Hände något som detta under hösten 2008 när finanskrisen precis skulle explodera över hela den industrialiserade världen? Fanns det en natt då upphetsade, stressade män i kostymer ringde samtal efter samtal högre och högre upp i sitt företags hierarki tills de nådde någon som kunde ta ett beslut som orsakade katastrof men ändå ansågs att föredra framför att inte göra någonting? Kanske. Men även om Margin Calls handling aldrig inträffade i verkligheten ger den ändå en insikt i vad det var som hände och hur det kunde hända.
Mannen som gör en ödesdiger upptäckt som utlöser händelsekedjan som förändrar världen är Seth Bergman (Penn Badgley). Han är ung anställd på ett investeringsbolag och tittar oroligt på när lien går och många av hans arbetskamrater avskedas. När massakern är över och försäljningschefen Sam Rogers (Kevin Spacey) håller ett tal om att de klarade sig och att det betyder något tar de flesta av hans kollegor det som en startsignal att fira. Seth själv stannar dock kvar på jobbet och arbetar vidare.
En av de avskedade, Eric Dale (Stanley Tucci), höll nämligen på med ett projekt när han utan förvarning fick gå. Innan han eskorterades ut ur byggnaden gav han ett USB-minne till Seth, som upptäcker något mycket oroande. Det verkar som om företaget sitter på ett minfält. De har gjort värdelösa investeringar och en dålig dag kan leda till att de ligger back mycket mer än hela företagets värde.
Seth ringer sin kompis Peter Sullivan (Zachary Quinto) som är ute och svingar bägare och lyckas övertala honom att komma tillbaka till jobbet och ta med sig Will Emerson (Paul Bettany). Seth visar dem vad han har hittat och när han lyckats förklara det lyser paniken i deras ögon. De ringer Sam Rogers som kommer in, och han ringer vidare, och Seth får berätta sin historia om och om igen, varje gång för någon som är högre upp på karriärsstegen. Samtidigt tickar klockan vidare, morgonen kommer närmare, morgonen som kanske innebär domedagen för företaget. Till slut flygs VD:n John Tuld (Jeremy Irons) in med helikopter och säger åt Seth att förklara som han skulle göra för ett barn. Han kom inte dit han är på att vara smart.
Det är Tuld som till slut måste ta beslutet, kanske det enda beslut han kan ta. Alla de värdelösa investeringarna ska säljas så aggressivt som det bara går. Han vet att han krossar marknaden. Han vet att säljarna kommer att förstöra de goda relationer de tillbringat år med att bygga upp. De erbjuds feta bonusar för att utföra en hård förmiddags arbete som kommer att förstöra deras karriärer. När beslutet är taget undrar Seth, Peter och Will hur det är att vara en riktig människa, en människa som har villa och bil och hund och ett riktigt jobb, en människa vars liv kanske kommer att förstöras på grund av deras handlingar. Will är kall; det är på grund av män som han som de riktiga människorna kan upprätthålla sin levnadsstandard. Så länge de inte märks är de ingen som ifrågasätter dem, men om de försvann skulle alla sakna dem, och så fort de gör fel vill alla bränna dem på bål.
Liknande samtal utspelar sig mellan cheferna. Sam Rogers känner skuld inför det de ska göra, medan John Tuld hävdar att det är en naturlig, omistlig och ostoppbar del av det ekonomiska kretsloppet. Det har hänt förr och det kommer att hända igen, och man kan bara försöka vara en av dem som vinner på det i stället för en av dem som ruineras.
Margin Call tar ett ämne som en stor del av publiken finner ofattbart dammigt och tråkigt och gör en fascinerande, fängslande thriller av det. En stor del av förtjänsten ligger hos de förstklassiga skådespelarna men framför allt lyckas filmen koppla detta abstrakta och svårförståeliga till påtagliga effekter i människors vardag. Vi förstår vad det är som händer även om vi inte hängde med när detaljerna förklarades. På det viset är vi precis som John Tuld, och han lyckas ju vara VD för ett enormt investeringsbolag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar