller acceptera att det är nästintill omöjligt att göra just det.
Till att börja med verkar Drive Angry ha valt den senare vägen. I dess inledande scener ser den noggrant till att avverka kliché efter kliché med precis rätt ton av kärlek utan avståndstagande. Drive Angry tar sig själv på allvar samtidigt som den tydligt visar att den förstår att vi inte gör det. När Nicolas Cage gör en Unflinching Walk är det inte för att det ser coolt ut utan för att actionfilmer måste ha en Unflinching Walk.
Jag älskade Drive Angrys första minuter just därför att den hittade exakt rätt noter. Här var en actionfilm som visste att den var en actionfilm, visste att det är en gediget fånig genre, och vältrade sig i det utan att släppa på det egna allvaret. Tyvärr sipprade den stämningen bort och slutscenerna verkar komma från en helt annan film. Samtidigt slutar Drive Angry aldrig vara underhållande, Nicolas Cage har aldrig sett en film för dålig för att han ska kunna göra den bättre, och jag älskar William Fichtners prestation i den här filmen.
Spelar handlingen egentligen någon roll? Faktiskt, om inte annat så för att dess egenheter skapar bättre ursäkter för de omöjligheter vi får se än de flesta actionfilmer kan prestera. En berättarröst förklarar för oss att vissa människor helt enkelt är för tuffa för att helvetet ska kunna hålla kvar dem, men hur tuffa de än är så kommer någon ifatt dem till slut. Vi ser en bil undkomma ur helvetet. Vi misstänker redan att Nicolas Cage sitter bakom ratten.
Det gör han förstås, i form av John Milton (fattar ni?). Han jagar ner en annan bil och börjar förhöra de tre männen i den. Han är ute efter ett barn och tror att de vet var barnet kan finnas. En av dem ger en ledtråd, och sen dör alla tre. När han försöker hitta vägen stöter han på servitrisen Piper (Amber Heard). Vi får se hur tuff hon är, och sen konspirerar händelserna för att trycka samman henne med Milton. Men hon är ingen snygg hångeldocka, hon är på sitt sätt en lika stor actionhjälte som han.
Det måste förstås finnas skurkar. Den ene är Jonah King (Billy Burke), en satanistisk sektledare som kidnappat Miltons dotterdotter och därmed dragit Miltons vrede över sig. King är en vidrigt ond man, den typen som ingen kommer att känna sorg för när han slutligen förlorar striden. En annan skurk är The Accountant (William Fichtner), en mystisk infernalisk agent som följer Miltons spår. Han är en variant på en karaktär vi sett tusen gånger innan, men han säger redan från början saker vi inte väntar oss och blir snabbt det bästa i Drive Angry.
Drive Angry levererar det den lovar: biljakter, våld, vackra kvinnor med inte särskilt mycket kläder på sig, skurkar vi älskar att hata, hjältar vi gärna hejar på, och till och med lite bonus. Om den hade behållit tonen den höll i början hade den varit fantastisk; som den är är den bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar