Som livslång nörd hyser jag en obetvinglig kärlek till science fiction, men jag kan även hylla genren på nykter och rationell grund. När den är som bäst ställer den frågor som är relevanta för vår värld, berättar omistliga historier och tvingar oss att tänka i nya banor, genom metoder som inte hade varit tillgängliga utan science fiction. Alltför ofta är den dock bara ett sätt att berätta precis vilka historier som helst, fast med något mindre trovärdiga premisser än vad brukligt är.
Starman är ett lysande exempel. Den börjar lovande när en utomjordisk varelse stöter på Voyager, lyckas tolka våra meddelanden, och beger sig till Jorden. Den skjuts ner av amerikanska armén och hamnar i ren energiform hemma hos den nyblivna änkan Jenny Hayden (Karen Allen) där den finner ett hårstrå från hennes döde man (Jeff Bridges) och från det klonar den hans kropp. Nu har den en människa att köra omkring i, vilket är praktiskt då den måste ta sig till Arizona där de andra rymdvarelserna ska hämta den.
Här blir filmen en romantisk roadmovie. Jenny Hayden kärar ner sig i mannen från rymden som ser ut som hennes livs kärlek och de måste hålla sig undan från de onda militärerna, ledda av Richard Jaeckel, som jagar dem. Science fiction-elementen är inte nödvändiga längre och vi påminns bara om dem genom diverse Jesusreferenser och att Jeff Bridges rör sig som om han inte är van vid sin kropp.
Science fiction-elementen måste ignoreras för att filmen ska fungera och filmen har inget behov av dem. Dessutom skapar de handlingsluckor; på något sätt fick rymdvarelsen med sig magiska metallbollar i sin rena energiform och kan använda dem till alla möjliga tricks, men tydligen inte till att göra en ET, ringa hem och be om att få bli upplockad hemma hos Jenny Hayden i stället.
Det finns ingen anledning för Jeff Bridges karaktär att vara en rymdvarelse (men om den inte hade varit det hade han nog inte fått en Oscarnominering). Det finns ingen anledning för Richard Jaeckel att vara en ond militär i stället för en nitisk polis eller lurad gangster. Starman använder science fiction-manteln som ett alibi och distraherar därmed tittaren i stället för att låta henom sjunka in i historien, som Bridges och Allen faktiskt gör varm och njutbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar