På min andra blogg har jag nämnt hur det enda riktiga felet i Casablanca, kanske den bästa filmen någonsin, hade kunnat lösas genom att placera filmen inom den spekulativa fiktionens område. Barb Wire är ett försök att göra just det och demonstrerar hur det greppet kan gå fullständigt åt helvete.
Humphrey Bogarts roll spelas av Pamela Anderson i filmen som var hennes stora försök att ta sig från att vara TV-stjärna till att bli filmstjärna. Det gick inget vidare då hon valde en av det årets sämsta filmer som metod. Hon är Barb Wire, en nattklubbsägare i staden Steel Harbor 2017, under det andra amerikanska inbördeskriget. Hon presenterar sig genom att dansa naken och visa blöta bröst under förtexterna för att sen mörda en man som kallade henne "babe". Okej, det är kanske inte en exakt remake av Casablanca.
Den lokale polischefen (den förglömlige Xander Berkeley här, den oförglömlige Claude Rains i Casablanca) är på jakt efter en forskare som försöker slå larm om ett domedagsvapen som amerikanska regeringen håller på att utveckla. Hon är Cora Devonshire (Victoria Rowell i Paul Henreids roll) och när hon anländer har hon med sig sin pojkvän Axel Hood (den monstruöse Temuera Morrison i rollen som i Casablanca spelades av den övermänskligt vackra Ingrid Bergman), även Barb Wires ex.
Casablancas lejdbrev ersätts av hightech-kontaktlinser som gör att bäraren kan ta sig igenom en näthinnescanner vid Steel Harbors flygplats. Den enda fördelen Barb Wire kunde haft över Casablanca väljer filmen med andra ord bort; skulle man verkligen lita på en automatiserad näthinnescanner om man visste att scannerlurande kontaktlinser fanns på vift?
Det rullar på precis som i Casablanca även om kvalitén hos de båda filmerna skiljer sig åt ungefär så mycket som det är fysiskt möjligt. Där Casablancas repliker är intrikata och enkla på samma gång och genialiska i sin mångbottnade träffsäkerhet verkar Barb Wires manus ha skrivits av fem apor med varsin skrivmaskin, en piltavla och en kaffekokare. Pamela Anderson är en horribel skådespelerska som inte ens lyckas vara underhållande dålig; Barb Wire är inte en film att skratta åt, inte en so-bad-it's-good-festival, bara en tråkig, grötig historia som aldrig vill ta slut. Om man ens sitter kvar till slutet är det för att få se mer nakendans, så låt mig bespara dig lite tid: det kommer inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar