"The Buddhists had it right all along. The world is an illusion", säger en karaktär i Stay och det är en lika god förklaring som någon. Filmen har sin egen förklaring med en slutscen som tror sig besvara alla frågor, men jag är inte säker på att jag håller med.
Till exempel förstår jag inte, om nu filmens förklaring stämmer, varför vi tillbringar så mycket tid med psykiatern Sam Foster (Ewan McGregor). Han tar över efter en sjuk kollega (en oigenkännlig Janeane Garofalo) och en av patienterna han på så vis får hand om är Henry Letham (Ryan Gosling som var så strålande i Lars and the Real Girl och är nästan lika bra i denna, diametralt annorlunda, roll). Henry är en tjugoårig konststudent som tycks kunna förutsäga framtiden och befinner sig djupt nere i en nihilistisk depression. Han tänker ta livet av sig på sin tjugoförsta födelsedag precis som hans konstnärsidol gjorde. Det är tre dagar bort.
Dr Foster har sina erfarenheter av depression och självmordsbenägenhet; hans före detta patient och numera konstnärliga flickvän Lila (Naomi Watts) skar upp sina handleder och hade förlorat över två liter blod när han hittade henne. Hon har gått på mediciner och lovat att aldrig göra om det, men kan man lita fullt ut på någon som tog med ett extra rakblad till badkaret den där dagen utifall att hon tappade det ena innan hon hade skurit färdigt?
Dr Foster vill rädda Henry, men det är inte lätt. Henry kommer och går som han vill och när den ödesdigra timmen närmar sig är han helt försvunnen. Under tiden börjar Dr Fosters verklighet förändras. Händelser upprepas, repliker repeteras, världen är plastisk och formbar, människor som borde vara döda lever, människor som borde vara blinda ser, och alla han talar med verkar djupt förvirrade och sjuka. Han betvivlar sin egen mentala hälsa, sin verklighetsuppfattning och till slut även sin identitet.
Allt detta förmedlas genom briljant regi och kameraarbete. Ibland förvandlas en normal scen till något halvsurrealistiskt och obegripligt och ibland sker det motsatta; ibland tror vi att vi förts in i en av Dr Fosters febervisioner men finner att det fanns en fullt logisk förklaring till det vi såg. Blixtsnabba klipp skapar - trots regissören Marc Forsters karakteristiskt orörliga kameror - desorientering och en otrygghet som måste likna den Henry känner. Visuella element och repliker upprepas för att återkomma en sista gång i slutscenen när de äntligen får sin förklaring. Om man nu köper den förklaringen. Det gör inte jag, men jag har ingen bättre att komma med, förutom att buddhisterna kanske hade rätt hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar