Det gangsterfilmer vill göra är att visa oss en värld som vi aldrig kommer att bli en del av och som ändå existerar sida vid sida med vår egen. Problemet är att de som lever i den världen ser den som lika normal och naturlig som vi ser vår, och det räcker inte att visa oss vad de gör. Vi vet redan att gangstrar stjäl och dödar, knarkar och handlar knark, regelmässigt har älskarinnor vid sidan av, följer en strikt hierarki, slår hårt mot dem som står i vägen, och lyder under komplicerade hedersregler. Vi kan alla orden. Det vi vill veta är hur det känns. Varför är de där? Vad tycker de om det? Varför stannar de? Vad är de rädda för? Vi vill uppleva det de upplever. Vi vill komma in i deras huvuden.
Martin Scorseses GoodFellas lyckas med det bättre än någon annan gangsterfilm. Till och med briljanta genreklassiker som The Godfather lider av att vi ser händelseförloppet inifrån. Al Pacinos Michael Corleone föddes inom maffian och även om han vill ta sig ifrån familjeföretaget så är det maffiablod som flyter i hans ådror.
I GoodFellas är huvudpersonen i stället en man som i unga år - precis som Scorsese själv, för övrigt - satt i familjens köksfönster och tittade ut på kvarterets gangstrar. Han såg att de gjorde vad de ville, ingen vågade säga emot dem, ingen vågade ringa polisen. De hade all makt och all respekt, och för en fattig pojke som fick stryk hemma måste det ha sett ut som det enda värt att sträva efter. Han erkänner redan i filmens första replik att han aldrig ville vara något annat än gangster.
Pojken i fönstret, Henry Hill (Christopher Serrone som ung, Ray Liotta som vuxen), ser till att skaffa sig ett jobb hos gangstrarna så fort han kan. Hans föräldrar är stolta tills de förstår exakt vad han gör, men själv struntar han i vad de tycker. Han är på väg upp och han tänker lyda varenda order tills han är en av dessa respekterade män som han beundrar.
Det är inte svårt att förstå honom. När han åkt fast och gått igenom sin första rättegång står de vuxna och applåderar för honom när han kommer tillbaka. Han har gått igenom en viktig rite de passage och han gjorde helt rätt. Han sa inte ett ord. Han tog sin smäll som en man och de här mäktiga männen hyllar honom. Hur skulle en tonåring kunna säga nej till det?
Han träffar män som bossen Paul Cicero (Paul Sorvino), Jimmy Conway (Robert De Niro) och Tommy DeVito (Joe Pesci). Jimmy är en roll som De Niro förmodligen kan spela i sömnen, men han lägger ändå allt han har i sin gangster. Jimmy Conway älskar inte bara lojaliteten, brödraskapet, respekten, makten och pengarna, han älskar att stjäla. Han älskar själva brotten, själva spänningen, kanske. Tommy är den hetlevrade vilden, lojal mot sina vänner men gjord opålitlig av sitt hetsiga humör. Joe Pesci är specialist på de här snabbpratande, ryckiga karaktärerna som aldrig verkar vara stilla.
Henry växer upp och träffar en kvinna, Karen (Lorraine Bracco). Genom hennes berättarröst får vi se maffian ur ytterligare en vinkel. Från början vet hon ingenting om vad Henry gör - även om hon säkert misstänker mer än hon erkänner ens för sig själv - men när hon förstår det stannar hon. Varför? Hon är brutalt ärlig. Det tänder henne att vara med en hårding som Henry, och sen blir hon stolt över att hennes man riskerar så mycket för att försörja sin familj. Nånstans där inne blir det normalt, det här med att leva på stöld och våld. Hon är en maffiahustru som umgås med andra maffiahustrur, i hennes sociala krets är det så här man lever. Och naturligtvis älskar hon pengarna, bilarna, pälsarna, huset.
Om det hade fortsatt så i evighet hade verklighetens Henry Hill förmodligen aldrig berättat sin historia för journalisten Nicholas Pileggi, som aldrig hade skrivit boken Wiseguy eller tillsammans med Scorsese skrivit ett filmmanus. Naturligtvis går det fel, och allt det som drog Henry till gangstrarna härsknar och fängslar honom i stället för att göra honom fri och mäktig. Trots att de alla försäkrat varandra och sina fruar om att allt är lugnt, det är bara puckon som åker dit, det är bara puckon som hamnar i fängelse, så är det inte en enda av dem som verkar förvånad när det ändå händer. Det är en del av livet.
GoodFellas är genomgående välgjord med skådespelarinsatser av högsta klass och en registil som reflekterar historiens rörelse framåt, men det finns två sekvenser som måste nämnas för sig. Den första är en obruten, över tre minuter lång filmsekvens där kameran följer Henry och hans nyblivna flickvän medan de går förbi kön utanför en populär restaurang, in genom köksingången, ner under marken, genom köket och ut i matsalen där ett bord placeras framför dem och de får en flaska vin från ett annat bord. Det är första gången Karen börjar inse att Henry inte är vilken kille som helst och sekvensen illustrerar hans position. Alla vet hans namn. Alla vill vara vänliga mot honom. Vi förstår varför han älskar sitt liv och varför Karen finner honom så spännande.
Den andra sekvensen sker nära slutet, är betydligt längre, och skapar en helt annan stämning. Nu har det börjat rasa runt Henry och genom hans stressade berättarröst förmedlas hans paranoia medan han försöker ta sig igenom en fulltecknad dag samtidigt som han tycker sig vara förföljd av en helikopter. Det är en lång dag för Henry och en påfrestande scen för oss, där vi tvingas sätta oss i Henrys kläder och uppleva hans rädsla, stress och växande förtvivlan allt eftersom katastrofen närmar sig.
GoodFellas berättar en lång historia som fängslar utan att egentligen vara poängen. Det spelar ingen större roll vad som händer med Jimmy Conway eller Tommy DeVito eller Paul Cicero eller ens Henry Hill själv, det som spelar roll är att vi får den bästa titt in i gangstervärlden som jag någonsin sett. Jag har alltid förstått varför man vill bli gangster. Jag förstår pengar, makt, respekt, kvinnor. GoodFellas förklarar inte bara varför man vill, utan varför man faktiskt gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar