I framtiden har mänskligheten drivits under jorden av ett dödligt muterande virus. Samhället har blivit totalitärt för att behålla kontrollen medan man arbetar för att återvända till ytan, som behärskas av vilda djur. I den skitiga, rostiga världen under marken har James Cole (Bruce Willis) begått våldsbrott, märkts som asocial, och fängslats på obestämd tid. Han utses till frivillig och skickas upp till ytan för att samla prover som kanske kan hjälpa de kämpande vetenskapsmännen att hitta ett svar.
När han kommer tillbaka erbjuds han en ny möjlighet. Ett nytt uppdrag, med experimentell teknik, som kan innebära mänsklighetens frälsning och Coles egen benådning. Han ska skickas tillbaka i tiden, till den tidpunkt då viruset släpptes ut, och få med sig ett prov av originalviruset innan det muterade. Tyvärr hamnar han några år fel, spärras in och träffar mentalpatienten Jeffrey Goines (Brad Pitt) och psykiatern Kathryn Railly (Madeleine Stowe) som försöker övertyga honom om att hans minnen av framtiden bara är fantasier.
Han försvinner, återvänder till framtiden och reser sedan tillbaka, till rätt år den här gången. Han letar upp dr Railly och börjar jaga Goines, ledaren för de 12 apornas armé, den organisation som Cole tror bär ansvaret för viruset.
Det är en historia med flera bottnar, men i grunden handlar den om huruvida Cole verkligen är en tidsresenär eller om han bara är galen. Han tycker själv att det vore fantastiskt om han vore galen; då skulle han bara kunna stanna i den här vackra världen och inget virus kommer att släppas ut. Filmen tar aldrig ställning i frågan, eller snarare tar den båda ställningarna. Båda alternativen har så mycket som talar för dem att de måste vara sanna, men de kan ju inte samexistera.
Twistar och innovativa idéer slängs på oss. Cole memorerar ett telefonnummer innan han åker tillbaka i tiden; där ska det finnas en telefonsvarare vars kassettband vetenskapsmännen i framtiden har hittat. På så vis kan han skicka dem meddelanden. Vi hör dokumenterade förutsägelser från människor som vi vet eller misstänker är tidsresenärer. Filmen har en väldigt fast uppfattning om hur tiden fungerar - man kan inte ändra något - och upprepar detta tema på flera olika sätt.
Willis och Pitt är båda lysande skådespelare som här levererar några av sina bästa insatser. James Cole är en fysiskt stark man som mentalt är både tålig och bräcklig. Han rör sig genom världen som om han väntar sig att den ska göra honom illa vilket ögonblick som helst, men han behåller en hårdhet som säkert slagits in i honom under hans brutala uppväxt i framtidens järngångar.
Jeffrey Goines erbjuder en briljant kontrast; den unge mentalpatienten är en vild, skrattande, hoppande, snabbpratande massa av ryckningar och lössläppta känslor. Hans sinne har spräckts men han bär en övertygelse starkare än världens fundament. Varenda impuls, instinkt och känsla får uttryck i ord och rörelser. Det är en fantastisk roll för den unge Brad Pitt som ännu inte hade blomstrat till superstjärna.
Den proffsige veteranen Christopher Plummer backar upp dem med sin roll som Goines far. Han är en tvetydig karaktär, någon som kan visa sig god eller ond och håller oss osäkra. Madeleine Stowes dr Railly blir mer och mer övertygande och njutbar ju längre filmen går och desto mindre trygg hon blir i sig själv. Hon börjar betvivla det hon själv kallar för sin egen religion: psykiatrin.
Den visuella stilen förtjänar ett eget omnämnande. Framtiden består av kontraster: den snötäckta, vilda ytan och den rostiga, dunkla, taggiga underjorden. Nutiden består av väl valda delar av verkligheten, hopsatta så att vi knappt känner igen dem. I 12 Monkeys värld finns inget utrymme för nyanser och realismen är av ett väldigt specifikt och idiosynkratiskt slag.
12 Monkeys visar oss vansinne, förtvivlan, vrede, och en fundamental otrygghet. Varken Cole eller dr Railly finner mycket stabilt i tillvaron; de kan inte ta någonting för givet och inte lita på något utom varandra.
Av de filmer som befinner sig på min personliga topplista är det nog 12 Monkeys som är svårast för mig att förklara. Varje gång jag ser om den tänker jag att den omöjligt kan vara så bra som jag minns, men det är den, varenda gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar