Shadows of Liberty (2012) - 4/6

Detta är en välgjord film som försöker övertyga mig om något jag redan vet. Den går igenom medieutvecklingen i USA med ständigt växande konglomerat, uteslutning av oliktyckande, politiskt bekväm rapportering och makt som koncentreras till en krympande elit. Det är inget nytt. Shadows of Liberty behandlar viktiga ämnen men om den är en ögonöppnare är det för att tittaren frivilligt blundat.

Den byter också karaktär halvvägs igenom. Det känns lite grann som att läsa The Gemstone Files, där det börjar med att Joseph Kennedy smugglar opium på tjugotalet och slutar med att det finns underjordiska rymdvarelsebaser över hela världen. Först pratar Shadows of Liberty om Contras och TWA 800 och hur media behandlade de händelserna, och sen är vi inne på att mediekonglomerat styr världen.

Berättelsen byggs på sedvanligt subversiv-dokumentär-sätt, genom intervjuer och arkivfilm. Som vanligt är intervjuerna med människor som håller med och arkivfilmen med människor som inte gör det, men det ligger ju i sakens natur. Jag har svårt att tänka mig att George W Bush eller Colin Powell gärna skulle låta sig intervjuas för Shadows of Liberty - jag tror inte att filmskaparna ens hade praktisk möjlighet att ställa frågan - medan Julian Assange och Kristina Borjesson troligen inte behövde mycket flirt för att ställa upp.

Problemet med hela historien är ju att det inte finns någon lösning, och Shadows of Liberty försöker inte heller presentera någon. Den pekar på mycket som är fel - att all press styrs av ett litet fåtal gigantiska företag, att amerikanska staten är i nära allians med dessa företag, att det finns en exkluderande mediekultur som i princip omöjliggör fri rapportering, att internet riskerar att förvandlas till samma företags lekplats - men har inga svar på sina egna frågor.

Det blotta faktum att Shadows of Liberty finns, och att jag har sett den, betyder ju att det inte är över. Men däri ligger nog också det lömska. Makthavare som styr med våld och förtryck, de förlorar, för det vet vi att stå emot. Men makthavare som nöjer sig med att ha makten och håller folk lugna med en stadig diet av underhållning, de överlever. Det kommer alltid att finnas oliktänkande, men så länge de är få och maktlösa så gör det inget. Massorna sitter i TV-soffan, som mest knyter man näven i fickan. Och makthavarna är lika starka som alltid.

The East (2013) - 5/6

The East är en av de medryckande, fascinerande, tankeväckande filmer som i ett till synes enkelt thrillerskal lyckas baka in tvetydighet och intelligens. Detta är ingen förenklad stiliserad historia med svarta skurkar och vita hjältar; ingen kommer ur den här filmen ofläckad och varje åskådare får själv välja vem som har rätt. Om hen nu kan bestämma sig.

Vi börjar hos Jane (Brit Marling), en agent för underrättelsefirman Hiller Brood som pysslar med att skydda stora företag från spionage, sabotage och andra angrepp. Det är en ganska skuggig verksamhet men Jane är bra på det och tror på det hon gör. Hennes värld blir annorlunda när hon får uppdraget att spåra upp och infiltrera "The East", en miljöterroristgrupp som attackerar företag på lämpliga och ofta ironiska sätt.

Under falskt namn börjar hon röra sig bland kringdrivande alternativa som tjuvåker tåg och äter ur soporna. Efter bråk med polisen lyckas hon hamna hos Luca (Shiloh Fernandez) som visar sig tillhöra The East. Hon förs till deras fallfärdiga tillhåll och får möta Benji (Alexander Skarsgård), som vore deras ledare om de hade en, Doc (Toby Kebbell), deras läkare, Izzy (Ellen Page, alltjämt vår förmodligen bästa unga skådespelerska i dag) och de andra medlemmarna.

Jane lever mitt i The East och låter sig blandas in i deras verksamhet medan hon samlar information att använda mot dem, men hon börjar tvivla på det hon gör. Det är lätt att börja känna med de här passionerade idealisterna i stället för hennes kalla chef Sharon (Patricia Clarkson), men kan hon acceptera deras metoder? Jane slits mellan sitt jobb och sina nyfunna känslor.

The East är lika passionerad som Izzy och Benji. Den håller inte igen utan tvingar sina karaktärer att verkligen möta sina handlingars konsekvenser, och därigenom skapar den några riktigt intressanta personporträtt, i en historia som annars hade haft lätt att leverera nästan parodiskt klichéiga pappfigurer.

Men den hade inte varit lika bra om den inte utspelade sig i verkligheten, i en situation som vi alla har våra aningar om. Finanskris, miljöförstöring, den moderna världsekonomins inneboende paradoxer - de finns där även för den mest inbitne beundrare av Adam Smith. Sharon och Hiller Brood har ett svar, The East har ett annat, och till slut kommer Jane fram till ett tredje. Men låter oss komma på ett eget.

Future My Love (2012) - 3/6

Detta är en intressant film gjord på ett irriterande sätt. Filmskaparen Maja Borg har trängt in i vår moderna världs underligare egenskaper och självmotsägelser och sökt sätt att ändra världen i grunden. Via intervjuer med futuristen Jacque Fresco, organisationen Technocracy och andra som förespråkar radikala förändringar visar hon att det finns lösningar, åtminstone teoretiska sådana. Vi behöver inte leva i ett finansiellt system som imploderar med oförutsägbara mellanrum. Vi behöver inte behålla samma strukturer bara för att vi är vana vid dem.

Möjligheterna finns, som vi får se när det pratas 3D-printing och gratisenergi. Världen har förändrats förr och kan förändras igen. Men civilisationer har också gått under förut och det kan hända igen, med den skillnaden att civilisationen nu är global. Future My Love väcker tankar och vilja.

Men Maja Borg tog ett väldigt märkligt beslut när hon bestämde sig för att koppla ihop det här med sina egna spruckna kärleksrelationer. Med kantig accent och pseudokryptiska formuleringar talar hon till sina forna partners så att deras gemensamma historia långsamt målas upp framför oss. Jag förstår att de här händelserna var viktiga för henne och att hon ser likheter med hur världen fungerar, men det blir helt ointressant för mig.

Jag ville se mer Fresco och Technocracy, mer teknologi, fler radikala teorier, fler milda revolutionärer. Men de bitarna omges av Borgs monologer om något jämförelsevis litet och personligt vars eventuella kopplingar till resten är vaga och oklara. Jag vill bara att det ska vara över. Jag vill se vad hon hittat, inte höra om vad hon upplevt.

Det är synd på en film som tar tag i enorma och viktiga frågor, frågor vi måste ta oss an om vår värld ska överleva. Gigantiska omvälvningar kommer att ske under vår livstid, vare sig vi vill det eller inte, och vi kan antingen göra dem frivilligt eller låta dem ske genom krig, svält och katastrofer. Men det viktiga är att de kan ske frivilligt, och att vi kan få en bättre värld när det är över. Det är budskapet Future My Love borde ha fokuserat på.

Sicko (2007) - 4/6

Michael Moore har med varierande framgång gett sig på industrin (Roger & Me), vapen och medias rädslemanipulation (Bowling for Columbine), kapitalismen själv (Capitalism: A Love Story) och Bush och kriget mot terrorn (Fahrenheit 9/11). I Sicko ger han sig på den amerikanska sjukvårdsindustrin, dess privata försäkringsbolag och läkemedelsbranschen.

Moore intervjuar människor som trodde att de var försäkrade, tills de blev sjuka. Han berättar att femtio miljoner amerikaner saknar försäkring och realistiskt sätt att skaffa det. Vi får höra skräckhistorier om patienter som inte får ut från försäkringen på teknikaliteter; befintliga tillstånd som de borde informerat försäkringsbolaget om trots att de inte visste om dem själva. En kvinna som inte får en ambulanstur ersatt eftersom hon inte först ringde och kollade med försäkringsbolaget, eftersom hon låg medvetslös på trottoaren.

Moore använder sina vanliga tekniker, förstås. Han visar oss de fakta han vill visa oss och om det finns några andra fakta får vi inte veta det. Det är de värsta historierna vi får höra. Han spelar upp de intervjuer som ger de intryck han vill ge, och han är utan tvivel en flitig och skicklig användare av saxen. Som tur är har jag inget med det amerikanska sjukvårdssystemet att göra så jag behöver inte göra egna efterforskningar utan kan bedöma Sicko enbart som film. Som film är den en av hans bästa.

Det grundläggande problemet, som Moore framställer det, är att det amerikanska systemet är uppbyggt för att ge så lite och billig vård som möjligt för så mycket pengar som möjligt. Det är så vinstdrivande företag fungerar. Moore reser till Kanada, Frankrike och Storbritannien och undersöker deras system, välkända för oss européer. Han smular sönder argumenten mot dem och visar människor som får hjälp när de behöver det. Han ger oss siffror som visar att USA ligger sämre till än dessa länder som inte pressar vinst ur sin sjukvård. Medellivslängd, spädbarnsdödlighet, de europeiska socialistkräken spöar USA i allt.

I varje Moore-dokumentär måste det finnas ett stort cirkusnummer. I Bowling for Columbine åkte han till K-Mart med skjutna ungdomar för att lämna tillbaka kulorna som satt kvar i deras kroppar. I Fahrenheit 9/11 åkte han runt Capitol Hill och läste upp Patriot Act i en megafon. I Capitalism: A Love Story försökte han gripa Wall Street, och han stod på gatan och trakasserade finansfolk på väg hem från jobbet.

I Sicko samlar han ihop människor som hjälpte till att röja upp efter World Trade Center-attackerna 2001 och nu har hälsoproblem av allt damm och gift de fick i sig. Han tar ombord dem på en båt och ger sig av till Kuba. Först åker han till Guantanamo för att begära att de ska få samma vård som Al-Qaida-fångarna där, som får förstklassig medicinsk hjälp. Sedan landstiger han på Kuba och tar med sina patienter till kubanska doktorer och apotek. Naturligtvis visar det sig att kubanernas sjukvård krossar amerikanernas.

Det är en underhållande sekvens, så där har Moore lyckats. Men föreställ dig för ett ögonblick att Al-Qaida-fångarna på Guantanamo inte fick sjukvård på toppnivå. Det hade Moore kunnat skrika lungorna av sig om. Naturligtvis ska fångar få sjukvård - det ska förstås andra också, men när man kan klaga om det är A och klaga om det är B så tappar man trovärdighet oavsett om det är A eller B.

Besöket på själva Kuba är mindre tvetydigt men gör mig mer skeptisk. Så bra som det fungerar där, fungerar det nog huvudsakligen när det kommer en amerikansk dokumentärfilmare dit för att göra något som i princip är en propagandafilm för den kubanska sjukvården. Visst, de har säkert billiga mediciner och billig sjukvård, men jag slår vad om att det finns nackdelar som Moore inte visar. Jag vill vara sjuk på Kuba innan jag bestämmer mig för om jag hellre blir sjuk på Kuba eller i USA. Och med det vill jag säga att jag nog helst blir sjuk i Sverige, varken på Kuba eller i USA.

Sicko är sevärd för underhållningsvärdet men även för det dokumentära värdet. Moore må ha på sig sina skära glasögon när han beskriver Kanada och Kuba och han må vara inställd på att sabla ner USA, men jag har inte sett några trovärdiga angrepp på filmens budskap som helhet. När nu Obama fått igenom sin hälsovårdsreform är Sicko kanske förlegad. Låt oss hoppas det.

Capitalism: A Love Story (2009) - 3/6

Michael Moore är bra på att väcka känslor. Han är också duktig på att göra film, när han bestämmer sig för det. Han visade det med Roger & Me, han visade det med Bowling for Columbine, och han visade det med Sicko. Till och med Fahrenheit 9/11, som jag inte tyckte alls lika bra om som de andra, lyckades i alla fall visa hans talanger. Den enda av hans filmer som jag ger en negativ recension är denna, Capitalism: A Love Story.

Det borde ha funkat. Vänsteragitatören Michael Moore tar sig an hela det kapitalistiska systemet, i en tid när finanskrisen gjort frågan brännande aktuell och ostoppbart ilskeväckande. Det är inte bara Moore som är arg, det är den vanliga människan. Vad skulle inte Moore kunna göra med all denna vrede? Det här borde ha varit hans största film någonsin.

I stället föll han. Det betyder inte att Capitalism: A Love Story är dåligt gjord, eller att den saknar relevans, eller att den inte är ett välgrundat angrepp på de skick som ledde världsekonomin till den här punkten. Det betyder bara att Moore inte lyckades behålla sitt roade lugn. Han ska hojta en massa om orättvisor och elände, men han ska få oss att skratta samtidigt. Likt John Lennon ska han angripa tyrannerna med humor. Här använder han i stället deras metoder: kvicka soundbites, ihåliga repliker och förstås sina klassiska teatraliska arrangemang.

Vi får se USA:s ekonomiska historia de senaste årtiondena, med uppgången efter andra världskriget och Jimmy Carters varningar mot de åtgärder som hans efterträdare Ronald Reagan gjorde verklighet av. Moore pratar med präster ("hade Jesus förespråkat kapitalism?"), människor som förlorat sina hem, politiker som inte kan redogöra för vart pengar har tagit vägen och strejkande arbetare. Allt det här fungerar hyggligt, och om Moore bara hade tagit sig tid att gå mer på djupet - han har visat att han kan utan att tråka ut eller sluta vara rolig - så hade det blivit riktigt bra.

Men så måste han göra en Michael Moore och spela cirkus. Han spärrar av Wall Street med brottsplatstejp, han skriker i en megafon och - larvigast av allt - han stoppar anställda på väg ut från Wall Street-byggnader och ber dem förklara komplexa värdepappersinstrument. Dels är detta människor på låg nivå, inte de som är skyldiga till krisen, och dels finns det massor med anledningar att inte stanna och prata med en kamerautrustad skäggig tjockis när man bara försöker ta sig hem från jobbet. Moore försöker bevisa att ingen begriper sig på de här komplicerade sakerna men bevisar bara att han har tappat kollen.

Det är synd. Capitalism: A Love Story rör sig på gränsen till att bli riktigt bra. Den behandlar det viktigaste ämne som Moore har gett sig på och absolut det bredaste. Han har riktigt upprörande saker att säga, signifikanta avslöjanden att komma med. Men han reducerar sig själv till soundbites och är alldeles för förälskad i Moore, provokatören, för att komma ihåg Moore, den skicklige dokumentärfilmaren.

Margin Call (2011) - 6/6

Hände något som detta under hösten 2008 när finanskrisen precis skulle explodera över hela den industrialiserade världen? Fanns det en natt då upphetsade, stressade män i kostymer ringde samtal efter samtal högre och högre upp i sitt företags hierarki tills de nådde någon som kunde ta ett beslut som orsakade katastrof men ändå ansågs att föredra framför att inte göra någonting? Kanske. Men även om Margin Calls handling aldrig inträffade i verkligheten ger den ändå en insikt i vad det var som hände och hur det kunde hända.

Mannen som gör en ödesdiger upptäckt som utlöser händelsekedjan som förändrar världen är Seth Bergman (Penn Badgley). Han är ung anställd på ett investeringsbolag och tittar oroligt på när lien går och många av hans arbetskamrater avskedas. När massakern är över och försäljningschefen Sam Rogers (Kevin Spacey) håller ett tal om att de klarade sig och att det betyder något tar de flesta av hans kollegor det som en startsignal att fira. Seth själv stannar dock kvar på jobbet och arbetar vidare.

En av de avskedade, Eric Dale (Stanley Tucci), höll nämligen på med ett projekt när han utan förvarning fick gå. Innan han eskorterades ut ur byggnaden gav han ett USB-minne till Seth, som upptäcker något mycket oroande. Det verkar som om företaget sitter på ett minfält. De har gjort värdelösa investeringar och en dålig dag kan leda till att de ligger back mycket mer än hela företagets värde.

Seth ringer sin kompis Peter Sullivan (Zachary Quinto) som är ute och svingar bägare och lyckas övertala honom att komma tillbaka till jobbet och ta med sig Will Emerson (Paul Bettany). Seth visar dem vad han har hittat och när han lyckats förklara det lyser paniken i deras ögon. De ringer Sam Rogers som kommer in, och han ringer vidare, och Seth får berätta sin historia om och om igen, varje gång för någon som är högre upp på karriärsstegen. Samtidigt tickar klockan vidare, morgonen kommer närmare, morgonen som kanske innebär domedagen för företaget. Till slut flygs VD:n John Tuld (Jeremy Irons) in med helikopter och säger åt Seth att förklara som han skulle göra för ett barn. Han kom inte dit han är på att vara smart.

Det är Tuld som till slut måste ta beslutet, kanske det enda beslut han kan ta. Alla de värdelösa investeringarna ska säljas så aggressivt som det bara går. Han vet att han krossar marknaden. Han vet att säljarna kommer att förstöra de goda relationer de tillbringat år med att bygga upp. De erbjuds feta bonusar för att utföra en hård förmiddags arbete som kommer att förstöra deras karriärer. När beslutet är taget undrar Seth, Peter och Will hur det är att vara en riktig människa, en människa som har villa och bil och hund och ett riktigt jobb, en människa vars liv kanske kommer att förstöras på grund av deras handlingar. Will är kall; det är på grund av män som han som de riktiga människorna kan upprätthålla sin levnadsstandard. Så länge de inte märks är de ingen som ifrågasätter dem, men om de försvann skulle alla sakna dem, och så fort de gör fel vill alla bränna dem på bål.

Liknande samtal utspelar sig mellan cheferna. Sam Rogers känner skuld inför det de ska göra, medan John Tuld hävdar att det är en naturlig, omistlig och ostoppbar del av det ekonomiska kretsloppet. Det har hänt förr och det kommer att hända igen, och man kan bara försöka vara en av dem som vinner på det i stället för en av dem som ruineras.

Margin Call tar ett ämne som en stor del av publiken finner ofattbart dammigt och tråkigt och gör en fascinerande, fängslande thriller av det. En stor del av förtjänsten ligger hos de förstklassiga skådespelarna men framför allt lyckas filmen koppla detta abstrakta och svårförståeliga till påtagliga effekter i människors vardag. Vi förstår vad det är som händer även om vi inte hängde med när detaljerna förklarades. På det viset är vi precis som John Tuld, och han lyckas ju vara VD för ett enormt investeringsbolag.

Inside Job (2010) - 5/6

För ett par år sedan - den exakta tidpunkten varierar beroende på vem som berättar om det - startade en internationell finanskris som inte har lämnat oss än. De av oss som dels förstår att marknader inte är levande varelser utan består av människors beslut och dels inte är så insatta i internationell finans att vi utan vidare slänger oss med begrepp som komplexa derivatinstrument har nog alla ställt samma frågor. Varför hände detta, och hur kunde det framför allt hända igen? Är det några som tjänar på finanskriser och därmed ser till att de händer, eller är finanskrisen summan av många människors misstag och kortsiktiga agerande?

Dokumentärfilmaren Charles H. Ferguson som tidigare gjort film om ockupationen av Irak har genom flera månaders forskning kommit fram till sina svar på de frågorna och han presenterar dem i Inside Job. Det är en mycket arg film, även om vreden förblir kontrollerad, anad under orden i berättaren Matt Damons lugna, bekanta, pålitliga röst. Ferguson och Damon förklarar hur lobbying, press och korsbefruktning mellan de politiska och ekonomiska lägren ledde till allt avregleringar som lät bankerna låna och låna ut pengar i princip obegränsat, spekulera med kundernas pengar och låta lånspiralen fortgå i oändlighet.

Damons röst fyller utrymmena mellan dussintals intervjuer med människor från de politiska och finansiella världarna samt arkivfilm från rättegångsliknande regeringsförhör. Det kvardröjande intrycket är ett av skamlöshet; de här människorna vet att om de bara håller huvudet kallt så kan de snart gå tillbaka till sina palats och smutta cocktails. De har prackat på sina kunder investeringar som de själva kallar för värdelösa, de har lånat ut pengar till kunder som de vet inte kan betala tillbaka, och de har hela tiden räknat med att komma undan med det.

De har rätt. När systemet fungerar märker vi inte av det, och människorna på toppen blir rika. I samma ögonblick som systemet går överstyr kraschar banker, människor förlorar jobb och hem... och människorna på toppen förblir rika. Det är kanske det som Fergusons film är argast över: inte ens när toppcheferna inte nöjer sig med de enorma möjligheter de numera har inom lagens råmärken utan begår rena brott blir de åtalade, eller förlorar pengarna de har tillskansat sig. Systemet fortsätter fungera som tidigare, pengarna fortsätter flöda.

Bland alla dessa toppmän syns Kristin Davis, bordellmamma som under många år levererade prostituerade till finansvärldens trollkarlar. Hon berättar om hur kokain och horor fick Wall Street att snurra även om de inte förstod hur männen kunde komma upp och arbeta morgonen efter.

Stämmer allt detta? Styrs världen av pengastinna män som mer eller mindre medvetet utlöser finanskriser som drabbar miljontals? Jag har inte sett någon kritikstorm mot Inside Job, inte något i stil med det som Michael Moores filmer drabbats av, så jag antar att ingen funnit några större faktafel, eller så vet de anklagade att de tjänar på att hålla käften, fortsätta jobba och vänta tills det här är över. De har säkert rätt i det också.

12/6: Saving Private Ryan (1998)